Introduktion: Den fria flyktingpolitiken har bidragit till ett samhälle där människor med olika kulturella bakgrunder och etniciteter lever tillsammans. När behov av vård uppstår för dessa personer utgör det en utmaning i sjuksköterskans arbete. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att undersöka om etnicitet och kultur hade någon betydelse för sjuksköterskans omvårdnad av patienten. Metod: Litteraturstudien grundar sig på Polit & Becks (2012) niostegsmodell. Litteratursökningen genomfördes i databaserna PubMed och Cinahl. En kvalitetsgranskning av artiklarna genomfördes med hjälp av Polit och Becks (2012) granskningsmallar. Efter granskningen återstod 10 artiklar som utgör litteraturstudiens resultat. Resultat: Litteraturstudiens analysmaterial delades in i tre huvudkategorier med respektive underkategorier. Huvudkategorierna var: Kommunikationsbarriärer, Utbildning och kunskap om etnicitet och kultur samt Sjuksköterskans professionalitet i patientmötet. Slutsats: Omvårdnad till patienter med annan etnisk och kulturell bakgrund påverkades främst genom bristande kommunikation, okunskap samt osäkerhet hos sjuksköterskan. För att uppnå kulturell kompetens där sjuksköterskan kan ge adekvat etnisk och kulturell omvårdnad så krävs det utbildning både under och efter grundutbildningen på sjuksköterskeprogrammet.

No description available.

No description available.

Bakgrund: Samarbete mellan hälso- och sjukvårdspersonal är viktigt för patientsäkerheten. Hur samarbete upplevs varierar mellan de olika yrkeskategorierna. Sjuksköterskan är ansvarig för patientens omvårdnad och har en central roll i vårdteamet. Syfte: Att belysa sjuksköterskors erfarenheter av hur samarbetet fungerar med annan hälso- och sjukvårdspersonal. Metod: Allmän litteraturstudie där artiklar med kvalitativ och kvantitativ ansats ingår. Utvalda artiklar har genomgått en textanalys. Resultat: Tre kategorier framgick i resultatet: Informationsöverföringens betydelse för samarbetet, förståelsen för varandras yrkesroller och dess betydelse för samarbetet samt bemötandets betydelse för samarbetet. Kommunikation är genomgående i alla kategorierna för hur sjuksköterskan upplever samarbetet med undersköterskor och läkare. Diskussion: Sjuksköterskorna upplever sig inte lika delaktiga i beslut gällande patienternas vård som läkarna upplever att de är. Samtidigt har sjuksköterskorna svårt att vara delaktiga i omvårdnaden kring patienterna pga. tidsbrist, vilket leder till sämre samarbete med undersköterskorna. Även bemötandet har betydelse för samarbetet mellan professionerna. Slutsats: Hälso- och sjukvårdspersonal behöver bli bättre på att kommunicera med varandra för att förbättra samarbetet. För att uppnå detta behöver personalen bli bättre på informationsöverföring, visa förståelse för varandras yrkesprofessioner samt kunna bemöta varandra med respekt.

Överbeläggningar och utlokaliseringar av patienter hör numera till det normala i vården. Bristen på vårdplatser har visat sig leda till vårdskador, missnöjda patienter samt att vårdpersonalen känner frustration över sin arbetssituation. Sjuksköterskan ska arbeta för att göra patienten delaktig i sin egen vård. Trots att överbeläggningar och utlokaliseringar förekommer finns det inte mycket skrivet som lyfter fram sjuksköterskornas upplevelser om denna situation. Syftet var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att vårda patienter som förflyttats mellan vårdavdelningar på grund av brist på vårdplatser. Examensarbetet har genomförts genom en kvalitativ metod där data samlats in via intervjuer med semistrukturerade frågor. Resultatet beskriver tre kategorier samt sex underkategorier. Kategorierna är: Hinder för att arbeta patientsäkert, konsekvenser av minskat antal vårdplatser och sjuksköterskans tankar om framtiden. Utifrån sjuksköterskornas berättelser visar resultatet att det finns brister i kommunikation och på en ansträngd arbetssituation, samt att det är svårt att arbeta patientsäkert. Diskussionen fokuserar på betydelsen av en fungerande kommunikation samt vad ett minskat antal vårdplatser och en hög arbetsbelastning kan resultera i.

