Diss. (sammanfattning) Stockholm : Stockholms universitet, 2008. / Härtill 3 uppsatser.

Bakgrund: Återhämtning är ett begrepp som tolkas på olika sätt i den psykiatriska vården eftersom det saknas konsensus i frågan. De flesta definitionerna framhåller patientens egna erfarenheter av vad hen finner hjälpsamt för att skapa en meningsfull tillvaro, även vid kvarvarande psykiska symtom. Återhämtning har beskrivits som ett återtagande av makten över sitt liv. I studien används termen psykiatriska tillstånd vilket innebär diagnostiserade, allvarliga former av psykisk ohälsa. Syfte: Syftet var att beskriva vuxna patienters erfarenheter av den egna återhämtningsprocessen vid psykiatriska tillstånd. Metod: Studien är en litteraturöversikt baserad på tio kvalitativa artiklar. Dessa analyserades med hjälp av en konceptuell modell från Phil Barkers tidvattenmodell; de tre domänerna “Självet”, “Världen” och “Andra”. Tidvattenmodellen användes också som teoretisk utgångspunkt i diskussionen.   Resultat: Patienterna beskrev personliga erfarenheter av återhämtning ur individuella, relationella och samhälleliga perspektiv. Faktorer som främjade återhämtningsprocessen var försoning, kunskap, omtolkning av livsberättelsen, ansvarstagande samt goda relationer till närstående, familj och vårdpersonal. Faktorer som försvårade återhämtningsprocessen var förlust av identitet, stigmatisering samt brist på information och delaktighet. Diskussion: Utifrån resultatet diskuterades tre teman; “acceptans”, “delaktighet vid beslutsfattande” och “patienters behov av ömsesidiga relationer”. Områdena problematiserades genom att knytas an till tidvattenmodellen samt arbetsmodellen “delat beslutsfattande” (Shared Decision Making, SDM). Dessutom diskuterades det sociala nätverkets betydelse i återhämtningsprocessen. / Background: Recovery is a concept that is interpreted differently in psychiatric care since there is no consensus about the issue. Most definitions emphasize the patient's own experiences of what he/she finds helpful in creating a meaningful life, despite any remaining psychological symptoms. Recovery has been described as a reclamation of power over one’s life. This study uses the term psychiatric conditions, which means diagnosed, serious forms of mental illness. Aim: The aim was to describe adult patients' experiences of their own recovering process in relation to psychiatric conditions. Method: The study is a literature review based on ten qualitative articles. These were analyzed using a conceptual model from Phil Barker's tidal model; the three domains of "Self", "World" and "Others". The tidal model was also used as a theoretical framework in the discussion. Results: Patients described personal experiences of recovery from individual, relational and societal perspectives. Factors that promoted the recovery process were reconciliation, knowledge, reinterpretation of one’s life story, responsibility, as well as good relations with close relatives, family and healthcare professionals. Factors that complicated the recovery process were loss of identity, stigmatization and lack of information and participation. Discussion: Based on the outcome, three themes were discussed; "Acceptance", "participation in decision making" and "patients' need for reciprocity in relationships". These areas were problematized by being linked to the tidal model and the Shared Decision Making (SDM) working model. In addition, the importance of social networking in the recovery process was discussed.

Background: To improve and develop the psychiatric care it is important to evaluate the patient’s experiences. Regarding inpatient psychiatric care the patients’ experiences of satisfaction and quality of care is researched to a relatively small extent. For this reason, it can be difficult to identify important development areas.  Aim: The overall aim with this study was to measure the patients’ experiences of quality of care and satisfaction with inpatient psychiatric care.   Method: Cross-section study with a quantitative approach. Data was collected from one survey with questionnaires and analysed with descriptive and non-parametric statistic methods.  Main result: Regarding satisfaction patients estimated 3,0 of 4,0 in median on all the questions and around 3,0 in average. A slightly higher average (3,2) was seen in questions regarding if the patient would recommend the business to a friend, and how pleased the patients were with the extent of the help they had received. Regarding the experience of quality of care the highest ratings were seen in the dimensions Secluded environment and in Encounter. The lowest ratings were seen in Support. There were no significant differences between the subgroups regarding satisfaction. Neither were there any significant differences in the subgroups regarding quality of care, besides if the patient had previous inpatient care. This led to lower ratings for the experience of Secure environment. Correlation was seen between many of the dimensions and the questions about satisfaction.  Conclusion: This study shows that the participants are pleased in general with inpatient psychiatric care, even though there are low ratings in several areas. To improve the psychiatric care there is a need for further studies to get a broader picture

