ADHD var ett intresseväckande fenomen i den pedagogiska och specialpedagogiska debatten genom att det som företeelse ökade i den svenska grundskolan. Studiens syfte var att genom en kritisk diskursanalys problematisera samt analysera, om och hur låg- och mellanstadielärare bidrog till konstruktionen av fenomenet ADHD vid en grundskola. Uppsatsen tog sin vetenskapsfilosofiska utgångspunkt i kritisk realism och använde begrepp samt tillämpliga delar från Bourdieus och Foucaults teoribildningar. Genom en kvalitativ studie i form av semistrukturerade intervjuer, gavs en möjlig ansats till förståelse för fenomenet. På fältet etablerade fenomenet förhållanden vilka konstituerade och uppehöll en efterfrågan på diagnostisering, medicinering tillika kategoriska pedagogiska- och specialpedagogiska modeller. Detta ägde särskilt rum när behovet av struktur och ordning uppstod i klassrummet samt när lärare upplevde stress och otillräcklighet i sin yrkesutövning. Hos gruppen av informanter var denna efterfrågan på diagnoser uttalad och utbredd samtidigt som den tonades ned i betydelse. I denna studie framfördes synpunkten på att en hegemonisk diskursordning uppehållen av bland annat normaliserande makt fann sin tillämpning inom olika sociala nivåer av organisationen. Normalitetsdiskursen var bland annat iklädd medicinska, psykiatriska, psykologiska men även pedagogiska och specialpedagogiska attribut beroende på vilket ärende som fanns på agendan och vilka agenter som närvarade. Genom ett ingrepp i elevens identitet förflyttades vederbörande in i en abnormitet vilken verkställdes genom medlemskapet i den exkluderade gruppen kallad de här barnen. Det pedagogiska samtalet hos grundskollärarna angående eleverna uppehöll sig ofta kring fenomenet vilket i sig tjänade som normbildare och stabilisator av hierarkiska maktstrukturer på fältet. De krafter som gjorde att detta förhållande uppstod i organisationen gick att studera diskursivt. Studien gav en möjlig tolkning vilken kunde vara fruktsam i lärares strävan efter förståelse för och därmed möjlighet att omkonstruera sin pedagogiska och specialpedagogiska yrkesroll.

Syftet är att undersöka och reflektera kring pedagogers språk i arbetet med utvecklingssamtal och individuella utvecklingsplaner, pedagoger emellan samt mellan pedagoger och föräldrar. Efter en litteraturgenomgång som fokuserar diskurser, språk och yrkesspråk presenteras resultatet av sex kvalitativa, semistrukturerade intervjuer gjorda med pedagoger, yrkesverksamma i förskolan och grundskolan. Över etthundraåttio tusen pedagoger arbetar med barn och elever i Sverige. Har pedagoger i förskola och skola ett fungerande språk? Finns behovet av ett yrkesspråk? Ur specialpedagogiskt perspektiv beskrivs språket som ett viktigt redskap. Det har en avgörande roll för människans förståelse för vad som sker och för den roll hon får i samspel med andra. De intervjuade pedagogerna förmedlar hur språket i förskolan och skolan utvecklats under de senaste åren. Ord som värdegrund, didaktik och stereotypa könsroller har förändrat både terminologi och perspektiv. Resultatet visar att pedagogiskt språk framför allt handlar om tydlighet. Pedagogiskt språk används i samtal med kollegor och föräldrar, vid upprättande av dokument samt vid resursansökningar. De intervjuade pedagogerna beskriver att högskolekompetens leder till såväl pedagogiska kunskaper som pedagogiskt språk. I samtal med kollegor strävar de flesta pedagogerna efter att använda ett pedagogiskt språk men i utvecklingssamtalen sker ofta en anpassning till föräldrarnas språk. Resultatet antyder att utvecklingssamtalsunderlagens utformning påverkar pedagogers språkbruk. De intervjuade pedagogerna presenterar olika samtalsunderlag vars utformning varierar i hög grad. Det rör sig om allt från korta stolpord, via välformulerade lägesbeskrivningar till webbaserade färdigformulerade meningar. Många verksamheters IUP har standardiserats vilket gjort dem mer opersonliga men samtidigt mer rättvisa. Dagens förskollärare och lärare, och även specialpedagoger och speciallärare, består av en heterogen lärarkår med stora skillnader beträffande kunskap, erfarenhet och språk. En metod för att nå varandra i snår av individuella tolkningar och värderingar kan vara att skapa ett gemensamt språk. Framför allt i samtal om barn och elever i behov av särskilt stöd kan språket komma att ha en avgörande betydelse.

