Jag har försökt att sammanställa dels en enskild scenografs; Calle von Gegerfelts arbetsprocess i successiva steg, för att se hur denne arbetar fram en scenografi, dels har jag i en tabell försökt sammanställa flera scenografers arbetsprocesser för att se om det finns steg som är lika, och som gäller för flera scenografer. I resultatet av dessa sammanställningar har jag kunnat se hur von Gegerfelt steg för steg arbetar fram sin scenografi ända fram till teaterhändelsen. Det har framkommit att han har en lång process med rent tankearbete där omedvetna processer är tydliga och hur dessa successivt övergår till mer konkret arbete med händerna, för att till sist lämna över själva byggandet av scenografin och sömnaden av kläderna till andra. Vissa av dessa steg har han gemensamt med andra scenografer, men dessa har beskrivit de stegen med andra ord och på annat sätt, men man kan se att de hör ihop.

Det här projektet handlar om att bearbeta den episka teaterns scenografi på ett vis som gör pjäsen slagstark i vår tid och anda. Jag har eftersträvat att påvisa dess politiska och samhälleliga relevans i kombination med att hålla den intressant för åskådaren som direkt upplevelse. Jag har förhållit mig till Bertolt Brecht och Erwin Piscators texter om teaterns utförande och dramaturgi och även den spektakelkultur som tar större och större utrymme i den samtida teatervärlden. Jag har med hjälp av läsning, skissande, modellbygge, studiebesök och samtal med scenografer och en teaterregissör arbetat med frågeställningen hur Bertolt Brechts Die Dreigroschenoper (1928) ser ut år 2014.

Diss. Stockholm : Stockholms universitet, 2005.

Det föränderliga rummet är ett scenografiskt projekt på kandidatnivå vid institutionen för inredningsarkitektur och möbeldesign på Konstfack våren 2008. Det är ett arbete som syftar till att inleda ett scenografiskt tänkande genom utforskandet av en metod för att berätta genom rum. I utforskandet av metoden har sex texter gestaltats i samma volym och dokumenterats genom animation. Resultatet är en film där varje scenografi får berätta sin historia och samtidigt bidrar till att beskriva en förändring i volymen de är gestaltade i. / Kandidatexamen 2008

I den här uppsatsen sammanfattar jag de lärdomar jag fick av att skapa och framställa ett verk för fyra sångare och två dansare. Verket, Siempre  perdue, ingick i mitt konstnärliga projekt under mitt sista år på programmet för musiklärare med profil rytmik. Jag hade förkunskaper inom komposition, rytmik och viss koreografi, men att sammanställa dessa och ge dom lika värde i ett verk var för mig helt nytt. Den här uppsatsen har för mig blivit ett sätt att reflektera kring det jag gått igenom och att ringa in det man måste tänka på om man ska skapa och framföra ett liknande verk. Lärdomarna handlar både om själva kompositionen och repetitionerna  och föreställningarna. Jag lät också ensemblens medlemmar utvärdera vårt arbete för att få deras syn på projektet. Jag har dessutom valt att intervjua två koreografer med liknande erfarenheter för att fördjupa mig ytterligare och få fler perspektiv på det här sättet att skapa. / <p>Lärarexamen</p>

