Föreliggande studie syftar till att undersöka socialarbetares upplevelser av samverkan mellan ett landstings psykiatri och kringliggande småkommuners socialtjänst gällande vuxna personer med samsjuklighet i form av missbruks- eller beroendeproblematik och psykisk ohälsa. För att inhämta information har sex semistrukturerade intervjuer genomförts med socialarbetare verksamma vid beroendecentrum, respektive tre olika socialtjänster. I resultatet framkommer att god personlig relation mellan socialarbetarna inom de olika verksamheterna, faktiska möten mellan de professionella och en tydlig ansvarsfördelning är viktiga förutsättningar för gott samarbete mellan verksamheterna. Det delade huvudmannaskapet mellan kommun och landsting, den enskildes brist på motivation att ta emot hjälp, olika uppfattningar om målgruppens problematik och uteblivet informationsutbyte mellan verksamheterna har visat sig utgöra hinder för fungerande samverkan. Vidare framhålls att det geografiska avståndet tycks påverka samverkan i den mån att motivationsarbetet med klienten att ta emot hjälp försvåras, samt leder till att fysiska samverkansmöten ibland bortprioriteras på grund av tidsbrist. Avslutningsvis framkommer att det i dagsläget inte finns tillräckliga eller anpassade insatser för den del av målgruppen som har någon form av kognitiv nedsättning. Föreliggande studies resultat bidrar till en djupare kunskap och förståelse för faktorer som kan påverka samarbetet mellan landsting och kommun gällande personer med samsjuklighet.

Background: Mental illness is growing rapidly today, with a population that is getting worse within a younger age. Parts of mental illness is linked to what we callself-harm, or self-mutilation. This in order to alleviate his/her anxiety as a result of a compulsion or impulse to add injury to one’s body, motivated by a need to master mental health or to regain emotional balance. Purpose: The purpose of this study was to illustrate how patients with self-injury behavior experience the attitudes and treatment in their received care. Method: This study is a qualitative content analysis with an inductive approach of autobiographies written by persons with self-harm. Result: Positive treatment strengthens patient self-esteem, relieves inner suffering and anxiety, and provides a foundation for a trustworthy relationship between caregivers and patients, while negative treatment, stigmatization, preconceptions and ignorance of healthcare professionals contribute to an insecure care experience for this patient group. Conclusion: Nurses working with self-injurypatients should reflect on their treatment, occupational role and responsibility towards the patient, as this group often feels poorly treated in care. Clinical significance: The content of this study addresses the problemsof caring for patients with self-harm, which may help nurses and healthcare staff to contribute to better treatment and better care. / Bakgrund: Den psykiska ohälsan kraftigt ökar i dagens samhälle, med en befolkning som mår sämre i allt yngre åldrar. En del av den psykiska ohälsan är kopplad till det vi idag kallar Självskadebeteende. Detta i syfte att lindra sin ångest som en följd av ett tvång eller en impulsatt tillfoga sin kropp skada, motiverat av ett behov att bemästra psykisk ohälsa eller av att återvinna känslomässig balans. Syfte: Syftet var att belysa hur patienter med självskadebeteende upplever bemötandet inom vården. Metod: Denna studie är en kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats av självbiografier skrivna av personer med självskadebeteende. Resultat: Positivt bemötande stärker patienternas självkänsla, lindrar det inre lidandet och ångesten och gav en grund för en tillitsfull relation mellan vårdgivare och patient, där istället negativt bemötande, stigmatisering, förutfattade uppfattningar och okunskap hos vårdpersonalen bidrar till en otrygg vårdupplevelse för denna patientgrupp. Slutsats: Vårdpersonal som jobbar med självskadande patienter bör reflektera över sitt bemötande, sin yrkesroll och sitt ansvar gentemot patienten, då denna grupp ofta känner sig illa bemötta inom vården. Klinisk betydelse: Denna studie lyfter problematiken runt vårdandet av patienter med självskadebeteende, vilket kan hjälpa sjuksköterskor och vårdgivande personal vid vårdmöten.

