Under min verksamhetsförlagda utbildning har jag sett att historieundervisningen präglas av en kronologisk framställning och jag har därför sällan sett lärare i grundskolan använda sig av lokalhistoria och lokalsamhället. Som blivande historielärare i årskurs 4–6 anser jag det betydelsefullt att jag genom denna studie utvecklar kunskap om hur och varför lokalhistoria kan bedrivas i historieundervisning. Syftet med studien är att undersöka vad forskningslitteraturen skriver om grundskolelärares användning och hantering av fenomenet lokalhistoria i historieundervisningen. En systematisk litteraturstudie har genomförts för att besvara studiens frågeställning. Studien metod har inneburit att systematiskt söka och sammanställa tidigare forskningslitteratur relevant till studiens ämnesområde. Studiens resultat visar att lokalhistoria främst används av lärare i historieundervisningen på grund av fyra olika syften. Det mest centrala syftet fyller dock en identitetsskapande funktion eftersom att lokalhistoria kan användas som ett medel och mål för att ge eleverna förutsättning att orientera och identifiera sig i det rådande samhället. Studiens resultat visar att lokalhistorisk undervisning oftast karaktäriseras som ett tematiserande arbete. Lokalhistoria är därför sällan regelbundna inslag i historieundervisningen. Studiens resultat visar att lokalhistoria kan ha betydelse för elevernas historiemedvetande eftersom att elevernas historiemedvetande kan aktiveras vid mötesplatser där den "lilla" historien förenas med den "stora" historien. Dock är det inte den lokalhistoriska kunskapen i sig som aktiverar elevernas historiemedvetande utan elevernas egna erfarenheter, insikter och förståelse för lokalhistorien. / <p>SO</p>

Naturen i The Secret History beskrivs både som en ytlig omgivning, som instinkter och lagar, som material eller fenomen. Det ges uttryck både för hur människor kan kontrollera och använda sig av den, och hur det är någonting som står över oss. Detta kan tyda på att naturen, istället för att vara någonting annat än människan, är ett intrikat system av påverkan som vi innefattas i. Samtidigt skiljs dock människan från naturen genom språket, där ord som mänskligt, kultiverat, artificiellt och rationellt får sin betydelse i motsättning till djuriskt, primitivt, naturligt och instinktivt. Djuriskhet skildras tillexempel både någonting som finns inom alla människor, och något som skiljs ifrån det mänskliga genom att benämnas som djuriskt. Romanen kan således sägas vara väldigt realistisk i dagens samhälle med ”complex and contradictory attitudes to ’nature’ and our place within it”. Samma sak gäller huvudpersonerna och händelserna i boken. Drivet bakom backanalen är att förlora det rationella och mänskliga jaget, att helt gå upp i det primitiva och djuriska, i naturen. De upphöjer det irrationella, samtidigt som de närmar sig detta rationellt. De försöker använda sig av kulturen för att komma närmare naturen, de försöker forcera fram det naturliga. De avslöjas som förljugna så till den grad att det kan anses vara deras sanna natur. Romanen efterliknar en tragedi men innehåller även element från den kritiska komedin. Allting blir komplext och motsägande, det går således inte att läsa ut något entydigt svar på hur man ser på eller använder sig av naturen, utan det är just komplexiteten som förmedlas. Även om berättelsen går ut på att bli en del av, eller inse att vi är, en del av naturen, så visar dessa ständiga motsättningar på hur vårt tänkande och vårt språk sätter upp hinder för att fullständigt kunna gå upp i naturen, eftersom allt tänkande och talande om naturen kräver att vi distanserat oss från den. Människorna är alltså i grunden en naturlig varelse, men som skiljer sig från den i ögonblicket de reflekterar över naturen, det blir alltså en slags metafysik för vilddjur. Även om Tartts roman således inte ger någon entydig bild av naturen eller ger anspråk på att vara sann mot någon slags objektiv natur kan den i högsta grad anses vara sann mot vår komplexa och motsägande syn på, diskurs om, och användning av naturen.

Denna studie har tagit sin utgångspunkt i att undersöka hur elever och undervisande historielärare i årskurs sex upplever, erfar och förstår den lokala historien i historieundervisningen samt föra en diskussion angående huruvida elevernas historiemedvetande kan påverkas av en lokalhistorisk undervisning. Detta för att kunna jämföra elever och lärarnas syn och uppfattning av lokalhistorisk undervisning. Data till studien samlades in genom semistrukturerade intervjuer vilka sedan analyserades med hjälp av en fenomenografisk ansats för att sedan ytterligare analyseras utifrån teorier som historia, lokalhistoria, historiebruk och historiemedvetande. Studiens resultat visar skillnader utifrån vad gäller elever och undervisande historielärares formulering av lokalhistoria i historieundervisningen. Skillnaden är att historielärarna talar om lokalhistoria som ett allmänt och näst intill vardagligt fenomen i historieundervisningen medan övervägande elever upplever att de aldrig ens hört talas om begreppet lokalhistoria. Studiens resultat visar likheter i eleverna och historielärares uppfattning om att lokalhistoria kan bidra till ökade kunskaper och förståelse för närområdet samt att det kan levandegöra historien för eleverna i historieundervisningen. Slutligen visar studiens resultat att elevernas historiemedvetande inte påverkas nämnvärt av en lokalhistorisk undervisning. Detta eftersom att lokalhistorien främst är inriktad på det förflutna samt att eleverna endast får ta del av lärarens egen historieskrivning utan att ges förutsättning att utveckla ett kritiskt förhållningssätt till lärarens tolkning. Vilket resulterar i att tolkande och rekonstruerande aspekter av historien utelämnas.

