Teve como objetivo estudar os riscos ocupacionais em profissionais da equipe do Atendimento Pré-Hospitalar móvel (APH) com ênfase nos acidentes com material potencialmente contaminado, desenvolvido em duas etapas. A primeira teve como objetivo identificar a exposição acidental a fatores de riscos ocupacionais em profissionais da equipe de saúde no APH móvel, no período de 2000 a 2005 e a segunda teve como objetivo analisar a exposição acidental a material biológico potencialmente contaminado (mbpc), em profissionais da equipe de saúde de APH móvel de uma empresa privada de APH móvel, do interior paulista, que realiza atendimento tanto na área urbana quanto nas rodovias. Na primeira etapa realizou-se pesquisa descritiva documental com dados obtidos de 4992 Fichas de Atendimento Rodoviário e das notificações dos Serviços Especializados em Engenharia de Segurança e Medicina do Trabalho - SEESMT, e na segunda realizou-se um estudo descritivo, exploratório, através de entrevista semi estruturada em 50 profissionais da equipe de APH móvel envolvendo bombeiros, enfermeiros, médicos, técnicos de enfermagem e motoristas de ambulância. O projeto obteve aprovação do Comitê de Ética em Pesquisa. Os dados foram analisados em Epi Info versão 3.4.3. Na primeira etapa foram detectadas 54 exposições aos riscos ocupacionais, dos quais apenas seis foram notificadas ao SEESMT. Entre os os riscos ocupacionais destacou-se o risco de acidente (64,8%), seguidos de situação não ergonômicas (16,7%) e riscos biológicos (9,2%). Na segunda etapa da pesquisa, de uma amostra de 50 profissionais da equipe de Atendimento Pré Hospitalar, a maioria (94,4%) apresentava faixa etária entre 20 e 50 anos; sexo masculino (84%); atuação na área de seis 06 a 60 meses (56%); apresentava esquema de vacinação contra HBV (92%). Dos profissionais entrevistados (56%) referiu exposição acidental ao material biológico potencialmente contaminado, perfazendo um total de 41 acidentes. Das exposições acidentais ao mbpc (70,7%) acometeu pele íntegra; (17,1%) o percutâneo; (7,3%) a mucosa; e (4,9%) a pele lesada. As áreas do corpo mais expostas ao mbpc foram antebraço (41,5%); braço (21,9%), e mão (21,9%). As exposições Andrea Alves Soerensen 9 acidentais com mbpc ocorreram em sua maioria ao realizar procedimentos de imobilização (39%), extricação (21,9%), exame físico (19,9%). O sangue foi o material biológico mais freqüente nas exposições (85%). Quanto a utilização do Equipamento de Proteção Individual no momento do acidente, a maioria fazia uso de macacão de brim (95%), botas de cano alto (90,2%) e luvas de procedimentos (63,4%). A conduta mais freqüente pós-exposição acidental foi a procura da consulta média (29,3%); realização de sorologias (17,1%). A maioria não registrou o acidente de Trabalho (78,1%). As situações favorecedoras que mais contribuíram para as exposições acidentais ao mbpc foram: emergência (46,4%); agitação do paciente (28,6%); operações de resgate (25%); distração (21,4%); estresse (17,9%) e presença de grande volume de material biológico potencialmente contaminado (14,3%). A maioria do entrevistados sugeriu medidas para prevenção de acidentes com mbpc. Os resultados do estudo, sugestões dos entrevistados e revisão de literatura subsidiaram propostas gerais aplicadas aos profissionais da saúde, e as específicas ao APH móvel, para prevençao e controle de acidentes com mbpc / This research aimed to study occupational risks in Mobile Prehospital Care (MPC) team professionals, emphasizing accidents with potentially contaminated material, and was developed in two phases. In the first, the goal was to identify accidental exposure to occupational risk factors in health team professionals working in MPC between 2000 and 2005. The second aimed to analyze accidental exposure to potentially contaminated biological material (pcbm) among health team professionals in MPC working for a private MPC company in the interior of São Paulo state, Brazil, which is active in the urban area and on highways. In the first phase, a descriptive documentary research was performed, using data obtained from 4992 Highway Care Records and notifications presented to Specialized Safety Engineering and Occupational Medicine Services SEESMT. In the second phase, a descriptive-exploratory study was carried out, using semi-structured interviews with 50 professionals from the MPC team, involving firefighters, nurses, physicians, nursing technicians and ambulance drivers. The project was approved by the Research Ethics Committee. Data were analyzed using Epi Info software, version 3.4.3. In the first phase, 54 cases of exposure to occupational risks were detected, only six of which were notified to the SEESMT. Among occupational risks, accident risks stood out (64.8%), followed by nonergonomic situations (16.7%) and biological risks (9.2%). In the second phase, in a sample of 50 MPC team professionals, a majority (94.4%) was between 20 and 50 