Syftet med studien är att utifrån en narratologisk analys av Lina Wolffs De polyglotta älskarna diskutera hur Gérard Genettes narratologiska begrepp homo-, hetero- och autodiegetisk berättare, fokalisering, analeps och proleps kan göras tydliga och greppbara för elever i den svenska gymnasieskolan. Utifrån Örjan Torells modell för litterär kompetens diskuterar jag sedan hur begreppen kan presenteras och förklaras för att förstås av elever i svenskundervisningen. Materialet som står till grund för uppsatsen är Lina Wolffs De polyglotta älskarna, Gérard Genettes Narrative discourse och Örjan Torells Hur gör man en litteraturläsare?. Analysen visar att Wolffs roman i många avseenden kan bidra med tydliga exempel och intressanta narratologiska skiften. Utifrån Torells tre delkompetenser performanskompetens, konstitutionell kompetens och literary transferkompetens presenteras sedan två praktiska, didaktiska förslag. Istället för att söka begreppsförenklingar föreslås lärare söka nya sätt att förklara avancerade begrepp.

I denna uppsats analyseras Markus Suzaks Jokern och Jeanette Wintersons Fyrväktaren utifrån Northrop Fryes arketypanalys. Inledningsvis görs separata analyser av de båda verken som sedan får ligga till grund för att jämföra de återkommande dragen som kunnat identifieras i de skilda texterna. Syftet är att utreda metodens användbarhet som analysverktyg med målet att avgöra om den kan användas för att främja textnära tolkningar och elevers litterära kompetens i litteraturundervisningen i gymnasieskolan. Resultatet visar att metoden kan användas för att göra textnära litteraturanalyser. Man kan även observera att karaktärer som i berättandet fyller liknande funktioner återkommer i båda verken trots att de skiljer sig åt både till form och innehåll. Analysen visar dock att denna form av arketypanalys inte kan betraktas som en komplett metod dåden inte berör alla aspekter av texten, vilket tyder på att metoden med fördel kan kompletteras med andra litteraturvetenskapliga metoder.

This study, based on interviews with seven teachers of Swedish, investigates how they define the concept of text interpretation and how they assess pupils’ ability to interpret text. The results show that the teachers define text interpretation as an ability to perceive hidden messages in text and an ability that is closely connected to reading comprehension. This description agrees with the way text interpretation is explained in previous research but not with the description in the curriculum. This is a defect, since teachers ought to know what they are supposed to assess, based on the steering documents they are expected to follow in their professional practice. Here, however, the teachers’ assessment skills are shown to be an asset. When teaching literature the teachers say that they normally use dialogue and written assignments in which pupils reason on the basis of the content of the text and their personal experience. The forms of assessment are summative and formal, although it seems difficult to use fixed answer templates for reasoning in contexts like this where it is not clear what can be said to be right or wrong. Summative assessment, however, seems more reliable and credible than formative assessment. A picture thus emerges of the difficulty of assessing text interpretation which is simultaneously multivalent and reliable. / Denna studie är grundad på intervjuer av 7 svensklärare i syfte att undersöka hur de definierar begreppet texttolkning och hur de bedömer elevers förmåga att tolka text. I resultatet framgår att lärarna definierar texttolkning som en förmåga att uppfatta dolda budskap i text och en förmåga som är nära sammankopplad med läsförståelse. Denna beskrivning stämmer väl överens med hur texttolkning förklaras i tidigare forskning men inte med den beskrivning som framkommer i läroplanen. Detta är en brist då lärare bör veta vad de ska bedöma, utifrån styrdokument de ska utgå från i sin yrkesutövning. Här framstår dock lärares bedömningsfärdighet som en tillgång. Vid litteraturundervisning säger lärarna att de vanligen tillämpar dialog och skriftliga inlämningsuppgifter, med resonemang utifrån både textens innehåll och personliga erfarenheter. Bedömningsformerna är summativa och formella, även om fasta svarsmallar ter sig svåra att använda vid resonemang, då det i dessa sammanhang inte tydligt framgår något som med säkerhet kan sägas vara rätt eller fel. Summativ bedömning ter sig dock mer tillförlitlig och trovärdig vid en bedömningssituation, jämfört med formativ. Här framkommer således en bild av att det är svårt att bedöma texttolkning som på samma gång är flertydig och tillförlitlig.

This study, based on interviews with seven teachers of Swedish, investigates how they define the concept of text interpretation and how they assess pupils’ ability to interpret text. The results show that the teachers define text interpretation as an ability to perceive hidden messages in text and an ability that is closely connected to reading comprehension. This description agrees with the way text interpretation is explained in previous research but not with the description in the curriculum. This is a defect, since teachers ought to know what they are supposed to assess, based on the steering documents they are expected to follow in their professional practice. Here, however, the teachers’ assessment skills are shown to be an asset. When teaching literature the teachers say that they normally use dialogue and written assignments in which pupils reason on the basis of the content of the text and their personal experience. The forms of assessment are summative and formal, although it seems difficult to use fixed answer templates for reasoning in contexts like this where it is not clear what can be said to be right or wrong. Summative assessment, however, seems more reliable and credible than formative assessment. A picture thus emerges of the difficulty of assessing text interpretation which is simultaneously multivalent and reliable. / Denna studie är grundad på intervjuer av 7 svensklärare i syfte att undersöka hur de definierar begreppet texttolkning och hur de bedömer elevers förmåga att tolka text. I resultatet framgår att lärarna definierar texttolkning som en förmåga att uppfatta dolda budskap i text och en förmåga som är nära sammankopplad med läsförståelse. Denna beskrivning stämmer väl överens med hur texttolkning förklaras i tidigare forskning men inte med den beskrivning som framkommer i läroplanen. Detta är en brist då lärare bör veta vad de ska bedöma, utifrån styrdokument de ska utgå från i sin yrkesutövning. Här framstår dock lärares bedömningsfärdighet som en tillgång. Vid litteraturundervisning säger lärarna att de vanligen tillämpar dialog och skriftliga inlämningsuppgifter, med resonemang utifrån både textens innehåll och personliga erfarenheter. Bedömningsformerna är summativa och formella, även om fasta svarsmallar ter sig svåra att använda vid resonemang, då det i dessa sammanhang inte tydligt framgår något som med säkerhet kan sägas vara rätt eller fel. Summativ bedömning ter sig dock mer tillförlitlig och trovärdig vid en bedömningssituation, jämfört med formativ. Här framkommer således en bild av att det är svårt att bedöma texttolkning som på samma gång är flertydig och tillförlitlig.