Denna licentiatuppsats utforskar vilka värden som uppstår när allmänheten, tillsammans med professionella arkeologer, får möjlighet att engagera sig i arkeologiskt fältarbete. Projektformen där professionella arkeologer arbetar tillsammans med aktörer ur allmänheten kallas i denna studie för Deltagande arkeologi. Uppsatsen utforskar även vilka praktiker som omgärdar denna projektform samt vilka traditioner och politiska beslut som har påverkat allmänhetens möjligheter för praktiskt deltagande inom kulturmiljöarbetet. Forskningen baseras till stor del på studierna av tre svenska arkeologiprojekt, som alla bygger på allmänhetens deltagande, vilka utforskas genom enkätstudier, intervjuer och deltagande observation. Resultaten visar att projektformen genererar flera olika former av värden och vinster. För den arkeologiska vetenskapen bidrar projektformen till att platser som ligger långt från uppdragsarkeologins verksamhetsområden kan uppmärksammas och undersökas vilket resulterar i en bättre geografisk spridning av arkeologiska undersökningar och därmed en jämnare kunskapsuppbyggnad. För arrangörerna (arkeologer) är projekten en möjlighet att få ägna sig åt långvarig forskning och för deltagarna (allmänheten) en möjlighet att få ägna sig åt sina intressen, skapa värdefulla kontaktnät och vänskaper. Samtidigt uppger båda aktörsgrupperna att deltagandet bidrar till en förbättrad hälsa och välbefinnande samt till att förstärka känslorna av delaktighet till, och i arbetet kring, det materiella kulturarvet.

This paper aims at analyzing in what ways ethnographical stories such as myths, legends, and other stories about archaeological monuments can contribute to public archaeology. The public archaeology in Sweden is currently debating how to engage with the public in meaningful ways. At present, the general standpoint in archaeology is that ethnography is to be considered separately from archaeological monuments, as the ethnography is not part of archaeology. Several European and American archaeologists who have studied the use of folklore and similar ethnographies, however, argue that ethnographies can contribute to the understanding and social impact of archaeological monuments. Their theories are then applied to two Swedish archaeological monuments, Sandby borg on Öland and Högarör in Småland. The results are that ethnographical stories can be used in public archaeology to provide nuance to archaeological monuments. The ethnographies can also interest parts of the public who do not have a keen interest in archaeology. Furthermore, archaeology can play a part in producing new ethnographies about monuments, which is something archaeologists should be aware of. / Föreliggande arbete har undersökt vilka etnografiska berättelser som finns om utvalda arkeologiska platser och hur de berättelserna kan användas inom publik arkeologi. Utifrån det etnologiska synsättet i arbetet betraktas fornlämningar som något kulturskapande och analysen har visat att den kulturella påverkan av fornlämningar är viktig för arkeologin att ta hänsyn till. Det teoretiska fokuset för arbetet är artiklar av europeiska och nordamerikanska arkeologer som diskuterar hur etnografisk information om fornlämningar kan nyansera bilden av en fornlämning samt gynna förståelsen av fornlämningen. Diskussionen i arbetet tar sin utgångspunkt i de etnografiska berättelser som finns om Sandby borg på Öland och Högarör i Småland. Resultatet av diskussionen är att ett etnologiskt synsätt på fornlämningar kan gynna den publika arkeologin i att nyansera betydelsen av en arkeologisk plats. Den etnografiska information som finns om fornlämningar kan också vara av värde för människor som är mer intresserade av traditionen än arkeologin kring en arkeologiska plats.

