The study presents an investigation of a regionalauthorized heritage discourse, represented by theCounty Administrative Board on signs set up at ancientmonuments and sites in the province of Skånein southern Sweden. The starting point is a criticalanalysis of layout, texts and illustrations to ascertainthe narratives conveyed by the signs. The results showthat slightly less than half of the studied signs workwell according to the criteria set up for the study. Theresult also demonstrates that more than half of thestudied signs do not work well according to these criteria.Those that work well give detailed informationabout the ancient monument or site. The signs that donot work well give inadequate information and riskexcluding a majority of the people who read them.The latter signs confirm what so many other discourseanalyses have shown, that the authorized heritage discourseto a large extent still privileges the perspectivesof a white, middle-class male. The former signs, thatis, those that are judged to work well in terms of thecriteria applied in this study, show that the authorizedheritage discourse does not only offer something thatprivileges the perspectives of that white, middle classmale, but also has the ability to offer narratives withother perspectives.

The Sami people of Northern Europe live in a cultural region (Sápmi), which stretches across the northern parts of Norway, Sweden, Finland and Russia. An authorized heritage discourse in these countries interpret Sami cultural heritage from a Westernized point-of-view. Higher cultural institutions use today definitions which are based on a prevailing authorized heritage discourse, while others avoid or feel no need to use the term “cultural heritage”. Some Sami institutions have recently begun to use definitions of cultural heritage that agree with a Westernized point-of-view. However, there are a few published definitions by the Sami-people of their own culture in official homepages and regional organizations that present a different discourse. With this study I hope to be able to shed some light upon at least two discourses: 1. that of the ruling-state and 2. the Sami people’s own.

This study investigates the current discourses of Great Zimbabwe by analysing traces of colonial terminology within present-day literary illustrations. The aim is to identify western ideas and perspectives still dominant within the discourses and explore its implications. By conducting research on how Great Zimbabwe is being illustrated today within academic literature as well as more popular texts, the study demonstrates the role and power of discourse in relation to questions regarding who is authorized to write history and define heritage. Special focus is placed on discourse’s implications on the perception of reality and identity within a context heavily tainted by colonialism. This investigation is a pilot study which hopes to encourage further research on the representation of heritage sites that are vulnerable to political discourses. / Studien undersöker den nuvarande diskursen kring Stora Zimbabwe genom att identifiera och analysera spår från den koloniala terminologin inom dagens litterära illustrationer. Syftet är att urskilja dominanta västerländska idéer och perspektiv inom diskursen och granska dess inflytande. Genom att undersöka hur Stora Zimbabwe illustreras inom dagens akademiska och mer populära litteratur kan studien demonstrera diskursens roll och maktposition, vilket leder till frågor om vem som bär på rätten att definiera historia och kulturarv. Speciellt fokus har lagts på diskursens påverkan vad gäller hur människan uppfattar verkligheten och hur identiteter formas inom den koloniala kontexten. Underökningen är en förstudie som hoppas kunna uppmuntra vidare forskning som behandlar representationen av kulturarv som formats och påverkats av politiska diskurser.

Denna uppsats syftar till att närmare undersöka hur industrihistoriska miljöer prioriteras och tas tillvara vid stadsomvandlingsprojekt, samt vilka utmaningar det kan medföra i praktiken. Studien grundar sig i en fallstudie av kvarteret Ångkvarn i Uppsala, vilket är ett tidigare industriområde som ska omvandlas till en stadsdel av blandstadskaraktär. Uppsatsens syfte och frågeställningar besvaras genom intervjuer med inblandade aktörer i projektet och analys av kommunala plandokument. Resultatet visar att det industriella arvet i kvarteret Ångkvarn anses viktigt enligt samtliga aktörer, dels för stadsdelen Kungsängens historiska karaktär, men även för Uppsala som stad där det tidigare industriområdet lyfts som en betydelsefull del av stadens historia. Av studien framgår att totalt fyra av områdets byggnader beslutats att bevaras, vilka är tegelbyggnaderna belägna närmast ån i form av tegelsilon med tillhörande skeppselevator, industrikvarnen och jästfabriken. Dessa beslut grundar sig i byggnadernas kulturhistoriska värden, men även estetiska och monumentala aspekter har visat sig vara betydande faktorer för de bevarandebeslut som tagits. Utmaningar som kan uppkomma med att bevara ett områdes kulturella arv samtidigt som det ska utvecklas för nya ändamål handlar enligt aktörerna till största del om tekniska utmaningar, men även ekonomiska utmaningar har identifierats i studien.