years old; male (84%); active in the area between 06 and 60 months (56%); vaccinated against HBV (92%). Among the interviewees, (56%) indicated accidental exposure to pcbm, totaling 41 accidents. Of all cases of accidental exposure to pcbm, (70.7%) affected integral skin; (17.1%) percutaneous tissue; (7.3%) mucous tissue; and 4.9% injured skin. The body areas most exposed to the pbcm were forearm (41.5%); arm (21.9%) and hand (21.9%). Most cases of accidental exposure to pbcm occurred while performing immobilization (39%), extraction Andrea Alves Soerensen 11 (21.9%) and physical examination (19.9%) procedures. Blood was the most frequent biological material involved in exposures (85%). As to the use of Individual Protection Equipment at the moment of the accident, most professionals were wearing denim overalls (95%), long boots (90.2%) and procedure gloves (63.4%). The most frequent conduct after the accidental exposure was the search for a medical appointment (29.3%) and blood tests (17.1%). Most professionals did not file an Occupational Accident register (78.1%). The situations that most contributed to accidental exposure to pcbm were: emergency (46.4%); patients agitation (28.6%); rescue operations (25%); distraction (21.4%); stress (17.9%) and the presence of a large volume of potentially contaminated biological material (14.3%). Most interviewees suggested pcbm accident prevention measures. The study results, the interviewees suggestions and a literature review served as the base for general proposals applied to health professionals, as well as specific proposals for MPC, with a view to the prevention and control of pcbm accidents

This is an educational design project exploring how prehospital care training can be altered to improve mental proficiency for emergency medical professionals.  The London Air Ambulance performs a complex life-saving procedure known as REBOA (Resuscitative Endovascular Balloon Occlusion of the Aorta) on the roadside; the only emergency medical service to do so worldwide. Teams consisting of a doctor-paramedic pairing are required to perform at their peak in extreme environments, making training for such circumstances crucial. As a result, this project strategically maps current mental processes into a framework, identifying multiple design opportunities to approach chaotic accident scenes. The framework acts as the basis for defining a curriculum, which, using Instructional Design principles, develops into a learning programme that highlights how learners experience training activities to modify communication habits and on-scene behaviour. A three-part toolkit embodies this learning programme, functioning as a sensory guide to explicitly direct attention at pre-, mid- and post-procedure interaction events between team members.

Background: Threats and violence are common in the prehospital environment. Each patient should be offered the same care and treatment, regardless of condition and situation. Studies from emergency services and hospital wards show that patient care and nursing are affected when staff are exposed to threats and violence. Few studies have been found describing how patients' care and nursing are affected when ambulance staff is being exposed to threats and/or violence. Objective: To investigate how nurses experience that patients' care and nursing are affected if ambulance staff are exposed to threats and/or violence. Methods: Qualitative design with semistructured interviews. Nine interviews with nurses in ambulance/ambulance nurses were conducted. In order to process and analyze the material, a qualitative content analysis was used. Results: Patients care and treatment are affected if the ambulance staff are exposed to threats and/or violence. Fewer or no parameters were taken and treatment could be delayed or completely omitted. Examination of the patient was done partly or not at all. Alcohol- and drug affected patients did not receive the same care and treatment as demented patients even if the threat and violence were the same. Creating distance between patients and carers as well as trying to find alternative workflows were examples of what the ambulance staff did to enable care and treatment even in vulnerable situations. Conclusion: When ambulance staff were exposed to threats and/or violence, the patient was affected through examination, care, nursing and treatment. Threatening and/or violent patients did not receive the same treatment as non-threatening and violent patients. No strategies are found to deal with threat and/or violence-prone patients in need of prehospital care. / Bakgrund: Hot och våld är vanligt förekommande prehospitalt. Varje patient ska erbjudas samma vård och behandling, oavsett tillstånd och förutsättningar. Studier från akutmottagningar och vårdavdelningar visar att patientens vård och omvårdnad påverkas när personalen utsätts för hot och våld. Få studier har hittats som beskriver