The purpose of this study - Actors, costumes and agreements - is to highlight an almost forgotten part of the history of theatre costume and theatre history.  During at least two hundred years actors in Sweden were expected to contribute to the performance by their costumes. The study is divided into three parts: agreements, memoirs and conversation. Nine agreements between theatres and actors from 1778 to 1971 will be analyzed with focus on costumes. What do they express about the period, fashion and repertoire, audience? The theatres demand of the actors could be very detailed and shifting. Three memoire books and conversation with seven actors represent the actors view. Questions arise about actors poor economy, theatre culture and gender. The study will also show periods with connection between fashion and theatre costume.

Denna essä handlar om den pedagogiska situationen mellan lärare i scenisk gestaltning och skådespelarstudenter i en kurs i scenisk gestaltning på en konsnärlig högskola. Utgångspunkten är mitt fältarbete med deltagande observation som jag genomförde när jag följde undervisningen samt intervjuer med lärarna. Utifrån mina erfarenheter som regissör för jag en diskussion om skillnader och likheter mellan att regissera och att undervisa. Mina forskningsfrågor är: 1) Hur ser dialogens och mötets förutsättningar och hinder ut mellan lärare och student? 2) Vilken betydelse har vår förmåga att förstå ”den andre” för att kunna mötas? Mitt förhållningssätt är induktivt. Fokus ligger på meningsinnehållet i de situationer som uppstår i undervisningen och som framkommer i intervjuerna.  Jag vill undersöka om det finns gemensamma nämnare, ett fenomenens väsen i empirin. I min studie framkommer att lärarna ser dialog som en metod för överföring av kunskap. De framför vikten av att tydliggöra rollerna lärare och student och den makt(o)balans som finns i undervisningssituationen. När det handlar om att förstå ”den andre” var studentens skådespelararbete fokus. Där kunde läraren förstå och arbeta med studentens olika utvecklingssteg och processer. Det var genom förställningen, gestaltningen, som läraren förstod studenten som ”den andre”. Det som skulle kunna uppfattas som en omväg för förståelse blev istället den pedagogiska vägen mellan lärare och student.Mina teoretiska referenser är filosofisk litteratur och då framförallt Michail Bachtins tankar om den polyfona romanen, Martin Bubers dialogfilosofi, Jakob Meløe, Hans Skjervheim. Vad det gäller metoddelen har jag använt mig Katrine Fangens text om deltagande observation. / <p>Källor bl.a. Anton Tjechov, Martin Buber, Michail Bachtin, Jakob Meløe, Hans Skjervheim</p>

Som ung skådespelare var jag märkligt orustad inför mötet med de oundvikliga tomma mellanrum av ovisshet som väntade mig mellan uppdrag i mitt yrkesliv som frilansande skådespelare. Vem är jag när jag inte står på scenen? Som skådespelare behöver jag andra för att utöva mitt yrke, så när jag är ensam – vad är jag då? Hur handskas man med den här sidan av yrket och väl i arbete – hur handskas jag med den ovisshet och osäkerhet som är en förutsättning för konsten och kanske också för livet?  Genom att sätta ord på en praktisk erfarenhet av att arbeta som frilansande skådespelare och på det konkreta sceniska arbetet och genom att spegla denna erfarenhet i filosofisk litteratur lyfter jag den osäkra tomheten som möjlighet – kanske till och med som nödvändighet. En öppen tomhet.

Begreppet närvaro används ofta inom teatern, men att ha närvaro på scenen kan nästan låta som något magiskt. Som om närvaro är något jag som skådespelare kan ha turen att ha, eller oturen att inte ha. Vad är egentligen närvaro?   Genom att sätta ord på en praktisk erfarenhet av att arbeta som frilansande skådespelare och på det konkreta sceniska arbetet och genom att spegla denna erfarenhet i filosofisk litteratur visar jag på tilliten, modet, ansvaret, leken och det gemensamma målet som nödvändiga förutsättningar för närvaro. En kommunikativ närvaro i dialog med oss själva, med varandra och i det där tredje som där kan uppstå.

