Svenska staten genomför långtgående omregleringar av viktiga samhällssektorer och utvecklar komplexa, samverkansbaserade förvaltningsstrukturer som omfattar både offentliga och privata aktörer. Dessa strukturer kallas inom statsvetenskapen ofta för governancenätverk och ställer helt andra krav på statens samhällsstyrning än den traditionella, hierarkiska modellen. Dock har många av dessa förvaltningsstrukturer under senare år uppvisat stora problem med såväl funktionalitet som resurseffektivitet och statens omregleringar och samhällsstyrning tilldrar sig betydande kritik både i den politiska och mediala debatten. Uppsatsen analyserar den svenska förvaltningspolitiken – med utgångspunkt i teoretiska modeller för nätverksstyrning och i empiriska erfarenheter av omregleringen av järnvägssektorn – och föreslår möjliga förvaltningspolitiska prioriteter och utvecklingsvägar för framtiden. Texten verkar därmed inom det problemområde som Bell och Park (2006:67) beskriver på följande sätt: “[…] it remains an empirically open question as to whether governments in fact have the requisite metagovernance skills and capacities.”

<p>Studien syftar till att kritiskt granska hur svensk stadsförvaltning utvecklar nya former av politisk praktik. Genom syntes av kvalitativa metoder, främst observation och intervju, utförs en fallstudie av ett specifikt projekt – ett projekt som ska utformas i dialog med det omgivande samhället för att formulera en vision för det framtida kulturlivet, och som sedan ska antas av kommunfullmäktige. Med empirisk och teoretisk utgångspunkt hos den administrativa enheten, de tjänstemän som ska genomföra projektet, beskrivs centrala element i genomförandet och förs en kritisk diskussion om hur detta kan förstås. Den teoretiska ansatsen placerar utvecklingen av nya styrformer i en bredare makrosociologisk samhällsutveckling vilken kräver nya former för att upprätthålla legitimitet för offentliga institutioner; en nödvändighet i tider av sjunkande valdeltagande och bristande förtroende för den offentliga sektorn och dess administration. Vidare undersöks detta som ett uttryck för en mer deliberativ syn på samhällsstyrning – vilket betonar nödvändigheten av dialog mellan en bred sammansättning av jämlika samhällsmedborgare för att besluta om frågor som rör det offentliga livet.</p><p>Studien har först och främst visat <em>att</em> det söks utveckla nya former för politisk praktik, vilket i interaktion med övergripande samhällsförändringar har medfört ändringar i relationerna mellan politiska och administrativa enheter samt dess interaktion med samhället i stort. Studien visar att styrningen av projektet varit mycket återhållsam, något som har gett tjänstemännen inom organisationen stort utrymme i att själva definiera och genomföra projektet vilket har gett det en processartad och dynamisk karaktär.  En rad deliberativa element har påvisats, där särskilt möjliggörande av möten mellan aktörer och strävan efter att ta del av olika erfarenheter och överblicka samhällstendenser kan lyftas fram. Det har dock identifierats en viss ambivalens kring dess substantiella inflytande - något som ses som mycket problematiskt. Det har även funnits svårigheter med att engagera de som inte normalt verkar inom kultursektorn, eller stockholmarna i övrigt. Idealet om upplysta samtal med en bred skara aktörer, vilka i realiteten också influerar framtida inriktningar har inte fått fullt genomslag. Dialogen kan snarast förstås som en ansats för att skapa legitimitet för de offentliga institutionerna, framtida inriktningar och verksamhet – trots avsaknaden av reellt inflytande och deltagande för det omgivande samhället.</p>

