Introduktion: Idag står utmattningssyndrom och stressrelaterade diagnoser för 66% av alla psykiatriska sjukskrivningar. Diagnosen skapar stort lidande för individen med aktivitetsbegränsningar som följd och leder till långa sjukskrivningar och stora kostnader för samhället. Det finns oklarheter gällande behandlingsmetoder vid utmattningssyndrom och det är av värde att finna verksamma metoder att möta den ökande patientgruppen.  Syfte: Syftet med denna studie är att belysa fysioterapeuters erfarenheter av Basal Kroppskännedom (BK) som behandling för patienter med utmattningssyndrom.  Metod: Fyra semistrukturerade intervjuer genomfördes med fysioterapeuter som behandlar patienter med utmattningssyndrom med BK. Den insamlade datan analyserades enligt kvalitativ innehållsanalys.  Resultat: Analysen resulterade i 11 underteman och fyra teman: Ett levande verktyg möjliggör kroppslig resa, Tolkande av kroppsliga uttryck genomsyrar utvecklingsprocessen, Att möta och bli bemött skapar utrymme för att läka samt Fysioterapeutens självutveckling en tillgång. Huvudtemat Kroppen som redskap mot självkännedom -  belyser informanternas erfarenheter av hur den kroppsorienterade behandlingsmetoden BK kan vara vägen mot självkännedom för patienter med utmattningssyndrom. Konklusion: BK blir ett levande verktyg för patienten som lär sig tyda kroppsliga signaler, blir bättre på gränssättning och hittar inre stabilitet där framsteg blir tydliga genom kroppen. Fysioterapeuten ser sig som en guide i den process där patienterna erövrar sig själva och kroppen blir till en trygghet. Gruppverksamhet ses som verksamt för att skapa igenkänning, normalisera upplevelser och effektivisera behandlingen. Metoden BK beskrivs genomsyras av ett tillåtande samt en respekt för patientens vilja att utvecklas och förmedlar en självmedkänsla genom att människan ses som en helhet.

Bakgrund: Människor lever längre och med ökad ålder så ökar även sannolikheten att drabbas av kroniska sjukdomar. Det blir allt vanligare att vårdas i hemmet, vilket ställer högre krav på att samverkan mellan olika professioner och huvudmän fungerar. En bra samverkan mellan vårdgivare är nödvändigt i alla vårdmiljöer, för att kunna tillgodose alla patientens behov. Syfte: Syftet med denna studie var att beskriva sjuksköterskor upplevelser av samverkan mellan primärvård och hemsjukvård. Metod: Studien utfördes i norra Sverige med åtta sjuksköterskor som arbetade på hälsocentral eller i hemsjukvården. Datainsamlingen utfördes med semistrukturerade individuella intervjuer och data analyserades med kvalitativ manifest innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i fem kategorier: att fast läkare och samordnare är nyckelresurser, att otydlighet mellan organisationerna påverkar patienten, att tillgänglighet och enkla kontaktvägar är en förutsättning, att tappa kontrollen när kommunikationen brister samt att respektera varandra som kollegor och jobba tillsammans. Slutsats: För att kunna samverka krävs att de olika professionerna arbetar tillsammans som ett team och för att ett team ska fungera så krävs en god kommunikation.

Bakgrund: Reumatoid artrit, som även benämns för ledgångsreumatism, är en av alla reumatiska sjukdomar. Reumatoid artrit är en kronisk, autoimmun sjukdom som är genetiskt betingad. Att leva ett bra liv trots reumatoid artrit, kan vara en utmaning. Det finns ett behov av en djupare förståelse om hur personer med reumatoid artrit upplever att leva med sjukdomen. Syfte: att beskriva personers upplevelser av att leva med reumatoid artrit. Metod: Litteraturstudien genomfördes genom en kvalitativ innehållsanalys med manifest ansats där 12 kvalitativa artiklar kvalitetsgranskades och analyserades. Resultat: Personers upplevelser av att leva med reumatoid artrit presenterades i fem kategorier: Att ha svårigheter att utföra aktiviteter i vardagslivet, Att behöva stöd från personer i omgivningen, Att känna oro och rädsla för förlust av arbetsförmåga, Att lindra symptom så gott det går med olika metoder och Att information och förståelse för sjukdomen är bristfällig. Slutsats: Det är viktigt att ha kunskap och förståelse för hur det är att leva med reumatoid artrit. Sjuksköterskan kan främja personers självbestämmande genom att eftersträva ett personcentrerat förhållningssätt. Det behövs vidare forskning om hur sjuksköterskan kan stödja personer med reumatoid artrit i vardagen.

