This thesis analyses one of the less explored areas of Swedish politics: the political appointees in the ministerial staffs of the Swedish core executive. The study draws attention to the everyday life of the ministerial staff in order to give an idea of their function: What do the political appointees do? How is the work of the ministerial staffs organized? How is policy coordinated at the political level? The main empirical focus of this thesis is the 2002-2006 term of office. The study contributes to an understanding of the role of political advisers in steering and policy making, and, in the light of this, their potential influence on the policy capacity of the government is considered. Political advisers occupy an ambiguous place within the political system. They play a vital political role, but their presence also challenges the traditional relationship between ministers and public servants. The study shows that political advisers certainly have a leeway to participate in the steering of the ministry's civil servants: they can be said to have a number of steering functions. At the same time, it is made clear that this does not mean that the political advisers are in the position to influence government policy to any great extent. In conclusion, it is suggested that the ministerial staffs do have importance for the government's policy capacity in the sense that they reduce the work load of both the minister and the state secretary and thereby make space for them to govern. The research questions are answered by means of empirical material gathered through a combination of methods, providing data with a range as well as depth and context rarely found in studies of core executives: a survey, participatory observations, focus groups and a series of interviews. The dissertation demonstrates that the ethnographic method is a useful tool for anyone who seeks to highlight and explain the relationships within political organizations. / Avhandlingen analyserar en av de mer outforskade delarna av svensk politik: de politiskt anställda i Regeringskansliets politiska staber. Regeringskansliet betraktas i studien som en politisk organisation, snarare än som enbart en politiskt styrd organisation. Avhandlingen utgör ett bidrag till The Core Executive Approach, som definierar exekutiven i termer av funktion och ställer frågor om vem som gör vad i exekutiven. Studien uppmärksammar vardagslivet i de politiska staberna för att ge en bild av deras funktion: Vad gör de politiskt anställda? Hur är arbetet i de politiska staberna organiserat? Hur samordnas politiken på politisk nivå i Regeringskansliet? Ansatsen är organisationsteoretisk och de olika aktörernas funktion och plats i organisationen står i centrum. Studien bidrar även till förståelse av de politiskt sakkunnigas roll i policyskapande och i styrning av departementen. I ljuset av detta, diskuteras de politiskt sakkunnigas betydelse för regeringens styrningskapacitet. De politiskt sakkunniga spelar en betydande roll för statsrådets politiska och personliga stöd, men deras närvaro i Regeringskansliet utmanar även det traditionella förhållandet mellan statsråd och tjänstemän. Eftersom de politiskt sakkunniga inte ingår i departementens linjeorganisation ingår de inte i den parlamentariska styrningskedjan som helhet, d.v.s. de kan inte utkrävas ansvar av riksdagen. Ur ett demokratiskt perspektiv är det därför angeläget att analysera denna grupps deltagande i skapandet av politiken. Därutöver studeras empiriskt hur de politiskt anställda själva resonerar om styrning och vilka styrningsstrategier de lyfter fram. Avhandlingens huvudsakliga empiriska fokus är begränsat till mandatperioden 2002-2006. Studiens tillvägagångssätt utgörs av en kombination av metoder som ger material med såväl bredd som djup och kontext, vilket är ovanligt i studier av regeringskanslier: en enkätundersökning, deltagande observation, fokusgrupper och kvalitativa intervjuer. Avhandlingens etnografiska inslag är särskilt tydliga i de dagboksutdrag som kompletterar analysen. Avhandlingen visar att etnografisk metod är ett användbart verktyg för den som vill belysa och förklara relationer inom politiska organisationer. Den empiriska undersökningen visar att statssekreterare, planeringschefer och pressekreterare har olika funktioner, som inte överlappar varandra i större utsträckning. De kan snarare sägas komplettera varandra. De politiskt sakkunniga har å andra sidan en bredare funktion, som överlappar de övriga politiskt anställdas funktioner i förhållandevis stor grad. De kan påverka policyprocesser, och i egenskap av statsrådets nära medarbetare, även statsrådets inställning. Studien visar också att politiskt sakkunniga deltar i styrningen av departementen: de kan sägas ha en rad olika styrningsfunktioner. Samtidigt innebär inte detta att de politiskt sakkunniga har möjlighet att påverka regeringens politik i större utsträckning. Styrning från de politiskt sakkunniga betraktas endast som legitimt när den överensstämmer med och kan härledas till statsrådets eller statssekreterarens styrning.  Närhet och möjligheten att ta reda på statsrådets åsikt är en viktig förutsättning för att detta ska fungera. Om de politiska staberna är för stora finns en risk att de politiskt anställdas förmåga att agera i enighet med statsrådets vilja minskar. Sammanfattningsvis föreslås att de politiska staberna har betydelse för regeringens styrningskapacitet i den meningen att de avlastar såväl statsrådet från statssekreteraren, och därigenom skapar utrymme för dem att styra. / Regeringskansliet och samhällets organisering (Reko)

