This diploma thesis aims to identify collaboration factors within a joint NGO project called Reconstruction of the State. The goal is to find out the factors that led to the establishment of this joint project as perceived by representatives of the cooperating organizations. Another objective is to discover a possible pattern of collaboration factors within this project. The theoretical part introduces the main theories of interorganizational cooperation and the conceptualization of collaboration factors that have been described in these theories. The conceptualization of the collaboration factors forms the basis of a questionnaire issued to the NGOs' representatives. The results of the survey are used as input in a hierarchical cluster analysis that represents the key part of the empirical part of this thesis. The results of the cluster analysis are thus derived from the responses given by representatives of the 13 NGOs involved in the Reconstruction of the State project and they identify the key collaboration factors as well as their configuration. The final section presents and further interprets the findings resulting from the cluster analysis within the chosen theoretical framework. Key words: collaboration factors, organizational resources, NGOs, interorganizational collaboration, cluster analysis

Syftet med den här studien handlar om att undersöka och analysera hur aktörer inom det brottsförebyggande samverkansprojektet SSPF, som är en förkortning för Socialtjänst, Skola, Polis och Fritid, ser på och pratar om barn och ungdomar i riskzon för att begå brott, samt hur de erfar en samverkansprocess kring målgruppen. Vi har sett att det existerar två parallella synsätt på barn och ungdomars brott som vi har valt att benämna som; barn som lever farligt och farliga barn. Dessa sätt att se på och prata om barn och ungdomar i riskzon har varierat och uttalats sedan senare del av 1800-talet. Utifrån att SSPF består av aktörer med utgångspunkter i olika lagar och riktlinjer så förstår vi att samverkan är komplex och utmanande. Därav vårt intresse för att undersöka och analysera hur synsätten uttrycks i samverkan. Vi utgick från en kvalitativ forskningsansats där vi genomförde åtta semistrukturerade intervjuer med aktörer inom SSPF i utvald kommun. Dessa aktörer utgörs av; områdespolis, samordnare för SSPF, ungdomssamordnare för ungdomsteam, teamledare på fritidsgård, socialsekreterare på barn- och familjeenheten, behandlare på MiniMaria samt två biträdande rektorer för årskurs 7-9 från olika skolor. Resultatet av studien visade att de båda synsätten tar plats i SSPF. Detta eftersom respondenterna uppgett att barn och ungdomar är skyddsvärda på olika sätt. Erfarenheterna utifrån synsätten är att barn och ungdomar i riskzon som lever farligt behöver skyddas, men även en omgivning behöver skyddas från farliga barn. När samhället behöver träda in och ge konsekvenser och påföljder kan det enligt respondenterna leda till stämpling. Det synsätt som getts mest utrymme i samverkansprocessen har av studiens resultat visat sig vara barn som lever farligt. Resultatet har även visat att samordnaren för SSPF har en betydelsefull inverkan på arbetsgruppens synsätt. I analysen utgick vi från ett socialkonstruktivistiskt perspektiv, stämplingsteorin, bakgrund samt tidigare forskning om samverkan för att förstå resultatet. I en avslutande diskussion lyfter vi ålderns betydelse för synsättens utrymme utifrån SSPF:s målgrupp, 13-16 år. Vi för även en diskussion kring vilka risker som finns i användningen av de olika synsätten. I diskussionen lyfter vi även vikten av att aktörerna i SSPF är medvetna om att det finns en risk för att barn och ungdomar i riskzon kan känna sig stämplade av att få SSPF som insats. Att synsättet barn som lever farligt ges mest utrymme i SSPF resonerade vi kring ligger i linje med vad som förespråkas i barnkonventionen. / The purpose of this study is to investigate and analyze how actors in the crime prevention collaborative project Social Services, School, Police and Leisure (SSPF), look at and talk about children and adolescents at risk of committing crimes, and how they experience a collaborative process around the target group. We have identified two parallel approaches to the crimes of children and adolescents that we call; children living dangerously and dangerous children. These approaches of looking at and talking about children and adolescents at risk have varied over time and have been acknowledged since the latter part of the 19th century. Based on the fact that SSPF consists of actors with their background from different laws and guidelines, we understand that collaboration is complex, hence our interest in investigating and analyzing how these approaches are expressed. We chose to take on a qualitative research approach where we conducted eight semi-structured interviews with actors within SSPF in a selected municipality. These actors consisted of; the police, the coordinator for SSPF, the youth coordinator for the youth team, the team leader at the community youth center, a social secretary at the children and family unit, a therapist at MiniMaria and two assistant principals for classes 7-9 from different schools in the district. The results of the study showed that both identified approaches are used by SSPF. This is because the respondents stated that children and young people need different types of protection. Their experience regarding the approaches is that children and adolescents at risk of living dangerously need protection, but also that a surrounding needs to be protected from dangerous children. According to the respondents, when society needs to provide consequences and sanctions, it can lead to a labeling process. The approach that has been utilized the most in the collaboration process was proven to be children living dangerously based on our studies. The result has also shown that the coordinator for SSPF has a significant impact on the approach of the working group. In the analysis we used a social constructivist perspective, labeling theory, background and previous research on collaboration to understand the result. In a concluding discussion, we highlight the importance of age for the scope of the approach based on the SSPFs target group, 13-16 years. We also discuss the risks involved in using the different approaches separately. In the discussion, we also highlight the importance of the actors within SSPF to be aware that there is a risk that children and adolescents at risk of committing crimes may feel stigmatized by having SSPF as an intervention. Furthermore we discussed the fact that the approach children living dangerously has been given the most room in SSPF and established that the result is according to what is advocated in the Children's Convention.