Typically developing humans innately place subjective value on social information and orient attention to it. This can be shown through eye tracking and pupillometry, a method used to show attentional engagement. Social brain development and social preference is present from infancy, and is thought to rely on a carefully balanced network of neurotransmitters and neural connections. Autism Spectrum Disorder (ASD) presents altered neural systems which cause individuals to perceive and process social information differently, but the neurophysiology of this difference remains unclear. Previous research shows atypical gaze patterns, hyperarousal, and lack of orienting to social stimuli in ASD. Since autism is highly comorbid and shares traits with other neurodevelopmental disorders, it is difficult to distinguish aspects of these social processing differences. This study used a group of 35 neuropsychiatric patients to investigate how individuals with autism process social and non-social scenes. Eye tracking and pupillometry measures were collected while participants observed images of natural scenes with or without a person. Participants with autism did not show a pupillary response to social images and were slower to fixate on the face  region than the other participants. Additionally there were correlations between clinical measures of social functioning and the length of time it took to fixate to faces. The results highlight important distinctions of social processing in autism. This thesis proposes a new perspective of looking at the social deficits present in autism spectrum disorder. It suggests reframing the current discussion from two leading hypotheses to a unified approach and formally considering the limitations of differing types of stimuli.

Cirka 800 000 människor världen över avslutade sina liv genom suicid 2014. En psykiatrisk diagnos är en vanligt förekommande bakomliggande orsak. De vanligaste diagnoserna är depression, bipolär sjukdom, post traumatiskt stressyndrom samt substansmissbruk. Tidigare suicidförsök är den enskilt största riskfaktorn för ett fullbordat suicid. Det är komplext att arbeta med suicidnära patienter i öppenvården och det ställs höga krav på specialistkompetens inom psykiatrisk omvårdnad och goda kunskaper kring det suicidpreventiva arbetet. Syftet med studien var att beskriva psykiatrisjuksköterskans erfarenhet av att bedöma suicidrisk på patienter på en vuxenpsykiatriskmottagning. En kvalitativ metod användes med induktiv ansats där fyra intervjuer med  psykiatrisjuksköterskor genomfördes. I resultatet framkom att psykiatrisjuksköterskan dagligen möter och behandlar suicidnära patienter på en öppenvårdsmottagning. Resultatet visade att psykiatrisjuksköterskan trots år av erfarenhet upplevde arbetet med suicidnära patienter som komplext och ansvarsfullt. Det framkom att psykiatrisjuksköterskan arbetade självständigt och stod ofta ensam med att bedöma suicidrisken och vidta åtgärder. Psykiatrisjuksköterskan har en viktig del i det suicidpreventiva arbetet och behöver känna sig trygga och säkra i omvårdnaden kring suicidnära patienter och i att bedöma suicidrisken. Vidare forskning skulle kunna ge fördjupad kunskap om psykiatrisjuksköterskan roll och behov för att ge omvårdnad till suicidnära patienter.

Bakgrund: Den psykiatriska vården har förändrats genom historien. En stor förändring skedde i samband med psykiatrireformen på 1990-talet. I samband med detta upplevde de närstående att de fick inta en mer vårdande roll och ett större ansvar för familjemedlemmen med psykisk ohälsa.   I tidigare studier framkommer att de närstående upplever börda i förhållande till sin familjemedlem och att det i sin tur har inverkan på den närståendes eget välbefinnande. Vidare påverkar detta den närståendes relation till familjemedlemmen med psykisk ohälsa.   Syfte: Syftet med denna studie var att beskriva närståendes upplevelser av hur relationen till en familjemedlem med psykisk ohälsa påverkas när familjemedlemmen flyttat till ett HVB-hem.   Metod: Studien genomfördes som en intervjustudie med kvalitativ induktiv ansats. I studien deltog tio respondenter och insamlat material bearbetades av författarna genom en kvalitativ latent innehållsanalys.   Resultat: I föreliggande studie framkommer att de närstående upplever att de befinner sig i en komplicerad situation. Rollen som närstående till en person med psykisk ohälsa kan upplevas som påfrestande och relationen blir på grund av olika anledningar ofta ansträngd. Det resultat som framträdde var att Relationen präglas av ömsesidig påverkan och att HVB-hemmet kan ge trygghet och underlätta relationen.    Slutsats: Att öka delaktigheten och att underlätta för de närstående gör att de kan minska sitt lidande och öka sitt eget välbefinnande. Vilket, ur ett helhetsperspektiv, kan skapa förutsättningar för en bättre relation och ökad livskvalité för samtliga individer i systemet. / Background: Psychiatric care has changed through history. A major change occurred in connection to the psychiatric reform in the 1990s. In relation to this, the relatives also felt that they were taking a more caring role and a greater responsibility for the family member with a mental illness.Previous studies have shown that close relatives to family members with a mental illness, experience a burden related to their family member. This burden is so significant that it affects the relatives own well-being and further influenced their relationship with the family member with mental illness. Purpose: The aim of this study was to describe relatives’ experiences of how the relationship to a family member with mental illness is affected when the family member moves to a residential care home. Method: The study was conducted as an interview study with a qualitative inductive approach. In the study ten respondents were interviewed and collected material were processed by the authors through a qualitative latent content analysis.Results: The present study revealed that the close relatives find that they are in a complicated situation. The role of being related to a person with mental illness can be experienced as stressful and the relationship, due to various reasons, becomes strained. The result that emerged was that the relationship is characterized by mutual influence and the residential care home can provide security and ease the relation.   Conclusion: To increase participation and ease the burden for the close relatives, can reduce their suffer and increase their own well-being. Which, from a holistic perspective, can create conditions for a better relationship and increase the quality of life for all individuals in the system.