AbstraktDe flesta av oss minns barnprogrammen vi såg som barn. Vissa program minns vi nostalgiskt.Vad var det i programmet som tilltalade oss? Som andra generationens invandrare medupplevelser från min fars hemland Italien och den invandrartäta pizzerian funderar jag på vaddet var i barnprogrammens miljöer som jag kunde identifiera mig med och som eventuellttilltalade mig. Jag började i den gestaltande delen att försöka göra ett barnprogram och komfram till min frågeställning: Vem konstruerar barnprogrammet Bolibompa som sin betraktare,genom scenografi och form? Examensutställningen bestod av min arbetsplats, modellhusetoch en sammanställd arbetsbok med texter och processbilder på gestaltandet av ettbarnprogram. (se bilaga 1) I den här undersökningen har jag valt att titta på det barnprogramsom flest svenska barn kommer i kontakt med, Bolibompa i SVT:s Barnkanalen. Mitt syfte äratt som blivande bildpedagog med medieinriktning få syn på medias roll och få förståelse förde rumsliga möjligheter till identifiering som förmedlas i barnprogrammet Bolibompa. Jagvill på så sätt få idéer hur vi som blivande bildpedagoger med inriktning media, ska kunnaidentifiera och utmana dessa normskapande bilder i min undervisning, utifrån Skolverketsstyrdokument. Jag har valt att göra en textstudie så jag kan närma mig utifrån ettproducentperspektiv, på liknande sätt som producent av ett TV-program. När jag studerarBolibompas ram använder jag mig av Simon Lindgrens metod med tre olika analysnivåer:Textuell nivå, kontextuell nivå och sociohistorisk nivå och perspektiviserar med hjälp avpratshowen Malou efter tio i TV4, barnprogrammet CeeBebies på BBC och ett barnprogrampå Arabiska från Bahraim. Jag använder begrepp från semiotiken. Denotation är ett teckensgrundbetydelse som vi kan peka ut direkt vid en neutral bildbeskrivning. Konnotation ärtecknets bibetydelse, en kulturell association som är gemensam för många. Undersökningenresulterar i en skriftlig uppsats och en gestaltning av ett barnprogram med betoning påscenografi. Undersökningen visar att fler har möjlighet att känna igen sig i Bolibompasblandning av stilar. Jag konstaterar att studion inte innehåller arabiska spetsbågar eller sofforfrån Fittja Basar. Snarare är det skandinavisk och svensk design som mer representerarvarumärket Sverige.

<p>Essän är en reflektion som drivs fram av tvivel, missnöje och förhoppningar. I försöket att svara på frågan: Vad är scenografi? blir essän en beskrivning över hur min kunskap kring teaterscenografi har byggts upp. Den beskriver även min förhoppning av vad scenografen och scenografin kan bidra med i en utveckling av teatern och jag föreslår ett tillvägagångssätt.</p><p>Sven-Åke Heed hänför teatern till de föreställande konsterna och låter mimesis i Aristoteles beskrivning, som en imitation av handlingar ge oss en av förutsättningarna för scenografens arbete. Konsekvenserna av detta framgår i beskrivningen av mitt arbete som scenograf.</p><p>Genom en hermeneutisk rörelse mellan delar och helhet inom både scenografin och scenografens arbetsmiljö och den större helheten teaterförställningen, klarnar bilden och scenografens nödvändiga kunskaper framträder.</p><p>Scenografen använder kunskaper och färdigheter från teoretisk - vetenskaplig kunskap - episteme, även om den inte har en framträdande roll i arbetet. En annan form är, praktisk - produktiv kunskap – techne. Den har en dominerande roll då den förknippas med det synliga estetiska resultatet, vilket är det finala beviset för scenografin. I min framställning hävdar jag dock, att den tredje formen, praktisk klokskap – fronesis, är den som styr de övriga två i arbetet med scenografi. Den är tätt sammanvävd med syfte och mål för föreställningen och berör etik och moral. Den leder scenografens arbete genom att avgöra när mina insatser skall ske, i vilken omfattning och med vilka medel jag genomför mitt arbetet. Fronesis är kunskapen som rytmiserar min process. Jag har utgått från Bengt Gustavsson och hans indelning i tre olika kunskapsformer. Han hänvisar till att hans utgångspunkt är Aristoteles och det som han skriver i Den Nichomakiska etiken</p><p>Med hjälp av Hans-Georg Gadamer och Paul Ricoeur fördjupas min reflektion över dilemman och möjligheter i arbetet kring teaterföreställningen. Regissören och scenografens möte kring föreställningsarbetet undersöks i relation till horisonten och dess sammansmältning.</p>