hur patienternas vård och omvårdnad påverkas av att ambulanspersonal utsätts för hot och/eller våld. Syfte: Undersöka hur sjuksköterskor upplever att patienternas vård och omvårdnad påverkas om ambulanspersonalen utsätts för hot och/eller våld. Metod: Kvalitativ design med semistrukturerade intervjuer. Nio intervjuer med sjuksköterskor i ambulans/ambulanssjuksköterskor genomfördes. Kvalitativ innehållsanalys användes för att bearbeta och analysera materialet. Resultat: Patienternas vård och omvårdnad påverkades om ambulanspersonalen utsattes för hot och/eller våld. Färre eller inga vitalparametrar togs och behandling kunde fördröjas eller helt utebli. Undersökning av patienten gjordes delvis eller inte alls. Alkohol- och drogpåverkade patienter erhöll inte samma vård och behandling som dementa patienter även om hotet och våldet var detsamma. Att skapa distans mellan patient och vårdare samt att försöka hitta alternativa arbetsflöden var exempel på vad ambulanspersonalen gjorde för att möjliggöra vård och behandling även i utsatta situationer. Slutsats: Utsattes ambulanspersonalen för hot och/eller våld påverkades patientens undersökning, vård, omvårdnad och behandling. Hotfulla och/eller våldsamma patienter erhöll inte samma behandling som icke hotfulla och våldsamma patienter. Strategier saknas för att hantera hot- och/eller våldsbenägna patienter som är i behov av prehospital vård.

Bakgrund: Akuta krampanfall drabbar många människor, både nationellt och internationellt. Detta behandlas i första hand med Bensodiazepiner, såsom Diazepam och Midazolam. Sveriges prehospitala behandlingsriktlinjer skiljer sig åt vid behandling av akuta krampanfall. Region Halland förnyade behandlingsriktlinjerna år 2011 och införde intranasal administrering av Midazolam Syfte: Att sammanställa behandlingsriktlinjerna angående medicinsk behandling vid kramper prehospitalt i Sverige samt kartlägga användandet av bensodiazepiner vid kramper prehospitalt i Region Halland. Metod: En kvantitativ registerstudie med en retrospektiv design användes. En sammanställning av Sveriges prehospitala behandlingsriktlinjer för medicinsk behandling av kramper utfördes. Chi-Två samt Fishers exakta test användes vid analysen av den insamlade datan från 127 ambulansjournaler i Region Halland. Resultat: Sammanställningen av Sveriges prehospitala behandlingsriktlinjer vid kramper visade att behandlingsriktlinjerna skiljer sig åt nationellt. Resultatet från kartläggningen av användandet med bensodiazepiner vid kramper prehospitalt i Region Halland visade att Diazepam var det vanligast använda läkemedlet samt att det fanns en signifikant skillnad i behandlingen med Diazepam rektalt relaterat till patientens ålder. Flertalet patienter som hade behandlats med Midazolam intranasalt behövde kompletterande behandling med Diazepam intravenöst. Slutsats: Behandlingsriktlinjerna för kramper prehospitalt skiljer sig åt nationellt. Diazepam var det vanligast använda läkemedlet samt en bristfällig följsamhet till behandlingsriktlinjerna framkom i Region Halland. Mer forskning behövs avseende ambulanssjuksköterskors erfarenheter av att behandla pågående kramper prehospitalt för ge patienterna möjlighet till en god omvårdnad på ett säkert sätt. / Background: Acute seizures affects a large number of people both nationally and internationally. Seizures are primarily treated with benzodiazepines, such as Diazepam and Midazolam. Sweden's prehospital treatment guidelines differ in the treatment of acute seizures. Region Halland renewed the treatment guidelines in 2011 and introduced intranasal administration of Midazolam. Objective: To compile the treatment guidelines for medical treatment in prehospital seizures in Sweden and to survey the use of benzodiazepines in prehospital seizures in Region Halland. Method: A quantitative register study with a retrospective design was used. A compilation of Sweden's prehospital treatment guidelines was performed. Chi-Two and Fishers exact test are used in the analysis of the collected data from 127 ambulance journals in Region Halland.  Results: The compilation of Swedish prehospital treatment guidelines for seizures showed that the treatment guidelines differ nationally. The survey of the use of benzodiazepines in prehospital seizures in Region Halland showed that Diazepam was the most commonly used drug, and that there was a significant difference in treatment with Diazepam rectally related to the age of the patient. Most patients treated with Midazolam intranasally needed additional therapy with Diazepam intravenously. Conclusion: The prehospital treatment guidelines for seizures differs nationally. Diazepam was the most commonly used drug and the compliance with the treatment guidelines is inadequate in Region Halland. More research is needed regarding from the ambulance nurse's experiences of treating ongoing prehospital seizures in order to provide patients with proper care in a safe way.