Archaeology is a popular subject that is often depicted in popular media. Archaeology is also an academic field that contributes to national and individual identities. Therefor archaeologists conducting research need to be aware of the political and ethical implications their work may have. This essay presents and discuss previous research done about archaeologists and their communication efforts. Moreover, the essay also presents scientist communication goals and tries to discuss it in relation to Uppsala University’s and the department of Archaeology and Ancient History goals and guidelines. The discussion is based largely on a survey made by the author. Questions discussed are: who should write about archaeology? Would a better communication create a more “correct” use of history? Who has the right to write about archaeology? Is Uppsala University’s goals in line with how the scientist perceive and conduct their communication mission? The essay is based on previous research and a survey conducted by the author. The survey was sent to eight archaeology professors active at Campus Gotland, Uppsala university. Five responded to the survey. The method used in the essay is comparative literature analysis. The result of the survey is discussed in relation to Uppsala university and departments goals. The essay shows that archaeologists need more time to be able to conduct their communication goals more efficient and at a higher volume than present. The essay also states that archaeologists often have other work-related priorities than communication with the adjacent society.

This essay is focused on the questions of and responsibility for where, when, how and why communication and meetings through archaeology should take place. I have critically studied Swedish public archaeology through three diverse archaeological excava­tions, one took place in the end of the 1980s, and two others in 2012. I have asked for under what circum­stances and with which goals the public efforts become possible. I have inter­viewed leaders for the archaeological excavations and/or the public efforts and questi­o­ned how and why they reached out to the public. I also searched for results and effects in order to problematize and value the public activities. Through interpretation of the resear­ched material it becomes clear that economic issues as well as archaeo­logists interests and engagements are of vital importance for public archaeology. Co-operation in the local community and archaeological documentation is crucial for the deve­lopment of archaeology and its role in society. Keywords: Public archaeology, Community archaeology, Heritage, Communication, Manage­ment, Historic environment education, Time Travel, Living history / I denna uppsats ligger fokus på frågor som berör ansvaret för var, när, hur och varför kommunikation och möten genom arkeologin ska utföras. Med ett kritiskt förhållningssätt har jag studerat svensk publik arkeologi genom tre skilda arkeologiska utgrävningar, en utfördes i slutet på 1980-talet, och två andra år 2012. Jag har undersökt under vilka förutsättningar och med vilka mål de publika insatserna blivit möjliga. Jag har intervjuat ledare för de arkeologiska utgrävningarna och/eller publika insatserna och ställt frågor om hur och varför den publika arkeologin nått ut. Jag har även sökt efter resultat och effekter i syfte att problematisera och värdera den publika verksamheten. Genom min analys av det utforskade materialet står det klart att ekonomi så väl som arkeologers intresse och engagemang är avgörande för publik arkeologi. Samarbeten inom det lokala samhället och arkeologisk dokumentation är ytterst viktigt för utvecklingen av arkeologin och dess roll i samhället.

The archaeological communication process can be hard to grasp. There are laws to take into consideration, not to mention the Government structure for culture and arts. This essay explains and simplifies the Swedish organizational communication with focus on archaeology. This study is aiming to clarify all the steps archaeological research needs to pass before reaching the public. The essay will also explore why it is important to communicate archaeological results, and if it reaches out to the extent that is expected. If it is not, the study will present examples of solutions and actions that can be taken to improve the mediation. The essay only investigates the archaeology process in Sweden. There are several Government institutions that are affected by the laws that protect ancient monuments, this study will at first hand observe the ones that have a direct effect on the archaeology communication process. By a survey, interviews and literature studies, the purpose with this study has become clear. The results have been reached by positivism and empiricism as theoretical basis. The literature consisted largely of writings on the subject communication theory, Swedish law and Government structure. The conclusion is that in the archaeology process, there are many factors that effects the outcome of archaeological mediation. Laws, “cultural goals” and several Government institutions has a saying in how, why and where the archaeological research findings are distributed. The PR-model chosen by Government institutions is often “The Public Information model”, but in this case there is no specific common model used by all the institutions that have an influence on the distribution of archaeological results. There is no survey done to show how the public are receiving the results given by “The Public Information model”. According to a small survey done to complete this essay there would be much to gain for all parts if the results of archaeological investigations used another model, or if the stakeholders could agree on the issue of how archaeological results should be communicated to the population. A factor that complicates this kind of work is the attitude in the governing body that considers culture (including archaeology) a non-commercial subject. As a result, archaeology is not seen as a brand that could be marketed. A factor that can affect the popularity for the subject.

