<p>Skadeståndslagen reglerar det utomobligatoriska skadeståndsansvaret medan inomkon-traktuella skadestånd styrs av kontrakt. I skadeståndslagen återfinns två huvudtyper av skada, ideell skada och ekonomisk skada. Ekonomisk skada omfattar i sin tur person-, sak- och förmögenhetsskada. Ren förmögenhetsskada finns definierat i 1 kap. 2 § ska-deståndslagen och är sådan skada som uppkommer utan samband med person- eller sak-skada. I uppsatsen behandlas ren förmögenhetsskada i utomobligatoriska fall. Detta om-råde är stort och har avgränsats till att omfatta situationer som ligger på gränsen till kon-traktsansvar.Att lagparagrafen 2 kap. 2 § skadeståndslagen ger upphov till problem är klart. Paragra-fen har erhållit en spärrande funktion vad gäller skadeståndsansvar för de rena förmö-genhetsskador som är utomobligatoriska och som inte har föranletts av en brottslig gär-ning eller då stöd finns i speciallag. I varken lagtext eller motiv finns ledning till vem som är berättigad skadestånd vilket leder till en diskussion angående vem som är berät-tigad skadestånd och i vilka situationer. Den positiva huvudprincipen i 2 kap. 2 § ska-deståndslagen stadgar att ersättning för ren förmögenhetsskada utgår då skadan vållats genom brott. Trots att uttalandet i förarbetena håller dörren öppen för en utveckling av ansvaret i praxis har paragrafen använts restriktivt. På senare år har dock en utvidgning av ansvaret gått att skönja.De starkaste argumenten till den restriktiva tillämpningen av 2 kap. 2 § skadeståndlagen och argument mot en alltför stor utvidgning av ansvaret är den rättspositivism som finns i Sverige, ”floodgate argument” och konkurrentargumentet. I rättspositivistisk anda har HD varit restriktiva med att utveckla rättsprinciper i praxis och visat försiktighet när an-svar väl utdömts. ”Floodgate” argumentet är det klassiska argumentet för spärregler som syftar till att det utan en spärr skulle utlösas en oöverskådlig våg av skadeståndsan-språk. En spärregel begränsar den ersättningsberättigade skadekretsen. Vidare är det i vissa fall lämpligt och motiverat att rena förmögenhetsskador förekommer, exempelvis konkurrenter emellan. Argumenten mot ett utvidgat ansvar måste vägas mot när det är önskvärt.De presenterade rättsfallen är exempel på när ansvaret enligt 2 kap. 2 § skadeståndsla-gen har varit ifrågasatt. Rättsfallen rör alla utomobligatoriska situationer. De situationer som behandlats mest ingående är fall då annan än medkontrahent har lidit skada till följd av vilseledande information samt otillbörligt ingripande i avtalsförhållande. I fal-len har HD godtagit resonemangen om ansvar vid tillämpning av 2 kap. 2 § ska-deståndslagen även i fall där skadan inte föranletts av brott eller då stöd i speciallag finns. HD har dock på olika sätt begränsat ansvaret.Någon gemensam utvecklingslinje för ansvar vid ren förmögenhetsskada är svår att ur-skilja då situationerna där skadestånd har utgått är olika. Vid skador till följd av vilsele-dande information torde det stå klart att ansvarsgrunden är den befogade tilliten. I andra situationer är det svårt att se en enhetlig utveckling. Att 2 kap. 2 § skadeståndslagen har benämnts spärregel kan te sig befogat då den använts som en sådan, vilket dock aldrig har varit syftet. Lagrummet begränsar skadeståndsansvaret för rena förmögenhetsskador men är inte en ogenomtränglig spärr.</p>