Studien syftar till att kritiskt granska hur svensk stadsförvaltning utvecklar nya former av politisk praktik. Genom syntes av kvalitativa metoder, främst observation och intervju, utförs en fallstudie av ett specifikt projekt – ett projekt som ska utformas i dialog med det omgivande samhället för att formulera en vision för det framtida kulturlivet, och som sedan ska antas av kommunfullmäktige. Med empirisk och teoretisk utgångspunkt hos den administrativa enheten, de tjänstemän som ska genomföra projektet, beskrivs centrala element i genomförandet och förs en kritisk diskussion om hur detta kan förstås. Den teoretiska ansatsen placerar utvecklingen av nya styrformer i en bredare makrosociologisk samhällsutveckling vilken kräver nya former för att upprätthålla legitimitet för offentliga institutioner; en nödvändighet i tider av sjunkande valdeltagande och bristande förtroende för den offentliga sektorn och dess administration. Vidare undersöks detta som ett uttryck för en mer deliberativ syn på samhällsstyrning – vilket betonar nödvändigheten av dialog mellan en bred sammansättning av jämlika samhällsmedborgare för att besluta om frågor som rör det offentliga livet. Studien har först och främst visat att det söks utveckla nya former för politisk praktik, vilket i interaktion med övergripande samhällsförändringar har medfört ändringar i relationerna mellan politiska och administrativa enheter samt dess interaktion med samhället i stort. Studien visar att styrningen av projektet varit mycket återhållsam, något som har gett tjänstemännen inom organisationen stort utrymme i att själva definiera och genomföra projektet vilket har gett det en processartad och dynamisk karaktär.  En rad deliberativa element har påvisats, där särskilt möjliggörande av möten mellan aktörer och strävan efter att ta del av olika erfarenheter och överblicka samhällstendenser kan lyftas fram. Det har dock identifierats en viss ambivalens kring dess substantiella inflytande - något som ses som mycket problematiskt. Det har även funnits svårigheter med att engagera de som inte normalt verkar inom kultursektorn, eller stockholmarna i övrigt. Idealet om upplysta samtal med en bred skara aktörer, vilka i realiteten också influerar framtida inriktningar har inte fått fullt genomslag. Dialogen kan snarast förstås som en ansats för att skapa legitimitet för de offentliga institutionerna, framtida inriktningar och verksamhet – trots avsaknaden av reellt inflytande och deltagande för det omgivande samhället.

Utbyggnaden på jordbruksmark har kritiseras vara ett hot mot den långsiktiga livsmedelsförsörjningen. Detta eftersom kommunernas intresse för att växa ofta hamnar i konflikt med intresset av att skydda jordbruksmarken. Inom markanvändningsplanering finns det många intressen att ta hänsyn till vilka ofta står i motsättning till varandra, vilket blir särskilt synligt inom hanteringen av jordbruksmark. Hur denna konflikt ska hanteras är upp till kommunerna som genom det kommunal planmonopolet fattar beslut kring vilka intressen som ska prioriteras. Styrningen har dock att kritiseras vara allt för svag då alltmer av jordbruksmarken försvinner. I uppsatsen undersöks hur planeringen av jordbruksmark hanteras i sydvästra Skåne genom att undersöka kommunerna Kävlinge, Lund och Trelleborg. Dessutom har även en tjänsteman på länsstyrelsen i Skåne intervjuats och rättsfall undersökts. Problematiken studeras utifrån miljö- och planparadigmet för att undersöka hur styrningen av markanvändningen går till i praktiken och synliggöra vilka argument för bevara respektive exploatera som läggs fram inför beslut ska fattas. Studien visar att jordbruksmarkens exploateringen påverkas av tre övergripande faktorer: kommunernas lämplighetsprövning, att det inte finns några lokaliseringsalternativ samt kommunerna intresse för att utvecklas. Uppsatsen synliggör att jordbruksmarken påverkas av varierande typer av intressen. Utbyggnaden påverkas av allt från markägares enskilda intressen till funktioner för samhället i stort. Vad som utgör ett väsentligt samhällsintresse blir därför svårt att definiera och handlar därför till viss del om hur det framställs. Uppsatsen visar på att det har skett en förskjutning mot en ökad regelstyrning. Målstyrningen finns dock fortfarande kvar då det fortfarande är upp till kommunen att fatta beslut gällande jordbruksmarken. Att det skett en förskjutning mot en ökad regelstyrning verkar till stor del bero på att två nya rättsfall hamnat i Mark- och miljööverdomstolen, vilket har ställt jordbruksmarksfrågan ytterligare på sin spets.