Bakgrund: Demens är inte en specifik sjukdom utan ett övergripande begrepp för en rad kognitiva och beteendemässiga symtom som orsakas av degenerativa förändringar i det centrala nervsystemet. Andelen äldre personer i befolkningen ökar såväl i Sverige som runt om i världen. Risken för att insjukna i någon form av demens ökar med ökad ålder. För att kunna tillgodose demensdrabbade personers unika behov är det viktigt att förstå personers egna upplevelser av att leva med sjukdomen. Syfte: syftet med examensarbetet var att beskriva personers upplevelser av att leva med demens. Metod: En bok, som innehåller intervjuer med tjugotre personer som lever med demens, analyserades med kvalitativ innehållsanalys utifrån induktiv manifest ansats. Resultat: Resultatet visade att diagnosen medförde olika reaktioner för den sjuka personen och närstående, att personer upplevde att demenssjukdomen medförde förluster, att stödet från vårdpersonal kunde vara både bra och mindre bra, att sjukdomen påverkade hela familjen och att närståendes stöd var av stor betydelse, att personerna ville bli behandlade med respekt, hitta strategier för att hantera sjukdomen och skapa en ny mening med livet. Slutsats: Vårt examensarbete visade att sjuksköterskan kan bidra till att demensdrabbade personer kan fortsätta leva ett värdigt liv trots sjukdomen. Det är viktigt att sjuksköterskan genomför personcentrerad vård och omvårdnad och stödjer personer som lever med demens och deras närstående.

Bakgrund: Hjärtinfarkt räknas som svår sjukdom och är något som drastiskt kan förändra livet på många sätt för både patient och närstående. Närståendes stöd efter hjärtinfarkten har visat sig fungera som en motiverande faktor hos den drabbade till att förändra och bibehålla nya livsstilsförändringar. Att som närstående vårda en annan människa kan innebära en stor påfrestning och ökar risken att utveckla posttraumatisk stressyndrom. Genom att belysa närståendes upplevelser efter en hjärtinfarkt kan ökad förståelse erhållas, vilket är av vikt för sjuksköterskor i tillämpningen av personcentrerat bemötande. Syfte: Att beskriva upplevelser hos närstående till en person som överlevt hjärtinfarkt. Metod: En litteraturstudie baserad på 10 vetenskapliga artiklar publicerade i databaserna PubMed och CINAHL analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultatet består av sex kategorier; Att förlora kontroll och känna rädsla för döden, Att distansera sig och fokusera på den drabbade, Att ansvaret ökar, Att behöva stöd och information från sjukvården, Att relationen med den drabbade förändras, Att synen på livet förändras. Slutsats: Hos närstående till en person som överlevt hjärtinfarkt är otillräckligt bemötande och information inom sjukvården en vanlig upplevelse som bidrar till bristande kontroll och hantering av hjärtinfarkten. Genom implementering av modellen närstående-centrerad vård kan kommunikationen mellan sjuksköterskan och närstående förbättras och delaktigheten hos närstående öka.