The triple helix model of innovation is a model that has gained popularity over time as it proposes methodologies for how to stimulate innovation in the knowledge-based economy. The model has been applied to entire economies as well as niche industries and has subsequently inspired change and identified discrepancies in existing innovation systems. This master thesis investigates whether the triple helix model of innovation can be applied in the case of theranostics, an up-and-coming cancer therapy and emerging field in nuclear medicine. Existing research predominantly captures perspectives from individual agents within theranostics and thus fails to capture the system level configurations, interorganisational collaborations and hybrid organisations driving the innovation and development. The thesis addresses this research gap through an exploratory, qualitative case-study with an abductive research approach. Desktop research was conducted followed by several in-depth interviews with representatives from a spectrum of institutions and agents in the theranostics' innovation system. The findings of this study suggest that theranostics does innovate and develop through the triple helix model of innovation considering its roots in academia and significant collaborative nature. It does, however, also indicate that there is reason for concern as certain agents are gaining significant influence over the innovation system. The findings also highlight that the cultural and social dynamics between the agents and institutions are immature and will potentially harmonize over time. / Trippelhelix (”triple helix model of innovation”) är en modell som har ökat i popularitet över tid då den föreslår metoder för hur innovationssystem ska stimulera innovation i en kunskapsbaserad ekonomi. Modellen har tillämpats på hela ekonomier såväl som nischade branscher och har följaktligen inspirerat till förändring samt identifierat falluckor i befintliga innovationssystem. Denna masteruppsats undersöker huruvida trippelhelix kan tillämpas på området teranostik, en framtida cancerterapi och ett framväxande område inom nuklearmedicin. Befintlig forskning fokuserar främst på enskilda aktörers perspektiv inom teranostik och misslyckar därmed att fånga systemnivåanalyser, interorganisatorisk samverkan och hybrid organisationer som driver innovation och utvecklingen framåt. Avhandlingen behandlar detta forskningsgap genom en utforskande, kvalitativ fallstudie med en abduktiv forskningsmetod. Research följt av ett flertal djupgående intervjuer genomfördes med representanter från ett brett spektrum av agenter och institutioner inom teranostiks innovationssystem. Resultaten av avhandlingen tyder på att teranostik faktiskt utvecklas genom trippelhelix eftersom den har starka rötter från akademin och betydande samverkande karaktär. Däremot påvisar resultaten också att det finns flera motsättningar till detta då vissa institutioner får för stort inflytande över innovationssystemet. Resultaten indikerar också att kulturella och sociala spänningar mellan institutionerna kan komma att mogna och harmoniseras i takt med att teranostik utvecklas.

