This study examines cinematic storytelling by looking at screenshots from episode three of the tv-series The Last of Us (2023). The purpose is to illustrate how scenography in the chosen material can represent meaningful concepts about the main character's identity and statues. The study examines how scenography in the character Bill's home can be seen as identity markers based on Pierre Bourdieu's capital theory. The study further uses Petter Skult to contextualize the world and zombie genre in which the tv-series takes place. Through a qualitative visual analysis the screenshots are described and analyzed in relation to Bourdieu's ideas about economic and cultural capital. The results suggest that Bill's status has increased both in terms of economic and cultural capital in the context of a unraveling zombie apocalypse. Scenography in Bill’s home further suggests his contradictive identity as both tough survivalist and cultural connoisseur. His home in an idyllic small-town neighborhood further suggests his identity as a symbol for American patriotism. The result is lastly followed by a discussion about class and xenophobia. / This media production is a fictional marketing campaign for the city of Malmö which uses visual communication with the aim to encourage young people to send in citizen proposals.

In this essay I examine scenography as a verb, to scenograph, and what it means to consider scenography as a process of development rather than an artifact placed on stage. Based on Deleuze and Guattari's ideas about rhizomatic structures and becomings, carnal aesthetics and phenomenology, I weave together tactile knowledge, the agency of the materials themselves and collective processes in a text about finding the inherent is of a scenography. / I den här essän undersöker jag scenografi som ett verb, att scenografa, och vad det innebär att betrakta scenografi som en process istället för en artefakt placerad på scen. Utifrån Deleuze och Guattaris idéer om rhizomatiska strukturer och blivande, carnal aesthetics och fenomenologi väver jag samman taktil kunskap, materials egen agens och kollektiva processer i en text om att hitta scenografins inneboende själv.

Jag kollar på världen och den kollar tillbaka på mig. Blicken följer allt jag gör. Jag sparar på det jag ser. Världen är dekorerad. Jag står framför kopiatorn. Papperena är varma. Jag är en alkemist. Jag skapar guld och evigt liv. Allt blir till teckningar. Linjerna lever. Jag bygger maskiner för seendet. De ska ändra hur du ser på saker. Du ser allt jag har lagt mina ögon på.

Syftet med denna studie är att få en större inblick i, och förståelse av, min egen instuderings- och interpretationsprocess, samt att utveckla densamma för att bli friare i mitt musikaliska uttryck. Jag hämtar inspiration från litteratur som beskriver Konstantin Stanislavskijs metoder samt annan litteratur som bland annat behandlar ämnena instudering, interpretation, inlevelse och kroppens kommunikation. Därefter utforskar jag de metoderna och verktygen i mitt eget arbete med repertoar. Processen dokumenteras genom loggbok samt videodokumentation av mina övningstillfällen. Resultatet visar att en detaljerad inre scenografi ökar min förmåga att vara närvarande i musiken och därmed sjunga mer uttrycksfullt. Jag upplever även att sångtekniken kommer mer naturligt och det blir lättare att sjunga. / The purpose of this independent project is to get a greater insight in, and understanding of, my own process of learning and interpret songs, as well as develop it towards greater freedom in my musical expression. I examine literature on subjects such as Konstantin Stanislavskij’s methods as well as literature regarding learning process, interpretation, ability to imagine and physical communication. After reading, I explore the methods and tools when working with my own repertoire. The process is documented through a diary and video recordings from practicing. The results show that a detailed inner scenography increases my ability to stay present in the music and sing with more expression. I also experience that the singing technique comes to me more naturally and it becomes easier to sing.

Mest av allt önskar jag att det var mitt namn som stod på dörren. Då skulle jag måla väggarna randiga och köpa husdjur. Känna mig fri. Men jag orkar inte vänta 10,5 år i bostadskön, så nu skapar jag min egna bostads-utopi. Jag har flyttat fjorton gånger och det räcker nu. I mitt examensprojekt använder jag färg och textilt konsthantverk för att ifrågasätta Stockholms bostadspolitik.

I mitt arbete har jag utforskat det konstnärliga religiösa arvet och hur bilder, symboler och fysiska föremål är grundläggande för kulturellt konsensus. Jag har utforskat fenomenet i gemensam tro på något övernaturligt och abstrakt med hjälp av klädkoder, måleri, skulptur, text och rumslig gestaltning. Inspirationen har jag tagit från bland annat kyrkobyggnadens sceniska egenskaper, där föreställningar tar plats. Ett annat tema i verket är kopplingarna till ritualen och innebörden i handlingen, liksom betydelsen av ord och bilder för människors förmåga att forma en tro på något immateriellt. Upplevelse och inlevelse är viktiga delar i vidareförandet av budskap, både inom konst och religion. Min intention med det här verket är kort sagt ett experiment och en parafras på religiös visuell kommunikation, och att jag försökt samla den kärnfulla symboliken som blivit bevarad i det, utifrån min egen tolkning och erfarenhet. Vem eller vilka det här är för är egentligen inte det viktigaste i min mening, utan jag ser det som ett personligt undersökande av något som intresserar mig och förhoppningsvis andra med.

