Thesis (M.A.)--University of South Florida, 2001. / Includes bibliographical references (p. 50-56). Online version available on World Wide Web.

Jag har i denna studie av Samuel Becketts (1906-1989) två dramer I väntan på Godot (En Attendant Godot) (1952) och Slutspel (Fin de Partie) (1957) studerat dialogen och monologen i de båda dramerna och diskuterat kring vilka slutsatser man därav kan dra om språk och berättande. Fokus har legat på hur dialogen tar sig ut, vilka faktorer den är under stor påverkan av och dess relation till monologens fundamentala roll i Becketts dramer. Analysen har jag delat upp i två delar vilka för sig behandlar var sitt drama i kronologisk ordning. Först I Väntan på Godot och därefter Slutspel. De båda delarna är sedan i sin tur uppdelade i två delar varav den första diskuterar dialogen och den andra monologen. Första delen av analysen av I väntan på Godot har kallats ”Missförstånd och minne” och där har jag reflekterat kring, som titeln avslöjar, missförståndets roll – hur det tar sig ut och varför – samt dialogens påverkan av karaktärernas bristande minne. I delen som följer har jag fokuserat på berättandet i dramat med utgångspunkt i bland annat Pozzos spel och Luckys förbryllande tal. I första delen av analysen av Slutspel, ”Spelet”, har jag studerat dialogen i relation till det spel vilket karaktärerna i dramat utsätter varandra för. Vidare tar jag upp vanan under samma rubrik och hur den påverkat dialogen. I sista delen, ”Hamms berättande”, har jag undersökt Hamms berättelse, vilket även kommer nämnas under rubriken innan, och monologens roll även i detta drama. För att kunna förankra analysen i de båda dramernas handling, vilka i sig stått fokus för en mängd forskning, har jag valt att använda mig av verk vilka presenterar generella och översiktliga tolkningar av Becketts författarskap, t.ex. Charles R. Lyons Samuel Beckett (1983), Richard N. Coes Beckett (1968) samt portalverket till den absurda teatern, Martin Esslins The Theatre of the Absurd (1961). Jag kommer också bland annat använda mig av två samlingar vetenskapliga essäer om Beckett, Samuel Beckett now (1970) och Samuel Beckett: A Collection of Critical Essays (1964) samt en mer språkinriktad studie om Beckett, Six dramatists in search of a language (1975) av Andrew K. Kennedy. Som stöd till analysen kommer även andra skönlitterära verk av Samuel Beckett användas som kan belysa den tematik om språk och berättande vilket kommer diskuteras i denna analys. Analysen kommer vara en närläsning och allt skönlitterärt material kommer vara i svensk översättning.

Thesis (Ed.D.)--Teachers College, Columbia University, 1992. / Typescript; issued also on microfilm. Sponsor: Franceska Smith. Dissertation Committee: Elizabeth Kasl. Includes bibliographical references (leaves 221-234).

Syftet med den här studien är att undersöka vilken didaktisk potential svensklärare ser i att använda skönlitteratur som utgångspunkt för att diskutera genus, könsroller och nor-mer i undervisningen. Undersökningen bygger på en kvalitativ ansats och materialet be-står av en enkät som fem gymnasielärare i svenska besvarat. Det insamlade materialet har analyserats utifrån ett intersektionellt perspektiv där kategorierna medvetenhet och för-väntningar, kön, sexualitet och etnicitet har identifierats, vilka fungerar som en fond mot vilken vi kan förstå lärarnas utsagor. Med utgångspunkt i dessa kategorier utfördes sedan en analys av vilka möjligheter och hinder som lärarna ser i användandet av skönlitteratur i värdegrundsarbete om genusfrågor. Resultatet visar att lärarna ser en didaktisk potential i att använda skönlitteratur för att diskutera genus, könsroller och normer i svenskundervisningen. Lärarna svarar att de ofta använder skönlitteratur som utgångspunkt för normkritiska klassrumsdiskussioner. Dock så påtalar några av lärarna att själva läsandet av skönlitteratur innebär ett hinder, då elever läser mindre idag och överlag har svårare för läsning som aktivitet.