Background: Prehospital care is performed by the health care staff outside of hospital settings. In prehospital care, patient situations can be life-threatening, acute or non-urgent with limited time for assessments of the patient. Patients in prehospital care may be more vulnerable than in other care situations, as their private lives are more exposed. To achieve an empathic encounter with the patient it is important to maintain the professionalism during theinteraction with a patient. This contributes to a more equal care. Aim: The purpose was to describe nurses' experience of emotional processing after difficult encounters in prehospital care. Method: This literature study used the databases CINAHL and PubMed to retrieve relevant articles. A thematic analysis was performed of 10 original articles which corresponded to thepurpose of the study. Result: The two main themes identified were the significance of the environment and the importance of collaboration. Further, four sub-themes were identified: emotional impact, emotional processing, communication, and cooperation. Conclusion: The emotional impact on nurses that arises during the prehospital work shift can be more easily processed if the opportunity for good communication, feedback and empathy is conveyed or met. / Bakgrund: Prehospital vård är den vård som sker utanför sjukhuset och utförs av hälso-och sjukvårdens personal. Inom prehospital vård kan patientsituationer vara livshotande, akuta och icke brådskande där en patientbedömning snabbt behöver utföras av sjuksköterskan som anlänt till platsen. Patienter inom prehospital vård kan vara utsatta och mer sårbara än i andra vårdenheter, eftersom deras privata liv är mer blottad. Ett empatisk bemötande är viktigt för sjuksköterskor att behålla för att uppnå en professionell roll vid varje patientmöte. Det bidrartill en mer jämlik omvårdnadskvalitet. Syftet: Syftet var att beskriva sjuksköterskors erfarenhet av emotionell bearbetning efter svåra möten inom prehospital vård. Metod: Denna litteraturstudie har använt databas CINAHL och PubMed för att hitta relevanta artiklar. Därefter utfördes en tematisk innehållsanalys för att besvara studiens syfte. Resultat: Resultatet är sammanställt av 10 originalartiklar. De två huvudtema somidentifierades var vårdmiljöns betydelse, betydelsen av samverkan och fyra subtema, emotionell påverkan, emotionell bearbetning, kommunikation och samarbete. Slutsatsen: Emotionell påverkan hos sjuksköterskor som uppstår under arbetspasset kanlättare bearbetas om möjligheten till god kommunikation, feedback och empati förmedlas eller tillgodoses.

Ambulanssjuksköterskor träffar dagligen patienter i olika situationer. Varje situation är unik och ställer höga krav på ambulanssjuksköterskans kommunikativa förmåga, både icke-verbalt och verbalt. God kommunikation är en förutsättning för en bra vårdrelation mellan patienten och vårdaren och har visat sig vara en central del för att uppnå personcentrerad vård. Bristande kommunikation i vården är ett av de vanligaste klagomålen från patienter och har visat sig kunna leda till sämre vård, ökade risker för vårdskador samt ökade socioekonomiska kostnader. Syftet var att identifiera vilka faktorer som enligt patienten upplevs inverka på kommunikationen i mötet med ambulanspersonal prehospitalt. Metoden som valdes var en litteraturöversikt där sökningar efter vetenskapliga artiklar genomfördes i databaserna Cinahl och PubMed. 16 kvalitativa vetenskapliga studier användes i föreliggande litteraturöversikt efter att de kvalitetssäkrats och analyserats. I resultatet framkom fyra huvudkategorier som enligt patienten upplevdes inverka på kommunikationen i mötet med ambulanspersonal: Inge trygghet, Bekräftelse, Dialog, Information. Under kategorin Inge trygghet framkom tre subkategorier: Bemötande, Paralingvistiska element samt Empati. Slutsatsen var att de nyckelfaktorer som enligt patienten upplevdes inverka på kommunikationen med ambulanspersonal var vitala för att möjliggöra personcentrerad vård och ökad patientsäkerhet. Ytterligare forskning inom området är nödvändigt för att säkerställa vilka faktorer som enligt patienten upplevs inverka på kommunikationen i mötet med ambulanspersonal prehospitalt / Ambulance-nurses meet patients on a daily basis in different situations. Every situation is unique and places high demands on the ambulance nurse’s communicative ability, both non- verbally and verbally. Good communication is a prerequisite for a good care relation between patient and carer and has proven to be a central part of achieving person-centered care. Deficient communication in healthcare is one of the most common complaints from patients and has been shown to be able to lead to inadequate care, increased risks of adverse events and also increased socio-economical costs. The aim was to identify which factors according to the patient are perceived to affect the communication in the encounter with ambulance personnel in the prehospital environment. The method that was chosen was a literature review where searches for scientific articles were made in the databases Cinahl and PubMed. 