När ett barn i en familj diagnostiseras med cancer sker en livsomvälvande förändring för både syskon och föräldrar. Syskon kan uppleva nya känslor när livet vänds upp och ner. I bakgrunden tar vi upp områden som belyser cancer hos barn och hur dess behandling går till. Vi beskriver hur en syskonrelation kan se ut. Bakgrunden belyser även sjuksköterskans ansvarsområde samt vikten av professionellt bemötande och omvårdnad  av  hela  familjen. Ett  problem kan vara när syskonets välbefinnande påverkas och ett lidande kan infinna sig. Det är då sjuksköterskans uppgift att uppmärksamma syskonets förändrade livsvärld. Vårt syfte är att belysa upplevelsen av hur syskon erfar att ha en bror eller syster med diagnosen cancer. Resultatet grundas på tio artiklar varav två har en kvantitativ forskningsansats och åtta har en kvalitativ ansats. Resultatet baseras på analys av de valda artiklarna. Utifrån vår analys har två teman och sju subteman identifierats. De två temana är en förändrad livsvärld för syskonet och känslomässiga förändringar. Resultatet visar att sjuksköterskan har stort ansvar att ge information och göra syskonet delaktig i omvårdnaden av det sjuka barnet. I diskussionen diskuteras syskonens upplevelser vilket åskådliggörs med ny litteratur och nya artiklar introduceras. Vi anser att barn och unga vuxnas upplevelser av att leva med ett cancersjukt syskon är ett viktigt ämne att belysa då sjuksköterskor möter barn oavsett vilken verksamhet hon arbetar inom.

Hur smärta upplevs beror på fysiska, psykiska, sociala, andliga och existentiella faktorer samt kön, ålder och tidigare erfarenheter, vilket innebär att smärta är en subjektiv upplevelse som dessutom blir komplex. International association for the study of pain, IASP:s beskrivning av smärta innebär att upplevelsen av smärta är verklig för den som uttrycker smärta oavsett från vad som hittas vid en smärtutredning. Sjuksköterskan ska vårda barn enligt hälso- och sjukvårdslagen och ha barnets bästa i åtanke. Sjuksköterskans ansvar är att kunna bedöma och lindra barnets smärta samtidigt som hon skapar en relation till barnet för att kunna ge god vård. Sjuksköterskan ska också stödja föräldrarna och ge dem information. Syftet med studien är att beskriva sjuksköterskans upplevelser och uppfattningar av att möta barns smärta inom slutenvården. Som lämplig metod till det formade syftet valdes en systematisk litteraturstudie för att belysa och sammanställa forskningsresultat som finns inom det berörda området. Studiens resultat baserades på 14 artiklar som analyserats och kategoriserats. Resultatet visar att sjuksköterskan känner sig frustrerad och otillräcklig när barnets smärta inte kan lindras. Både främjande och hindrande omständigheter påverkade sjuksköterskans smärtbedömning och smärtlindring. En relation till barnet och föräldramedverkan underlättade sjuksköterskans bedömning och lindring av smärtan. Sjuksköterskans ålder, erfarenhet och utbildning korrelerade med sjuksköterskans kompetensnivå. Många sjuksköterskor observerade barnets beteende som bedömningsunderlag och litade inte på barnets skattning av sin smärta när barnet inte visade ett smärtbeteende. Sjuksköterskans ansvar är att ge god smärtlindring som kan underlättas genom att skapa en relation med barnet och lyssna på barnet. Sjuksköterskan måste se till alla behov som barnet har, även de psykiska och emotionella. Genom utbildning kan sjuksköterskans kunskap och attityder gentemot barns smärta och smärtlindring öka så att barnets vård optimeras och lidandet minskar.

Bakgrund: Depression är en av de vanligaste orsakerna till ohälsa världen över. Sjuksköterskor inom psykiatrisk vård har en viktig roll i arbetet för att främja patientens hälsa. Forskning visar att sjuksköterskan upplever svårigheter i sitt arbete med patienter med depression. Dessa svårigheter är bland annat att öppna upp och möta patientens lidande, då kontakten med den deprimerade patienten kan upplevas tung och svår att hantera. Syfte: Studiens syfte var att belysa sjuksköterskors erfarenheter av att vårda patienter med depression inom psykiatrisk slutenvård. Metod: Studien genomfördes utifrån en kvalitativ metod med induktiv ansats. Urvalet till studien skedde ändamålsenligt hos sjuksköterskor inom sluten psykiatrisk specialistvård och data samlades in genom kvalitativa intervjuer. Dataanalys genomfördes i enlighet med en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultatet presenteras i två huvudkategorier; Ljuset i vården av deprimerade patienter samt Mörkret i vården av deprimerade patienter. Ljuset i vården bildade underkategorierna; En patientgrupp som ofta tillfrisknar, Att medverka till tillfrisknande, Att ge god omvårdnad och Att arbeta i team. Mörkret i vården bildade underkategorierna; Tillkortakommanden i vården av deprimerade patienter och Möten med meningslöshet. Slutsats: Sjuksköterskor ansåg att deprimerade patienter är en patientgrupp som är intressant och hoppfull att vårda. Däremot möter sjuksköterskorna flera utmaningar i sitt arbete med deprimerade patienter inom psykiatisk slutenvård. Centrala verktyg för att kunna hantera sina egna känslor som uppkommer i arbetet samt att kunna medverka till tillfrisknande hos patienterna är utbildning, handledning och kollegialt stöd.