I Sverige och Finland sker idag ett kontinuerligt och växande arbete för att skapa ökad resiliens och för att mer effektivt kunna förebygga och hantera risker, sårbarheter och hot. Grannländerna har rätt likartade utgångspunkter på en rad områden men när det kommer till krisberedskap valde Finland en annan väg än Sverige under 1990-talets slut. De avvecklade inte sin omfattande försörjningsberedskap fullt ut som Sverige gjorde. Sedan 2017 har svenska myndigheter arbetat intensivt med återuppbyggnaden av det civila försvaret och den svenska livsmedelsberedskapen. Återuppbyggnaden har öppnat ett fönster av möjligheter att påverka hur livsmedelsberedskapen ska se ut, för parallellt har Sverige fördjupat samarbetet med Finland på en rad säkerhetsrelaterade områden. Under 2021 tecknades ett samarbetsavtal om krisberedskap, civilt försvar och räddningstjänst mellan länderna. Målet är att öka vår gemensamma förmåga att förebygga och hantera risker, sårbarheter och hot på både kort och lång sikt. Med hjälp av kvalitativ textanalys uppbackat av ett teoretiskt ramverk kopplat till hur en socioekologisk resiliens kan stärkas, har denna studie granskat de regeringsuppdrag som delats ut till de svenska myndigheterna tillsammans med två finska styrdokument som reglerar den finska livmedelsberedskapen. Därutöver har tre djupintervjuer genomförts med personer som jobbar nära livsmedelssystemet, två informanter från Sverige och en från Finland för att skapa ytterligare förståelse för livsmedelsberedskapens utmaningar och möjligheter. Studien kan konstatera att både den finska livsmedelsberedskapen och den svenska beredskapsplaneringen fokuserar i huvudsak på att öka robustheten i livsmedelssystemen och trygga handelsflöden men har en försiktig och inkrementell inställning till hur en transformering mot ett hållbart livsmedelssystem ska byggas. Följaktligen är beredskapsplaneringen inriktad på att hantera kortare störningar snarare än att hantera utdragna och mer komplexa störningar, som klimatförändringar. Riskhanteringen bör spegla de hot och sårbarheter som finns och även om en väluppbyggd robusthet kan motstå störningar idag föreslås livsmedelsberedskapen, liksom den övriga politiken utformas med målet att hämma de pådrivande orsakerna (risk drivers) som bidrar till den ökade sårbarheten, annars blir det förr eller senare svårt att upprätthålla beredskapen i systemet. / The two neighbours Sweden and Finland are constantly working to increase their resilience, and ability to prevent and manage risks, their vulnerabilities, and threats. The old neighbours share similar starting points in several areas, but when it comes to crisis preparedness, Finland chose another path than Sweden , as they did not entirely phase out their extensive security of supply stockpiles like Sweden did in the late 1990s. Though, since 2017, Swedish authorities have worked extensively with the reconstruction of the national civil defence and the Swedish food contingency planning. This development has opened a window of opportunity to influence what food contingency planning should look like because parallel to this development, Sweden has deepened its cooperation with Finland in several security-related areas. In 2021, a co-operation agreement was signed on crisis preparedness, civil defence and search and rescue services between the countries. The main objective is to increase our common ability to prevent and manage risks, vulnerabilities, and threats in both the short and long term.  Using qualitative text analysis backed by a theoretical framework linked to how a socio-ecological resilience can be strengthened, this study has examined the government orders regarding rebuilding the food contingency planning, that were handed out to the Swedish authorities. This paper also examines two Finnish policy documents regulating the Finnish food contingency planning. In addition, three in-depth interviews were conducted with people connected to the food supply system. Two informants from Sweden and one from Finland, to create a further understanding of the challenges and opportunities of rebuilding the Swedish food contingency planning.  This paper can conclude that both the Finnish food contingency planning and the upcoming Swedish food contingency planning focus mainly on increasing the robustness of the food system and to secure trade flows but are rather cautious and suggest incremental steps in transforming towards a sustainable food system. Thus, the current contingency planning is focused on dealing with shorter disruptions in supply flows rather than dealing with protracted and more complex disruptions, such as climate change. It seems reasonable that risk management should be aimed at dealing with the threats and vulnerabilities that exist. Even if a robust food supply strategy can withstand disruptions today, food contingency planning, is suggested to be designed with a dual purpose to reduce the effects from the risk drivers that contribute to the increased vulnerability, otherwise it will become increasingly difficult to maintain the food supply system.

