Syftet med studien är att undersöka hur barnets bästa konstrueras i LVU-domar 2 § i Sverigeunder tidsperioden 1985-2015. Studien utgår från en socialkonstruktionistisk grund där endiskursanalys har genomförts på det insamlade materialet. I analysen har Laclau och Mouffesmaktbegrepp och diskursteori nyttjats i syfte att förstå hur barnets bästa konstrueras. Resultatenvisar att det förekommer varierande konstruktioner av barnets bästa under den studeradeperioden, där det i de tidiga årtiondena fokuseras på en skyddsaspekt och utvecklas i de senareårtiondena till att inkludera barnets behov i en bredare aspekt. Resultatet visar även attkonstruktionen av barnets bästa i relation till föräldrar skiftat under den studerade perioden, dåföräldrarnas intresse minskar till förmån för barnens ju närmare nutid studien sträcker sig.Avslutningsvis framkommer det att barnets bästa går från att vara implicit i de tidigare domarna,till att vara explicit i de senare domarna. Studien bedöms vara relevant för professionerinvolverade i LVU-processen, utifrån att förstå hur förändringarna av barnets bästa påverkas avdess aktuella kontext. Att belysa varierande konstruktioner av barnets bästa kan även belysabehovet av en mer enhetlig syn gällande innebörden av begreppet – framförallt utifrån etträttssäkerhetsperspektiv. / The objective of this study is to examine how the best interest of children is constructed in LVUrulings 2 § in Sweden during the period 1985-2015. The study builds from a foundation ofsocial constructionism, where a discourse analysis was implemented on the collected materials.In the analysis, Laclau and Mouffe’s discourse theory and idea of power have been used tounderstand the construction of the best interest of the child. The results show that there aredifferent constructions of the child´s best interest during the examined period; in the earlydecades there were focus on the protection of the child, while in the latter years the constructionincluded more areas of the child´s best interest. The study also shows that the construction ofthe child in relation to their caregivers developed in the latter years. In the early years thecaregivers were constructed as a big part of the child´s best interest, a construction thatdecreased in the latter years. It also emerges that the best interest of the child goes from assumedto defined, as we proceed through the period. The study is estimated to be relevant toprofessionals involved in the LVU-process, to aid their understanding of how the narrative isinfluenced by the current societal context. The identification of the varied constructions in therulings, demonstrate the need of a more standardized view of the concept.

No description available.

Detta är en kvalitativ studie om hur förvaltningsrätten konstruerar barnets bästa vid upphörande av vård enligt 21 § Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Den 21 § LVU, handlar kort sammanfattat om huruvida vården om ett omhändertaget barn skall upphöra eller inte (se mer i stycke 3.1.2). I vår studie granskade vi 20 domstolsbeslut från förvaltningsrätten. Vi använde oss av en tematisk analys med kodning som tillvägagångssätt, för att sedan hitta teman som vi baserat vårt resultat på. Teorin vi har utgått från i studien var socialkonstruktionism samt fyra begrepp från barndomssociologin som är delaktighet, barns rättigheter, barnperspektiv & barnets perspektiv. Vi har utifrån vårt resultat kopplat teorin och de teoretiska begreppen. Vårt resultat gällande förvaltningsrättens konstruktion av barnet bästa vid upphörande av vård är att förvaltningsrätten själva gör en bedömning kring vad de anser är det bästa för barnet. Resultatet pekar på att domstolen utgår från antaganden om att de biologiska föräldrarna ska kunna tillgodose barnens behov. Förvaltningsrätten vill samtidigt se en långvarig och stor förändring hos de biologiska föräldrarnas för att vården ska upphöra. I vår studie upphörde vården enligt den 21 § LVU inte i något fall. Umgänge var även något vi fann hade betydelse för förvaltningsrättens konstruktion av barnets bästa vid upphörande av vård. Vi fann även att barnskyddet prioriteras framför att barnets röst skulle bli hört vid de rättsliga processer. Utifrån vårt resultat är alltså barnskyddet något som ingår i förvaltningsrättens konstruktioner gällande barnets bästa vid upphörande av vård.  I vårt resultat granskade vi också förvaltningsrättens konstruktioner ur ett barndomssociologiskt perspektiv. Förvaltningsrätten utgår från ett barnperspektiv i majoriteten av fallen vilket innebär att domstolen gör en bedömning av det de tror är bäst för barnet. Vi fann även att domstolen i vissa fall utgick från barns rättigheter när det handlade om umgängets betydelse. Anknytningens betydelse och barnets röst som är en del av ett barnperspektiv, var emellertid något som saknades i rättsfallen. Begreppet barnets perspektiv var något som förvaltningsdomstolen inte använde sig av. De begrepp vi saknade i resultatet var delaktighet gällande barnets röst.  Vi anser att denna studie är behövlig då det saknas forskning inom detta område. Sådan forskning är av betydelse för att kunna utveckla begreppet barnets bästa.