<p>De rättsliga regler som skyddar företagsspecifik information finns i lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter. Lagen innehåller en definition av begreppet företagshemlighet. Definitionen uppställer ett antal rekvisit som samtliga måste vara uppfyllda för att en information ska utgöra en företagshemlighet och därmed skyddas av lagen. En företagshemlighet omfattas av tystnadsplikt. Ett olovligt anskaffande, utnyttjande eller röjande av en företagshemlighet är i lagens mening ett angrepp på företagshemlighet som i vissa fall kan utlösa både straff- och skadeståndsansvar. I de allra flesta fall leder dock angrepp på företagshemligheter endast till skadeståndsansvar. Ansvarssubjekt kan enligt lagen vara affärspartners, arbetstagare, i vissa fall även f.d. arbetstagare samt andra som kommer i kontakt med en näringsidkares företagshemligheter. Den tystnadsplikt som åligger dessa kan vara avtalad eller underförstådd. Arbetstagares tystnadsplikt bygger ofta på den arbetsrättsliga lojalitetsplikten. I ett fåtal fall är tystnadsplikten reglerad i FHL. De gärningar som är kriminaliserade i lagen är företagsspioneri och olovlig befattning med företagshemlighet. I ett fåtal fall kan andra straffrättsliga regler bli aktuella. Straffansvar inträder oavsett om skada har uppkommit. Övrigt missbruk av företagshemligheter är skadeståndsgrundande i den mån skada har uppkommit.</p><p>Lagens skadeståndsregler utgör specialbestämmelser som ska tillämpas före bestämmelser i SkL och allmänna kontraktsrättsliga regler som endast har getts en kompletterande funktion. Ett undantag från denna principiella utgångspunkt är MBLs företräde framför FHL. Skadeståndsbestämmelserna i FHL har utformats efter förebild från dels immaterialrätten, dels arbetsrätten, särskilt MBL. Skadestånd enligt FHL kan således utgå både i form av ekonomiskt och allmänt skadestånd. Införandet av allmänt skadestånd har i förarbetena motiverats med de bevissvårigheter som kan uppstå när en näringsidkare ska styrka den ekonomiska skada som denne lidit. Tanken är att skadeståndet ska vara en verkligt effektiv sanktion. Genom att domstolarna utnyttjar möjligheten att utdöma allmänt skadestånd ska enligt förarbetena skadeståndet kunna sättas på en högre nivå än vad som skulle ha blivit fallet om endast ett ekonomiskt skadestånd kunnat dömas ut.</p><p>En studie av rättspraxis på området visar att domstolarna inte lever upp till de intentioner som lagstiftaren gett uttryck för i förarbetena. Genom att analysera ett flertal av de rättsfall som finns på området har jag kommit fram till att detta beror på avsaknaden av en uttrycklig minimiregel för bestämmandet av det ekonomiska skadeståndet. Förarbetena kan, enligt min mening, tolkas som att en sådan minimiregel varit lagstiftarens avsikt men att detta inte kommit att uttryckas tydligt. Min uppfattning är att denna brist på tydlig vägledning påverkar domstolarnas praxis på så sätt att utdömda skadestånd i vissa fall blir omotiverat låga. Problematiken är enligt min mening generell men den är särskilt påtaglig i de fall där en angripen näringsidkare misslyckas med att styrka att angrepp lett till ekonomisk skada. I de fallen har domstolarna endast dömt ut allmänt skadestånd. Bristen på klara hållpunkter för vad ett allmänt skadestånd är ersättning för och framför allt vilka belopp som kan utdömas skapar en rättsosäkerhet som borde vara lätt att åtgärda. Att införa en minimiregel efter mönster från immaterialrätten är mitt förslag på lämplig åtgärd inte minst med tanke på att detta rättsområde ligger närmast skyddet för företagshemligheter.</p>