Essän är en reflektion som drivs fram av tvivel, missnöje och förhoppningar. I försöket att svara på frågan: Vad är scenografi? blir essän en beskrivning över hur min kunskap kring teaterscenografi har byggts upp. Den beskriver även min förhoppning av vad scenografen och scenografin kan bidra med i en utveckling av teatern och jag föreslår ett tillvägagångssätt. Sven-Åke Heed hänför teatern till de föreställande konsterna och låter mimesis i Aristoteles beskrivning, som en imitation av handlingar ge oss en av förutsättningarna för scenografens arbete. Konsekvenserna av detta framgår i beskrivningen av mitt arbete som scenograf. Genom en hermeneutisk rörelse mellan delar och helhet inom både scenografin och scenografens arbetsmiljö och den större helheten teaterförställningen, klarnar bilden och scenografens nödvändiga kunskaper framträder. Scenografen använder kunskaper och färdigheter från teoretisk - vetenskaplig kunskap - episteme, även om den inte har en framträdande roll i arbetet. En annan form är, praktisk - produktiv kunskap – techne. Den har en dominerande roll då den förknippas med det synliga estetiska resultatet, vilket är det finala beviset för scenografin. I min framställning hävdar jag dock, att den tredje formen, praktisk klokskap – fronesis, är den som styr de övriga två i arbetet med scenografi. Den är tätt sammanvävd med syfte och mål för föreställningen och berör etik och moral. Den leder scenografens arbete genom att avgöra när mina insatser skall ske, i vilken omfattning och med vilka medel jag genomför mitt arbetet. Fronesis är kunskapen som rytmiserar min process. Jag har utgått från Bengt Gustavsson och hans indelning i tre olika kunskapsformer. Han hänvisar till att hans utgångspunkt är Aristoteles och det som han skriver i Den Nichomakiska etiken Med hjälp av Hans-Georg Gadamer och Paul Ricoeur fördjupas min reflektion över dilemman och möjligheter i arbetet kring teaterföreställningen. Regissören och scenografens möte kring föreställningsarbetet undersöks i relation till horisonten och dess sammansmältning.

– Här kommer vi att börja och här kan vi också komma att sluta. – Vi befinner oss i ett slags vakuum eftersom att start- och slutpunkten för den här texten finns någonstans i ett flertal parallella verklighetsskildringar - berättelser som å ena sidan kan tala för sig själv, men samtidigt är beroende av varandra för att förklara och förtydliga strategier, tematik och intentioner i en konstnärlig praktik. – Den här texten är enbart en text och existerar inte på något annat sätt än just som text. – Den här texten är en förklaring, ett komplement, en svepande rörelse men också ett tidsdokument - ett statement of the times. – Vi som talar är på sätt och vis samma person, men är också medvetna om att vi besitter olika förmågor och har olika kvalitéer som skiljer oss åt. – Vi är yttre skal och inre demoner. – Vi är någon slags karaktärer - verklighetsflyktens frukt. – Vi som talar är ständigt närvarande i texten och vi kommer att sammanfoga våra röster och kanaliseras genom en kropp, just eftersom att det är så vår verklighet ser ut.

Fåglar lever vilt i staden, de bland oss och vi bland dem. De spränger gränser, vi äcklas av dem och beundrar dem. När vi vill komma nära försvinner dem, när de kommer nära vill vi ha bort dem. Fåglar stör och lockar. De är svåråtkomliga – vi vill åt dem. Vi kan inte nå dem. De rör sig fritt. De kan flyga. Fåglar vidgar min blick, jag får se världen från ett helt annat perspektiv där människan inte har huvudrollen. Vi människor är så upptagna av oss själva och det är skönt att möta varelser som inte bryr sig om oss. Det började nog med ett ägg. Det brukar börja med ett ägg. Men jag minns inte så noga. Tätt, tätt och mycket mjukt. En dag ramlade jag, sedan dess ligger jag lågt. Vandrar runt, skutt – upp en stund och ner igen. Funderar på om jag ska ta mig tillbaka, men minns inte vilken väg. Natten rullar in och havet kommer närmare. Eller himlen längre bort. Jag vet att jag har varit någonstans och jag längtar tillbaka. Blott de tama har en längtan. De vilda vandrar. / Birds live wild in the city; they among us and we among them. They provoke boundaries; we are disgusted by them and admire them. When we want to get close, they disappear and when they come close, we chase them away. Birds disturb and attract. They are hard to reach – we want them. We can’t reach them. They move freely. They can fly. Birds broaden my gaze. I can see the world from a completely different perspective where the human being doesn’t have the main role. We humans are so preoccupied with ourselves and it’s nice to meet creatures that don’t care about us.