Syftet med föreliggande studie var att undersöka hur några förskollärare och förskolechefer upplever inkludering av barn i behov av särskilt stöd. Studien utgick från ett kvalitativt angreppsätt. Datainsamlingen grundade sig på kvalitativa intervjuer med en semistrukturerad intervjuguide. Resultatet visade att förskollärarna och förskolecheferna upplevde att de inte alla gånger kunde inkludera barn i behov av särskilt stöd på grund av olika ramfaktorer, även om de i teorin visste hur de ska göra. De ramfaktorer som framkom som mest begränsade var stora barngrupper och bristfällig kunskap om olika slags behov. Slutsatsen blev att det fanns ramfaktorer och olika beslut i olika arenor som begränsade förskollärarnas förutsättningar att skapa en inkluderande miljö. Alla barn blev inte alltid inkluderade i förskolan även om det är lagstadgat.

Syftet med den här studien är att undersöka hur pedagoger i förskolans verksamhet resonerar kring begreppet, och arbetet med, barn i behov av särskilt stöd. I studien valde vi att använda oss av intervjuer som datainsamlingsmetod vilka sedan har analyserats utifrån aktuell forskning och satts i relation till ett sociokulturellt perspektiv samt det relationella-, kategoriska- och dilemmaperspektivet. Studien omfattar intervjuer med tio pedagoger inom olika yrkeskategorier med anknytning till förskola. Resultatet visar att synen på begreppet barn i behov av särskilt stöd var komplex och ett flertal respondenter lyfte fram att begrepp sågs som en viktig del för att erhålla resurser till verksamheten. Respondenterna poängterade även stödet från en specialpedagog som en viktig faktor i sitt arbete. Förutom detta kunde vi se att faktorer som tidsbrist och barngruppernas storlek påverkade arbetet med barnen.

Vårt syfte har varit att undersöka förskollärarnas bemötande och arbetssätt för och med barn i behov av särskilt stöd. Det vi fördjupade oss i var hur förskollärarna ser på begreppet barn i behov av särskilt stöd, deras arbetssätt med barn i behov av stöd och vilket stöd de får för att kunna bemöta barn som är i behov av särskilt stöd. Vår studie är baserad på kvalitativa intervjuer. Vi har genomfört fyra intervjuer med fyra förskollärare på olika förskolor. Det resultat vi har fått fram i vår intervjustudie är att förskollärarna anser att de har barn som är i behov av särskilt stöd i sin barngrupp. Att rutiner och tydlighet är viktigt i arbetet med barn i behov av särskilt stöd och att förskollärarna har tillgång till stöd genom olika resurser. Det saker som påverkar förskollärarnas arbete har varit huruvida man har stöd från förskolechef, personaltäthet i arbetslaget, rätt kompetens, en bra sammanhållning och samarbete i arbetslaget och antal barn i barngruppen. Det framkommer även att gemensam planering av rutiner och arbetsscheman i arbetslaget är otroligt viktig för att kunna bemöta alla barn på bästa möjliga sätt. Alla förskollärare i studien tar upp vikten av att inte se barnet som ett problem, utan att det är viktigt att istället fokusera på hur de kunde arbeta med omgivande miljö för att bemöta alla barns olika behov. Vår slutsats efter att ha genomfört denna intervjustudie är att alla barn någon gång under sin tid på förskolan kommer att vara i behov av särskilt stöd men att behoven kan se olika ut hos varje enskilt barn. Under arbetets gång har vi fått mer insikt i hur man kan arbeta med barn i behov av särskilt stöd. Vi har tagit till oss och fördjupat vår kunskap om hur man kan tänka kring begreppet barn i behov av särskilt stöd och hur stödet utifrån ser ut. Vi har även fått kännedom om vikten att ta hjälp utifrån när man känner att man inte klarar situationen själva på förskolan.

No description available.

Förskolan ska anpassas efter alla barn, vilket kräver stor kompetens hos förskollärarna. En målsättning är att förskolan ska vara en inkluderande verksamhet där alla kan delta utifrån sina förutsättningar och de barn som är i behov av särskilt stöd ska få detta. Syftet med studien är att få fördjupad kunskap om hur förskollärare ser på sin kompetens och de hinder och möjligheter de ser i att stödja alla barn. Studien baseras på förskollärares erfarenheter av barn i behov av särskilt stöd. Studien har en kvalitativ ansats och intervjuer användes som datainsamlingsmetod. Urvalet bestod av sju förskollärare. Resultatet visar att informanterna var överens om att förskolan ska vara en plats för alla barn. Dock framgår att det är svårt eftersom förutsättningar som tid, ekonomi, barngruppens storlek och tillgänglighet av resurser inte upplevs som tillfredställande. Förskollärarna upplever att de erhåller relativt god kompetens att stödja alla barn genom framför allt erfarenhet, men önskar att de hade haft mer kompetens. I studien diskuteras förskollärares kompetens, vilket typ av kompetens som kan vara nödvändig samt hur denna kompetens kan fördjupas för att kunna tillgodose alla barns behov i en förskola för alla.