The purpose of this paper was to look into the procedural requirements for any other socially destructive behavior in 3§ in the Care of Young Persons act (LVU). A selection of 30 acts, from an administrative court in Sweden 2017, which resulted in 6 court cases that were analysed more closely. Content analyses is the method that was used to investigate the empirical material and look for common themes. The theoretical tool for this study was social constructionism and an intersectional perspective was used to complement the theory. 6 common themes, from the 6 court cases, were presented in the analysis and result to describe any other socially destructive behavior, in order to what the law says, as well as how the administrative court described why an adolescent should be taken into custody. In summary, the analysis showed a wide interpretation of the significance of any other socially destructive behavior and that these interpretations were not always consistent with the law itself.

Syftet med denna kvalitativa dokumentstudie har varit att studera hur barnets bästa framställs i förvaltningsrättens domar av upphörande av vård enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, samt att analysera hur socialnämnd, förvaltningsrätt, föräldrar och barnet själv argumenterar för barnets bästa. Studien syftar även till att undersöka hur föräldraförmåga sätts i relation till barnets bästa. I vår studie har 43 domar granskats med hjälp av tematisk analys. Studiens teoretiska utgångspunkt har varit barndomssociologi samt Bronfenbrenners utvecklingsekologiska teori. Resultatet visar att barnets bästa inte framställs begreppsligt, utan i relation till den goda barndomen och det goda föräldraskapet. Den goda barndomen innefattar i det här sammanhanget att barn ska växa upp under trygga förhållanden som präglas av stabilitet, kontinuitet och känslomässig omsorg. Det goda föräldraskapet kännetecknas av insikt, samarbete och mottaglighet för förändring. Ett gott föräldraskap kännetecknas också av föräldrar som har förmågan att tillgodose barnets behov och kan sätta barnets behov i första hand. Föräldrar i domarna konstrueras av socialnämnd och förvaltningsrätt som föräldrar som saknar föräldraförmåga, och därmed inte har förmåga att tillgodose barnets bästa. Föräldrar argumenterar ifrån att föräldrarna själva erhåller ett gott föräldraskap. Både barn och föräldrar påtalar återföreningsprincipen och framför vikten av att barnet bor med sin biologiska familj. Barnets uppfattning av vad som är bäst för barnet kopplas till känslor av trygghet till barnets omsorgspersoner.