Inom stora infrastrukturprojekt finns det en risk att saker inte går enligt plan. Detta kan bero på oförutsedda händelser och kan resultera i överskriden budget och/eller tidplan. Dessa oförutsedda händelser kan vara allt ifrån att det saknas ett godkännande att få påbörja ett bygge, till att vädret påverkar planerna. Denna rapport syftar till att undersöka de interorganisatoriska processerna i ett infrastrukturprojekt med fokus på samverkan, beslutsfattande och konsekvenser. Undersökningen baseras på tre frågeställningar kring detta. Det infrastrukturprojekt som valts att studeras i denna rapport är Program Roslagsbanans Utbyggnad (RBU). Rapporten är baserad på en litteraturstudie samt en empirisk studie. Inledningsvis gjordes en litteraturstudie för att bygga upp den teoretiska referensramen för arbetet. Här undersöktes allmän organisationsstruktur och beslutsprocesser i infrastrukturprojekt samt hur man kan optimera arbetssätten för att säkra kvaliteten i stora projekt. Vidare utfördes en kvalitativ semistrukturerad empirisk undersökning med fyra respondenter. Två respondenter är anställda inom beställarorganisationen och två är anställda av ett av de företag som anlitats som entreprenör inom ramen för projektet. Det empiriska resultatet jämfördes därefter kritiskt med teorin. Empirin visar att organisationen är strukturerad så att Landstingsfullmäktige, som består av politiker, fattar beslut. Under dem finns sponsor/sektionschef. Sedan finns en programledare och en biträdande programledare som var för sig ansvarar för en del av alla projekt och dess projektledare. Sponsorn ansvarar för alla beslut inom programmet och ändringar i budget går tillbaka till Landstingsfullmäktige för nytt beslut. Entreprenören, vars roll och rättigheter regleras främst genom kontrakt med beställaren, kommer in i projektet via upphandling först när genomförande fasen ska påbörjas. Vid planering av projekt som Program Roslagsbanans Utbyggnad görs en riskanalys vilket innebär att man lyfter alla risker och utifrån detta gör en åtgärdsplan och sätter en så kallad riskpeng som är ett extra utrymme i avtalet med entreprenören för att täcka eventuella extra kostnader. Det förekommer alltid förändringar och inom just Program Roslagsbanans Utbyggnad finns det ganska små marginaler då en överskriden tidplan kan innebära stora kostnader och påverkan på samhället i övrigt. Både entreprenör och beställare ser samma risker och har samma mål men olika syn på vilken som är den bästa och mest effektiva vägen dit. Gällande förberedelser för händelser som inträffar utanför planerad projektplan så arbetar man till stor del förebyggande, men det förekommer även situationer som inte går att förbereda sig för. För andra typer av händelser som inte omfattas av förberedande åtgärder krävs ibland nya beslut längs vägen. Dessa fattas av projektledaren som efter bästa förmåga anpassar sitt arbete och gör det bästa som går efter de förutsättningar som hen har att arbeta med. Med större infrastrukturprojekt, som Program Roslagsbanans Utbyggnad innefattar, förenklar det processen märkbart att som beställare ha stor insyn i de arbeten som utförs. / In large infrastructure projects, there is a risk that things will not go according to plan. This may be due to unforeseen events and may result in exceeding budget and/or time plan. These unforeseen events can be for example a lack of approval to start a construction, or the weather affecting the plans. This report aims to examine the inter-organizational processes in an infrastructure project with a focus on collaboration, decision making and consequences. The report is based on three questions around this. The infrastructure project chosen to study in this report is Program Roslagsbanans Utbyggnad (RBU). The report is based on a literature study and an empirical study. Initially, a literature study was conducted to build up the theoretical frame of reference for the work. Here, the general organizational structure and decision-making processes in infrastructure projects were examined, as well as how to optimize working methods to ensure quality in large projects. Furthermore, a qualitative semi-structured empirical study was conducted with four respondents. Two respondents are employed within the customer organization and two are employed by one of the companies hired as a contractor within the program. The empirical result was then critically compared with the theory. The empirical study shows that the organization is structured so that the Landstingsfullmäktige makes decisions. Under them is a sponsor/a department head. Then there is a program manager and a subsidiary program manager who are individually responsible for some of the projects. All project managers for each individual project respond to them. The sponsor is responsible for all decisions within the program and changes in the budget go back to the board for a new decision. The entrepreneur, whose rights are regulated primarily through contracts with the customer organization, enters the project via procurement only when the implementation phase is to begin. When planning projects such as Program Roslagsbanans Utbyggnad, a risk analysis is performed, which means that all risks are highlighted and based on this, an action plan is made and a so-called riskpeng is set. Riskpeng is a way of calculating for extra costs in advance in case of the work exceeding budget. There are always changes and within Program Roslagsbanans Utbyggnad there are quite small margins as an exceeded time plan can mean large costs and impact on society in general. Both contractor and customer organization see the same risks and have the same goals but they have different views on which the best and most effective way is to reach them. Regarding preparations for events that occur outside the planned project plan, work is largely done preventively, but there are also situations that could not be prepared for. For other types of events thatare not covered by preparatory measures, new decisions are sometimes required along the way. These are made by the project manager who, to the best of its ability, adapts the work and does the best possible according to the conditions the project manager has to work with. With major infrastructure projects such as Program Roslagsbanans Utbyggnad, it significantly simplifies the process if the customer has insight into the work that is performed.