Damages have four main functions: reparation, placing of the costs, distribution of the losses and prevention. The rules about damages evolved before liability insurance had the extension it has today, 97 % of the Swedish populations is covered by liability insurance, since it is included in the comprehensive household insurance. Liability insurance should be looked at in the light of the damage rules, but the rules about damages are adapted to the insurance possibilities. The Law of damages contains, though the general adjustment article 6:2, the adjustment article 2:4 about children and the adjustment article 2:5 about the mentally ill, a possibility to adjust a non reasonable damage claim. If the liability insurance covers the damages no adjustment is made. Even when the adjustment articles are being used the damages is a heavy burden for the person who is liable for the damages. The liability insurance contains exemptions for damages caused by criminal actions amongst other things and therefore there is still a need for the adjustment articles. It is voluntary to have liability insurance for private individuals. The severity of the consequences for the person liable for the damages leads to that is should be involuntary, at least for children. This year a change was made to the Law of damages and the legal guardian of children is now, not only responsible for damages causes when they are negligent, but also in some situations absolute liable. The ground for the change is to clarify the legal guardian’s responsibilities and decrease delinquency. The change is an unjust divergence from damage principles and will not fulfill its purpose.

Ersättning för inkomstförlust vid personskada betalas enligt 5 kap. 1 § Skadeståndslagen (1972:207) och 9 § Trafikskadelagen (1975:1410) och utgör normalt den största delen av ersättningsposterna för personskada ekonomiskt räknat. Beräkning av esättning för inkomstförlust är i flera fall ett komplicerat och tidskrävande spörsmål för försäkringsbolagen och andra inblandade organ. Detta särskilt när det handlar om att fastställa den framtida inkomstförlusten för till exempel barn, arbetslösa, hushållsarbetande och egna företagare med flera.

No description available.

Det indirekta besittningsskyddet utgör ett skydd för en hyresgäst till en lokal, som först aktualiseras när hyresvärden på obefogade grunder säger upp hyresgästen. Eftersom lokalhyresgästen inte har rätt till förlängning av sitt hyreskontrakt efter avtalstidens utgång, finns skyddet för att stärka hyresgästens ställning. Syftet med det indirekta besittningsskyddet är att skydda hyresgästens ekonomiska värden som hen har skapat genom sitt arbete och sina kapitalinsatser. Lagstiftaren ville att skyddet skulle ha en preventiv effekt, vilket föranledde att hyresvärden kunde bli skadeståndsskyldig om hen sa upp hyresgästen på obefogade grunder. Det finns fyra grunder som är acceptabla för hyresvärden att tillgå och som föranleder att hyresvärden inte blir skadeståndsskyldig gentemot hyresgästen. Grunderna stadgas i 12 kap. 57 § 2 st. jordabalken (JB) och om hyresvärden vill säga upp hyresgästen och någon av grunderna föreligger, undgår hyresvärden skadeståndsskyldighet.Det intressanta är hur ersättningen bestäms när hyresvärden säger upp hyresgästen på obefogad grund. Hyresgästen har då rätt till skadestånd enligt 12 kap. 58b § JB. En del av skadeståndet utgår alltid oavsett den skada hyresgästen har åsamkats och det består av en årshyra. Om hyresgästen lider en skada som är större än en årshyra har hen rätt till det fullt ut om hen kan bevisa det. Ersättningen över årshyran vilar således på skadeståndsrättsliga principer. Hyresgästens skadestånd delas upp i flyttningskostnader, värdeminskning på dennes egendom, förlust av värdet på vissa ändringsarbeten och rörelseskada. Rörelseskadan är tämligen problematisk eftersom hyresgästen har att uppskatta rörelsens värde för att få ersättning för den fjärde ersättningsposten. Reglerna för hur hyresvärden ska uppskatta rörelsens värde baseras på expropriationsrättsliga grunder.Vid uppskattningen av hyresgästens rörelse har hen att fritt välja bland olika värderingsmetoder. Hyresgästen får välja den värderingsmetod som är mest förmånlig, men den måste samtidigt motsvara den faktiska skadan som hyresgästen har vållats. Praxis har visat vilka tillämpningssvårigheter som förekommer. Det finns en stor problematik och osäkerhet både bland hyresgästerna men även hos domstolarna. Frågan är dels vilken värderingsmetod hyresgästen bör använda, dels hur värderingsmetoderna skiljer sig i teorin och praktiken och hur det kommer sig.