Mémoire numérisé par la Direction des bibliothèques de l'Université de Montréal.

Title from PDF of title page. / Document formatted into pages; contains 90 pages. / Thesis (M.A.)--University of South Florida, 2001. / Includes bibliographical references. / Text (Electronic thesis) in PDF format. / ABSTRACT: My thesis explores how discourse and material practices have created agoraphobia, the fear of public places. This psychological disorder predominates among women. Throughout much of Western history, women have been encouraged to stay home for their safety and for the safety of society. I argue that agoraphobic women have internalized this discourse, expressing fears of being in public or being alone without a companion to support and protect them; losing control over their minds or their bodies; and endangering or humiliating themselves. Therapeutic discourse also has created agoraphobia by naming it, categorizing the emotions and behaviors associated with it, and describing the characteristics of agoraphobics. / The material practice of therapy reinforces this discourse. Meanwhile, practices such as rape and harassment reinforce the dominant discourse on women&softsign;s safety. I survey psychological literature, beginning with the naming of agoraphobia in 1871, to explain why the disorder is now diagnosed primarily in women. I examine nineteenth-century discourse that told women they belonged at home while men controlled the public domain. In 1871, the Paris Commune revolt epitomized the fear of women publicly out of control. I return to Paris a century later for a reading of the novel Certificate of Absence, in which Sylvia Molloy explores identity through the eyes of a woman who might be labeled agoraphobic. / I ask whether homebound women are resisting or retreating from a hostile world. Instead of seeing agoraphobia only as a personal problem, people should question why so many women fear themselves and the world outside their home.My methodology includes an analysis of nineteenth-century texts as well as current media, prose, and poetry. I also support my arguments with material from professional journals and nonfiction books in different disciplines. Common to feminist research, an interdisciplinary approach was needed to situate a psychological disorder within a social context. / System requirements: World Wide Web browser and PDF reader. / Mode of access: World Wide Web.

This paper delves into the realms of tragedy, memory and representation. Drawing upon the phenomenon of the Phantom Limb and extending it towards a theory of Phantom Bodies, various artworks - literary, theatrical and visual - are examined. After the conflagration of the terrorist attack, how are these absences grieved over and remembered through artistic representation? The essay examines this question by positioning itself amongst the scarred landscapes of post-September 11 New York and suicide bombings in Israel (2000-2006). Furthermore, it investigates whether humanity can be restored in the aftermath of an event in which certain individuals have sought to eradicate it. The fragmentation of the affected body in these scenarios is understood as further complicating processes of grief and remembrance. Artists who reject political polemic and engage with the dimensions of human loss are seen to have discovered means of referring to the absence caused by the act of terrorism. Three such recurring representations present themselves: ash and remnants, presence/absence and memory building. Phantom Bodies are perceived as simultaneously functioning as a reminder of the event itself, insisting upon the response of bearing witness, and as a symbol of the overwhelming power of humanity. Challenges arise when individuals or sections of the affected society deem these artworks to be inappropriate or explicit. Works considered include: Neil LaBute's play The Mercy Seat, Sigalit Landau's art installation The Country, Jonathan Safran Foer's Extremely Loud & Incredibly Close, Spike Lee's 25th Hour, Daniel Libeskind's architectural plans for the World Trade Center site, Eric Fischl's sculpture 'Tumbling Woman', Honor Molloy's autodelete://beginning dump of physical memory and A.B.Yehoshua's A Woman in Jerusalem. The accompanying play, Tales of Ash: A diptych for the theatre, is set in Melbourne, New York and Tel Aviv and deals with life in the face of and after terror. It veers between naturalism, poetic monologue and the epic. Tales of Ash contains two plays. The first centres on Mia, a young sculptor living in New York, who loses both her lover and her creativity on September 11. Upon returning to her home in Melbourne, she finds familial bonds still entwined with guilt and family trauma. The second play revolves around Ilana and Benny, two people living in Tel Aviv, who find themselves suddenly thrust together after a devastating bombing. As they attempt to resume rhythms of life, in the face of all the inherent ferocity of a modern existence in Israel, the struggle between The Ash Woman and The Ash Takers escalates.