Denna studie undersöker hur samverkan upplevs fungera mellan skola, socialtjänst och Barn-och ungdomspsykiatri (BUP) som möter barn med psykisk ohälsa i samverkansmöten. Studien bygger på sex semistrukturerade intervjuer med två skolkuratorer, två socialsekreterare samt två kuratorer från BUP. Empirin har analyserats med innehållsanalys och har därefter tolkats genom Sociala representationer och Institutionell teori. Resultatet består av kategorierna Möjligheter med samverkan, Svårigheter med samverkan, Ansvarsfördelning, Sätt att främja samverkan och sist Sociala representationer. Resultatet visade att det som fungerade bra med samverkan var att det fanns tydliga rutiner och ansvarsområden samt att aktörerna lärde sig om varandras professioners sätt att tänka utifrån deras olika kompetenser. Resultatet visade att det inte existerade någon maktobalans mellan professionerna men att det kunde förekomma i deras handlingsförmåga. Det som kunde påverka samverkan negativt var resurshinder inom de olika organisationerna. Intervjupersonernas synsätt om varandra var positivt i övergripande bemärkelse och det framkom att det fanns åsikter om varandra som påverkade samverkan positivt. Slutsatsen är att samverkan genom samordnad individuell plan (SIP) haft en positiv utveckling för samverkan, då den gett möjlighet att träffas och få kännedom om varandras organisationer, kompetenser och ansvarsområden. Aktörernas olika organisatoriska förutsättningar ledde ofta till att det uppstod olika tolkningar om hur ett socialt problem skulle tolkas och lösas, vilket bidrog positivt till en helhetsbild av en klients situation. / This study aims to investigate how the collaboration between Social services, Child and adolescent psychiatry (BUP) and School are being perceived regarding children with mental ill-health. The study is based upon six semi-structured interviews with two school social workers, two social service workers and two counselors from BUP. The results has been analysed with content analysis and thereafter interpreted through Social representations and Institutional theory. The emerging categories were: Possibilities with collaboration, Difficulties with collaboration, Responsibility distribution, Ways to improve collaboration and Social representations. The results showed that what was perceived as a positive collaboration was distinctive routines, clear areas of responsibility and to learn about each of the professions way of thinking, as they have different expertise. The results also showed that it did not exist a balance of power, but that it could affect their professional ability to act. What could affect the collaboration negatively was the difficulty of resource management within the organizations. The view the participants had of each other was generally positive, and it did exist thoughts of each other in some way affecting the collaboration. The conclusion is that collaboration through Specialized individual plan (SIP) has had a positive effect, as it has given the opportunity for professionals to meet and get knowledge about each other’s organizations, competences and areas of responsibility. The participants different organizational conditions often led to different interpretations on how a social problem should be interpreted and solved, which contributed positively to an overall picture regarding a client’s situation.

No description available.

