No description available.

Syftet med studien var att via distriktssköterskors berättelser undersöka hur BVC sköterskan upptäcker fysisk och psykisk misshandel av barn och vilka åtgärder som vidtas i arbetet med barn där misshandel misstänktes samt hur de upplevde detta arbete. Metoden var en beskrivande design med kvalitativ ansats där åtta BVC sköterskor från olika hälsocentraler i Mellansverige blev intervjuade. Det insamlade materialet blev transkriberat och analyserat med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Resultatet visade att BVC sköterskan använde sig bl.a. utav parametrar, observationer iakttagelser samt sin magkänsla för att upptäcka barnmisshandel. I sina åtgärder konsulterade och samverkade de främst med andra professioner och därefter valde BVC sköterskorna mellan att gå vidare med en anmälan eller inte. En viss tveksamhet fanns i att upptäcka och anmäla ett fall till socialtjänsten p.g.a. avsaknad av verktyg, stöd, rutiner och riktlinjer. Alla BVC sköterskor upplevde oro innan en anmälan skulle göras. Slutsats: Samtliga BVC sköterskor upplevde det svårt att upptäcka barnmisshandel. För att bli medveten och våga ingripa måste klara riktlinjer och rutiner finnas samt fortskridande utbildning. Att arbeta på en familjecentral var att föredra än barnavårdcentral p.g.a. ett gott stöd och ett bra samarbete mellan professioner.

Bakgrund: Med denna studie önskar vi få en inblick i hur pedagoger i ett så tidigt stadie som möjligt kan upptäcka barn som blir utsatta för fysisk- eller psykisk misshandel eller försummelse. Forskning har visat att barnmisshandel och försummelse är ett stort folkhälsoproblem i Sverige. Detta är svårt att upptäcka hos barn i förskoleåldern då dessa barn sällan själva berättar om händelserna. Barnen som utsätts för omsorgssvikt tvingas leva med dessa svåra minnen resten av livet. Studier genomförda i bland annat svenska förskolor har visat att pedagoger anser att socialtjänstens riktlinjer gällande anmälningsplikten bör vara tydligare då denna otydlighet leder till färre anmälningar. Vi har därför även undersökt hur pedagoger tolkar anmälningsskyldigheten.Syfte: Syftet med studien är att undersöka hur ofta pedagoger, under sin verksamhetstid, har upplevt att barn blivit utsatta för fysisk- och psykisk misshandel eller försummelse. Vi vill även undersöka vilka signaler pedagoger i förskolan har upptäcktäckt som skulle kunna vara tecken på att barn blivit utsatta för fysisk- och psykisk misshandel eller försummelse. Slutligen vill vi undersöka hur pedagoger förhåller sig till anmälningsplikten.Metod: Metoden i undersökningen är kvantitativ och en enkät har använts vid insamlingen. Vi har även gjort en kvalitativ analys av de öppna frågorna i enkäten. I undersökningen deltog 60 stycken verksamma pedagoger inom förskolan.Resultat: Forskning visar att fysisk- och psykisk misshandel samt försummelse mot barn fortfarande är relativt vanligt förekommande i Sverige. Detta trots lagen mot barnaga, som trädde i kraft 1979, och trots barnkonventionen om barns rättigheter. I vårt resultat kan vi utläsa vilka signaler i barns beteende som pedagoger upplever kan tyda på att de far illa i sin närmiljö. Utefter resultatet i vår studie är fysiska tecken så som blåmärken och sår på kroppen de näst mest förekommande tecknen på att barn far illa. Ovårdad klädsel och dålig hygien däremot, är de mest förekommande tecknen på omsorgssvikt. Det framkommer även i vår studie att de flesta pedagogerna är väl insatta i anmälningsplikten. Det är dock många i vår studie som inte ger exempel på vilka konsekvenser det skulle kunna medföra att inte följa anmälningsplikten. Slutligen framgår det av resultatet att pedagogerna upplever att en god föräldrakontakt kan öka chanserna för pedagoger att i ett så tidigt stadie som möjligt upptäcka att barn far illa.