I uppsatsen behandlas ämnet hopp i kontraktskedjan på sjötransporträttens område. Den sjötransporträttsliga avtalskedjan är ofta lång och komplex, vilket kan leda till problem när godset skadas. Den skadelidande kan nämligen vilja rikta anspråk mot den part i det bakre avtalsledet 1 som orsakat skadan. Ett sådant anspråk benämns hopp i kontraktskedjan. Syftet med hopp i kontraktskedjan är att undvika exempelvis preskriptionsbestämmelser och ansvarsbegränsningar som föreligger enligt avtalet i det bakre ledet. Problemet är att hopp i kontraktskedjan är ett avsteg från huvudregeln i svensk rätt som anger att den skadelidande i första hand ska rikta skadeståndsanspråk mot sin avtalspart, ändå har rätten flera gånger accepterat den skadelidandes anspråk mot det bakre ledet. Syftet med uppsatsen har varit att utreda under vilka omständigheter hopp i kontraktskedjan accepteras, när de bakre ledets avtalsvillkor får genomslag, samt vilka konsekvenser hopp i kontraktskedjan kan få för avtalsparterna. Den tänkta läsaren är en person med grundläggande sjö- och transporträttsliga kunskaper. De i huvudsak använda rättskällorna har varit lagtext, doktrin och praxis. Med utgångspunkt i att huvudregeln i svensk rätt är att den skadelidande i första hand ska vända sig till sin avtalspart, är min uppfattning att det i praxis utarbetats fyra undantag där den skadelidande kan hoppa i kontraktskedjan. Jag har benämnt de undantagen: 1. undantag vid grov culpa, 2. kommissionsundantaget, 3. ej kopplade avtal, samt 4. konsekvensresonemanget. Med avstamp i de fyra undantagen har jag sedan undersökt när rätten ansett att det bakre ledets avtalsvillkor får genomslag och därigenom begränsar det utomobligatoriska anspråket. Enligt mig finns det fyra fall: 1. kommissionsundantaget, 2. när samma standardavtal föreligger i båda leden, 3. när tillräckligt handelsbruk för ett standardavtal föreligger, samt 4. vid trepartavtal. Vad gäller styckegodstransportören är min uppfattning att de åtnjuter ett speciellt skydd genom 13:32 sjölagen. Enligt min mening blir konsekvenserna av hopp i kontraktskedjan bland annat att parternas förutsebarhet påverkas och att syftet med avtalsskrivande frånses. Samtidigt kan hopp i kontraktskedjan vara ett förfarande som gör att "rätt part" får stå kostanden, samt ett sätt för den skadelidande att bli mer förmånligt ersatt. Jag är dock kritisk till att rätten bortser från en princip inom svensk avtals- och skadeståndsrätt.

Enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen har arbetsgivaren principalansvar när dennes arbetstagare vållar skada mot tredje man, vilket betyder att arbetsgivaren åläggs det skadeståndsrättsliga ansvaret. I och med covid-19-pandemin har allt fler människor arbetat på distans för att stoppa smittspridningen. Studier visar att trenden att arbeta på distans kommer att fortsätta även efter pandemins slut. Med möjligheten och friheten att arbeta på distans följer även risken att arbetsgivarens möjligheter att övervaka och kontrollera dennes arbetstagares arbete minskar. Distansarbete har resulterat i en mer komplicerad gränsdragning gällande rekvisitet i tjänst i 3 kap. 1 § SkL. Vi redogör för hur arbetsgivares principalansvar tillämpas när arbetstagaren arbetar på distans. Vår uppsats inleds med en kortare beskrivning av covid-19-pandemin som började mars 2020. Grunderna för principalansvaret och dess skadeståndsrättsliga principer beskrivs i uppsatsen. En stor del av vår uppsats baseras på en redogörelse av rättsfall där principalansvar förelegat för att kunna undersöka var gränsen för principalansvar går. I många av rättsfallen diskuteras om en arbetstagare anses ha varit i tjänst när denne begått skadegörande handlingar. Vi redogör i för var gränsen går för när någon anses vara i tjänst. Sammanfattningsvis har arbetsgivaren ett långtgående principalansvar. Den slutsats vi har dragit, efter att ha applicerat gällande rätt på distanssituationer, är att det inte finns en stor skillnad när det gäller arbetsgivarens skadeståndsrättsliga ansvar mellan när arbetstagaren arbetar på plats och när denne arbetar på distans. Principalansvar är beroende av omständigheterna och vi ser ett mönster att domstolarna lägger större vikt vid sambandet till arbetsuppgifterna än om det skett under arbetstid eller i arbetslokal. Eftersom frågan gällande principalansvar vid distansarbete inte har tagits upp i svensk domstol än, är det för tidigt att veta hur domstolarna kommer att tolka omständigheten att arbeta på distans.