Stålindustrin är en stor börda för miljön, i Sverige står den för 10% av allt koldioxidutsläpp. HYBRIT, som är ett samarbete mellan tre stora svenska företag, har som mål att helt eliminera koldioxidutsläppen av svensk stålindustri innan 2045. Syftet med den här rapporten är att undersöka hur ett samarbete mellan olika företag påverkar deras produktutveckling och vad som motiverar dem till att samarbeta. Forskningsfrågorna, som utgick från syftet, byggdes upp genom en litteraturstudie på ämnesområdet för att få en grundläggande inblick i de teorier som finns idag. Det kompletterades med en teoretisk referensram för att få djupare förståelse i ämnet. För att erhålla empiri hölls semistrukturerade intervjuer med relevanta representanter från de företag som ingick i det valda case som projektet utgick från. För att få en inblick i hur ett samarbete ser ut och kunna besvara syftet höll sig studien till HYBRITsamarbetet och alla resultat är därför baserade på det. Intervjuerna tog upp hur de olika företagens produktutveckling sett ut tidigare, om/hur samarbetet har påverkat produktutvecklingen och vad som motiverade företagen att ingå i samarbetet. Intervjuerna transkriberades och olika teman hittades som återkom under intervjuerna. Resultatet från intervjuerna analyserades tillsammans med litteraturen för att sedan kunna dra slutsatser från det. Studien visar att samarbetet påverkar produktutvecklingen på företagen på olika men liknande sätt beroende på hur det såg ut tidigare på företagen. När det gäller varför det blev ett samarbete var svaret att alla hade något att vinna på det utan att behöva riskera för mycket och att en så stor omställning av värdekedjan som HYBRIT utför inte hade kunnat ske utan ett samarbete där risker och resurser delas. / The steel industry takes a big toll on the environment. In Sweden, it contributes to 10% of all carbon dioxide emissions. HYBRIT is a collaboration between three big Swedish companies whose goal is to make the Swedish steel industry free from carbon emissions by 2045. The purpose of this report is to investigate how a collaboration between companies can affect their product development and what motivates them to collaborate. The research questions linked to the purpose where constructed through a research in the areas around collaboration. To gain empirical data, semi structured interviews were held with relevant respondents from the companies engaged in the collaboration chosen as case for the study. To get an insight in how a collaboration might look and to be able to answer to the purpose and research questions, the study is looking into the collaboration of HYBRIT. All the results for this paper are based on that. The interviews covered what the different company’s product development looked like before, if and how the collaboration have affected that process and what motivated the company to engage in a collaboration. Interviews were transcribed and different, reoccurring themes were found. The result of the interviews was analyzed together with literature to draw conclusions from it. The study shows that collaboration affects product development in different but similar ways in different companies depending on the previous process at the company. When it comes to why the collaboration happened, the answer was that everyone had something to gain from it without having to risk too much. Also, that a change of this size in the supply chain that HYBRIT conducts would not have been possible without a collaboration where risks and expenses could be shared.

As globalisation is now a reality for most large organizations, and the competition for most businesses moving faster and becoming tougher, there is a need for engineering projects to deliver results faster in a more complex environment than ever, but also for companies to collaborate to utilize a wider array of competencies and to reach new markets with their products. This case study analyses which difficulties arise in interorganizational requirements engineering, and what organizations can do to alleviate the effects of those difficulties, as well as suggest which actions are most effective to focus on. The conclusion of this study is that the difficulties can be divided into three categories, namely interpersonal, structural and processual. Each category concerns a different set of people and require different actions for increased effectiveness. For the interpersonal category, prioritized efforts should be to establish a shared vocabulary and use techniques to build shared contextual understanding. For structural difficulties, evaluating management and control structures and the implementation of the project’s strategy should be prioritized. In the processual category, codifying existing processes to enable improvements, defining information artefacts and aligning information flows should be of high priority. / Globaliseringens effekter är idag en verklighet för de flesta stora organisationer, och konkurrensen för företag blir hårdare och förändrar sig allt snabbare. Därför blir det allt viktigare för utvecklingsprojekt att anpassa sig till en allt mer komplex miljö och leverera resultat snabbare än tidigare, men också att samarbeta mer med andra företag för att såväl utnyttja bredare kompetens som att nå nya marknader. Den här studien undersöker utmaningarna i interorganisatoriskt kravställningsarbete, vad företag kan göra för att möta de utmaningarna, såväl som att föreslå vilka handlingar som ger mest effekt för ett bättre kravställningsarbete. Slutsatsen av studien är att utmaningarna kan delas in i tre kategorier, nämligen personorienterade, strukturella och processorienterade. Varje kategori rör en viss mängd deltagare i projektet och kräver olika handlingar för ökad effektivitet. För att minska utmaningar i den personorienterade kategorin bör ett projekt prioritera att använda tekniker för att skapa ett gemensamt språkbruk och att använda tekniker för att bygga upp gemensam kontextuell förståelse. För strukturella utmaningar bör det prioriteras att utvärdera styrnings- och kontrollstrukturer, samt hur projektets strategi har implementerats och förankrats bland deltagarna. I den processorienterade kategorin bör det prioriteras att kodifiera existerande processer för att möjliggöra förbättringsarbete, definiera informationsartefakter och att försäkra sig om att informationsflöden är i linje med varandra mellan företagen, så att rätt information möts vid rätt tillfällen.