Syftet med studien har varit att undersöka pedagogers uppfattningar gällande inkludering av elever i behov av särskilt stöd. Det är en kvalitativ studie där semistrukturerade intervjuer har genomförts med fyra verksamma pedagoger där alla har en anknytning till inkluderingsprocessen. Två fritidslärare, en speciallärare och en resurspersonal blev valda att delta utifrån deras yrkesroll för att skapa en variation av uppfattningar. Analysarbetet av datainsamlingen skedde genom att mönster upptäcktes i informanternas utsagor och kategorierna Förutsättningar för inkludering, Olikheter är möjligheter, Stödinsatser för inlärningen, Arbetet med sociala problem och Orsaker till exkludering skapades. Diskussionsdelen presenterar analysmaterialet i förhållande till tidigare litteratur och forskning och redovisas under kategorierna Pedagogens inställning, Sociala problem, Speciallärarens roll, Resurser och Acceptans och medvetenhet. Studiens resultat visar att en positiv inställning till att elever i behov av särskilt stöd inkluderas i den ordinarie verksamheten är en förutsättning för att arbetet ska ske. Resultatet visar även att stödinsatser enbart sätts in vid inlärningssvårigheter. Stödinsatser för att utveckla socialkompetens tillämpas inte och det uppfattas av pedagogerna vara en svaghet inom skolan, då sociala problem uppfattas påverka inlärningen. / <p>Godkännandedatum: 2015-06-04</p>

The purpose of this study is to look into the views of four educators from different preschools; their work with autistic children and how they perceive the inclusion of these children in the daily activities with other children. The result shows that the educators in this study think that including activities are positive for all children, with or without disabilities. In order to accomplish this it is necessary to have educators with good knowledge in working with inclusion. However, one of the four educators thinks that it can also be positive for the autistic child to participate in activities just for autistic children for a certain period of time. This is because in those activities there are educators with good knowledge and experience of attending to children with difficulties. It is argued that if the child with autism gets a special education designed specifically for autistic children, it will be easier to participate in preschool activities. This study shows that it is very important to have a good comunication between parents and teachers to provide the children with autism the best support and also to be included in the preschool´s group of children.

I denna kvalitativa studie undersöktes lärares erfarenhet av, och inställning till, att använda motiverande samtal som extra anpassning inom distansundervisning för vuxna. Forskningsfrågorna handlade om ifall motivationsstödjande samtal genomfördes, lärares inställning till denna typ av extra anpassning, samt vilka konsekvenser lärare trodde av användandet av MI skulle få. Halvstrukturerade intervjuer genomfördes med åtta distanslärare inom vuxenutbildning. Resultaten visade att samtliga lärare hade erfarenhet av någon typ av motivationsstödjande samtal, men att man inte upplevde att det skedde på ett systematiserat sätt. Samtliga informanter ansåg att interaktionen med läraren var av stor betydelse för elevers motivation och prestation. Tidsåtgången framhölls som ett hinder för att kunna använda motivationsstödjande samtal mer, trots att informanterna trodde att det skulle kunna leda till att fler elever klarade sina kurser och fick stärkt självkänsla och motivation. Informanter ansåg att exempelvis elever med studiesvårigheter skulle kunna gynnas av anpassningen.

Syftet med arbetet är att beskriva vad förskollärarna anser ligger till grund för att avgöra om barn är i behov av särskilt stöd och hur de arbetar med de barnen. I synnerhet hur de samarbetar med vårdnadshavare för att främja barns utveckling. Studien är kvalitativ och metoden som används för att besvara frågeställningarna är semi-strukturerade intervjuer. Urvalet av informanter är fem utbildade förskollärare som arbetar på olika förskolor i Sverige. Studiens resultat visar att förskollärare avgör om barn är i behov av särskilt stöd genom erfarenheter, mallar och genom att de ser att barnen på något sätt inte deltar i verksamheten på samma sätt som andra barn. Det som förskollärarna anser avgör om barn är i behov av särskilt stöd är: sociala, språkliga, motoriska, koncentrationssvårigheter samt svårigheter med bokstavskombinationer. Vår studie visar att förskollärare kopplar in andra professionella för att arbeta med barn i behov av särskilt stöd. Dessutom ändrar de verksamheten samt inkluderar träningen till barn i behov av särskilt stöd. Resultatet visar även att förskollärarna anser att samarbetet med vårdnadshavare är betydelsefullt för att stödja barnets utveckling. De samarbetsformer som används är tamburkontakt, samtal med vårdnadshavare och professionella som är inkopplade till barnet, utvecklingssamtal samt extrainsatta samtal.  Vid samtal anser förskollärarna att det är viktigt att vinna vårdnadshavares förtroende, ha en öppen och rak kommunikation, framhålla positiva saker, samt förmedla en känsla att vårdnadshavarna inte ska känna sig skyldiga.

Bakgrund: De sista årens utbildningsreformer har bland annat handlat om införandet avny betygsskala och ny bedömningspraktik. En viktig grund för undervisningen har blivitden förbättringsorienterade formativa bedömningen som är en kontinuerligbedömningsprocess. Enligt mina yrkeserfarenheter innebär den nyabedömningspraktiken i form av formativt undervisningssätt, kontinuerliga diagnoser,skriftliga och muntliga prov samt betygssättning en positiv upplevelse för många elever,medan för andra elever är den ett neutralt eller negativt moment av skolmatematiken,eftersom deras otillräckliga kunskaper synliggörs på ett tydligare sätt.Syfte: Syftet med denna studie är att belysa hur bedömning uppfattas av elever imatematiksvårigheter samt att undersöka hur de positionerar sig i dennabedömningskultur..Metod: Empirin till studien samlades in genom fokusgruppintervjuer med elever imatematiksvårigheter i årskurs 6. Det metodologiska angreppet var diskursanalys.Studiens teoretiska grund bygger på Foucaults, Bourdieus, Kreisbergs och Gees teorierom makt respektive positionering.Resultat: Resultatet av studien visar att den formativa bedömningen upplevsfragmentera elevgrupperna samt positionera eleverna i matematiksvårigheter i enförlorarposition. Utifrån resultatet kan vi se att det är utmaning för den formativabedömningen att tillgodose en varierad elevgrupps behov i undervisningen. Formativtundervisningssätt i mindre elevgrupp framkommer vara en nisch som inbjuder eleverna till en mer divergent kommunikation med läraren.