Bakgrund: Sjuksköterskor utsätts dagligen för risken att smittas av infektionssjukdomar genom skär- och stickskador. Årligen sker två miljoner skär- och stickskador hos vårdpersonal runt omkring i världen. God arbetsteknik och basala hygienrutiner kan reducera risken för skär- och stickskador. Dock känner sjuksköterskor vanligtvis ängslan att bli smittade av hepatit-B, hepatit-C samt HIV och studier visar att det förekommer otrygghet samt ovisshet hos vårdpersonal till patienter med blodsmitta. Studier visar också att patienter med blodsmitta upplever att de blir nonchalerade samt särbehandlade då vårdpersonal känner sig osäkra samt otrygga vid omvårdnad av patienter med blodsmitta. Syfte: Syftet med studien var att belysa sjuksköterskors upplevelser vid omvårdnad av patienter med blodsmitta. Metod: En litteraturstudie med kvalitativ design grundades på åtta vetenskapliga studier. Sökningarna genomfördes i databaserna Cinahl och PubMed. Willman, Bahtsevani, Nilsson och Sandströms mall för kvalitetsgranskning tillämpades. Graneheim och Lundmans tolkning av kvalitativ innehållsanalys har använts för att analysera resultatet. Resultat: Analysen resulterade i fem kategorier: Ovilja att ge omvårdnad, Ont om tid, Bristande tillämpning av skyddsredskap, Risk för smitta samt Brist på enhetlig omvårdnad. Sjuksköterskorna upplevde ovilja att ge omvårdnad till blodsmittade patienter, bland annat på grund av deras sexuella läggning. På grund av många krav i arbetet, som exempelvis ökat ansvar, upplevde sjuksköterskorna belastning och stress. Av denna anledning ansåg sjuksköterskorna att patienterna erhöll bristfällig omvårdnad. Sjuksköterskorna upplevde att säkerhetsrutiner inte tillämpades vilket medförde att omvårdnaden inte genomfördes på adekvat vis. Sjuksköterskorna upplevde även ängslan att bli smittade av patienterna. Dock menade sjuksköterskorna att patienter ska få lika omvårdnad och bemötande, oavsett diagnos. Slutsats: Med utgångspunkt i ovilja att ge omvårdnad och brist på enhetlig omvårdnad finns det stor risk att sjuksköterskor bemöter patienter med blodsmitta annorlunda. Det är av stor vikt att sjuksköterskor erhåller mer stöd och utbildning om blodsmitta, detta för att patienter inte ska få bristfällig omvårdnad eller ta med sig dåliga erfarenheter från den omvårdnad de fått. Genom att erhålla stöd och utbildning kan sjuksköterskor troligen få ett nytt perspektiv på omvårdnad vid blodsmitta.

Bakgrund: Barn kan sakna förståelse för hur diabetes typ-1 påverkar deras kroppar och de kan uppleva sin kropp som främmande. Personer som lever med diabetes bör ta ett stort ansvar över sin egenvård, men även hälso- och sjukvården har ett ansvar att ge personerna de rätta verktygen som de behöver. Sjuksköterskans roll är att ge stöd till patienter och undervisa dem med syftet att främja hälsa. Egenvård är en stor utmaning för barnen på grund av smärta och rädsla och barnen behöver därför stöd från vårdpersonalen när det gäller att lära sig att utföra egenvård.  Syfte: Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att stödja barn till egenvård vid diabetes typ-1. Metod: Studien genomfördes som en empirisk intervjustudie i kvalitativt syfte med Graneheim och Lundmans beskrivning av en kvalitativ innehållsanalys.  Resultat: Resultatet av sjuksköterskornas erfarenheter av att stödja barn till egenvård mynnade ut i fyra kategorier: att anpassa undervisningen, att främja delaktighet, att underlätta till självständighet och att uppmuntra barnen. Resultatet visade att sjuksköterskorna skulle anpassa undervisningen utefter barnets ålder, mognadsgrad och utveckling. Sjuksköterskorna skulle främja delaktigheten genom att rikta sig till barnen och underlätta självständigheten genom att barnen själva fick göra de moment som sjukdomen kräver. Resultatet visade även att sjuksköterskorna skulle uppmuntra barnen när de hade klarat av ett moment och ge dem belöningar i form av presenter. Slutsats: För att stödja barn med diabetes typ-1 till egenvård bör sjuksköterskorna besitta olika förmågor, som att kunna anpassa undervisningen, var pedagogisk och uppmuntra barnen i olika situationer. Studiens resultat kan öka kunskapen om sjuksköterskors erfarenheter av att stödja barn till egenvård vid diabetes typ-1. Resultatet kan även öka medvetenheten och utgöra en grund för sjuksköterskors sätt att stödja barn till egenvård.     Nyckelord: Barn, diabetes typ-1, egenvård, sjuksköterska, stöd.