Bengtsson, M. En hoppfull strävan. En fallstudie om ideellt engagemang inom suicidpreventivt arbete i Sverige. Masteruppsats i Socialt Arbete, 30 högskolepoäng. Malmö Universitet: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen för socialt arbete, 2023.  Denna studie tar avstamp i det nationella suicidpreventiva arbetet i Sverige och vänder sedan blicken mot de ideella organisationernas roll i frågan. Syftet är mer specifikt att analysera den ideella organisationen Minds arbete som aktör i det nationella suicidpreventiva arbetet. Genom att se till suicidprevention i landet och ta del av organisationen Minds arbete utgör denna uppsats en fallstudie av kvalitativ sort till sin karaktär, något som möjliggör att fokusera på en enda organisation. Det teoretiska ramverket för denna studie utgörs av interaktiv samhällsstyrning och altruism, det är med hjälp av dessa begrepp som studiens textanalys genomförts och sammanställts. Studien har visat på att det finns ett omfattande ideellt engagemang inom det suicidpreventiva arbetet i Sverige, där Minds arbete spelar en avgörande roll. Resultatet visar även att det finns utmaningar för samverkan samt den enskilda ideella organisationen när interaktiv samhällsstyrning blir en del av socialt arbete. I den behovsanalys som utgår från nuvarande nationella strategi för suicidprevention, som ligger till grund för den förnyade handlingsplan som förväntas komma under senare halvan av 2023 betonas samverkan mellan olika aktörer. Det går att se att det finns en ökad medvetenhet kring de ideella organisationernas gärning inom svårlösta sociala frågor såsom suicid, och att det pågår ett arbete för att på ett bättre sätt integrera detta i den nationella strategi för suicidprevention som ska presenteras för riksdagen i år. / Bengtsson, M. A hopeful endeavor. A casestudy about non-profit involvement in suicide prevention in Sweden. Degree project in social work, 30 credits. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of social work, 2023.  This study is based on the national suicide prevention programe in Sweden and turns its gaze to the role of non-profit organizations. The purpose is to analyze the non-profit organization Mind and their work within national suicide prevention. This essay constitutes a qualitative case study, something that allows us to focus on a single organization. The theoretical framework for this study consists of governance and altruism, it is with the help of these theories that the analysis is carried out and compiled. The study shows that there is an extensive non-profit involvement in suicide precention in Sweden, where Mind plays an important role. Results also show that there are challenges in collaboration and within the individual non-profit organization itself when governance becomes a bigger part of social work. In the making of a new national suicide prevention program an analysis of the needs in the current national strategy has been presented. In this analysis cooperation between different actors within the field is emphasized. There seems to be an increased awareness of the work of non-profit organizations in social work and complex issues such as suicideprevention in the new national strategy which is set to be presented in the latter half of 2023.

Instead of asking why governments in developing countries are not doing what (Western) governments can (or at least in the past could) be expected to do we may need to ask the questions of how governance empirically is provided and by whom. While the involvement of non-public actors within processes of governance is far from new, the increased interest in social entrepreneurship, both as a practice and scholarly, is. The aim of the present study has been to explore and describe the interface between social entrepreneurship and governance within regions of India. The study has been inspired by a case study research design, including a set of qualitative methods: A generated sampling frame has facilitated the selection of analytical units; The collection of data has been conducted by semi-structured interviews; The data has been analyzed by a comparative approach. Based on a broad analytical governance framework provided by Kooiman et al (2005a) three research questions have guided the analysis: 1. What arguments are provided by the examined social entrepreneurs for their intentional action? 2. May action taken by the social entrepreneurs in this study be understood as an expression of hierarchical governance, self-governance and/or co-governance, and if so, how? 3. How may action taken by the social entrepreneurs in this study be related to first-order governance (day-to-day problem-solving and opportunity creation), second-order governance (institutions) and/or third-order governance (principles)? The result of the study reveals how the action taken by the studied social entrepreneurs interface with several aspects of governance. The arguments presented for intentional action, related to the provision of collective goods to marginalized citizens, may be understood in relation to two themes: perceived government failures (as well as failures by traditional NGOs) and the self-perception of being “value-driven”. The data reveals strands of hierarchical-, self- and co-governance. The studied social entrepreneurs are understood to contribute to first-order governance. Their action is further suggested to be challenging existing institutions in the long-run and perhaps also dominating principles guiding the “governance of governance”.