Traditional sailing ships, as opposed to vernacular boats, evolved to consist of certain types of vessels that couldbe produced in the same way in different countries and were also sold between countries. They were usuallyengaged in longer voyages which often resulted in an international crew. The traditional sailing ships that sailinternationally today are still characterised by international crews. In my thesis I argue that traditional Westernsailing ships are part of a historically transnational maritime culture, and that their significance as transnationalcultural heritage lives on today. At the same time, traditional sailing ships have much to contribute to todays andfuture society. They are kind to maritime life, while proving to be useful instruments for achieving better mentalhealth, teamwork, and learning seamanship. Unfortunately, the great potential and importance of traditional shipsas transnational cultural heritage is rarely acknowledged, as today's heritage discourse is still strongly influencedby the hegemonic cultural discourse that author Laurajane Smith calls Authorised heritage discourse.Furthermore, today's maritime rules create both practical and economic difficulties for traditional sailing ships,as today's maritime rules are written for modern motorised ships that have completely different physical andeconomic conditions. Through interviews with primarily employees on the ships Götheborg and Tres Hombres,it appears that the greatest challenges are linked to the national regulations, and that there is a great need forpoliticians and officials to get involved in creating rules that are adapted to traditional ships. In addition, moremaritime officials with knowledge of sailing vessels are needed to achieve better safety when handling traditionalsailing vessels.Since traditional sailing ships often sail internationally, it is important that the regulations in different countriesare harmonised. One conclusion is that this is something that should be dealt with by the EU as the activities ofsailing ships are a common transnational cultural heritage that can contribute to more cooperation between theirmember countries and to strengthen international relations. / Traditionella segelfartyg till skillnad från allmogebåtar, utvecklades till att bestå av vissa fartygstyper som kundeproduceras på samma sätt i olika länder och även säljas mellan länder. De var oftast engagerade i längreseglingar vilket gärna ledde till en internationell besättning. De traditionella segelfartyg som seglar internationelltidag är fortfarande präglade av internationella besättningar. I min uppsats argumenterar jag för att traditionellavästerländska segelfartyg är del av en historiskt nationsöverskridande maritim kultur, och att deras betydelsesom nationsöverskridande kulturarv lever vidare än idag. Traditionella segelfartyg har samtidigt mycket att bidramed till dagens och framtidens samhälle. De är skonsamma mot havsmiljön, samtidigt som de har visat sig varaanvändbara instrument för att uppnå bättre psykisk hälsa, samarbetsförmåga, och att lära sig sjömanskap.Tyvärr uppmärksammas sällan traditionsfartygens stora potential och vikt som nationsöverskridande kulturarv,eftersom dagens kulturarvsdiskurs fortfarande är starkt präglad av den hegemoniska kulturdiskurs som forskarenLaurajane Smith kallar för Authorised heritage discourse.Samtidigt skapar, dagens regler för sjöfarten både praktiska och ekonomiska svårigheter för de traditionellasegelfartygen eftersom dagens sjöfartslagstiftning är skriven för moderna motordrivna fartyg som har helt andrafysiska och ekonomiska förutsättningar. Genom intervjuer med i första hand anställda på fartygen Götheborgoch Tres Hombres, framkommer att de största utmaningarna är kopplade till de nationella regelverken, och attdet finns ett stort behov av att politiker och tjänstemän engagerar sig i att skapa regler som är anpassadetraditionella fartyg. Samtidigt behövs det fler maritima tjänstemän med kunskap om segelfartyg för att kunnauppnå bättre säkerhet vid hantering av traditionella segelfartyg.Eftersom traditionella segelfartyg ofta seglar internationellt är det viktigt att regelverken i olika länderöverensstämmer. En slutsats är att detta är något som borde behandlas av EU då segelfartygen är ettnationsöverskridande kulturarv som kan bidra till mer samarbete mellan deras medlemsländer och styrkainternationella relationer.

This essay studies the Swedish museum debate during 2016–2017, regarding the display of history. The sources analysed here that represent the debate are the Swedish Govenment’s Proposition on Cultural Heritage Politics (Regeringens proposition 2016/17:116), the Museum Investigation (Ny Museipolitik 2015) and articles from Swedish daily newspapers. The essay uses Laurajane Smith’s work (Uses of Heritage 2006) on Authorized and Subaltern Heritage Discourses, as well as methods for argument analysis and construction of the Heritage node. The essay concludes that the Government’s Proposition is more closely tied to a Subaltern Heritage Discourse, while the Investigation lies somewhere in between both discourses, and the newspaper articles adhere to an Authorized Heritage Discourse. The Proposition construct the Heritage node in an open, multiculturalistic way that also focus on relevancy for today’s society and stresses the importance of the experience of the visit. The Investigation focus on the special role of the museum professionals, and also believes in a balance between traditional knowledge-based exhibitions and experience-based ones. The authors of the articles see the heritage as under threat from Government Politics, where knowledge and tradition is being replaced by norm criticism and multiculturalism.

