No description available.

Hedersrelaterat våld och förtryck är ett allvarligt problem som drabbar både flickor och pojkar som anses kränka familjens heder. Hedersrelaterat våld och förtryck tar sig uttryck i en mängd olika handlingar, som tar ifrån den som drabbas möjligheten till ett självständigt liv. Det handlar t.ex. om kontroll, hot, fysiskt och psykiskt våld, könsstympning, barn- och tvångsäktenskap. Uppsatsens syfte har varit att undersöka möjligheten att ingripa och tvångsomhänderta barn som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck i hemmet. Detta har gjorts genom att studera rättspraxis, förarbeten, litteratur och rapporter. När föräldrar inte tillgodoser sitt barns rätt till en god uppväxt har socialnämnden genom SoL och LVU skyldighet att hjälpa, vårda och skydda dem. Undersökningen visar att hedersrelaterat våld och förtryck kan falla under flera av de rekvisit som finns i 2 § LVU och räknas som ett missförhållande i hemmet, det finns således möjligheter att omhänderta både flickor och pojkar som utsätts för detta.

Uppsatsen inriktar sig på omhändertagande av barn och unga i enlighet med tvångsvårdslagstiftningen, lag med särskilda bestämmelser om vård av unga. Lagen omfattas av bedömningskriterier utan tydliga definitioner, vilket kan resultera i tolkningssvårigheter. Uppsatsen redogör, genom tillämpningen av en rättsdogmatisk metod, för de rättsliga förutsättningarna för omhändertagande av barn enligt LVU. Alla åtgärder och beslut som rör barn och unga ska fattas utifrån ”barnets bästa”. Vad som är att anse som barnets bästa är inte alltid en självklarhet och förändras över tid. En mängd olika faktorer påverkar utvecklingen av barnets bästa, såsom samhällets generella syn på  barn, rådande kultur, normer och värderingar, kunskaper om barn, ekonomi och politiska idéer, nya reformer och könstillhörighet. I uppsatsen undersöks en närmare innebörd av begreppet ”barnets bästa”, samt, genom studier av rättspraxis, barns och ungas delaktighet och inflytande i tidigare respektive nuvarande rättstillämpning, samt vilken hänsyn som tas till barns egna åsikter och vilja vid beslut som rör dem. Utredningen visar på en utveckling av innebörden av begreppet ”barnets bästa”, samt att barn och unga fått större inflytande och möjlighet att påverka beslut rörande dem själva.

Detta är ett arbete i offentlig rätt. En rättsdogmatisk och rättsanalytisk metod har använts. Syftet med arbetet är att undersöka de rättsliga förutsättningarna för ett samhälleligt ingripande för de barn som står i behov av hälso- och sjukvård, och när en eller båda vårdnadshavare motsätter sig en medicinsk undersökning, vård eller läkemedelsbehandling. Av 6 kap. 11 § föräldrabalken (FB) följer en rättighet och en skyldighet för vårdnadshavare att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. Artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna stadgar en rätt till respekt för privat- och familjeliv. Rätten för vårdnadshavare att fatta beslut kring sina barn är dock inte absolut, och denna beslutanderätt kan begränsas av sociala insatser. FB kompletterades med en ytterligare bestämmelse år 2012, 6 kap. 13 a § FB. Från och med införandet av denna paragraf tilläts socialnämnden att fatta beslut kring hälso- och sjukvårdsinsatser som rör barn för de fall där vårdnadshavarna inte är överens om en medicinsk insats. Paragrafens tillämpningsområde visar sig dock vara mycket begränsat efter en analys av HFD 2012 ref. 5.  Arbetet analyserar bland annat betydelsen av begreppet barnets bästa. Slutsatsen som dras är att begreppet är öppet för tolkning och i behov av kompletterande riktlinjer.