<p>Barnmisshandel är ett globalt folkhälsoproblem som existerar världen över, oavsett kultur, etniskt ursprung, samhällsklass, utbildningsgrad och inkomst. Det bedrivs forskning både nationellt och internationellt i ämnet. Det har dock gjorts få kvalitativa studier. Syftet med denna studie har varit att belysa unga vuxnas tankar, känslor och attityder kring barnmisshandel.</p><p>Datamaterialet var från den nationella kartläggningen som genomfördes av Kommittén mot barnmisshandel år 2000. Man genomförde en enkätundersökning om uppväxtförhållanden som sändes ut till 2 500 slumpmässigt utvalda tjugoåringar i Sverige. Det var 1 576 personer (63 procent) som besvarade postenkäten. I enkäten fanns en öppen fråga där respondenten fick möjlighet att fritt berätta om sina tankar och attityder kring barnmisshandel<em>.</em> Det var 358 personer som valde att skriva om sina tankar och erfarenheter vilket utgör det material som analyserats. Som analysmetod användes kvalitativ innehållsanalys.</p><p>Resultatet genomsyrades av de fyra huvudkategorierna; barns rättigheter, barnmisshandelns konsekvenser, samhällets stöd och inverkan samt orsaker till misshandeln. Framförallt de respondenter som inte varit utsatta för barnmisshandel uttryckte starkt att barn har rätt till en trygg barndom utan någon form av aga samt uttryckte positiva attityder till strängare straff för brottet barnmisshandel. De respondenter som varit utsatta för någon typ av barnmisshandel beskrev sina erfarenheter och dess psykiska konsekvenser, såsom smärtsamma minnen, dålig självkänsla och depression. De som utsatts för sexuella övergrepp uttryckte också känslor av skam och skuld. Särskilt de unga männen uttryckte att de under barndomen inte hade berättat för någon om sina upplevelser. Många av dem som utsatts för misshandel beskrev den psykiska misshandeln som särskilt svår och att denna typ av misshandel bör uppmärksammas mer.</p>

Barnmisshandel är ett globalt folkhälsoproblem som existerar världen över, oavsett kultur, etniskt ursprung, samhällsklass, utbildningsgrad och inkomst. Det bedrivs forskning både nationellt och internationellt i ämnet. Det har dock gjorts få kvalitativa studier. Syftet med denna studie har varit att belysa unga vuxnas tankar, känslor och attityder kring barnmisshandel. Datamaterialet var från den nationella kartläggningen som genomfördes av Kommittén mot barnmisshandel år 2000. Man genomförde en enkätundersökning om uppväxtförhållanden som sändes ut till 2 500 slumpmässigt utvalda tjugoåringar i Sverige. Det var 1 576 personer (63 procent) som besvarade postenkäten. I enkäten fanns en öppen fråga där respondenten fick möjlighet att fritt berätta om sina tankar och attityder kring barnmisshandel. Det var 358 personer som valde att skriva om sina tankar och erfarenheter vilket utgör det material som analyserats. Som analysmetod användes kvalitativ innehållsanalys. Resultatet genomsyrades av de fyra huvudkategorierna; barns rättigheter, barnmisshandelns konsekvenser, samhällets stöd och inverkan samt orsaker till misshandeln. Framförallt de respondenter som inte varit utsatta för barnmisshandel uttryckte starkt att barn har rätt till en trygg barndom utan någon form av aga samt uttryckte positiva attityder till strängare straff för brottet barnmisshandel. De respondenter som varit utsatta för någon typ av barnmisshandel beskrev sina erfarenheter och dess psykiska konsekvenser, såsom smärtsamma minnen, dålig självkänsla och depression. De som utsatts för sexuella övergrepp uttryckte också känslor av skam och skuld. Särskilt de unga männen uttryckte att de under barndomen inte hade berättat för någon om sina upplevelser. Många av dem som utsatts för misshandel beskrev den psykiska misshandeln som särskilt svår och att denna typ av misshandel bör uppmärksammas mer.

Bakgrund: Under år 2012 ökade anmälningarna av barnmisshandel. Barnmisshandel oavsett art innebär alltid en kränkning för barnet och om det dessutom sker av en anhörig har barnet förlorat den person som ska stå för den fasta tryggheten. Både fysisk misshandel, psykisk misshandel eller omsorgsvikt skadar barnet allvarligt och innebär stora hälsoproblem för barnet. Därför var det av stor vikt att identifiera barnet i ett tidigt skede för att kunna ge stöd och agera utefter behov. Syfte: Syftet med studien var att belysa distriktssköterskans erfarenhet av att se och identifiera kännetecken på ett misshandlat barn. Metod: En induktiv ansats valdes och fyra distriktssköterskor i Hallands län med erfarenhet av ämnet intervjuades. En intervjuguide med semistrukturerade frågor användes och materialet analyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Att arbeta som distriktssköterska innebar att vara barnets ombud och alltid se till barnets bästa och arbeta utifrån barnperspektivet samt att främja dess hälsa. Det var av stor vikt att så tidigt som möjligt få inblick i barnets familjesituation samt att skapa en bra relation till föräldrarna för att kunna identifiera ett misshandlat barn så tidigt som möjligt. Slutsats: Med ökad kunskap om kännetecken och symtom på barnmisshandel och kunskap om hur en tidig upptäckt av barnmisshandel kan ske, ökar barnets möjlighet till tidig stöttning och hjälp. Med fortsatt forskning, utbildning och utveckling av redskap ökar chanserna att upptäcka de misshandlade barnet i ett tidigt skede.