Denna studie omfattar en läromedelsanalys i vilken fyra olika läromedel som är speciellt utformade för elever med dyslexi granskas. Dessa läromedel är ”Stavningsraketen”, ”Stava Rex”, ”Spellright”, och ”TorTalk”. På grund av tidsbrist hinner många lärare inte granska läromedel. Detta begränsar deras möjligheter att granska huruvida läromedlen utgör lämpliga och forskningsbetrodda insatser för deras elever. Syftet med läromedelsanalysen är att göra det som lärare ofta inte hinner med, nämligen att utröna till vilken grad läromedlens undervisningsmetodik överensstämmer med forskarkonsensus inom dyslexipedagogik.Läromedelsanalysen utgår från ett hermeneutiskt angreppssätt, vilket innebär att tolkning är en central del av arbetsprocessen. I arbetsprocessen tolkas till vilken grad läromedlens undervisningsmetodik överensstämmer med den konsensus som råder bland forskare inom området. Tolkningen visar att läromedlen var och ett för sig inte till fullo överensstämmer med denna konsensus. Tillsammans överensstämmer de dock i stor utsträckning med vad forskare lyfter fram som viktiga förutsättningar för en god dyslexipedagogik. Detta talar för att det är av stor vikt att använda flera olika läromedel i undervisningen.

Syftet med studien är att genom analys av förskollärares berättelser beskriva hur barns sociala samspel och lek kan påverkas och utvecklas. Den empiriska studien baserar sig på åtta intervjuer med förskollärare som delat med sig av sina erfarenheter i sitt arbete med barns lek och sociala samspel. Den tidigare forskningen behandlar begreppen socialt samspel och lek. Vidare redovisas också olika faktorer som kan påverka barns samspelsutveckling i lek. Vi valde att göra en kvalitativ studie med tematisk analys för att besvara våra frågeställningar. Utifrån ett specialpedagogiskt synsätt har vi valt att utgå från tre teoretiska perspektiv, det kategoriska-, det relationella- och dilemmaperspektivet. Den tematiska analysen ledde fram till tre olika huvudteman. Det första temat handlar om hur viktiga pedagogers roll och deltagande är i leken. Det andra temat fokuserar på pedagogers erfarenheter hur lek och samspel kan påverkas utifrån hinder och möjligheter. Det tredje och sista temat behandlar organisationens och miljöns betydelse för utvecklingen i lek och samspel i förskolan.

Denna studie undersöker vilka arbetssätt skolor använder för att vända frånvaro till närvaro för att skapa förutsättningar för elevens lärande.  Det övergripande syftet med studien är att kartlägga skolors arbete och processer med att få elever med långvarig frånvaro att bryta mönstret och åter bli delaktiga i skolans undervisning. Teoretisk ram för studien utgörs av den relationella specialpedagogikens brännpunkt som har flera beröringspunkter med ett systemvetenskapligt synsätt. Informationen samlades in via analys av elevdokumentation, rutiner och handlingsplaner vid frånvaro samt genom halvstrukturerade intervjuer med företrädare för  elevhälsoteamen vid fyra skolor i två kommuner. Undersökningens slutsatser handlar i stort om betydelsen av fungerande relationer på flera nivåer, anpassning av kraven till elevens förmåga, ett långsiktigt arbete och frånvarorutiner. Konklusionen i rapporten belyser vikten av att eleven görs delaktig och samarbetets betydelse som framgångsfaktorer.

Syftet med vår rapport är att undersöka barnlitteraturen som ett specialpedagogiskt verktyg. Vi lyfter barnlitteraturens möjligheter och vi vill bidra med ett specialpedagogiskt verktyg. Vi har producerat en bilderbok som riktar sig främst till barn i koncentrationssvårigheter i åldrarna 3 till 5år. Barnboken syftar till att stärka barns självkänsla och identitetsutveckling samt att skapa förståelse och igenkänning hos barn i behov av särskilt stöd. Berättelsen i vår barnbok handlar om fyra karaktärer, alla med olika egenskaper som kan relateras till olika typer av koncentrationssvårigheter, där var och en av egenskaperna framställs som något positivt och som har ett värde i sig. I vår arbetsprocess har vi gjort en omvärldsundersökning som inneburit insamling och inläsning av tidigare forskning kring högläsning och boksamtal samt tidigare forskning kring specialpedagogiska insatser och metoder. Denna omvärldsundersökning innefattar även intervjuer med barnbibliotekarier. Vi har även gjort en översikt och analys av den befintliga barnlitteraturen som riktar sig till barn i behov av särskilt stöd. Utformningen av vår barnbok har bestått av en skrivande- och bildskapandeprocess där vi har tagit inspiration av barn genom intervjuer. Vi har även skickat utkast till pedagoger för synpunkter på vår barnbok samt inventerat barnlitteratur och forskning om barnlitteratur. Vi har även tagit kontakt med fyra olika förskolor som fått prova boken i barngrupp samt varit med i utvärderingen av vår barnbok. I resultatet av utvärderingen kunde vi utläsa att majoriteten av pedagogerna uttryckte att vi uppnått vårt syfte med barnboken att stärka dessa barns självkänsla och identitetsutveckling. Vi kunde även skönja att en mindre andel deltagare ansåg att vi inte riktigt uppnådde vårt delsyfte att skapa igenkänning och förståelse för barn i behov av särskilt stöd.