Vårt arbete handlar om hur historieämnet sett ut och förändrats i stora drag sedan folkskolans tid fram till idag. Vår fokus ligger dock på huruvida man inom historieämnet arbetar med en historieundervisning anpassad för de mångkulturella eleverna och hur man ska arbeta för att integrera de mångkulturella elevernas historiekultur i undervisningen samt skapa en historiekunskap vilken alla elever kan använda sig av. För att få en bredare inblick har vi även valt att få med hur det mångkulturella samhället kommit att påverka historieämnets karaktär. För att klarlägga detta har vi gjort intervjuer med tre personer med svensk bakgrund och tre med utländsk bakgrund och genomfört enkätundersökningar där vår undersökningsgrupp bestod av två femteklassare på skolor med elever med blandade etniciteter. Vi har även använt oss av litteratur vilka relaterar till vårt (undersökningsområde). Det generella vi kan se av vårt resultat är att historieämnets karaktär förändrats med tiden men dock inte upplägget av historieundervisningen. Även om man uppmärksammat de elever med annan etnicitet och kommit att kalla Sverige för ett mångkulturellt samhälle integreras inte de mångkulturella elevernas historiekulturella arv med den svenska historieundervisningen.

<p>Syftet med den här C-uppsatsen i Pedagogik med didaktisk inriktning är att undersöka om flickor i gymnasiet kan identifiera sig med innehållet i några läroböcker i gymnasiekursen Historia A. Syftet mynnar ut i två delfrågor och den första är:<em> hur presenteras kvinnan i några läroböcker i Historia A? </em>Det leder oss till den andra frågan:<em> presenterar dessa läroböcker kvinnor på ett sätt som kan ge underlag för flickornas historiemedvetande och identitet?</em> För att kunna ge svar på dessa frågor har jag med utgångspunkt från forskningen tagit ställning för att det finns en relation mellan historiemedvetande och identitet. Jag har undersökt tre läroböcker i historia för gymnasiet och använt mig av textanalys och Säfströms (1999) metod med inläsning och utläsning. I bearbetningen av resultatet har jag använt frågor inspirerade av Skolverkets (2006) rapport samt utgått från Jensens (1997) teori om historiemedvetande som identitet.<em></em></p><p>Resultatet av studien visar att det finns stora brister i läroböckernas innehåll. Kvinnan presenteras ur en snäv synvinkel och genom ett manligt perspektiv. Flera viktiga kategorier av kvinnor är uteslutna och de som presenteras är tydligt uppdelade efter normalitet. Eftersom berättelsen om kvinnor innehåller stora luckor ställer jag mig kritisk till att läroböckerna presenterar kvinnor på ett sätt som kan ge underlag för flickors historiemedvetande och identitet.</p>

Cette thèse propose une étude de l’oeuvre intellectuelle et militante de l’historien Gaétan Gervais, à la fois témoin et acteur d’une mutation référentielle en Ontario français depuis la fin des années 1960. Sont examinés les divers lieux d’enracinement de sa pensée, depuis le Sudbury français des années 1940 et 1950, en passant par le contexte de mutations culturelles, politiques et historiographiques des décennies d’après-guerre. L’étude s’étend au contenu des écrits de l’historien ainsi qu’à ses interventions dans les sphères publique et gouvernementale de l’Ontario et de la francophonie canadienne, plus spécifiquement au regard de l’éducation postsecondaire. L’analyse fait ressortir les paramètres structurants de sa pensée et montre comment elle opère dans l’espace propre au milieu minoritaire franco-ontarien. Elle fait apparaître l’historien comme l’une des principales figures énonciatrices d’une représentation identitaire axée sur une continuité référentielle avec le Canada français, porteuse d’une ambition autonomiste sur les plans institutionnel et référentiel.