No description available.

<p>Tanken med denna uppsats var att vara till hjälp för att synliggöra och skapa diskussion bland skolans pedagoger om hur man kan upptäcka att elever far illa i hemmet och hur anmälningsplikten hanteras i dess verksamhet. Vi önskade att denna uppsats skulle kunna leda till ett bättre samarbete mellan socialtjänsten och skolans verksamhet. Detta för att elever som far illa i hemmet ska få hjälp av skolan i tid. Vårt resultat i undersökningen byggde på kvalitativa intervjuer med pedagoger, rektorer och socialsekreterare, och hade till syfte att visa på hur vårt valda arbetsområde fungerade i praktiken. Undersökningen visade att skolans personal har brister i kunskap om anmälningsplikten och vilka signaler elever kan visa som far illa i hemmet. Vidare visade undersökningen även på att ett samarbete mellan skola och socialtjänst inte finns så länge någon elev på skolan inte far illa i hemmet. Trots detta menade flertalet informanter på att ett samarbete är något att sträva efter. Det vi reagerade starkt över var informanternas bristfälliga kännedom om anmälningsplikten och signaler på att elever far illa i hemmet. Vidare såg vi en brist i information och kommunikation dels inom skolan och dels mellan skola och socialtjänst. En övergripande lösning kan vara att skapa ett kontinuerligt samarbete där det utbyts kunskaper och information mellan dessa myndigheter.</p>

Tanken med denna uppsats var att vara till hjälp för att synliggöra och skapa diskussion bland skolans pedagoger om hur man kan upptäcka att elever far illa i hemmet och hur anmälningsplikten hanteras i dess verksamhet. Vi önskade att denna uppsats skulle kunna leda till ett bättre samarbete mellan socialtjänsten och skolans verksamhet. Detta för att elever som far illa i hemmet ska få hjälp av skolan i tid. Vårt resultat i undersökningen byggde på kvalitativa intervjuer med pedagoger, rektorer och socialsekreterare, och hade till syfte att visa på hur vårt valda arbetsområde fungerade i praktiken. Undersökningen visade att skolans personal har brister i kunskap om anmälningsplikten och vilka signaler elever kan visa som far illa i hemmet. Vidare visade undersökningen även på att ett samarbete mellan skola och socialtjänst inte finns så länge någon elev på skolan inte far illa i hemmet. Trots detta menade flertalet informanter på att ett samarbete är något att sträva efter. Det vi reagerade starkt över var informanternas bristfälliga kännedom om anmälningsplikten och signaler på att elever far illa i hemmet. Vidare såg vi en brist i information och kommunikation dels inom skolan och dels mellan skola och socialtjänst. En övergripande lösning kan vara att skapa ett kontinuerligt samarbete där det utbyts kunskaper och information mellan dessa myndigheter.

The aim of this study was to describe and understand how individuals in adulthood experienced a childhood with neglect, and how they handled neglect. In order to reach the perspective of the individuals who grew up with neglect, we chose to use autobiographical books as our empirical material. The criteria the autobiographies had to meet in order to fall within the scope of this study was that the biographies had to display the experience of neglect during childhood, and thereto the books had to be written by individuals who themselves experienced neglect. Based on the aim of this study we sought answers to three questions: How do the individuals describe their upbringing with a mentally or socially disabled parent? How have the individuals coped with the neglect they’ve been exposed to? What consequences have the neglect supposedly led to? The findings of this study show that the extent to which the individuals experienced neglect were profound and comprising. Most prominent in the material was physical and mental abuse. For survival the individuals used different strategies to master the different situations they were subjected to. The strategies the individuals described were most often used to provide food, confirmation and to keep emotions in check. Furthermore the individuals described that the neglect and abuse led to various consequences, some that were prominent during childhood others not until the individuals reached adulthood.