Redan innan Covid-19 pandemin var den svenska intensivvården ansträngd. När pandemin gjorde sitt intåg under första halvan av 2020 tvingades stora delar av sjukvården organisera och ställa om sina verksamheter för att möta det extrema behovet av Covid-19 vård. Att flytta patienter mellan olika intensivvårdsavdelningar är inget nytt, men de interhospitala överföringarna av patienter med Covid-19 har ökat markant under pandemin. Dessa överföringar kräver omfattande planering för att kunna genomföras och binder mycket resurser i form av personal och tid, samt ställer höga krav på intensivvårdssjuksköterskan. Examensarbetets syfte är att belysa intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att vårda respiratorbehandlade patienter med Covid-19 under interhospitala överföringar. Åtta intensivvårdssjuksköterskor, verksamma i olika delar av Sverige och med erfarenhet av dessa överföringar intervjuades. Datamaterialet analyserades utifrån en kvalitativ innehållsanalys med ett induktivt förhållningssätt och resultatet presenterades i åtta subkategorier och tre huvudkategorier. Det framkom i resultatet vilken omfattande och tidskrävande planering som föreligger innan en interhospitala överföring av en patient med Covid-19 kan starta. Att vårda en patient med en smittsam och allmänfarlig sjukdom under en interhospital överföring ställer också höga krav på att arbetet utförs på ett sätt så att smittspridningen minimeras. Slutligen beskriver deltagarna hur deras eventuella initiala farhågor och rädslor inför att genomföra dessa överföringar nu ersatts med erfarenhet och rutiner, det har blivit en vana. I diskussionen lyfts svårigheten att kommunicera i skyddsutrustning, kostnadseffektiviteten i interhospitala överföringar samt hälsa i relation till en ansträngd arbetsmiljö.

Pankreascancer är en ovanlig men allvarlig cancerform som innebär en förändrad livssituation för personer som drabbas. Deras erfarenheter bör lyftas för att öka möjligheter att möta deras behov och ge god omvårdnad. Syftet var att beskriva personers upplevelse av att leva med pankreascancer. Litteraturstudien genomfördes med induktiv kvalitativ innehållsanalys med manifest ansats och åtta vetenskapliga artiklar inkluderades i analysen. Analysen resulterade i sex kategorier; Att få diagnosen uppfattades som ett hot och var svårt att acceptera, att det dagliga livet styrdes av sjukdomen, att inte längre vara samma person som tidigare, att brist på tydlighet skapade osäkerhet, att känna oro över behandling och att överleva samt att vara tvungen att ta svåra beslut. Resultatet visade att få diagnosen kunde vara svårt och väcka starka känslor. I resultatet framkom även att sjukdomen begränsade möjligheter att vara aktiv samt upprätthålla dagligt liv. Andra kunde se på dem annorlunda till följd av sjukdomen och information inom vården kunde uppfattas som bristfällig. Oro över återfall och behandling kunde bero på hög återfallsrisk och att behandlingen uppfattades som omfattande, medan hopp kunde vara en drivkraft. Personer kunde uppleva att det var svårt att ta beslut om behandling och att andra pressade dem i samband med det. Att belysa personers erfarenheter av att leva med pankreascancer kan öka förståelse. Sjuksköterskor kan stödja dem i deras livssituation genom att främja hopp, transition och lindra lidande. Med ökad kunskap får sjuksköterskor bättre kunskap och beredskap för att ge personcentrerad och optimal vård.

Epilepsi är en kronisk neurologisk sjukdom som förekommer över hela världen. Epilepsi yttrar sig genom olika former av anfall som kan innebära kramper, medvetslöshet, muskelryckningar, utöver det är sjukdomen många gånger helt osynlig. Epilepsi påverkar det dagliga livet för den drabbade, närstående blir också påverkade av denna sjukdom. Syftet med denna litteraturstudie var att beskriva upplevelser av att leva med epilepsi. I litteraturstudien analyserades fjorton vetenskapliga studier med en kvalitativ innehållsanalys. Beskrivningen av upplevelserna av att leva med epilepsi formulerades i sex kategorier. I litteraturstudien framkom det att personer kände sig rädda och oroliga för att få ett anfall eller diagnosen, de upplevde även begränsningar och restriktioner, de kände sig märkta och behandlade annorlunda. Personerna upplevde sig även som en börda då dem hade ett behov av stöd från sin omgivning, och upplevde en förändrad vardag på grund av sjukdomen. Till slut lärde sig personerna att acceptera sin sjukdom. Genom en ökad kunskap och djupare förståelse för upplevelser av sjukdomen kan sjuksköterskan bättre anpassa omvårdnadsåtgärder och på så vis ge en patientcentrerad omvårdnad för att främja både livskvalitet och hälsa hos denna patientgrupp.