16 qualitative scientific studies were used in this literature review after they were quality assured and analyzed. The results emerged in four main categories which, according to the patient, were perceived to influence the communication in the meeting with ambulance personnel: Provide security, Confirmation, Dialogue, Information. Under the category Provide safety three subcategories emerged: The encounter, Paralinguistic elements and Empathy. The conclusion was that the key factors, which according to patients were perceived to affect the communication with ambulance personnel were vital in enabling person-centered care and increased patient safety. Further research within this field is necessary to ensure which factors influence on the communication in the encounter with the ambulance personnel in the prehospital environment.

Bakgrund: Den svenska definitionen på prehospital akutsjukvård är omedelbara medicinska åtgärder som vidtas utanför vårdenhet och vidare benämns prehospital ambulanssjukvård som hälso- och sjukvård som utförs i eller i anslutning till ambulans. Sedan 1980-talet har den prehospitala akutsjukvården i Sverige utvecklats inom forskning, kompetens och utrustning. Utvecklingen inom prehospitala akutsjukvården har medfört att det ställs högre krav på personalen som är verksam inom ambulanssjukvård, kraven föreligger för att upprätthålla god och säker vård av patienten. Sveriges ambulanser bemannas idag med minst en legitimerad sjuksköterska. Litteratur och omvårdnadsteoretiker har tidigare belyst att vårdmötet bör präglas av ett personcentrerat förhållningssätt, där patienten betraktas som en unik individ med mångfacetterade behov att tillgodose, oavsett om dessa behov är medicinska eller omvårdnadsmässiga. Sjuksköterskor verksamma inom prehospital akutsjukvård har arbetat utifrån ett medicinskt fokus som resulterat i att patienternas behov inte alltid tillgodoses. När patientens känslomässiga och existentiella behov inte anses vara lika viktig som det medicinska utesluts det holistiska perspektivet och patientens mångfacetterade behov tillgodoses inte. Forskning tyder även på att det råder brist på forskning utifrån patientperspektivet. Patienternas perspektiv är inte välbeskrivet och behöver således belysas. Syfte: Att belysa patientens upplevelse av vårdmötet vid prehospital akutsjukvård. Metod: Studien är en litteraturöversikt med systematisk metod och integrerad dataanalys där totalt 19 artiklar inkluderades. Arton artiklar var av kvalitativ design och en artikel var mixad metod. Resultat: Patienternas positiva och negativa upplevelser presenterades under två huvudkategorier som arbetades fram: Att vara patient i den prehospitala akutsjukvården, Patientens upplevelse av ambulanspersonalens förhållningssätt. Patientens upplevelse av vårdmötet vid prehospital akutsjukvård baseras till stor del på personalens förhållningssätt. Kommunikation, delaktighet, bekräftelse, kompetens och attityd är hörnstenar som presenterades i resultatet och som svarade till tidigare litteratur som belyser fördelar som personcentrerad vård leder till.  Slutsats: Internationell forskning har påvisat att det råder brist på forskning utifrån patientperspektiv och att sjuksköterskan verksam inom ambulans efterfrågar återkoppling. Majoriteten av artiklarna i litteraturöversikten hade ursprung från Sverige, därmed drogs slutsatsen att Sverige är på framkant inom forskning av prehospital akutsjukvård utifrån ett patientperspektiv. Vikten av att belysa patientens perspektiv av vårdmötet är att öka förståelsen hos personalen och således höja kvalitén på vården av patienten som bör präglas utifrån personcentrerat perspektiv. Sjuksköterskan kan se denna litteraturöversikt som en generell återkoppling och bör i sin vård av patienten sträva efter ett samspel med patienten. Att vårda varje enskild patient utifrån ett holistiskt perspektiv där så många behov som möjligt tillgodoses, oavsett om behoven avser medicinsk vård eller omvårdnadshandling. / Background: The Swedish definition of pre-hospital acute care is immediate medical measures that are taken outside the hospital and is further referred to as prehospital ambulance care as care and care that is carried out in or in connection with an ambulance. Since the 1980s, pre-hospital acute care in Sweden has developed in terms of research, competence, and equipment. Developments in pre-hospital emergency healthcare have meant that higher demands are placed on the staff who work in ambulance healthcare, the requirement is to maintain good and safe care for the patient. Ambulances in Sweden are currently staffed with at least one registered nurse. Literature and care theorists have previously highlighted that the caring encounter should be characterized by a person-centred approach, where the patient is regarded as a unique individual with multifaceted needs to be met, regardless of whether these needs are medical or care-related. Nurses who work in pre-hospital acute care have worked based on a medical focus, which has resulted in patients' needs not always being met. When the patient's emotional and existential needs are not considered