Ce travail de recherche a pour sujet l'étude des femmes et du féminin chez les historiens grecs anciens, ou l'analyse de la vision grecque des femmes à travers un genre littéraire précis (l'histoire) au cours de sept siècles allant de l'époque classique (Ve siècle avant J-C.) à l'époque romaine (IIe siècle après J-C.). Notre étude aborde ainsi plusieurs thématiques, notamment l'histoire des femmes dans l'Antiquité, la représentation grecque de l' «autre» (féminin et/ou barbare), l'écriture de l'histoire en Grèce, la construction des genres et des catégories de sexes dans le discours historique. À partir d'un échantillon d'historiens représentatifs de chaque grande période de l' histoire grecque (Hérodote, Thucydide, Xénophon, Polybe, Diodore, Strabon et Plutarque), nous tentons de déterminer comment l'historiographie grecque considérait les femmes et le monde féminin et si ces représentations trahissent une évolution du point de vue à travers le temps. En tenant compte des préjugés qui ont marqué la pensée et les fantasmes des Grecs concernant les femmes, préjugés véhiculés à travers plusieurs types de littératures anciennes, notre analyse tente de découvrir si la vision des historiens, qui se veut objective et «scientifique», s'accorde avec les images traditionnelles du féminin ou si, au contraire, elle propose de nouvelles représentations. Les descriptions des historiens concernant diverses catégories de femmes sont donc présentées de façon thématique, pour évaluer la place et l'importance que leur accordent les historiens dans leur récit. Aussi, nous étudions les représentations d'un point de vue chronologique, pour déterminer comment les textes historiques se font le reflet de la situation des femmes grecques et romaines qui change et évolue entre l'époque d'Hérodote et celle de Plutarque. Enfin, tenant compte des jugements que portent les historiens sur les femmes et le féminin, notre travail étudie la façon dont les genres sont construits dans le discours historique, les spécificités de ce dernier, les moments de rupture et de continuité dans les «mentalités» et la façon dont les représentations historiques des femmes et du féminin s'insèrent dans les contextes socio-culturels qui leur ont donné naissance. ______________________________________________________________________________ MOTS-CLÉS DE L’AUTEUR : Histoire, Historiens, Antiquité, Grèce, Rome, Femmes, Historiographie.

Cette thèse propose une étude de l’oeuvre intellectuelle et militante de l’historien Gaétan Gervais, à la fois témoin et acteur d’une mutation référentielle en Ontario français depuis la fin des années 1960. Sont examinés les divers lieux d’enracinement de sa pensée, depuis le Sudbury français des années 1940 et 1950, en passant par le contexte de mutations culturelles, politiques et historiographiques des décennies d’après-guerre. L’étude s’étend au contenu des écrits de l’historien ainsi qu’à ses interventions dans les sphères publique et gouvernementale de l’Ontario et de la francophonie canadienne, plus spécifiquement au regard de l’éducation postsecondaire. L’analyse fait ressortir les paramètres structurants de sa pensée et montre comment elle opère dans l’espace propre au milieu minoritaire franco-ontarien. Elle fait apparaître l’historien comme l’une des principales figures énonciatrices d’une représentation identitaire axée sur une continuité référentielle avec le Canada français, porteuse d’une ambition autonomiste sur les plans institutionnel et référentiel.

Syftet med den här C-uppsatsen i Pedagogik med didaktisk inriktning är att undersöka om flickor i gymnasiet kan identifiera sig med innehållet i några läroböcker i gymnasiekursen Historia A. Syftet mynnar ut i två delfrågor och den första är: hur presenteras kvinnan i några läroböcker i Historia A? Det leder oss till den andra frågan: presenterar dessa läroböcker kvinnor på ett sätt som kan ge underlag för flickornas historiemedvetande och identitet? För att kunna ge svar på dessa frågor har jag med utgångspunkt från forskningen tagit ställning för att det finns en relation mellan historiemedvetande och identitet. Jag har undersökt tre läroböcker i historia för gymnasiet och använt mig av textanalys och Säfströms (1999) metod med inläsning och utläsning. I bearbetningen av resultatet har jag använt frågor inspirerade av Skolverkets (2006) rapport samt utgått från Jensens (1997) teori om historiemedvetande som identitet. Resultatet av studien visar att det finns stora brister i läroböckernas innehåll. Kvinnan presenteras ur en snäv synvinkel och genom ett manligt perspektiv. Flera viktiga kategorier av kvinnor är uteslutna och de som presenteras är tydligt uppdelade efter normalitet. Eftersom berättelsen om kvinnor innehåller stora luckor ställer jag mig kritisk till att läroböckerna presenterar kvinnor på ett sätt som kan ge underlag för flickors historiemedvetande och identitet.

Cette thèse propose une étude de l’oeuvre intellectuelle et militante de l’historien Gaétan Gervais, à la fois témoin et acteur d’une mutation référentielle en Ontario français depuis la fin des années 1960. Sont examinés les divers lieux d’enracinement de sa pensée, depuis le Sudbury français des années 1940 et 1950, en passant par le contexte de mutations culturelles, politiques et historiographiques des décennies d’après-guerre. L’étude s’étend au contenu des écrits de l’historien ainsi qu’à ses interventions dans les sphères publique et gouvernementale de l’Ontario et de la francophonie canadienne, plus spécifiquement au regard de l’éducation postsecondaire. L’analyse fait ressortir les paramètres structurants de sa pensée et montre comment elle opère dans l’espace propre au milieu minoritaire franco-ontarien. Elle fait apparaître l’historien comme l’une des principales figures énonciatrices d’une représentation identitaire axée sur une continuité référentielle avec le Canada français, porteuse d’une ambition autonomiste sur les plans institutionnel et référentiel.