Andelen fall med kritiskt sjuka barn är få jämfört med vuxna. Vård av ett kritisk sjukt barn utgör en stor utmaning då barnets förutsättningar skiljer sig i olika åldrar vilket leder till att bedömningen, bemötandet och behandlingen måste anpassas till det enskilda barnet. Sjuksköterskan behöver skapa en förståelse för barnets livsvärld för att kunna bygga upp ett förtroende till barnet, vilket ofta är en förutsättning för att möjliggöra vidare vård. Samtidigt ska sjuksköterskan bedöma och påbörja behandling samt stötta och interagera med föräldrar. Vården har beskrivits som svår och situationen upplevs ofta stressfullt för såväl barnet, föräldrarna och ambulanssjuksköterskan. Syftet var att beskriva sjuksköterskors erfarenhet av möte med kritiskt sjuka barn. Studiens metod utgjordes av en kvalitativ intervjustudie baserat på åtta semistrukturerade intervjuer av sjuksköterskor inom ambulanssjukvården i en region i södra Sverige. Sjuksköterskor, både grundutbildade och specialistsjuksköterskor, från fyra olika ambulansstationer var representerade där en station var placerad i en större stad och de andra tre i mindre städer. En kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera materialet vilket resulterade i temat Ansvar utifrån de fyra huvudkategorierna Utsatthet, Kontrollbehov, Lättnad samt Trygghet. I studien identifierades en flerdimensionell ansvarskänsla hos sjuksköterskorna. Känslan att vården inte fick misslyckas och rädsla för att barnet skulle försämras bidrog till stress och oro i samband med vårdmötet. Ansvaret av att ha barnets liv i sina händer gjorde att sjuksköterskan ställde stort krav på sin egen insats och omhändertagandet. Erfarenhet, förberedelser, kommunikation och kollegialt samarbete utgjorde viktiga delar som påverkade omhändertagandet.

Varje år dör personer i väntan på en organtransplantation. Transplantation är många gånger det sista alternativet för att bota allvarliga sjukdomstillstånd när en medicinsk behandling inte längre är tillräcklig. Sjuksköterskan kan möta dessa personer överallt. För att kunna bemöta behoven är det viktigt att sjuksköterskan kan förstå personernas upplevelse. Syftet med litteraturstudien var att beskriva personers upplevelse av att vänta på en organtransplantation. För att besvara syftet analyserades nio kvalitativa artiklar enligt Bengtsson (2016). Det resulterade i fem huvudkategorier: att känna hopp och förväntningar inför framtiden, att ha livet på paus och alltid vara redo, att känna ovisshet och inte kunna påverka förloppet, att känna oro inför transplantationen och att tänka på döden och känna skuld för donatorn. I resultatet framkom det att personer kände hopp och förväntningar för framtiden efter organtransplantationen. Under väntan var livet på stand-by och personer var alltid redo för ett samtal om att transplantationen kan komma att ske. Personer uttryckte ovisshet över tiden innan transplantationen och känslor av att inte kunna påverka. Oroliga tankar inför, under och efter transplantationen beskrevs och under väntan tänkte personer mycket på döden och kände skuldkänslor för donatorn. Sjuksköterskan behöver arbeta personcentrerat för att kunna möta de behov som uppstår i väntan på en organtransplantation. Med hoppet i centrum är det viktigt att sjuksköterskan främjar hopp och identifierar vad som kan kännas hoppfullt för varje enskild individ. För att kunna stödja personer som väntar på en organtransplantation behövs ytterligare kunskap om hur sjuksköterskan på bästa sätt ska bemöta dessa personers och behov.