The title of this licentiate thesis is: Urban contract archaeology, public outreach and schools. Beyond the horizons of history teaching.   The aim of my licentiate thesis is to investigate how educational programs for schools are implemented within the framework of contract archaeology. I study the underlying incentives that motivate public outreach within contract archaeology, who carries out the outreach and what impact educational programs have on schools. My research project also aims to explore how public outreach within contract archaeology can be organized to meet schools´ demand for knowledge and activities. With an interdisciplinary approach, taken from archaeology and educational sciences, the goal is to instigate a dialogue between the scientific community and contract archaeology, as well as between contract archaeology and schools. As a primary goal, midway into in my doctoral degree, I have chosen in this licentiate thesis to study the practices of public outreach on urban excavation sites in Sweden, specifically studying outreach practices towards schools. The research queries in the licentiate thesis are:   What are the purposes and objectives with public outreach in contract archaeology? What are the preconditions for working with public outreach in contract archaeology? How are the practices of public outreach aimed at schools conducted at urban excavation sites? How do educational programs within contract archaeology address the needs and goals of school education?   Based on these queries, I also discuss how contract archaeology in the future can make possible broader collaborations with schools. This serves as an introduction to how archaeo-didactics can evolve bringing together contract archaeology's goals and potential in an educational situation, with the needs and goals of school education.

Kulturarvsplatser kan betraktas på olika sätt av olika människor. Samtidigt finns kol-lektiva föreställningar om hur en kulturarvsplats bör förstås. Mellan dessa utgångs-punkter sker förhandlingar om kulturarvsplatsens betydelse och värde. Syftet med studien är att förstå hur en plats, institutionellt utpekad som kulturarv, används och iscensätts genom mångsidiga och korsande praktiker, både via media och på plats. Två fall undersöks som har olika inriktningar men båda inom svensk kulturmiljö-vård: kulturreservatet komministerbostället Råshult i sydvästra Kronoberg i Småland som är botanikern Carl von Linnés födelseplats och den publika uppdragsarkeologiska verksamheten i Slättbygdsprojektet i västra Östergötland. Frågorna berör vilka arenor medieringen sker, dess tematik/innehåll, iscensättningen av kulturarvet samt hur besö-karna uppfattar sitt besök av platsen och de strategiska aktörernas visioner för platsen. Metodiskt följs en tänkt besökares väg till kulturarvsplatsen och faktiska besökare vid platsen. Både i slättbygdens undersökningsrum och vid Linnés Råshult synliggörs den kollektiva föreställningarna som huvudsakligen en vetenskaplig studieplats och en skattkammare för särskilt värdefulla ting. Besökarna lyfter dock fram de sociala aspekterna av besöket. Besökarens tolkning existerar och konkurrerar med andra bilder av platserna. Det saknas dock arenor som synliggör och sätter dessa i förbindelse med de strategiska aktörerna, trots mycket offentligt tal om demokratisering av kulturarvs-processerna under senare år. Olika materials bilder har på så sätt lagts jämte varandra för att synliggöra dynamik, förhandling, konkurrens och bristande dialog kring en plats. / Cultural heritage sites can be looked at differently by different people. These sites also carry collective understandings of how they should be understood. Between these two outsets there are negotiations of the sites’ meaning and value. The aim of this thesis is to understand how a place, institutionally pointed out as cultural heritage, is used and staged through diverse and intersecting practices, both through media and on the heri-tage site. Two differently oriented cases are researched within Swedish cultural heritage preservation: one the birthplace of Carolus Linnaeus, the botanist, which is a cultural reservation located at Råshult in the south of Sweden, and the other a commissioned archaeological project called Slättbygdsprojektet in Östergötland in mid Sweden. The questions concern on what arenas the mediation happens, its theme/content, the staging of the cultural heritage, as well as the visitors’ experiences and the strategic actors’ visions of the site. Methodically I follow both a fictive visitor’s way to the heritage site and actual visitors on site. Both in Slättbygdsprojektet and at Linnés Råshult the collective understandings of the sites are mainly viewed as a place for scientific study and a treasure chamber for especially valuable objects. The visitors especially highlight the social aspects of their visit. The visitors’ interpretation exists and competes with other images. However, there are no arenas that can make them visible, to put them in relation with the strategic actors, despite much public speech in recent years about democratizing cultural heri-tage processes. Images of different researched materials of the site have been juxta-posed to make visible the dynamic, negotiations, competition and lack of dialogue about cultural heritage sites.