Studien är en flerfallsstudie med syftet att undersöka vilka utmaningar tre samverkansprocesser inom fältet samhällsplanering i södra Stockholm ställs inför samt vilka motiv som ligger bakom samverkansprocesserna. Neoliberalismen är idag ett faktum och påverkar samhällsplaneringen då fler aktörer finns med inom fältet som tidigare dominerats av offentlig sektor (Brenner &amp; Theodore, 2002). Governance står för förändrade omständigheter under vilka samhället styrs, där governance är metoden för det nya styrsättet. Governance kan uttrycka sig i nätverksliknande arrangemang likt samverkansprocesserna som föreliggande studie berör. Samverkansprocesserna ses som en variant av privat-offentliga nätverk som enligt governanceteorin kan skapa en förskjutning av makt, från folkvalda politiker till privata företag (Hedlund &amp; Montin, 2009). Inom studien undersöks hur demokratiska värden uttrycks i samverkansprocesserna och hur detta kan påverka den representativa demokratimodellen. Detta studeras genom intervjuer med fyra intervjupersoner som arbetar med samverkansprocesserna, dessutom används dokumentanalys som metod. Resultaten visar att governance präglar de tre studerade samverkansprocesserna. Samverkansprocesserna uppfyller olika demokratiska värden. Hur dessa kan anses vara legitima inom den representativa demokratimodellen är däremot en aspekt som behöver studeras vidare. / This study is a multiple-case study with the aim of examining the challenges that three collaboration processes in community planning in southern Stockholm face and the motives behind the collaboration processes. Neoliberalism affects urban and regional planning as more actors are included in the field, a field that was previously dominated by the public sector (Brenner &amp; Theodore, 2002). Governance stands for changing circumstances under which society is governed, where governance is the method for a new way of governing. Governance can express itself in network-like arrangements similar to the collaboration processes involved in the present study. The collaboration processes are, as seen in this study, a variant of private-public networks that, according to governance theory, can create a shift in power from elected politicians to private companies (Hedlund &amp; Montin, 2009). The study examines how democratic values are expressed in the collaboration processes and how this can affect the representative democracy model. This is studied through interviews with four interviewees working on the collaboration processes, and document analysis is also used as a method. The results show that governance characterizes the three studied collaboration processes. The collaboration processes fulfil different democratic values. However, how these can be considered legitimate within the representative model of democracy is an aspect that needs further study.

This PhD thesis in environmental science aims to contribute to the theoretical and empirical understanding of the relation between participation and legitimacy in multi-level environmental governance. It is widely assumed that actor involvement has great potential to improve the legitimacy of nature conservation through long-term acceptance and target achievement. However, local resource conflicts problematize the way a relation between participation and legitimacy is depicted on other administrative levels. Studies exploring the effect that participation has on legitimacy are relatively rare, especially in multi-level arrangements of coastal conservation. In this thesis the relation between participation and legitimacy on the local level is examined, as well as how this relation is conditioned by multi-level governance and power. The relation is empirical studied with two local implementation processes of the Helsinki Convention’s network of marine protected areas (HELCOM MPAs). The cases are located in Sweden. Sweden and the Baltic Sea region are in the forefront of participation in nature conservation, and therefore act as a strong case for the exploration of institutional participation. However, despite apparent political will and international support, the efficiency of actor involvement for nature conservation has been questioned, also for the HELCOM MPA and especially on the local level. Based on the results of this study, I question the assumption that weak legitimacy predominantly is an issue of insufficient information sharing. The findings show that involving actors to legitimize the adoption of strict adherence to a pre-established model of conservation likely fails to create long term support for conservation. Instead, relocation of power to the affected actors seems essential in order to make participation establish legitimacy. It appears important to create room for local influence in the design, management and implementation of a particular conservation area in the particular place/context. In both examined cases, there are elements of participation that support legitimacy, for example the development of a shared vision. There are also elements that hamper legitimacy, such as, for example, the high expectations different actors have on participation to reach consensus on protective values. These unmet expectations seem to fuel conflicts of interests among actors on different levels. / Världens hav är i kris. Med ett stort internationellt tryck för att skydda dem har den svenska regeringen satt ambitiösa mål för etablering av marina reservat. Beslutsfattare och forskare har höga förväntningar på att lokalt deltagande underlättar etableringen. Men utan verkliga möjligheter för lokalt deltagande att påverka besluten så verkar förväntningarna orealistiska, med allvarliga konsekvenser för legitimitet av miljöskydd. Avhandlingen undersöker relationen mellan deltagande och legitimitet i svensk östersjöförvaltning genom att studera samrådsprocesserna för Gräsö marina naturreservat och St Anna-Missjö marina skyddsområde. Studien visar på både positiva och negativa samband mellan deltagande och legitimitet, beroende på kvalitén av deltagande. Olika lokala aktörer är djupt engagerade i resursfrågor och vill ha möjlighet att diskutera dessa med staten. Lokala aktörer uttrycker besvikelse och frustration om samråden har en begränsad inverkan på faktiska beslut. Besvikelsen kan underminera stödet för naturskydd och försämra relationen mellan stat och lokala aktörer i längden. I ett av de undersökta fallen var de lokala aktörerna engagerade i att formulera en gemensam vision för området tillsammans med myndigheterna, något som annars är ovanligt. Det visade sig ha en mycket positiv effekt på samrådsprocessen och legitimiteten av naturskyddet.