I januari 2020 upphittades en 3-årig flicka avliden i hennes föräldrars hem. Hon hade några månader tidigare återförenats med föräldrarna efter att ha tvångsvårdats i ett familjehem sedan hon var några dagar gammal. Hennes död ledde till förändringar år 2022 i föräldrabalken, social- tjänstlagen och Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) genom reformen lex Lilla Hjärtat. Efter barn varit placerade i ett familjehem under en längre tid kan socialnämnden ansöka om en överflyttning utav vårdnaden från föräldrarna till familjehemmet i enlighet med 6 kap. 8 § föräldrabalken. En förändring som lex Lilla Hjärtat fört med sig är att socialnämnden har en skyldighet att överväga en vårdnadsöverflyttning efter två år istället för de tidigare tre åren. För att en överflyttning ska genomföras krävs det att det är för barnets bästa och att en återförening med föräldrarna inte kan vara realistisk i framtiden. En överflyttning kan endast göras till ett familjehem. Uppsatsen diskuterar vårdnadsöverflyttningar som genomförs utan samtycke från föräldrar eller barnet och de följder som lex Lilla Hjärtat haft. Jag kommer i uppsatsen fram till att lagförändringen inte kommer öka antalet vårdnads- överflyttningar utan kan få en motsatt effekt. Det fanns innan lagförändringar klev ikraft för få familjehem som tog emot unga men även som var intresserade att överta vårdnaden. Reformen utstrålar en omprioritering vid tvångsvård där återförening ska ses som sekundärt till att överflytta vårdnaden. Konsekvenserna kan således bli att färre vill bli familjehem på grund av ointresset att vara vårdnadshavare. Jag anser även att förändringarna inte tar hänsyn till samtliga barn utan endast de yngre som uppfattar två år som en lång tid och därmed uppfattar familjehemmet som sitt hem tidigare än ett äldre barn. En process av vårdnadsöverflyttning är påfrestande på barnen och lagförändringen leder därmed till en ökad oro och otrygghet. Det finns dessutom stora brister hos socialnämnden. Bland annat en osäkerhet till att ansöka om vårdnadsöverflyttningar på grund av konsekvenserna för föräldrarna men även i tolkning av lag och dokumentation. Slutligen anser jag att lagförändringarna är påskyndade, ogenomtänkta och inte till barnets bästa.

Hedersrelaterat våld och förtryck är både ett nationellt och internationellt problem som tar sig uttryck i bland annat tvångsäktenskap, könsstympning och annan kontroll över den berörda individens klädsel, umgänge och sexuella beteende. År 2016 redovisades nationell statistik över tvångsäktenskap, könsstympning samt bortföranden och siffrorna var alarmerande, i synnerhet eftersom många drabbade var under 18 år. Efter introduceringen av denna statistik påbörjades ett förebyggande arbete för att motverka barnäktenskap, tvångsäktenskap och andra brottsligheter som begås i hederskontext. Arbetet mynnade bland annat ut i att ett utreseförbud infördes i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Utreseförbudet regleras i 31 a – 31 i § LVU, däremot behandlas enbart 31 a § LVU i förevarande studie. I 31 a § LVU stadgas att i de fall det finns en påtaglig risk för någon som är under 18 år att föras utomlands i syfte att ingå äktenskap, äktenskapsliknande förbindelse eller könsstympas ska han eller hon förbjudas att lämna Sverige.  Syftet med denna studie är att utifrån ett barnrätts- och de lege ferenda-perspektiv utreda huruvida utreseförbudet, som den är tillämpad och stipulerad i rådande stund, utgör ett fullgott och effektivt skydd för barn som riskerar att föras utomlands på grund av de i bestämmelsen stadgade syftena. Undersökningen fokuserar särskilt på risknivån ”påtaglig risk” och hur barnets rätt till delaktighet påverkar bedömningen av om det föreligger en påtaglig risk.  För att uppnå arbetets syfte tar studien avstamp i tre frågeställningar som besvaras med hjälp av två olika metoder. Inledningsvis används den rättsdogmatiska metoden för att ge en grundläggande förståelse för utreseförbudet och dess uppkomst samt barnets delaktighet, vilket sker genom en genomgång av svenska rättskällor. Med beaktande av att utreseförbudet är en tämligen ny lagstiftning med förhållandevis lite material tillämpas även den rättsanalytiska metoden. Inom ramen för den rättsanalytiska metoden behandlas bland annat statistik över bortförda personer, några av Sveriges internationella åtaganden, underrättspraxis och intervjuer med rådmän.  Efter en genomgång och löpande analys av arbetets samtliga avsnitt besvaras studiens uppställda frågeställningar i det avslutande avsnittet. Det konstateras att det råder delade meningar kring när riskrekvisitet ”påtaglig risk” är uppfyllt samt vilken betydelse barnets rätt till delaktighet tillmäts i denna riskbedömning. Den bristande enhetligheten riskerar att påverka utreseförbudets effektivitet i negativ bemärkelse och kan inte hävdas gynna bestämmelsens syfte att förebygga hedersrelaterat våld och förtryck. En ytterligare konsekvens av att utreseförbudet förlorar effektivitet är att barnets diverse rättigheter inskränks och att arbetet Sverige bedriver för att motarbeta hedersrelaterat våld och förtryck inte är i linje med Sveriges internationella åtaganden.  Den rådande regleringen saknar särskild anpassad vägledning avseende riskrekvisitet ”påtaglig risk” och vilket inflytande barnet bör tillerkännas i denna måltyp. Att det saknas sådan vägledning ger utrymme för olika bedömningar och föranleder därmed den bristande enhetligheten i rättstillämpningen. Mot denna bakgrund konstateras att det erfordras riktlinjer beträffande risknivån och barnets rätt till delaktighet som är särskilt hänförda till mål om utreseförbud.