Bakgrund: Mellan år 1998 och 2008 ökade inläggningarna drastiskt inom den psykiatriska slutenvården. Ändå finns bristande kunskaper om patienternas upplevelser av densamma. För att kunna utveckla vården i rätt riktning, krävs att patienternas upplevelser beaktas. Syfte: Att beskriva patienters upplevelser av psykiatrisk slutenvård. Metod: En litteraturöversikt där kvalitativa vetenskapliga artiklar analyserats. Artiklarnas resultat delades upp i meningsbärande enheter, som sedan sattes samman till den nya helhet som bildade denna studies resultat. Resultat: Ur analysen framträdde sex teman: Förväntningar, Värdet av att få vara en egen individ, Begränsningar på avdelningen, Samtal och stöd på avdelningen, Kontakt och stöd patienter emellan och Tiden på avdelningen. Slutsats: Patienternas upplevelser skilde sig många gånger åt, men genomgående var att de alla önskade behålla sin autonomi och att få bli sedda och respekterade som egna individer. Önskan om att få vara delaktig i sin vård och få samtalsstöd, uttrycktes starkt. Dessa faktorer var av största vikt för att patienterna skulle kunna uppleva att de fick en god vård. / Background: Between the year of 1998 and 2008 the hospitalisations of psychiatric inpatient care increased drastically. Despite that, the understanding of the patients’ experiences of the inpatient care is deficient. To develop the care in the right direction, the patients’ experiences need to be elucidated. Aim: To describe the patients’ experiences of psychiatric inpatient care. Method: A literature study of qualitative scientific papers. Seven articles were analyzed. The articles’ results have been divided into themes, which then have been put together to form the result of this study. Result: From the analyze six themes were formed: Expectations, The importance of being your own individual, Restraints on the ward, Dialogue and support on the ward, Contact and support between patients and The time on the ward. Conclusion: The patients’ experiences were in many cases diverged, but they were all in agreement that the valued to contain their autonomy and to be treated and respected as an own individual. The desire to participate in their own care and to have a dialogue with the nurses, were clearly expressed. For the patient to experience good care, these were the most important parts.

Bakgrund: Attention deficit hyperactivity disorder (ADHD) är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som kännetecknas av hyperaktivitet, ouppmärksamhet och impulsivitet. När en person behöver vård på grund av sin neuropsykiatriska funktionsnedsättning upplever ofta de anhöriga en skuld och anklagar sig själva för att deras familjemedlem behöver vård. När anhöriga söker vård med en familjemedlem önskar de att de skall tas på allvar, bli lyssnade på samt få känna sig betydelsefulla. Syfte: Syftet är att undersöka hur anhöriga upplever mötet med vården när en familjemedlem har diagnosen ADHD. Metod: Studien har en kvalitativ ansats och har genomförts via intervjuer av nio anhöriga till familjemedlemmar med diagnosen ADHD. Analysen har skett via kvalitativ innehållsanalys. Resultat: I intervjuerna framkom att de anhöriga upplevde att sammanhang och kontinuitet saknades, att det rådde brist på viss kunskap vilket medförde stort ansvar för anhöriga. De anhöriga upplevde att det varierade i tillgången till stöd. Anhöriga upplevde även att vården inte såg hur hela familjen påverkades av att en familjemedlem hade ADHD och att det inte fokuserades på hela familjens vardagliga situation, utan mest på medicinering. Bemötandet från vårdpersonalen samt miljön runtomkring mötet var även av betydelse. Slutsats: Utifrån den inledande litteraturgenomgången och föreliggande studie kan författarna anta att vården borde anamma ett mer systemiskt förhållningssätt då de arbetar med dessa anhöriga och deras familjemedlem. Kunskap om familjefokuserad omvårdnad hos vårdpersonalen hade eventuellt varit till gagn under mötet för de anhöriga och deras familjemedlem med ADHD, för att vården skulle kunna uppfylla det behov av stöd som varje familjemedlem behöver. / Background: Attention deficit hyperactivity disorder (ADHD) is a neuropsychiatric disability characterized of hyperactivity, inattentive and impulsiveness. When a person with a neuropsychiatric disability need help from the healthcare, it´s common that relatives often feel a fault and judges themselves. The relatives desired that health professionals would listen and give the relatives a feeling of being important. Aim: The aim of this study where to examine how relatives experiences the meeting with healthcare when a family member has ADHD.   Method: This study has a qualitative starting point and are made with nine interviews of relatives with a family member with ADHD. The analyze has been done by qualitative content analysis. Result:  The relatives experienced that the healthcare where missing a point of context, continuity and lack of knowledge which result in a big responsibility for the relatives themselves. It was a variation of access to support and help from the healthcare according to the relatives. The relatives also experienced that the healthcare didn’t see the whole family and how the person with ADHD affected all the family members and their everyday life. Experiences of focus on medication instead of the family’s everyday life where described. The environment and treatment from the health professionals where important to. Conclusion: Based on the initial literature review and the present study, the authors can assume that healthcare should involve a more systematic approach when working with these relatives and their family members. Knowledge of family-focused nursing care staff might have benefited during the meeting of the relatives and their family members with ADHD, so that healthcare could meet the need for support of the whole family.

