Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD) is a neuropsychiatric disability  characterised by difficulties in paying attention, excessive activity and actions without thinking about the consequenses. Symptoms vary among different individuals in how the disability expresses. Symptoms also vary among different age groups. The cause of ADHD is not yet known, but the main theory seems to be due to disturbed dopaminergic transmisson in the regions of the brain that controlls attention, activity control and impulses. Clinical studies show that there seems to be a connection between the etiology of the disability and genetic- and environmental factors. ADHD can’t be cured but a multimodal treatment has been proven to be effective in symptom reduction. The multimodal treatment consist of psychoeducation, psychotherapy and medical treatment. In Sweden methylphenidate is the first choise of drug and if it is not tolerated well by patients in terms of respons or side effects lisdexamfetamine or atomoxetin is choosen. The mechanism of action for these three substances is not completly known but in general they presume to block the reuptake of dopamine and norepinephrine in the presynaptic neurons. This leads to an enhanced transmission at the dopaminergic neurons that in turn stimulates the executive funtions that seem to be deficient in ADHD patients. The aim of this literature study is to investigate how the three substances methylphenidate, lisdexamfetamine and atomoxetine differ in therapeutic effects and side effects profile during long-term treatment for ADHD. Five scientific articles were choosen from the database Pubmed, which analysed the therapeutic effects and side effects of the above choosen drugs during a period of atleast 24 weeks. Participants in the selected studies had a definite diagnosis of ADHD and the participants included were children, adolescents and also adults. Therapeutic efficiency of selected drugs was measured by using different diagnostic scales such as ADHD-RS-IV, CAARS-Inv:SV, AISRS, CGI-S or CGI-I. Therapeutic efficiency was measured by the total reduction of the mean value in the rating scale from start to end of the study. Safety was measured at each follow up session by evaluating the side effects profile and measurements of vital parameters. These studies show statistically significant symptom reductions for all three selected drugs. The results also show differences in therapeutic effects among different drugs. Participants treated with lisdexamfetamine showed greater symptom reduction and thereby the greatest effect. There may be a difference in therapeutic effect between methylphenidate and atomoxetine but more studies are needed to conclude the results. The adverse effects were similar between lisdexamfetamine and methylphenidate but more serious effects were found during treatment with lisdexamfetamine.

Inledning: Den neuropsykiatriska funktionsnedsättningen ADHD (engelsk förkortning för Attention Deficit Hyperactivity Disorder) drabbar både barn och vuxna. Orsaken till ADHD är okänd men sannolikt sker en hämmad transmission av dopamin och noradrenalin i hjärnan. Tillståndet ger symptom som uppmärksamhetsproblem, hyperaktivitet och impulsivitet till den grad att den drabbades vardagsliv ofta berörs och livskvaliteten påverkas negativt. Behandlingen innefattar läkemedelsbehandling och icke-farmakologiska åtgärder som t.ex. kognitiv beteendeterapi. Förstahandsvalet av läkemedel är centralstimulerande metylfenidat och antalet användare i Sverige år 2014 var över 73 000 individer. Andrahandsvalet är atomoxetin, ett icke centralstimulerande läkemedel med ca 14 100 användare år 2014 i Sverige. De exakta verkningsmekanismerna hos läkemedlen vid ADHD är okända. Effekterna av dessa läkemedel bedöms som otillräckliga när det gäller kontinuerlig långtidsbehandling i perioder över sex månader. Syfte: Denna studie riktades mot att undersöka de kända effekterna av långtidsbehandling med metylfenidat och atomoxetin, hos både vuxna och barn med diagnostiserad ADHD. Metod: Via PubMed gjordes litteratursökning med ämnesrelaterade sökord. Inklusionskriterierna var att studierna skulle vara utförda på människor under minst sex månaders tid och att presentationen skulle vara på engelska. Registerbaserade studier sorterades bort så att kliniska prövningar och öppna studier återstod. Tio artiklar är inkluderade i studien. Resultat: De tio artiklarna visade sammantaget att långtidseffekterna för både metylfenidat och atomoxetin var signifikant bättre än för placebo. Studielängderna varierade mellan sex månader och fyra år. Studierna kring metylfenidat utfördes med sammanlagt över 900 studiedeltagare och visade att läkemedlet hade effekt på kärnsymptom, emotionella symptom och svårighetsgraden på sjukdomen. Effekter på dessa områden redovisades också för atomoxetin och baserades på sex studier utförda med sammanlagt över 3 250 studiedeltagare. I en jämförande studie redovisades signifikant effekt på livskvaliteten för båda läkemedlen. Både metylfenidat och atomoxetin visade sig förbättra livskvaliteten när den var allvarligt negativt påverkad. Varken metylfenidat eller atomoxetin visade nedsatt terapeutisk verkan efter långtidsbehandling. Typ A-biverkningar av noradrenerg karaktär rapporterades fler gånger i grupperna som fått aktiva läkemedel jämfört med grupperna som fått placebo. Diskussion och slutsats: Resultatet i denna studie baseras på många olika skattningsskalor och för alla skalor visas effekt till fördel för läkemedel jämfört med placebo, vilket tyder på likheter mellan skattningsskalorna. De effekter som syntes vid långtidsbehandling med metylfenidat och atomoxetin överensstämmer med de resultat som redovisats i tidigare studier, både för de under kortare tidsperioder och de med långtidsbehandling. På grund av att det råder brist på långtidsstudier stöder resultatet i denna studie rekommendationen att läkemedelsbehandling vid ADHD ska omvärderas minst en gång per år, med anledning av att endast fyra av de tio inkluderade studierna hade studielängder på mer än ett år. Eftersom många blir långtidsanvändare av läkemedel finns det fortsatt stort behov av studier som sträcker sig över flera år.