as important as the medical ones, the overall perspective is excluded, and the patient's multifaceted needs are not met. Research also indicates that there is a lack of research from the patient perspective. The patients' perspective is not well described and therefore needs to be elucidated. Purpose: To explore the patient's experiences of the caring encounter in the prehospital emergency care. Method: The study is a literature review with a systematic method and integrated data analysis in which a total of 19 articles were included. Eighteen articles were of qualitative design and one article was mixed method. Results: The patients' positive and negative experiences were presented under two main categories that were developed: Being a patient in pre-hospital emergency care, The patient's experience of the treatment of the ambulance staff. The patient's experience of the caring encounter in pre-hospital acute care is largely based on the staff's approach. Communication, participation, confirmation, competence, and attitude are cornerstones that were presented in the results and that corresponded to previous literature that highlights the benefits that person-centered care leads to. Conclusion: International research has shown that there is a lack of research from the patient's perspective and that nurses working in ambulances require feedback. Most of the articles in the literature review originate in Sweden, therefore it was concluded that Sweden is at the forefront of prehospital acute care research from a patient perspective. The importance of highlighting the patient's perspective at the care meeting is to increase the understanding of the staff and thereby raise the quality of the patient's care, which should be based on a person-centred perspective. The nurse can see this literature review as general feedback and should strive for an interaction with the patient in their care of the patient. To care for each individual patient from a holistic perspective whereas many needs as possible are met, regardless of whether the needs relate to healthcare or nursing.

En åldrande befolkning i västvärlden leder till ett högre antal äldre över 80-års ålder. Ambulanssjuksköterskan ska enligt riktlinjer jobba med professionellt, personcentrerat och vetenskapligt med ansvar för omvårdnad, symtomlindring och behandling av patienter. Det finns begränsat med material som beskriver den omvårdnad i ambulanssjukvården. Syftet var att beskriva upplevelser av omvårdnadsåtgärder för den geriatriska patienten med höftledsfraktur inom prehospital akutsjukvård. Använd metod har varit en integrerad litteraturöversikt med systematisk ansats och en integrerad analysmetod vilket är en sammanställning av befintlig forskning inom experimentell, icke-experimentell, teoretisk och empirisk kunskap vilka integreras inom ett specifikt område. Tretton kvalitativa och kvantitativa artiklar har använts för att svara på studiens syfte. Resultatet visade att empati är en av grunderna för att patienten ska få känna sig som personer och inte ett tillstånd. Det tyder på vikten av att patienter får förtroende för ambulanspersonalen för att vården ska bli så bra som möjligt. Kommunikation är en annan av grunderna till att patienten ska få en bra upplevelse av prehospital sjukvård. Kontinuerlig kommunikation gör patienten mindre stressad. När patienten upplever att ambulanspersonalen är deltagande och medkännande blir vården blir mer personcentrerad än sjukdomsfokuserad. Ett bra patientmöte leder till minskad oro och rädsla hos patienten, samt att patienten får större förtroende för ambulanspersonalen. Slutsatsen var att det är viktigt att ambulanspersonal förstår hur deras agerande påverkar patientmötet. Genom att ambulanspersonalen jobbade engagerat och personcentrerat kunde de göra patienten delaktig i sin vård vilket ökade patientens välbefinnande samt minskade deras lidande. De omvårdnadsåtgärder som har visat sig viktiga i den här studien är kommunikation, empati samt personcentrerad omvårdnad. / An aging population in the Western world leads to a higher number of elderly people over the age of 80. According to guidelines, the ambulance nurse must work in a professional, person- centred and scientific manner with responsibility for nursing, symptom relief and treatment of patients. There is limited material that describes nursing in the ambulance service. The aim was to describe experiences of nursing care for the geriatric patient with hip fracture in pre-hospital emergency care. The method used has been an integrated literature review with a systematic approach and a integrative analysis method, which is a compilation of existing research within experimental, non-experimental, theoretical and empirical knowledge which is integrated withins a specific area. Thirteen qualitative and quantitative articles have been used to answer th purpose of the study. The results showed that empathy is one of the foundations for the patient to feel like a person and not a condition. This indicates the importance of patients gaining trust in the ambulance staff for the care to be as good as possible. Communication