Syftet med denna uppsats är att undersöka hur lärare och skolledning tänker om specialpedagogik. Skolan ska tillgodose varje elevs behov och skapa förutsättningar så att alla når måluppfyllelse. Skolverket har sitt tydliga uppdrag med att alla barn, ungdomar och vuxna ska få en bra utbildning. Skolverket arbetar även med trygghet för alla elever och att rätt stöd och hjälp ska finnas för att eleverna ska nå målen. De ger stöd till personal och chefer på skolor och i kommuner (Skolverket, Vad är Skolverket?). Skolverket anger därmed ramarna som ska följas i undervisningen i varje skola med sin verksamhet och till all pedagogisk personal. Det är ett viktigt steg att beröra detta perspektiv utifrån den grundläggande bas som Skolverket ger för skolans utbildning av elever. Skolinspektionen klargör i en sammanställning av forskningsresultat att resultaten för svenska elever sjunker i internationella kunskapsmätningar (Skolinspektionen, Framgång i undervisningen, s. 2). Tidigare forskning visar att elevers problem med att läsning och skrivning brukar beskrivas med två olika begrepp. De fungerar synonymt med varandra även om de skiljer sig lite åt. Det ena begreppet är läs- och skrivsvårigheter och används för de elever som inte har de färdigheter som förväntas med hänsyn tagen till den ålder och den årskurs hen går i. Det andra begreppet är dyslexi och det används inom specifika läs-och skrivsvårigheter och det definieras oftast något snävare i det stora hela jämfört med det första begreppet (Asmervik, Ogden, Rygvold, 2001, s. 15). Karin Taube hävdar i sin bok Läsinlärning och självförtroende ett välkänt faktum, att det finns en stor grupp elever med läs- och skrivsvårigheter som inte är relaterade till begåvningsbrister. För de flesta elever handlar det med största sannolikhet inte heller om specifika läs - och skrivsvårigheter som kan höra till någon form av svaghet eller ”defekt”. Taube menar däremot att dessa elever redan i tidigt stadium har hamnat i ”onda cirklar” (Karin Taube, 2007, s. 64). Metoden som har använts för denna undersökning har varit intervjuer via mail. Arbetet med intervjuerna har genomförts med sex stycken pedagoger på en skola i Södermanland. Denna samling informanter blir varken till antalet eller med geografiskt läge representativa för hela landet Sverige. Samtliga har svarat relativt olika på frågorna och troligtvis beror detta på att de har olika befattningar inom skolans område. Resultatet kan sammanfattas med att en ämneslärare har mindre insikt i vad andra lärare tycker om metodval för att bearbeta elevers läs- och skrivsvårigheter. Specialpedagogen har goda exempel på vilka metoder som är lämpliga att användas för elever med läs- och skrivsvårigheter och precis som för ämnesläraren är kollegornas val av lämpliga metoder för att bearbeta läs- och skrivsvårigheter okända. Sammanfattningsvis kan man dra slutsatsen att ju närmare specialpedagogiken personalen jobbar desto tydligare exempel framkommer i intervjuerna. Ämneslärarna har sina uppfattningar och de skiljer sig något från specialpedagogens och speciallärarens. Hur skolledningen tänker och hur de ser på sin uppföljning av sitt arbete är en fråga som egentligen bara biträdande rektor aktivt svarade på. Då det nämns att uppföljning ingår i det systematiska kvalitetsarbetet som skolan genom skolprojektet har fått mer struktur på och som de ska använda sig av återkommande varje år. Där kommer uppföljningen automatiskt och risken för att de missar något bör rimligtvis minska.

No description available.

Allt fler barn och unga kan ha komplexa behov som kräver sammansatt stöd av olika aktörer. För att motsvara de komplexa behoven krävs sammansatt stöd, d.v.s. samtidiga insatser från olika aktörer. Under sådana förhållanden aktualiseras behovet av samverkan mellan skola och Barn- och ungdomspsykiatri. Trots att både lagstiftning och forskning visar på att samverkan mellan dessa myndigheter är avgörande för barn och ungas hälsa och skolprestationer vittnar verkligheten om att samverkan i praktiken fortfarande är bristfällig. Studien avser därför att studera närmare upplevelser av samverkan, framgångsfaktorer och hinder samt utvecklingsmöjligheter vid samverkan över gränserna för profession och organisation mellan skola och Barn -och ungdomspsykiatri.

No description available.