As globalisation is now a reality for most large organizations, and the competition for most businesses moving faster and becoming tougher, there is a need for engineering projects to deliver results faster in a more complex environment than ever, but also for companies to collaborate to utilize a wider array of competencies and to reach new markets with their products. This case study analyses which difficulties arise in interorganizational requirements engineering, and what organizations can do to alleviate the effects of those difficulties, as well as suggest which actions are most effective to focus on. The conclusion of this study is that the difficulties can be divided into three categories, namely interpersonal, structural and processual. Each category concerns a different set of people and require different actions for increased effectiveness. For the interpersonal category, prioritized efforts should be to establish a shared vocabulary and use techniques to build shared contextual understanding. For structural difficulties, evaluating management and control structures and the implementation of the project’s strategy should be prioritized. In the processual category, codifying existing processes to enable improvements, defining information artefacts and aligning information flows should be of high priority / Globaliseringens effekter är idag en verklighet för de flesta stora organisationer, och konkurrensen för företag blir hårdare och förändrar sig allt snabbare. Därför blir det allt viktigare för utvecklingsprojekt att anpassa sig till en allt mer komplex miljö och leverera resultat snabbare än tidigare, men också att samarbeta mer med andra företag för att såväl utnyttja bredare kompetens som att nå nya marknader. Den här studien undersöker utmaningarna i interorganisatoriskt kravställningsarbete, vad företag kan göra för att möta de utmaningarna, såväl som att föreslå vilka handlingar som ger mest effekt för ett bättre kravställningsarbete. Slutsatsen av studien är att utmaningarna kan delas in i tre kategorier, nämligen personorienterade, strukturella och processorienterade. Varje kategori rör en viss mängd deltagare i projektet och kräver olika handlingar för ökad effektivitet. För att minska utmaningar i den personorienterade kategorin bör ett projekt prioritera att använda tekniker för att skapa ett gemensamt språkbruk och att använda tekniker för att bygga upp gemensam kontextuell förståelse. För strukturella utmaningar bör det prioriteras att utvärdera styrnings- och kontrollstrukturer, samt hur projektets strategi har implementerats och förankrats bland deltagarna. I den processorienterade kategorin bör det prioriteras att kodifiera existerande processer för att möjliggöra förbättringsarbete, definiera informationsartefakter och att försäkra sig om att informationsflöden är i linje med varandra mellan företagen, så att rätt information möts vid rätt tillfällen.

La téléréadaptation, tout comme d’autres champs en télésanté, est de plus en plus interpelée pour la prestation de services. Le but de ce projet de thèse est d’enrichir l’évaluation de la téléréadaptation afin que les connaissances qui en découlent puissent venir soutenir la prise de décision d’acteurs impliqués à différents niveaux en téléréadaptation. Le premier article présente une revue systématique dont l’objectif était de faire synthèse critique des études en téléréadaptation. La revue rassemble 28 études en téléréadaptation, qui confirment l’efficacité de la téléréadaptation pour diverses clientèles dans différents milieux. Certaines des études suggèrent également des bénéfices en termes de coûts, mais ces résultats demeurent préliminaires. Cette synthèse critique est utile pour soutenir la décision d’introduire la téléréadaptation pour combler un besoin. Par contre, les décideurs bénéficieraient aussi de connaissances par rapport aux changements cliniques et organisationnels qui sont associés à la téléréadaptation lorsqu’elle est introduite en milieu clinique. Les deux autres articles traitent d’une étude de cas unique qui a examiné un projet clinique de téléréadaptation dans l’est de la province de Québec, au Canada. Le cadre conceptuel qui sous-tend l’étude de cas découle de la théorie de structuration de Giddens et des modèles de structuration de la technologie, en particulier de l’interaction entre la structure, l’agent et la technologie. Les données ont été recueillies à partir de plusieurs sources (groupes de discussion, entrevues individuelles, documents officiels et observation d’enregistrements) suivi d’une analyse qualitative. Le deuxième article de la thèse porte sur le lien entre la structure, l’agent et la culture organisationnelle dans l’utilisation de la téléréadaptation. Les résultats indiquent que les différences de culture organisationnelle entre les milieux sont plus évidentes avec l’utilisation de la téléréadaptation, entraînant des situations de conflits ainsi que des occasions de changement. De plus, la culture organisationnelle joue un rôle au niveau des croyances liées à la technologie. Les résultats indiquent aussi que la téléréadaptation pourrait contribuer à changer les cultures organisationnelles. Le troisième article examine l’intégration de la téléréadaptation dans les pratiques cliniques existantes, ainsi que les nouvelles routines cliniques qu’elle permet de soutenir et la pérennisation de la téléréadaptation. Les résultats indiquent qu’il y a effectivement