Lagen om särskilda bestämmelser av vård av unga, LVU, är den lag i svensk rättsordning vilken reglerar tvångsvård av barn och unga. Under de senaste decennierna har lagen kontinuerligt varit föremål för diskussion och omarbetning, inte sällan i syfte att låta lagen i större utsträckning genomsyras av ett barnrättsperspektiv. Betonandet av barnet som en egen rättighetsbärare har blivit särskilt relevant bland annat till följd av Sveriges åtaganden med anledning av barnkonventionen, inte minst då konventionen inkorporerades till svensk lag år 2020. Strävan mot ett starkt barnrättsperspektiv har nyligen resulterat i reformen lex lilla hjärtat, vilken trädde i kraft 1 juli 2022. Genom en ändring av 21 § LVU var reformens huvudsakliga syfte att stärka barnets bästa, trygghet och stabilitet vid upphörande av tvångsvård vilken beretts med stöd av 2 § LVU, det vill säga till följd av föräldrarnas omsorgsbrister i de s.k. miljöfallen.  I linje med den generellt uttalade viljan att stärka barnrättsperspektivet vid tvångsvårdens upphörande har ytterligare en diskussion uppdagats och fortsatt pågått. I flertalet LVU-relaterade utredningar, liksom till följd av omfattande resonemang i doktrin, har framarbetats förslag om att låta införa barnets bästa som ett självständigt rekvisit att beakta vid tvångvårdens upphörande. Ett välutvecklat förslag till sådan förändring har framför allt presenterats i den nya promemorian ”Barnets bästa vid fortsatt vård enligt LVU”, vilken framarbetats på uppdrag av socialutskottet. Med förslaget om det självständiga rekvisitet förstås huvudsakligen en skyldighet för socialnämnden och förvaltningsdomstolen att överväga respektive pröva om det är förenligt med barnets bästa att låta tvångsvård, vilken beretts i familjehem med stöd av 2 § LVU, upphöra eller om den i stället ska fortgå på denna grund. Trots de förekommande resonemangen på området har någon därtill knuten lagändring ännu inte kommit till stånd. Syftet med att införa barnets bästa som ett självständigt rekvisit, förslagsvis i en ny 21 § LVU, har förklarats vara att möjliggöra och betona att ett barns rätt till kontinuitet ska beaktas i upphörandeskedet. Som påtalas ovan avser regleringen miljöfallen enligt 2 § LVU och när ett barn på grund därav vårdats i ett familjehem. Annorlunda uttryckt ämnar den föreslagna regleringen skapa en möjlighet liksom en skyldighet för rättstillämpare att beakta det faktum att ett barn kan ha ett intresse och behov av att kvarstanna i ett familjehem, trots att föräldrarnas omsorgsbrister inte längre föreligger. Så kan exempelvis vara fallet om barnet rotats i familjehemmet i sådan grad att barnet uppfattar det som sitt eget hem. En sådan känslomässig anknytning kan resultera i att barnet riskerar att skadas vid en separation från familjehemmet. Det självständiga rekvisitet har till stor del utvecklats och motiverats med hjälp av kritik gentemot gällande rätt. Särskilt relevant för diskussionen om rekvisitet har varit ett ifrågasättande av rådande praxis. HFD har nämligen genom ett uttalande uteslutit möjligheten att beakta ett barns kontinuitetsintresse inom ramen för upphörandeprövningen enligt nuvarande 21 § LVU. I stället är barnets intresse och behov av kontinuitet i dagsläget ämnat att säkerställas genom rättsordningens alternativa institut, det vill säga flyttningsförbud och vårdnadsöverflyttning. Även denna rättsliga konstruktion har varit föremål för omfattande kritik. Det ska understrykas att det givetvis finns motstående uppfattningar till den framhållna kritiken liksom det presenterade förslaget. Inom ramen för denna uppsats utreds förhållandet mellan förespråkare respektive motståndare till förslaget om barnets bästa som ett självständigt rekvisit. Därigenom beaktas såväl för- som motargument avseende om förslaget dels kan genomföras, dels om så lämpligen bör ske. Analysen och därtill knutna slutsatser grundas i detta avseende på ett barnrättsperspektiv och hur sådant kan stärkas. Vidare följer av förklarliga skäl att tvångsvård utgör en mycket rättighetsinskränkande åtgärd gentemot den vilken berörs, just eftersom det är fråga om tvång. På tvångsvårdsregleringens område är det därför av särskild vikt att befintliga krav på rättssäkerhet efterlevs. Med anledning därav, och i syfte att visa på ämnets komplexitet, omfattar denna uppsats också en rättssäkerhetsbaserad analys av förslaget om barnets bästa som ett självständigt rekvisit. Framför allt grundar sig denna på förslagets relation till kraven på tydlighet, förutsebarhet och objektivitet. Även i sådant sammanhang beaktas för- respektive motargument vad avser förslagets kapacitet att korrespondera med rättssäkerhetskraven. Argumenten ur ett rättssäkerhetsperspektiv kan dessutom i förlängningen läggas till grund för en vidareutveckling av spörsmålet om förslaget bör införas eller inte. Avslutningsvis kan framföras att diskussionen om det självständiga rekvisitet varken är entydig eller färdigutvecklad. Efter en noga avvägd bedömning av spörsmålet är min slutgiltiga uppfattning att barnets bästa såväl kan som bör införas som ett självständig rekvisit, förslagsvis i en uppdaterad 21 § LVU. En sådan författningsändring är varken förhindrad eller icke önskvärd i förhållande till gällande rätt, utan är snarare påkallad som ett led i att öka garantin för ett barns åtnjutande av sina rättigheter och att barnrättsperspektivet i LVU därigenom stärks.