Kulturarvsplatser kan betraktas på olika sätt av olika människor. Samtidigt finns kol-lektiva föreställningar om hur en kulturarvsplats bör förstås. Mellan dessa utgångs-punkter sker förhandlingar om kulturarvsplatsens betydelse och värde. Syftet med studien är att förstå hur en plats, institutionellt utpekad som kulturarv, används och iscensätts genom mångsidiga och korsande praktiker, både via media och på plats. Två fall undersöks som har olika inriktningar men båda inom svensk kulturmiljö-vård: kulturreservatet komministerbostället Råshult i sydvästra Kronoberg i Småland som är botanikern Carl von Linnés födelseplats och den publika uppdragsarkeologiska verksamheten i Slättbygdsprojektet i västra Östergötland. Frågorna berör vilka arenor medieringen sker, dess tematik/innehåll, iscensättningen av kulturarvet samt hur besö-karna uppfattar sitt besök av platsen och de strategiska aktörernas visioner för platsen. Metodiskt följs en tänkt besökares väg till kulturarvsplatsen och faktiska besökare vid platsen. Både i slättbygdens undersökningsrum och vid Linnés Råshult synliggörs den kollektiva föreställningarna som huvudsakligen en vetenskaplig studieplats och en skattkammare för särskilt värdefulla ting. Besökarna lyfter dock fram de sociala aspekterna av besöket. Besökarens tolkning existerar och konkurrerar med andra bilder av platserna. Det saknas dock arenor som synliggör och sätter dessa i förbindelse med de strategiska aktörerna, trots mycket offentligt tal om demokratisering av kulturarvs-processerna under senare år. Olika materials bilder har på så sätt lagts jämte varandra för att synliggöra dynamik, förhandling, konkurrens och bristande dialog kring en plats. / Cultural heritage sites can be looked at differently by different people. These sites also carry collective understandings of how they should be understood. Between these two outsets there are negotiations of the sites’ meaning and value. The aim of this thesis is to understand how a place, institutionally pointed out as cultural heritage, is used and staged through diverse and intersecting practices, both through media and on the heri-tage site. Two differently oriented cases are researched within Swedish cultural heritage preservation: one the birthplace of Carolus Linnaeus, the botanist, which is a cultural reservation located at Råshult in the south of Sweden, and the other a commissioned archaeological project called Slättbygdsprojektet in Östergötland in mid Sweden. The questions concern on what arenas the mediation happens, its theme/content, the staging of the cultural heritage, as well as the visitors’ experiences and the strategic actors’ visions of the site. Methodically I follow both a fictive visitor’s way to the heritage site and actual visitors on site. Both in Slättbygdsprojektet and at Linnés Råshult the collective understandings of the sites are mainly viewed as a place for scientific study and a treasure chamber for especially valuable objects. The visitors especially highlight the social aspects of their visit. The visitors’ interpretation exists and competes with other images. However, there are no arenas that can make them visible, to put them in relation with the strategic actors, despite much public speech in recent years about democratizing cultural heri-tage processes. Images of different researched materials of the site have been juxta-posed to make visible the dynamic, negotiations, competition and lack of dialogue about cultural heritage sites.