A person who through crime severely violates another person’s person, freedom, peace or honour shall indemnify the injured party for damage such violation inflicts on the injured party. This is called ”kränkningsersättning” and is regulated in Chapter 2, Section 3 of the Swedish Act on Tort damages (skadeståndslagen). The sections contain three necessary prerequisites, that the crime committed is a crime that violates another person’s person, freedom, peace or honour, that the crime constitutes a violation and that such violation is severe. This thesis will focus on the latter, whether or not the violation is severe and how the victim’s profession can have an effect on that, in this case regarding the police profession.   In Swedish legal precedents there have been several cases where certain professions are considered to be particularly exposed and that they need to be able to tolerate more than other people before being entitled to ”kränkningsersättning”. This has been established for police officers, security guards and prison staff but has been considered for other professions as well. The reason for their limited right to compensation is that their professions come with an increased mental awareness compared to others. The limited right to compensation comes in the form of a threshold where the violation needs to be more severe for the injured party to get compensation but does not lead to a smaller compensation if the violation is severe enough to constitute a severe violation.   The purpose of this thesis is to examine the law regarding police officer’s right to ”kränkningsersättning” for crimes committed against them in their role as a police officer. The plenary ruling from the Swedish supreme court in NJA 2005 s. 738 and its impact on the legal position after the previous ruling in NJA 1999 s. 725 will be considered and analysed thoroughly. / Den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ska ersätta denne genom skadestånd. Detta kallas även kränkningsersättning och stadgas i 2:3 skadeståndslagen (SFS 1972:207) [SkL]. Av texten framgår alltså tre rekvisit för att ersättning ska betalas ut, att kränkningen orsakas genom brott av ovan angivet slag, att brottet utgör en kränkning och att kränkningen är allvarlig. I den här uppsatsen beaktas särskilt det senare rekvisitet och hur allvarlighetsgraden påverkas av brottsoffrets yrkesroll, i det här fallet i förhållande till poliser.   I svensk rättspraxis har det konstaterats att vissa yrkesgrupper har en särskilt utsatt yrkesroll och att de därför behöver tåla mer än gemene man. Detta har bland annat ansetts omfatta poliser, ordningsvakter och kriminalvårdspersonal. Det har även förekommit diskussioner om ytterligare yrkesgrupper eventuellt kan falla in under denna kategori. Orsaken till att personer med en särskilt riskfylld yrkesroll har en begränsad rätt till kränkningsersättning är att de i och med deras särskilda yrkesroll måste anses ha en annan mental beredskap än gemene man. Denna begränsade rätt utgörs av en högre tröskel för när kränkningsersättning ska utdelas men innebär ingen nedsättning i beloppet när en rätt till kränkningsersättning faktiskt har fastställts för brottsoffret.   Syftet med denna uppsats är att utreda rättsläget gällande polisers rätt till kränkningsersättning för brott som de utsätts för i sin tjänsteutövning. Särskild vikt kommer att läggas vid analys av rättspraxis där plenumavgörandet i NJA 2005 s. 738 och hur det har påverkat bedömningen i liknande fall jämfört med avgörandet i NJA 1999 s. 725 kommer att få en framträdande roll.

No description available.