Studien undersöker diskurser kring föräldraförmåga hos föräldrar med kognitiv funktionsnedsättning i domar rörande 2 § Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Materialet studien utgått ifrån består av 20 LVU-domar från år 2016 till år 2017 där det finns omnämnt att en eller flera föräldrar har kognitiv funktionsnedsättning.  Studiens teoretiska utgångspunkter är socialkonstruktionism och kritisk diskursanalys, samt teorier kring normalitet och avvikelse. Socialkonstruktionismen har även fungerat som ansats och har legat till grund för tolkningen av materialet. Med kritisk diskursanalys som analysmetod har fyra diskurser framträtt efter genomläsning och tematisering. Dessa fyra diskurser är omsorg om barnet, insikt, kompensationsfaktorn och slutligen bekräftande av föräldrarnas goda vilja. Studiens resultat visar att föräldraförmågan hos föräldrar med kognitiv funktionsnedsättning i domarna konstrueras som bristfällig och avvikande från normen. Studien bidrar med att rikta uppmärksamhet mot ett familjeperspektiv i socialt arbete snarare än att ställa barn- och föräldraperspektivet mot varandra. Utifrån studiens resultat betonas även språkets betydelse i det sociala arbetets praktik i och med språkets roll i konstruerande av klienter och deras familjeförhållanden.

Denna studie har undersökt hur kön konstrueras i förvaltningsrättens 3 § LVU-domar, med fokus på rekvisitet ”annat socialt nedbrytande beteende”. Studien bygger på en socialkonstruktivistisk ansats, där förståelsen om kön ses som socialt konstruerad. Tidigare forskning har konstaterat att det finns skillnader i diskurser gällande tjejer och killar i domarna. Däremot finns det begränsad forskning om hur dessa skillnader kan förstås ur ett könsperspektiv. För att undersöka detta användes kritisk diskursanalys för att analysera 32 domar från 2016. Resultaten visade att det finns en diskurs för tjejer och en för killar, som tydligt skiljer sig åt. Dessa skillnader har sedan analyserats med utgångspunkt i Hirdmans genusteori. På basis av empirin kan konstateras att förvaltningsrätten har olika förväntningar på hur tjejer och killar bör bete sig, som kan kopplas till rådande, samhälleliga normer kring kön. Liknande beteenden och handlingar benämndes olika beroende på kön. Särskilt framträdande var att tjejer i högre grad än killar förväntas ta ansvar för sina handlingar. Detta tyder på att samhälleliga normer och sociala konstruktioner av kön får ta plats i domarna, vilket innebär att förvaltningsrättens skyldighet att iaktta objektivitets- och likhetsprincipen kan ifrågasättas.

Den aktuella studien har som syfte att visa på hur barn synliggörs samt i vilken grad de ges möjlighet till delaktighet i LVU-förhandlingar i Förvaltningsrätten i Stockholm. Detta genom en kvalitativ textanalys baserad på samtliga ansökningar från socialnämnd som tagits upp till muntlig förhandling, gällande barn mellan 0-18 år under januari månad 2014. Jag har även använt mig av juridisk metod då jag studerat de olika lagrum som berörs och hur dessa tolkas och även hur dessa påverkar det enskilda barnet. Resultatet visar att barnets inställning utifrån eget eller ombudets perspektiv synliggörs i samtliga utom två av de studerade domarna, dvs. drygt 90% har dokumenterat ett barnperspektiv och eller barnets perspektiv. Dock saknar ca 30% av det studerade materialet formuleringar direkt ur barnets perspektiv. I detta material beskrivs barnet endast ur den vuxnes, ombudets, föräldrarnas, nämndens, perspektiv. I endast ca 40% av de mål där LVU till följd av brister i omsorgen behandlas lyfts barnets inställning i bedömningen. Det finns förbättringsområden för att stärka barnperspektiv samt barnets rätt att deltaga och få möjlighet att komma till tals. Ett av dessa är att det i nuläget saknas krav på att den som arbetar med att företräda barnet genom en process i förvaltningsrätten ska ha särskild barnkompetens.

According to the U.N. convention of the rights of the child, as well as Swedish law, the best interests of the child is to be a primary consideration in all actions taken concerning children. This study explores the concept of the best interests of the child [barnets bästa] in the Swedish judiciary in cases of compulsory care [LVU]. The aim of this study was to explore how the courts construct the concept of “the best interest of the child”, how the child’s gender affected the construction of this concept and how the child’s right to express their view in court affected the outcome. This was achieved by analyzing 35 cases of compulsory care using document- and content analysis with a constructivist perspective and theories of discretionary action and gender theory. The conclusions drawn from this study was that child protection is the key value for courts deciding the best course of action for the best interests of the child and that the child’s view was taken into account. However, the child’s statement seems to be of greater influence when it concurs with the court’s opinion. We could also see that the gender of the child mattered more for what kind of case they appeared in rather than the court’s decision on the best interests of the child.