Ett problem svenska socialtjänsten står inför är att förtroendet från medborgarna minskar, desinformation delas i större utsträckning och år 2021 började LVU-kampanjen att spridas. Kampanjen hävdar att socialtjänsten omhändertar muslimska barn utan rättsligt stöd. Syftet med studien är att undersöka hur socialsekreterare upplever att deras arbete påverkas av den pågående LVU-kampanjen. Uppsatsen är en kvalitativ studie utförd med semistrukturerade intervjuer, fem respondenter deltog vilka samtliga är socialsekreterare från olika kommuner i Sverige. En tematisk analys har sedan använts för att hitta mönster och teman i empirin. Teorier som sedan applicerats i analysavsnittet är handlingsutrymme, socialkonstruktionism och makt. Studiens resultat visar att socialsekreterarnas arbetssituation påverkas av LVU-kampanjen men i varierande utsträckning. Bland annat så framkommer det att socialsekreterarnas relation och kontakt med deras klienter har förändrats och försämrats. Det framkommer även att det tar längre tid i möten med klienterna vilket är en bidragande faktor till att arbetsbelastningen har ökat. Dessutom visar resultatet att fler klienter avstår från att söka hjälp av socialtjänsten på grund av ökad rädsla att deras barn ska omhändertas. Socialsekreterarna upplever dessutom en större oro inför att utsättas för hot relaterat till kampanjen och dess anhängare. Vidare framkommer det att LVU-kampanjen diskuteras på samtliga arbetsplatser men att detta sker i olika forum och i varierande utsträckning. Socialsekreterarna själva uppfattar fenomenet bland annat som skadligt och oroväckande. Det framkommer även att få förändringar har gjorts på arbetsplatsen relaterat till kampanjen men att det som har förändrats är relaterat till säkerhet, likt begränsningar att filma och spela in ljud i offentliga utrymmen på socialkontoren. Resultatet visar även att handläggningsprocessen i ärenden inte påverkats av kampanjen. De förändringar som socialsekreterare anses krävs för att minska desinformationen är mer resurser, bättre kommunikationsvägar mellan klienter och myndigheter, fler politiker som intresserar sig för problematiken samt ett ökat samhällsengagemang. Slutligen framkom det att kampanjen som inledningsvis handlat om att muslimska barn omhändertagits utan rättsligt stöd, nu inkluderar oro från fler familjer oberoende av religiös tillhörighet / The Swedish social services are facing a problem where the citizens' trust is declining, disinformation is spreading and in 2021 a campaign started claiming that Muslim children are being taken into immediate care without legal support. The purpose of the study is to examine how Swedish social workers experience that their work is affected by the ongoing LVU-campaign. The study was carried out with a qualitative method and semi-structured interviews and five social secretaries from different municipalities participated. A thematic analysis was used to find patterns and themes in the material extracted from the interviews. Theories that were applied in the analysis section were margin for maneuver in work, social constructionism and power. The study’s results showed that social workers' situations are affected by the LVU-campaign in different ways. The meetings with clients take more time which is a contributory factor to the increased workload. Some of the study's key findings are that the contact and relationships with the clients have changed for the worse and also that clients are seeking less help because of fear. Social secretaries are also more worried about being threatened because of the campaign. The study also shows that the campaign is discussed at all of the social secretaries’ workplaces but that they talk about it in different forms and variations. The social workers themselves describe the phenomenon as damaging and alarming. Some more findings show that the different workplaces have made certain changes related to the campaign but that these are mostly related to security, like limitations to record sound or video inside public spaces in social services offices. The result also shows that the social secretary's work process in client cases has not changed due to the campaign. The changes that the social workers consider necessary in order to reduce the disinformation are more resources, better lines of communication between clients and authorities, more politicians who are interested in the problem as well as increased community involvement. Lastly the campaign is also considered to have spread from just being about muslim children being taken into immediate care without legal support to include concerns about the social services from more families regardless of their religion or nationality.