Introduktion: ADHD är en uppmärksamhet -och hyperaktiv störning, där 90 % i Sverige behandlas med det farmakologiska läkemedlet Metylfenidat (MPH). En stor andel med ADHD utvecklar psykiatrisk komorbiditet i form av psykisk ohälsa (frånvaro av mentalt välbefinnande). Patofysiologin hur MPH påverkar hjärnan är okänd och behandlingsformen har diskuterats som bristfällig på grund av förekommande bieffekter. Fysisk aktivitet har föreslagits som ett hälsosammare behandlingsalternativ, då evidens visat att fysisk aktivitet kan förbättra ADHD-symptom och samsjuklighet av psykisk ohälsa. Det finns inga studier som undersökt hur individer med ADHD upplever nuvarande- och önskar behandling. Syftet med denna studie blev därför att undersöka upplevda erfarenheter av ADHD och hur det farmakologiska läkemedlet MPH och fysisk aktivitet upplevs ha påverkat diagnosens symptom och individernas psykiska hälsa samt att ta reda på vilken behandling individerna önskar utifrån deras livserfarenheter. Metoden utgick från ett fenomenologiskt ramverk med hjälp av en deskriptiv kvalitativ tvärsnittsstudie, där data extraherades genom en innehållsanalys med en induktiv ansats. Urvalet selekterades genom snöbollsurval, där inklusionskriteriet var att deltagarna blivit diagnostiserad med ADHD och har erfarenheter av MPH och fysisk aktivitet. Resultatet visade att symptom för ADHD var problematik med koncentration-, hyperaktivitet-, uppmärksamhet- och systematiska svårigheter, där symptom försämrat den psykiska hälsan. Det framgick att både MPH och fysisk aktivitet effektiviserade symptom mot koncentration, hyperaktivitet och uppmärksamhet, varav KBT (kognitiv beteendeterapi) förbättrade systematiska svårigheter. Vidare bidrog MPH med fysiska, mentala och beteendeföränderliga bieffekter som försämrade den psykiska hälsan. Fysisk aktivitet visade däremot förbättra den psykiska hälsan, där inaktivitet framgick som en central nackdel för förvärring av symptom och psykisk hälsa. Deltagarnas önskan var att behandling bör uppföljas och baseras på en överenskommelse som anpassas efter individuella svårigheter och hälsotillstånd. Slutsatsen med studien kom fram till att behandlas med fysisk aktivitet i kombination med KBT skulle vara hälsosammare som första behandling mot samtliga ADHD-symptom och psykisk hälsa. I andra hand var det deltagarnas önskan att applicera MPH vid akut behov, och är därav förslag att forska fram MPH som engångsbehandling som kan användas vid inaktiva tillstånd. Studien kom fram till att inkludering av fler idrottsvetenskapliga tjänster till vård och skola behövs för mer kompetens om vikten av fysisk aktivitet för individer som har ADHD. / Introduction: ADHD is an attention-deficit/hyperactivity disorder, where 90% in Sweden is treated with the pharmacological drug Methylphenidate (MPH). People diagnosed with ADHD develop often psychiatric comorbidity in form of mental illness. The pathophysiology behind how MPH influence the brain is unknown and the treatment have been discussed as deficient due to side effects. Physical activity has been suggested as a healthier treatment option, as evidence shows that physical activity can improve ADHD-symptoms and comorbidity of mental illness. There are no studies that have invastigate how individuals with ADHD experience current- and desired treatment. The aim of this study was therefore to investigate the experiences of having ADHD and how the pharmacological treatment MPH and physical activity has affected the symptoms and mental health, and also find out what treatment the individuals want based on their life experiences. The method was derived from a phenomenological framework using a descriptive qualitative cross-sectional study. Data was analyzed with an inductive approach using an interpretive analysis. Participants was recruited through a snowball selection, where the inclusion criteria stated that participants been diagnosed with ADHD and have experience of MPH and physical activity. The results showed that the frequent occurring symptoms of ADHD were difficulties with concentration-, hyperactivity-, attention- and systematic symptoms, where symptoms had shown a negative effect on the mental health. It appeared that both MPH and physical activity made symptom improvement against concentration-, hyperactivity- and attention difficulties, while CBT (Cognitive Behavioral Therapy) improved systematic difficulties. MPH contributed to side effects that affected physiological-, psychological- and behavioral aspects, which all were perceived to have a negative influence on mental health. In contrast, physical activity improved mental health and showed no evidence of side effects, except when physical activity was absent from daily life. Inactivity appeard to be a central disadvantage for worsening symptoms and mental health. The participants desired that their treatment should be tailored to individual difficulties and health condition in a collaborative way and with follow-up from the health care worker. The study concluded that physical activity in combination with CBT would be a healthier as first treatment option to reduce symptoms of ADHD and improve mental heatlh. Additionally, the participants desired treatment with MPH in form of single doses for urgent need, and it is therefore to suggest development of such treatment option. Furthermore, the study proposes more services for sport science within healthcare and schools for containing applicable knowledge in physical activity for dose with ADHD.