Denna uppsats undersöker hur en teatergrupp inom en kommunal daglig verksamhet hanterar de etiska dilemman som kan uppstå med utvecklingsstörda skådespelare som har insatsen Daglig verksamhet enligt LSS. Detta är en kvalitativ studie med en hermeneutisk ansats som undersöker vilka etiska dilemman och andra upplevda svårigheter som drama-/teaterledare kan komma att ställas inför under arbetet med teater för funktionsnedsatta, samt de resonemang som förs kring handlingsalternativ. Studien startar med flera frågeställningar som löpande korrigeras till det slutgiltiga undersökningsproblemet. Metodinsamlingen har skett genom informella samtal och formella djupintervjuer med de medarbetare som är anställda i anknytning till teaterverksamheten. Teatergruppen i denna studie har sin grund inom dramapedagogikens konstpedagogiska perspektiv där de två primära målen är att individen ska få utveckla sin förmåga att uttrycka sig i konstnärlig form, sin personlighet och sociala samarbetsförmåga samt att skapa en konstnärlig produkt som kan visas för publik. För att åstadkomma detta är teaterföreställning den dominerande metoden och vid sidan av den finns improvisation, rollspel och kreativitetsövningar. Rapporten visar individens rätt att få delta utifrån sin funktionsnedsättning och vikten av att acceptera olikheterna. Att det är människans upplevelse som skall styra vad och vem du spelar och när du är i roll. De dilemman som rapporten berör är de svårigheter informanterna anser kan vara för intellektuellt funktionsnedsatta som att förstå skillnaden mellan fiktion och verklighet, om vad som är viktigast, bra teater eller nöjda skådespelare och om skådespelarna alltid måste förstå i vilket sammanhang de befinner sig i. Rapportens slutsats är att det alltid är individens upplevelse och behov som ska styra. Ett accepterande av olikheter och rätten att få delta utifrån sin funktionsnedsättning och allas vår rätt att få möjlighet att uttrycka sig med teater. Studiens slutsats har en tydlig riktning i betydelsen av att ständigt ifrågasätta de rådande normer som vi alla omges av i teaterarbete med funktionsnedsatta. Studien startar också med flera frågeställningar som löpande korrigeras till det slutgiltiga undersökningsproblemet.

Detta arbete syftar till att undersöka de relationer som uppstår mellan teaterrekvisita, skådespelare och ljudtekniker genom det posthumanistiska perspektivet agentiell realism. Jag utforskar även vilka fenomen som uppstår ur dessa relationer. Vad händer när sensorer implementeras i rekvisitan så att skådespelarna själva kan trigga vissa ljudeffekter från scenen?  För att undersöka detta har jag tagit fram prototyper av teaterrekvisita med sensorer och på så sätt i viss mening gett föremålen en egen röst. Detta bidrar till att de kan delta i dialogen med människorna i en föreställning, samtidigt som samspelet mellan skådespelare och ljudtekniker förändras.  Genom processens olika iterationer har gränsen mellan subjekt och objekt blivit allt mer otydlig, liksom den mellan de olika rollerna. Skådespelaren blir i viss mening ljudtekniker, liksom både rekvisitan och ljudteknikern i sin tur blir skådespelare. / This thesis aims to investigate the relationships between theatrical props, actors and sound engineers through the posthumanistic perspective of agential realism. I also explore the phenomena that emerge from these relationships. What happens when sensors are implemented in the prop in order for the actors themselves to trigger certain sound effects from the stage? To investigate this, I have developed prototypes of theater props with sensors and thus in some sense given the objects a voice of their own. This contributes to them participating in the dialogue with the people in a performance, while at the same time changing the interplay between actors and the sound engineer. Through the different iterations of the process, the division between subject and object has become increasingly unclear, just like the one between the different roles. In some sense, the actor becomes an audio engineer, as both the prop and the audio engineer in turn become actors.