is another one of the foundations for the patient to have a good experience of pre-hospital healthcare. Continuous communication makes the patient less stressed. When the patient experiences participation and compassion from the ambulance staff, the care becomes more person-centered than disease focused. A good patient meeting leads to reduced anxiety and fear in the patient, as well as the patient gaining greater trust in the ambulance staff. The conclusion was that it is important that paramedics understand how their actions affect the patient encounter. By working in a person-centered way, the paramedics were able to make the patient involved in their care, which increased the patient's well-being and reduced their suffering. The nursing measures that have been shown to be important in this study are communication, empathy and person-centred nursing.

Bakgrund: Ischemisk hjärtsjukdom är den ledande dödsorsaken världen över. Det är avgörande att rätt behandling påbörjas i tid, då det annars kan ha skadliga eller fatala konsekvenser för patienten. Den prehospitala verksamheten är central i arbetet för att uppnå behandling inom målsatt tid.  Syfte: Arbetets syfte var att belysa faktorer som fördröjer behandlingstiden prehospitalt för patienter med hjärtinfarkt. Metod: Studiens metod var en allmän litteraturstudie. En strukturerad litteratursökning genomfördes i databaserna CINAHL complete och PubMed under perioden november 2020-april 2021, med sökorden Myocardial infarction, Emergency medical services, Treatment delay och Time-to-treatment. Totalt inkluderades och granskades 17 studier och en integrerad analys genomfördes.  Resultat: Det framkom faktorer under två kategorier: Patientens roll i fördröjningen och Systemets roll i fördröjningen. Under kategorierna indelades faktorerna i fem övergripande teman: Felaktig bedömning av symtom, Skjuta upp beslutet om att söka vård, Patienternas bakgrund, Försenad eller felaktig triagering samt Transport. Patienterna gjorde felaktiga bedömningar av deras symtom, särskild när de upplevde atypiska symtom på hjärtinfarkt. Känslor av skam, ångest eller osäkerhet gjorde att patienterna dröjde med att söka vård. Information om patienternas bakgrund analyserade. Informationen inkluderade demografiska och socioekonomiska faktorer samt informationer om tidigare sjukdomar och riskfaktorer för utvecklingen av hjärtinfarkt, men inget säkert samband kunde visas med fördröjning. Vårdgivarnas hantering och triagering av patienternas symtom kunde orsaka fördröjning.  Slutsats: Insikt i faktorer som fördröjer behandlingstiden prehospitalt kan användas i den fortgående kvalitetsutveckling av vården för patienter med hjärtinfarkt för att minska risken för vårdskador och död. Patientens perspektiv måste tas i beaktning, och läggas till grund för förbättringsarbetet. Resultatet var vid flera tillfällen motstridiga, och ytterligare forskning behövs inom området för att belysa om det finns ett säkert samband. / Background: Ischemic heart disease is the leading cause of death worldwide. It is crucial that proper treatment is initiated in a timely manner, otherwise it might have detrimental consequences for the patient. Emergency medical services is key in the efforts to achieve treatment within the allotted time.  Aim: The aim of this study was to illustrate the factors which cause prehospital delay in treating patients with heart infarction. Method: The method of the study was a general literature review. A structured literaturesearch was conducted in the databases CINAHL complete and PubMed in the timeframe November 2020- April 2021, with the search frases Myocardial infarction, Emergency medical services, Treatment delay and Time-to-treatment. In all, 17 studies were included and reviewed, and an integrated analysis was carried out.  Result: Two categories emerged: The patients’ role in the delay and The systems’ role in thedelay. Under these categories, the factors were classified into five general themes: Inaccurate assessment of symptoms, Delaying the decision too seek care, Patients’ background, Delayed or Inaccurate triage and Transport. The patients assessed their symptoms inaccurately, especially when they experienced atypical symptoms of a heart infarction. Feelings of shame, anxiety or uncertainty delayed patients in their decision to seek care. Information of patients’ backgrounds were analyzed. The information included demographical and socioeconomical factors, as well as information on medical history and risk factor for developing a heart infarction, but no certain connection could be shown to delay. Delay could also be caused by care providers management and triaging of the patient’s symptoms. Conclusion: Understanding the factors of prehospital treatment delay can be utilized in the continuous work to improve the quality of health care for patients with heart infarction to reduce the risk of injury or death. The patient’s perspective must be taken into consideration, in the efforts to improve quality of care. The result was contradictory in several cases, and additional research is needed to illustrate a definite correlation.