Syfte: Syftet med denna studie var att undersöka och beskriva vårdpersonals upplevelser av att vårda Barn och ungdoms psykiatripatienter (BUP) tillsammans med vuxna psykiatripatienter på en sluten psykiatrisk vårdsavdelning. Metod: Intervjustudie med kvalitativ ansats samt explorativ och deskriptiv design. Datainsamlingen utfördes med en semistrukturerad intervjuguide. Insamlad data analyserades med en kvalitativ latent innehållsanalys. Resultat: Två teman identifierades, Sliter trots motvind och Idéer finns men svårt att påverka beslutsapparaten. När Barn och ungdomspsykiatrin (BUP) förlades till en vuxenpsykiatrisk avdelning i Mellansverige upplevde flertalet av informanterna det som ett beslut de inte kunde påverka, att det överlag var bristande information och samarbete från BUP. Alla informanterna var eniga om att lokalerna som de använder i dag inte uppfyller en ändamålsenlig vård. Att vårda BUP-patienter tillsammans med vuxna psykiatripatienter upplevdes inte som en hållbar lösning. Slutsats: Vårdpersonal är i behov av information, stöd och samarbete med andra professioner. De måste besitta rätt kunskap för att kunna vårda barn och ungdomar med psykiska funktionshinder. Vid beslut om neddragningar inom vården bör man tänka på att det ska fungera under lång tid för alla berörda. Att förlägga Barn- och ungdomspsykiatrin till en vuxenpsykiatrisk avdelning kan fungera men inte utan att ge personalen vidare kunskap eller om det inte finns ändamålsenliga lokaler.

Bakgrund: Ett nationellt projekt pågår i Sverige för att minska användandet av tvångsåtgärder inom barn- och ungdomspsykiatrin. Den tvångsvårdslagstiftning som finns för vuxna gäller även för barn och under 2016 vårdades 257 barn enligt denna lag i Sverige. Att utföra fastspänning ställer höga krav på personal inom psykiatrisk vård och innebär också ett stort ansvar för personalen. Sjuksköterskor upplever beslutet om och genomförandet av fastspänning som etiskt problematiskt. Syfte: Studiens syfte är att belysa sjuksköterskors upplevelser av att utföra tvångsåtgärden fastspänning på barn. Metod: Studien har en kvalitativ metod med induktiv ansats. Elva semistrukturerade intervjuer har genomförts och analyserats med en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultatet redovisas utifrån två teman. Vad som krävs för att utföra en fastspänning och förutsättningar i utförandet som beskriver sjuksköterskors behov av att kommunicera, ha rätt kunskap och att ha en tilltro till åtgärden. Att arbetet utförs systematiskt och att det finns varierande förutsättningar samt patientens beteende och vårdpersonals förhållningssätt beskrivs också. Etiska dimensioner vid fastspänning på barn beskriver sjuksköterskors ansvar, känslor av olust, att vara känslomässigt påverkad, att känna sig tvungen, att åtgärden känns onödig eller oundviklig samt att de upplever ett etiskt dilemma. Slutsats: Studien visar på hur etiskt svårt det är att utföra fastspänning på ett barn och därför dras slutsatsen att sjuksköterskor behöver ökat stöd i form av utbildning kring fastspänning och få tid till att reflektera över hur man påverkas av att utföra fastspänning på barn. Detta för att framledes kunna ge god vård. Andra alternativ än fastspänning behövs inom barn och ungdomspsykiatrin. Forskning inom barnpsykiatrin om tvångsåtgärder är bristfällig och förhoppningsvis kan studiens resultat vidareutveckla vården genom att uppmärksamma ämnet.