certaines activités de téléréadaptation qui se sont intégrées aux routines des intervenants, principalement pour les plans d’intervention interdisciplinaire, tandis que pour les consultations et le suivi des patients, l’utilisation de la téléréadaptation n’a pas été intégrée aux routines. Plusieurs facteurs en lien avec la structure et l’agent ont contraint et facilité l’intégration aux routines cliniques, dont les croyances partagées, la visibilité de la téléréadaptation, le leadership clinique et organisationnel, la disponibilité des ressources, et l’existence de liens de collaboration. La pérennité de la téléréadaptation a aussi pu être observée à partir de la généralisation des activités et le développement de nouvelles applications et collaborations en téléréadaptation, et ce, uniquement pour les activités qui s’étaient intégrées aux routines des intervenants. Les résultats démontrent donc que lorsque la téléréadaptation n’est pas intégrée aux routines cliniques, elle n’est pas utilisée. Par contre, la téléréadaptation peut démontrée certains signes de pérennité lorsque les activités, qui sont reproduites, deviennent intégrées aux routines quotidiennes des utilisateurs. Ensemble, ces études font ressortir des résultats utiles pour la mise en place de la téléréadaptation et permettent de dégager des pistes pour enrichir le champ de l’évaluation de la téléréadaptation, afin que celui-ci devienne plus pertinent et complet, et puisse mieux soutenir les prises de décision d’acteurs impliqués à différents niveaux en téléréadaptation. / Telerehabilitation, like other telehealth applications, has been increasingly used to provide health services. The goal of this thesis is to enrich the field of telerehabilitation evaluation such that it can better contribute to informed decision making of those involved in telerehabilitation at different levels. The first article is a systematic review of telerehabilitation studies and it was conducted in order to provide a critical synthesis of the current telerehabilitation literature. The revue included 28 studies of telerehabilitation, which, overall, confirmed the efficacy of telerehabilitation when used with a variety of clienteles in different settings. Some of the studies also suggest that there may be some cost benefits associated with telerehabilitation although the findings remain preliminary. Such a synthesis of the literature can contribute to some decisions regarding the pertinence of introducing telerehabilitation. However, decision makers also need information regarding the clinical and organizational changes that are associated with telerehabilitation when implemented in a clinical setting. The next two articles contain the results of a single case study that was centered on a telerehabilitation clinical project implemented in the eastern part of the province of Quebec, in Canada. A conceptual model was developed to guide this study, and it was based on Giddens’ Theory of Structuration and on models of technology structuration, in particular drawing upon the notion of the interaction between structure, agent and technology. Data was collected from several sources (focus groups, interviews, official documents and observation of recordings) and was analyzed using a qualitative analysis approach. The second article in this thesis examined the relationship between structure, agent and organizational culture with respect to telerehabilitation use. The results indicate that differences in organizational culture between the centres are more visible when telerehabilitation is used, which can in some cases lead to conflicts, while in other cases create opportunities for change. In addition, organizational culture also played a role in shared beliefs linked to the technology. Lastly, the results suggest that telerehabilitation could be used to bring about changes in organizational culture. The third article examined how telerehabilitation became integrated into existing clinical practices, how it contributed to the development of new routines and explored the sustainability of telerehabilitation. The results indicate that some activities, namely interdisciplinary care plans were integrated into clinical routines, while consultations and patient follow-up were not. Several factors related to the structure and agent were found to facilitate or hinder the integration of telerehabilitation into routine practices, including shared beliefs, the visibility of telerehabilitation activities, the clinical and organizational leadership, the availability of resources and the existence of collaborations. Sustainability was also observed when telerehabilitation use became more generalized and novel applications were developed, although this was only found to occur for activities which had integrated into routine practice. The results therefore suggest that when telerehabilitation is not integrated into routine practices, it will not be used, but that, on the other hand, telerehabilitation may be sustainable for activities which are repeated and then integrated into routine day-to-day clinical activities. Together, these studies put forth findings which can be useful when implementing new telerehabilitation programs. They also help elucidate directions for future research in order to enrich the field of telerehabilitation evaluation so that it may become more pertinent and comprehensive to support decision-makers involved at all levels of telerehabilitation.