本論文從轉型理論與大眾動員理論來探討蒙古與台灣在民主轉型時期其影響選舉制度與憲政制度的因素。其中，將選舉制度進一步區分為總統選舉制度和國會選舉制度，以了解政治菁英間的互動與社會運動此兩個自變項的影響力。在民主鞏固時期，本論文則聚焦在影響兩國採取不同憲政體制的因素，欲探討政治菁英改革的動機與當時政治脈絡如何促使蒙古採用總理總統制，如何使得台灣採用總統議會制。此外，社會運動對當時政治菁英是否亦發揮一定程度的作用，是否提升或阻礙憲政的改革，亦是本研究探討重點之一。 本研究指出兩國在民主轉型時期，既有統治菁英在民主改革的壓力下，開始與反對運動菁英協商，既有的政治菁英有較大的決定權。政治菁英之間的互動是政治改革的重要推進力量，而下面的大衆抗議社會運動則提供了這些菁英之間達成協商的條件，其導致憲政改革或選舉制度改革。在憲政制度上，除了既有憲政遺緒與政治文化外，政治菁英間的不同偏好，亦影響兩國憲政體制的發展。在蒙古，制度的遺續應使得憲政體制傾向於總統制，但大多數菁英偏好權力較為分散的議會制，在政治協商下，最後促成半總統制的施行。在台灣，保守派政治菁英與改革派政治菁英的互動促成半總統制的影響，不過，也存在相關程度上的社會運動間接影響。 在民主鞏固時期台灣和蒙古皆是由政治菁英主導修憲，其中政治菁英間的互動主要影響憲政體制的設計，取得總統職位的民進黨和掌握立法院多數的國民黨政治菁英間的互動因素使得台灣偏向總統議會制，而掌握國會多數的民主黨和反對勢力人革黨政治菁英互動使得蒙古採用總理總統制。然而，公民社會對憲政體制設計並沒有直接的影響，但兩國的公民社會對於新生民主體制的鞏固扮演著重要角色。 綜言之，本研究所論有關政治菁英的互動與公民社會回顧如何影響選舉制度與憲政制度的設計，由於蒙古和台灣的經驗來看，大抵可了解政治菁英的改革動機與社會運動的壓力，是特定選舉制度與憲政制度被建立的重要關鍵。 / In this dissertation, the theory of transition and mass mobilization trying to explore different factors between Mongolia and Taiwan in the period of democratic transition and its impact on the electoral system and constitutional system. The electoral system will be further divided into presidential and parliamentary, to understand the interaction of political elites, the social movements, and their influence on the electoral and constitutional systems. Then, this dissertation will focus on the factors of democratic consolidation, affecting Mongolia and Taiwan to develop into a different constitutional system, the political elite reform motivation and how the political context promoted the premier-presidentialism in Mongolia, and how Taiwan acquired the president-parliamentarism. Moreover, to understand whether social movements played a certain degree of influence on the political elites, or whether they enhanced or hindered the constitutional reform is also one of the priorities of this investigation research. The dissertation also pointed out the ruling elite under the pressure of democratic reform, when they began negotiations with the opposition movement elites, they had greater discretion. The interaction among the political elite was an important force to promote political reform, and the following Mongolia public protest social movement created the conditions to reach consensus among these elites, which led to constitutional reforms or the reform of electoral systems. On the constitutional system, in addition to the existing constitutional legacy of the political culture, the different preferences among the political elites, but also affect the development of the two countries constitutional system. In Mongolia, institutional legacy made constitutional system tend to presidentialism, however most of the political elites prefer a more decentralized parliamentary system, in political consultations finally led to the implementation of semi-presidentialism. In Taiwan, the interaction with the conservative and the reformist political elite contributed to the impact of semi-presidentialism, however, there are indirect effects on the relevance of social movements either. The period of democratic consolidation in Taiwan and Mongolia was dominated by the political elites on constitutional system, the interaction among the political elites mainly affected the establishment of the constitutional system. The DPP won the presidency and the KMT the parliamentary majority, and the interaction of these political elites tend to shape Taiwan’s president-parliamentarism. In Mongolia, the Democratic Party political elite, with parliamentary majority, and the opposition MPRP political elite interaction evolved to premier-presidentialism. Although civil society had no direct impact on the constitutional system establishment, however, the development of civil society in Taiwan and Mongolia played an important role to consolidate the nascent democratic institutions. In conclusion, from Mongolian and Taiwan experience, we can understand that the motivation for the reforms of the political elite and the social movement pressure are the key for a particular electoral and constitutional system to be established.

No description available.

No description available.