Under 2022 bereddes 8352 barn och unga vård med stöd av 2 eller 3 §§ LVU. Trots att LVU i grunden är en skyddslagstiftning till för att socialtjänsten ska kunna ingripa när barn far illa är LVU ett område där domstolar och socialtjänst fortlöpande kritiseras i media på grund av just detta. Att skydda barn som far illa är en samhällelig skyldighet som följer av barnkonventionen och en av konventionens grundpelare, artikel 3 om barnets bästa, finns uttryckt i 1 § femte stycket LVU. I paragrafen anges att vid beslut enligt lagen ska vad som är bäst för den unge vara avgörande. Formuleringen om barnets bästa i LVU lades till i syfte att förstärka barnperspektivet, för trots att det är en skyddslagstiftning för barn och unga hade rättsutvecklingen en tendens att inte alltid sätta den unge först. Liknande resonemang fördes i samband med att barnkonventionen blev svensk lag i januari 2020. I propositionen angavs att det inte tydligt går att utläsa myndigheternas bedömningar och avvägningar i beslut som rör barn och det framgår inte heller på vilket sätt beslutsfattaren har tagit hänsyn till barnets bästa, trots att det fanns uttryckliga bestämmelser om barnets bästa. Syftet med uppsatsen är att undersöka hur tydligt det idag går att utläsa myndigheternas bedömningar och avvägningar i beslut som rör barn, eller mer specifikt: att granska hur barnets bästa används när förvaltningsdomstolarna fattar beslut om tvångsvård enligt 2 och 3 §§ LVU. Undersökningen ämnar utreda i vilken utsträckning barnets bästa finns med i domskälen och på vilket sätt barnets bästa används vid beredande av vård enligt LVU. Totalt granskas 187 domar. Detta görs med den rättsdogmatiska metoden och med hjälp av kvantitativa och kvalitativa verktyg. Det finns ingen klar definition av barnets bästa, men av barnets bästa framgår att en bedömning ska göras i varje enskilt fall. Barnets bästa ställer dessutom krav på att det framgår av domen vad som anses vara barnets bästa, av vilken anledning och vilka omständigheter som vägts mot varandra. Resultatet av granskningen visar att paragrafen om barnets bästa (1 § femte stycket LVU) fanns med i domskälen i 77 procent av de mål som granskades. I endast 15,5 procent av målen som granskades fanns sedan paragrafen i kombination med att domstolen nämnde, fastställde eller förde ett resonemang om vad som är bäst för barnet med i domskälen. I dessa mål kunde totalt fem teman identifieras: att förvaltningsrätten fastställer barnets bästa, att förvaltningsrätten beskriver en generell innebörd av barnets bästa, spänningsförhållandet mellan statens skyldighet att ingripa och att barn inte ska separeras från sina föräldrar om det inte är till deras bästa, föräldrarnas oförmåga att sätta barnets bästa först, samt varför barns uppgifter ska väga tungt. I vissa domar kombinerades dessa teman. Endast tre domar kan däremot sägas uppfylla de krav som barnets bästa ställer på domstolarna. Detta är särskilt anmärkningsvärt med hänsyn till de lagändringar som skett då syftet med ändringarna inte förefaller återspeglas i praktiken, men kanske främst med hänsyn till att rätten att få barnets bästa bedömt och beaktat är en rättighet som tillfaller barn som ingen annan än domstolen kan tillgodose.

No description available.

Our purpose with this study was to understand how social welfare board perceive neglect and what they consider are unacceptable flaws in parental capacity. The central focus of the study is located in the assessment of the social welfare boards when they consider that the parental capacity is unacceptable. The study aims to answer the following questions:   How does social welfare board understand neglect? How perceive social welfare board unacceptable parental capacity?   Our study is based on a document analysis of fourteen cases from administrative rulings where social welfare board applied for LVU 1§ 2§ because of flaws in care. We have used hermeneutic interpretation to look at the empirical material. The theoretical framework of the study consists systems theory and Bronfenbrenner’s bioecological model with focus on the family as the basic system.   The result we found was that the unacceptable parental capacity consisted of  parental individual problems. Problems we could identify at the parents were mental illness, disability, relationship conflicts, violence and abuse. Social welfare board had payed attention to several types of neglect. We identified moral care, emotional care, physical care and fysical violence.   Our conclusion is that it not only was just one specific problem in the family without that it were several parallel problems which led to that social welfare board consisted that the parental capacity is unacceptable. The study shows that the term neglect is difficult to define and is a interpretation question of the social welfare board to assess whether each boundary goes where the child is considered to fare badly.