Bakgrund: Ambulanssjuksköterskan är verksam i en komplex miljö utanför sjukhusets väggar och ställs inför att möta, vårda och behandla alla typer av sjukdomar och skador. Vissa tillstånd inträffar mer sällan, såsom exempelvis traumatiskt hjärtstopp, vilket leder till en begränsad möjlighet att skaffa sig kliniska erfarenheter kring det. Detta tillstånd har dessutom en mycket låg överlevnadsfrekvens samtidigt som behandlingsmöjligheterna utanför sjukhuset är begränsade, vilket ökar komplexiteten ytterligare då tidsfaktorn är av avgörande betydelse. Genom att ta del av erfarenheter från ambulanssjuksköterskor i samband med vård av patienter med traumatiskt hjärtstopp kan viktiga lärdomar fås. Syfte: Var att beskriva ambulanssjuksköterskors erfarenheter i samband med vård av patienter med traumatiskt hjärtstopp. Metod: En kvalitativ design med induktiv ansats där åtta ambulanssjuksköterskor intervjuades. Intervjuerna transkriberades och analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultatet frambringade kategorier, vilka var följande: Förberedelser är essentiellt, balansera mellan adrenalinpåslag och fokus, trygghet av att ha stöd, omgivningen påverkar samt känslor och reaktioner som väcks i efterförloppet. Ambulanssjuksköterskorna upplevde en trygghet då de kände sig förberedda samt då stöd fanns på platsen. Trots en stressfylld situation upplevde ambulanssjuksköterskorna att de blev fokuserade och lösningsorienterade på uppgiften. Efter avslutat omhändertagande upplevdes att ha stöd från kollegor som viktigt. Slutsats: För att öka tryggheten vid händelse av traumatiskt hjärtstopp är stöd från kollegor, kontinuerlig utbildning och tidigare erfarenheter viktiga aspekter. Samarbete och samverkan underlättar omhändertagandet samt anses stöd från kollegor som en hjälp i bearbetningen av händelsen. / Background: An ambulance nurse operates in a complex environment outside the walls of the hospital and is faced with encountering, caring for and treating all types of illnesses and injuries. Some conditions occur less often, such as traumatic cardiac arrest, which leads to a limited opportunity to gain clinical experiences of it. In addition, this condition has a very low survival rate and the treatment options outside the hospital are limited, which increases the complexity further since the time factor is of crucial importance. Important lessons can be learned by sharing the experiences of ambulance nurses in connection with the care of patients with traumatic cardiac arrest. Aim: The aim was to investigate ambulance nurses' experiences of the care of patients with traumatic cardiac arrest. Method: A qualitative design with an inductive approach in which eight ambulance nurses were interviewed. The interviews were transcribed and analysed using a qualitative content analysis. Results: Results yielded five categories, which were named as follows: Preparation is essential, balance between adrenaline rush and focus, support is a security, the effects of the surroundings as well feelings and reactions evoked in the aftermath. The ambulance nurses experienced increased security when they felt prepared and when support was available at the scene. Despite a stressful situation, they became focused and solution-oriented. After completion of care, having support from colleagues was perceived as important. Conclusion: To increase safety in traumatic cardiac arrest situations, the following things are necessary: support from colleagues, continuous education, and previous experiences. Cooperation made the caretaking easier, and to process the incident, support from colleagues is important.