Psychiatric inpatient services provide important care for individuals with serious mental health problems. Studies show that passivity and social disengagement prevail in inpatient settings, and the transition to outpatient care is associated with increased suicide risk. Behavioural Activation is an intervention that targets depression by increasing personally meaningful activities. Preliminary research shows that Behavioural Activation can be used in inpatient settings. The overall aim of this thesis was to evaluate the feasibility and effectiveness of Behavioural Activation for individuals in psychiatric inpatient settings, and in the transition between inpatient and outpatient care. Study I investigated inpatient activities and associated experiences. Study II was a pilot single-case experimental study of the feasibility and effectiveness of inpatient Behavioural Activation. Study III, was an interrupted time series evaluation of nursing-adapted Behavioural Activation across three wards. In Study IV Behavioural Activation in the transition from inpatient to outpatient care was compared to Supportive Therapy in a randomised controlled trial with 64 participants. The primary outcome was that of self-reported depressive symptoms and participants were followed up 12 months after treatment completion. Doing nothing was the most common inpatient activity, along with meal related activities. Passive and solitary activities were associated with negative distress and reward profiles. The preliminary evaluation of Behavioural Activation found high patient and staff satisfaction, and four of six participants showed improvement in depressive symptoms and functioning. After nursing-adapted Behavioural Activation was implemented on three wards, engagement increased. Avoidance decreased but later returned to baseline levels. Depressive symptoms and global clinical severity did not improve after nursing-adapted Behavioural Activations was introduced. The randomised controlled trial found that adding Behavioural Activation in the transition to outpatient care had a small, short-term, advantage over Supportive Therapy for self-reported depression. In conclusion, inpatient disengagement is associated with distress, and Behavioural Activation is a feasible intervention in inpatient settings that can be used by both trained therapists and nursing staff to increase patients’ treatment engagement. Behavioural Activation seems useful in targeting depressive symptoms in the transition from inpatient to outpatient care, a period associated with increased risk of suicide and clinical deterioration.

Introduktion: Inom den allmänpsykiatriska vården är patienter med självskadebeteende vanligt förekommande. Dessa patienter har ofta olika diagnoser som påverkar patienternas dagliga liv, vilket kan göra att det finna olika faktorer som har betydelse för hur den vårdande relationen skapas. Detta gör också att det ställs högre krav på sjuksköterskor som arbetar med dessa patienter.  Syfte: Syftet är att belysa hur allmänsjuksköterskor inom den psykiatriska vården skapar en vårdande relation till patienter med självskadebeteende.                                                                    Metod: Studien är en kvalitativ intervjustudie. Genom att genomföra intervjuer med allmänsjuksköterskor har vi fått ta del av sjuksköterskornas upplevelser, tankar, åsikter och personliga erfarenheter av patienter med självskadebeteende och hur en vårdande relation skapas med dem.                Resultat: Resultatet presenteras i tre kategorier som är av stor betydelse för hur en vårdande relation till patienter med självskadebeteende skapas: sjuksköterskans förhållningssätt, sjuksköterskornas upplevelser av patienterna och kompetensutveckling.   Slutsats: Ur sjuksköterskors perspektiv är ett öppet förhållningssätt till patienten en förutsättning för att skapa en vårdande relation. Grunden i relationen handlar även om trygghet och tillit. Enligt sjuksköterskorna är reflektion i arbetsgrupp och vidare utbildning i kontext viktiga för att kunna möta behov från patienter med självskadebeteende.

Bakgrund: Schizofreni är en av allvarlig och ofta livslång psykisk sjukdom som påverkar många delar av den drabbades liv. Mötet mellan omvårdnadspersonalen och patienten inom den psykiatriska vården är avgörande eftersom det lägger grunden för möjligheten till en god hälsa. Omvårdnadspersonalens uppgift är att involvera patienten i dennes omvårdnad och att se patienten som en hel människa. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att beskriva vilka erfarenheter patienter med schizofreni har av mötet med omvårdnadspersonalen inom den psykiatriska vården. Metod: En allmän litteraturöversikt genomfördes baserad på tio vetenskapliga artiklar, vilka kvalitetsgranskades, analyserades och sammanställdes. Resultat: Resultatet visade att det fanns tre genomgående erfarenheter av mötet; Behov av en dialog; Behov av att bli involverad och Behov av att bli sedd som en person. För att få en djupare förståelse för patienternas erfarenheter av mötet krävs ytterligare forskning som utgår ifrån patientperspektivet. Sådan kunskap och förståelse kan påverka patientens vård och behandling i positiv riktning.