Arkitekturprojektet som förslag syftar till att synliggöra Kulturskolans verksamhet i det aktuella området: Älvsjö i Stockholm. Skolan som plats utgör en plattform för möten och kulturutövande. Byggnadens utformning tangerar äldre såväl som senare arkitektur och skapar en relation som speglar Älvsjös mångtydiga identiteter. Skolbyggnaden skapar en fantasifull sfär för lärande och lek som hävdar barnkulturens okränkbara rätt till utrymme i staden. / The architectural project aims to make the activity of the Communal Culture School visible in the Älvsjö area in Stockholm. The school as a place is a platform for meetings and cultural expression. The design of the building touches both old as well as later architecture and creates a relationship between them that reflects the ambiguous identity of Älvsjö. The school building creates an imaginative sphere for learning and for play, which claims child culture's inviolable right to space in the city.

Den farligaste platsen för en kvinna är hennes egna hem. Fler än 50 misshandelsfall gentemot kvinnor i hemmet om dagen anmäls i Sverige och i snitt dödar en man i Sverige en kvinna han har eller har haft en relation med var tredje vecka. Ett samhälleligt och medmänskligt engagemang kan vara skillnad mellan liv och död. Det är dags att rikta fokus och ansvar mot mannen, dig, mig och samhället. Arkitekter och Inredningsarkitekter har länge haft kunskap om hur trygga offentliga rum i utomhusmiljöer kan och bör utformas. Men faktum är att endast 15% av alla anmälda våldtäkter begås i utomhusmiljöer, sk. överfallsvåldtäkter. Resterande 85% sker i det egna hemmet av en närstående. Fältet Arkitektur och Inredningsarkitektur bör ha kunskap om våld i hemmiljö och ta detta i beaktning i sin praktik. “Home is where her horror is” utgår från det faktum att den farligaste platsen för en kvinna är hennes egna hem, detta utforskas och gestaltas vidare i tre påståenden och linjer: -Linje 1: Fältet Arkitektur, Inredningsarkitektur och formgivning behöver kunskap om våld i nära relation och ta detta i beaktning i sin praktik.  -Linje 2: I samarbete med material från organisationen “Huskurage” formge och skapa en mobil informationsplats i ett flerbostadshus för att främja samtal och spontana möten grannar emellan, medvetandegöra kring våld i nära relation samt införa Huskurage. -Linje 3: Gestalta den våldsutsatta kvinnans dimension av hemmet i skala 1:1 under Konstfacks vårutställning 2023. För att metvetandegöra och informera besökaren genom konst, rumslig gestaltning, formgivning, film och performance med ambition om att framkalla reaktion som leder till aktion. / The most dangerous place for a woman is her own home. More than 50 cases of abuse against women a day are reported in Sweden, and on average a man in Sweden kills a woman he has or has had a relationship with every three weeks. A social and human commitment can be the difference between life and death. It is time to direct focus and responsibility towards the men, you, me and society. Architects and interior architects have long had knowledge of how to design safe public spaces in outdoor environments. But the fact is that only 15% of all reported rapes are committed in outdoor environments. The remaining 85% is done in her own home by a person she has a relationship with or a relative. The field of Architecture and Interior Design should have knowledge of domestic violence and take this into account in their practice. "Home is where her horror is" is based on the fact that the most dangerous place for a woman is her own home, this is further explored and shaped in three statements: -Line 1: The field of Architecture, Interior Architecture and design needs knowledge of domestic violence and take this into account in their practice. -Line 2: In collaboration with material from the organisation "Huskurage", design and create a mobile information site in an apartment building to promote conversations and spontaneous meetings between neighbours, raise awareness about domestic violence and introduce Huskurage. -Line 3: Shape a home from the abused woman's perspective on a 1:1 scale during Konstfack's spring exhibition 2023. To raise awareness and inform the visitor through art, spatial design, design, film and performance with the ambition of evoking reaction that leads to action.

When having travelled one returns to, or revisits, a place. Unaware of the personal transformation that has occurred, one realizes the change when confronted with familiar things. In a desire to understand what objects and places mean to people, the project An actual house looks at three objects from a childhood home: a staircase, a window and a curtain and their relation to memory and autonomic consciousness. It reflects upon the importance of memory and imagination in art, architecture, and design - memory as well as imagination as a tool to create a different future. This art-practice-based work uses a hybrid form method. Exploring phenomenology trough writing, creating objects from memory and conveying the work to a perceptible form in a curated exhibition. It wants to contribute to a discussion on the relation between humans, objects and places in time.

The core question in this master thesis is: What happens to the essence of an object when it becomes out of date and is no longer in use? I am addressing the sense of dignity in once meticulously designed technical/mechanical items that now has become obsolete. The intention has been to investigate how to give new meaning to obsolete items and find new eligibility for their existence.  The investigation was conducted through the development of a method: collection, analysis, deconstruction, investigation and resurrection of a number of O.T.M.I. (Obsolete Technical Mechanical Items).   The resurrection process consisted of the (re-)writing of the objects’ narratives. These stories along with the objects’ parts, spaces and sounds created a frame for a scenography, a soundtrack and characters to act in a film to tell the story. As interior designers we have the opportunity to transform space and fill it with stories. Imagination is an important tool: We benefit from having the ability to imagine, for instance, how different surfaces will reflect sound and light. Our imagination is highly visual. So I have transformed my imaginary world of Obsolete Technical Mechanical Items to visual and audial elements that support the content and values of a story through researching the objects, finding how to clarify and support the story. The Re-Story.