Glimmingehus, i sydöstra Skåne, är en del av det skånska kulturarvet och ett betydande besöksmål. Som en del av det statligt förvaltade kulturarvet finns ett ansvar att historiebruket är inkluderande och främjar delaktighet. Uppsatsen undersöker vilken del av historien som lyfts fram på Glimmingehus, utifrån följande frågeställningar: Vilka och vems narrativ tillvaratas och förmedlas till den allmänhet som besöker Glimmingehus? och Vilka andra narrativ med anknytning till Glimmingehus skulle kunna föras fram? Agnidakis et al. (2018) utgår från statens förvaltning av vårt gemensamma kulturarv i sin metodutveckling. Metoden undersöker de narrativ som förmedlas på en plats och i vilken utsträckning de är bundna till normer som rör kultur, särskilda tider, klass eller kön. Resultatet visar på adeln som den mest återgivna sociala kategorin på Glimmingehus. Jens Holgersen Ulfstand och Margareta Arvidsdotter Trolle är genomgående de mest framträdande personerna och främst medeltid, men även andra perioder såsom 1600-tal, åskådliggörs. Rumsligt fokus ligger till största delen på borgens funktion som försvarsverk och bostad. Därtill tillkommer flera andra mindre framträdande narrativ, med den största variationen i utställningen Borgfolk. Flera av de historiska personer som presenteras är kvinnor. Utmaningen tycks inte ligga i att hitta inflytelserika kvinnor ur historien att berätta om, utan i att hitta och belysa de personer som möjliggjorde den svenska och danska högadelns livsvillkor, på Glimmingehus såväl som på andra kulturhistoriskt viktiga platser i Skåne. Med landskapet som arbetsplats har landskapsvetaren möjlighet att vara delaktig i en normkritisk och normkreativ kulturmiljövård och bidra till ett inkluderande och varierat kulturlandskap.

This paper aims to increase knowledge about how discourse is represented in the evaluation and management of tangible cultural heritage by a comparative analysis of the management of two of UNESCO’s World Heritage Sites located in Sweden. By examining the motivations for inscription and the sites’ management plans through critical discourse analysis, this study approaches questions regarding how heritage is constructed and managed. Through a comparison of the case studies and a subsequent discussion of their relation to Laurajane Smith’s concept of Authorized Heritage Discourse, this paper highlights some issues that the cultural heritage sector is facing today regarding social and political dimensions of cultural heritage.

Local identity (Swedish: ortskaraktär) has played a big part in shaping the view of crafts in Sweden during the last century until today. This rapport investigates the history of local identity in the Dalecarlia region, specifically looking at local bobbin lace traditions.  The work endeavours to see how the bobbin lace is made today, what importance the local identity has had on the survival of the craft, and how important local expressions within the lace remains today, as well as why it is still important. To investigate this relationship between local identity and crafts the rapport makes use of primary sources in the form of interviews with active local bobbin lacemakers. The work also relies on archival material on order to put the interviews into a historical context. These archives range from the national to the regional and local level. The material is analysed using the theoretical base of authorised heritage discourse and performativity, and a hermeneutical approach informs the method of analysis.  The rapport concludes that local identity, “ortskaraktär” remains a key factor to the survival of the lace making tradition. But it also recognises that to ensure the continued survival of the craft, a revival might be necessary. The rapport proposes recontextualizing the use of the craft, making it more popular beyond use in folk costume, or a recognition of the craft on the list of immaterial cultural heritages in Sweden. Official recognition might lead to resources being directed towards the preservation of the tradition.

Examensarbetet undersöker Borlänge kommuns kulturarv och analyserar detta genom authorized heritage discourse. I arbetet studeras kommunala planeringsdokument så som översiktsplan och kulturmiljöplan samt den digitala besöksguiden Visit Dalarna och Borlänges kommuns respons på utnämningen till Sveriges fulaste stad. Undersökningen visar att kulturarvet har en liten roll i kommunens planeringsdokument och att det både i dessa och i besöksnäringen primärt är äldre och mer traditionella arv som är utvalt. Detta beror troligtvis på att staden, bland annat till följd av dess unga ålder, inte värdesätter mer samtida miljöer som kulturarv och ser kulturarvet som en tillgång i regional utveckling samt att besöksnäringen väljer ut kulturarv som ska tilltala nationell och internationell turism vilket resulterar i kulturarv som resonerar mer med den kollektiva identiteten Dalarna mer än den lokala säregna identiteten. / The thesis examines Borlänge municipality's cultural heritage and analyzes it through the authorized heritage discourse. By studying municipal planning documents as well as the digital visitors guide Visit Dalarna and Borlänge municipality's response to the designation as Sweden's ugliest city, the thesis shows that cultural heritage has a small role in the municipality's planning documents and that both in these and in the tourismindustry it is primarily older and more traditional heritage that is selected. This is probably due to the fact that the city does not value more contemporary environments as cultural heritage and that the city do not see cultural heritage as an asset in regional development. The tourism industry selects cultural heritage that should appeal to national and international tourism, which results in cultural heritage that resonates more with the collective identity Dalarna more than the local identity.