Syftet med uppsatsen har varit att ta del av berättelser och upplevelser från kvinnor som tagit sig ur ett missbruk. Vi har undersökt orsaker till att kvinnor hamnar i missbruk och vad som hade kunnat motverka det. Samt kvinnors drivkraft till att ta sig ur missbruket och vad det var som hjälpte dem att ta sig ur sitt missbruk. Vi har även undersökt vad yrkesverksamma som arbetar med kvinnor i missbruk hade för uppfattning om området i jämförelse med kvinnorna. Uppsatsens empiri samlades in via intervjuer som var av semistrukturerad karaktär och det var tre kvinnor och tre yrkesverksamma som intervjuades. För att analysera datamaterialet gjordes en kvalitativ innehållsanalys där transkriberingen av intervjuerna kodades och sammanställdes till teman. Tidigare forskning visade på att kvinnor i missbruk är en extra utsatt och stigmatiserad grupp och de söker ofta vård i senare skede än män i missbruk. Resultaten i uppsatsen visade på att de övergripande riskfaktorerna till att kvinnor hamnade i ett missbruk var traumatiska upplevelser samt en problematisk uppväxt. Kvinnorna led av psykisk ohälsa i tidig ålder och därför hade samtliga varit i kontakt med psykiatrin. Däremot uppmärksammade kvinnorna och de yrkesverksamma att psykiatrins insatser mot deras psykiska ohälsa var en anledning till att missbruket eskalerade. Resultatet visade även att vården var dålig att bemöta samsjuklighet. Drivkrafterna till att ta sig ur ett missbruk varierade för kvinnorna men var kopplade till sociala relationer. Kvinnorna menade på att det var sociala relationer som var den drivande faktorn genom hela processen i tillfrisknandet. Däremot ansåg de yrkesverksamma att kvinnor tillslut måste vilja ta sig ur sitt missbruk för sin egen skull för att det ska vara ett långsiktigt tillfrisknande. Det var ingen särskild behandlingsmetod som utpekades mer effektiv än någon annan. Däremot visade det sig vara viktigt för kvinnorna att ha tillitsfulla relationer till behandlaren och personal samt en välfungerande efterbehandling.

Bakgrund: Patienter ska ha möjlighet att vara delaktiga i sin vårdplanering så långt det är möjligt. Tidigare studier visar att patienter inte är nöjda med sin delaktighet. Att arbeta som specialistsjuksköterska inom rättspsykiatrisk vård innebär att förhålla sig till lagar och regler samtidigt som patienter ska erhålla den vård som krävs. Syfte: Att beskriva patienters delaktighet i vårdplaneringen inom rättspsykiatrisk slutenvård. Metod: Studien har en kvalitativ design med induktiv ansats. Datainsamling skedde genom semistrukturerade intervjuer. Sex patienter som var inneliggande på en rättspsykiatrisk klinik respektive sex specialistsjuksköterskor som arbetade på samma klinik deltog i studien. Data analyserades genom kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Patientstudiens resultat redovisas i tre kategorier, fem subkategorier samt ett tema. Temat som genomsyrar resultatet är att inte vilja ställas utanför cirkeln. Specialistsjuksköterskestudiens resultat redovisas i tre kategorier, fem subkategorier samt ett tema. Temat som genomsyrar detta resultat är att låta patienten ta rodret när man tillsammans ror mot hamnen. Slutsatser: Det finns en vilja hos patienter att vara delaktiga i sin vårdplanering, men sjuksköterskor behöver bli bättre på att ta med patienter i båten på deras färd mot återhämtning.

Bakgrund: Suicid är ett vanligt förekommande folkhälsoproblem världen över. Människor som överlevt suicidförsök vårdas ofta inom psykiatrisk heldygnsvård. Sjuksköterskan har ett stort ansvar för omvårdnaden och likaså ett yrkesansvar att skapa vårdande möten med patienten och vårda utifrån ett patientperspektiv. Eftersom vi av tidigare forskning vet att sjuksköterskan är en viktig del av relationen till patienten är det av största vikt att lyfta dennes känslor och upplevelser och hur de i sin tur påverkar patienten. Syfte: Att beskriva sjuksköterskans upplevelse av att vårda patienter inom psykiatrisk heldygnsvård efter ett suicidförsök. Metod: Datainsamling utfördes genom intervjustudier som analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: I resultatet framkommer två huvudkategorier; Uppleva känslor som är svåra och Uppleva känslor som berikar, med ett överskridande tema, Utmaning och motivation-det paradoxala vårdandet. I vårdandet upplever sjuksköterskan en mängd olika känslor och även tvära kast dem emellan. Bland de svåra känslorna nämns exempelvis frustration och ilska. Känslor av positiv karaktär stärker å andra sidan sjuksköterskan i sin yrkesroll och ger drivkraft till att fortsätta vårda. Diskussion/Slutsats: Vårdandet av patienter efter ett suicidförsök är en mycket svår situation att ställas inför då vårdandet är komplext och mycket känsloutmanande även för en sjuksköterska eller specialistsjuksköterska med mångårig yrkeserfarenhet. Trots detta bemannas ofta psykiatriska heldygnsvården av mindre erfarna sjuksköterskor. Verksamheter bör därför prioritera kompetensutveckling och tillgång till handledning och reflektion på arbetsplatsen för att kunna möta patienter i svåra och komplexa situationer och ge en trygg och säker vård som baseras på kompetens och erfarenhet.

I denna studie har sambandet mellan en individ dömd till rättspsykiatrisk vård och dennes kontakt med den psykiatriska vården och socialtjänst innan tiden för gärningen undersökts. Syftet med studien har varit att undersöka relationen mellan individer som lider av psykisk ohälsa och socialtjänsten samt den psykiatriska vården. I studien har en kvalitativ forskningsmetod applicerats där en tematisk analys varit huvudsaklig analysmetod. Det huvudsakliga material som undersöktes var förundersökningsprotokoll. De teman som bestämdes inför analysen var kontakt med den psykiatriska vården innan gärningen begåtts, kontakt med socialtjänsten innan gärningen begåtts och svårare form av psykisk ohälsa innan gärningen begåtts. Resultatet visade bland annat på att det genomgående har funnits kontakt med socialtjänsten och den psykiatriska vården men att de här kontakterna har varit bristfällig på grund av flera faktorer. En av studiens slutsatser är att många av de individer i fallen som undersöktes skulle ha kunnat undvika rättspsykiatrisk vård om en adekvat och meningsfull relation med inblandade verksamheter hade prioriterats. / In this study the aim was to research how mental illness correlates to the acts of crime and how social services and psychiatric care collaboration works in order to prevent clients from committing crime because of mental illness. The aim was also to find understanding in why collaboration does not always work and why clients get sentenced to treatment in forensic psychiatry due to a crime they committed while under the influence of severe mental illness. In this study a qualitative research method was applied where seven preliminary investigation protocols where the main source of material. Three main themes were conducted from the materials and the themes were Contact with psychiatric care before the crime, Contact with social services before the crime and Severe mental illness before the crime. The results show that in the majority of cases,  contact was established with both social services and psychiatric care but the contact was sporadic. The results also show a general distrust for organisations that have a determining role in decisions from the clients perspective. One of the conclusions of this study is that if clients got adequate help from social services and psychiatric care they wouldn’t commit crime with mental illness as the reason why.

Genom ett systemteoretiskt perspektiv undersöker denna studie kuratorer inom vuxenpsykiatriska öppenvården förhållningssätt till orosanmälningar om barn som far illa. Tidigare forskning har i stor utsträckning varit kvantitativ och tangerat vad som påverkar sjukhuspersonals anmälningsbenägenhet. Denna kvalitativa studies insamlade empiri består av strukturerade intervjuer där olika områden som kunde tänkas påverka kuratorn i dennes förhållningssätt till orosanmälningar var grund till frågorna. Det insamlade materialet bearbetades därefter genom en kvalitativ innehållsanalys utifrån ett systemteoretiskt perspektiv. Resultatet gav att de sex deltagande kuratorerna efterfrågade mer kommunikation med och större kunskap om socialtjänsten. Vidare problematiserade de sin roll som både hjälpare och vad som kan ses som en slags myndighetsutövare genom skyldigheten att änmäla oro för att ett barn far illa. Något som också visade sig var att kuratorerna hade en väldigt stark känsla inför sin anmälningsplikt och betonade den kraftigt samtidigt som de genomgående redogjorde för svårigheter som kan uppstå kring den. Vidare menade samtliga kuratorer att stöd från sin arbetsgrupp var ett nyckelelement i förhållningssättet till och upplevelsen av orosanmälningar om barn som far illa. Mer forskning på ämnet behövs för att kunna fastställa vad som påverkar kuratorer i deras förhållningssätt till orosanmälan om barn som far illa.