<p>Svensk rätt tillämpar ett så kallat principalansvar. Principalansvar innebär ett ansvar för annans culpa och är med andra ord ett arbetsgivaransvar. Arbetsgivaren skall dock endast ersätta skada som arbetstagaren vållar i tjänsten. Gränsdragningen av vad som skall anses vara ”utfört i tjänsten” är dock inte tydlig i alla situationer. I NJA 2000 s 380 ansågs ett bedrägeri, vilket var utfört av en jurist, inte ha varit utfört i tjänsten. Frågan är dock om tolkningen av ”utfört i tjänsten” i rättsfallet var den mest ändamålsenliga med hänsyn till framtida rättsfall av samma art.</p><p>I uppsatsen redogörs för vad som enligt svensk gällande rätt är att anse som utfört i tjänsten, det vill säga omfånget av rekvisitet. Uppsatsen innehåller även en komparativ del, vari engelsk och tysk rätt behandlas avseende användandet av rekvisitet ”utfört i tjänsten”. Uppsatsen utmynnar i ett ställningstagande huruvida uttrycket enligt författarens mening tolkats rätt eller om det bör tolkas annorlunda mot vad som är fallet idag.</p>

Svensk rätt tillämpar ett så kallat principalansvar. Principalansvar innebär ett ansvar för annans culpa och är med andra ord ett arbetsgivaransvar. Arbetsgivaren skall dock endast ersätta skada som arbetstagaren vållar i tjänsten. Gränsdragningen av vad som skall anses vara ”utfört i tjänsten” är dock inte tydlig i alla situationer. I NJA 2000 s 380 ansågs ett bedrägeri, vilket var utfört av en jurist, inte ha varit utfört i tjänsten. Frågan är dock om tolkningen av ”utfört i tjänsten” i rättsfallet var den mest ändamålsenliga med hänsyn till framtida rättsfall av samma art. I uppsatsen redogörs för vad som enligt svensk gällande rätt är att anse som utfört i tjänsten, det vill säga omfånget av rekvisitet. Uppsatsen innehåller även en komparativ del, vari engelsk och tysk rätt behandlas avseende användandet av rekvisitet ”utfört i tjänsten”. Uppsatsen utmynnar i ett ställningstagande huruvida uttrycket enligt författarens mening tolkats rätt eller om det bör tolkas annorlunda mot vad som är fallet idag.

5 kap. 5 § SkL innebär ett avsteg från rättskraftsinstitutet och inbegriper två rättsliga principer som kolliderar. Principen om full kompensation för den skadelidande och principen om domens orubblighet, där framförallt skadevållaren ska kunna räkna med att när ersättningen är slutreglerad har den fullgjort sina förpliktelser. Naturligtvis blir paragrafen därför motsägelsefull och dess innehåll har fått utvecklas genom praxis. Tyngdpunkten i praxis har särskilt legat på vad som omfattas av väsentlighetsrekvisitet i 5 kap. 5 § SkL. Framförallt är det fem domar från högsta domstolen som förtydligar vad som anses vara väsentligt förändrade förhållanden. Sammanfattningsvis har det i dessa domar konstaterats att väsentlighetsrekvisitet är uppfyllt när en ekonomisk kumulativ differens om 10 % uppstått efter att skadeståndersättningen avgjorts slutligt. Ett område som dock inte närmare har studerats gällande omprövningsrätten i SkL är vilka förhållanden som kan tas upp till omprövning. Syftet med uppsatsen är att utreda vilka delar av ett skadestånd som kan tas upp till omprövning enligt 5 kap. 5 § SkL. Uppsatsen avser därför att klargöra vilka omständigheter som omfattas av rättskraft och vad som initierar att rättskraften bör frångås inom skadeståndsrätten. Vidare kommer andra juridiska discipliners förhållanden till omprövningsrätten som rättslig företeelse att analyseras för att få ett helhetsperspektiv av vilka motiv som föranleder avsteg från rättskraftsinstitutet. För att uppnå syftet utreds förlajnde frågeställning: - Är hela skadeståndsfrågan öppen för omprövning i alla delar eller gäller den bara ändrade förhållanden?

Av tradition har frågan om en person varit vårdslös eller inte avgjorts genom att personens bet­eende jämförts med en Bonus Pater Familias (BPF) d.v.s. en fiktiv ”normalt aktsam per­son” på det aktuella området. Modellen betraktas numera i princip som utmönstrad och culpa­bedömningen anses istället ta sin utgångpunkt i akt­samhets­­­normer uttryckta i lag, före­skrifter, praxis och sedvana (där BPF används som tankemodell). Om inte ovanstående ger svar görs en fri bedömning som utgår från The Learned Hand Formula (LHF) där hänsyn tas till risken för skada, den eventuella skadans storlek och skade­vållarens möjligheter till att före­­komma skadan. I den svenska modellen (ULHF) ingår även ett rekvisit som beaktar skade­­­vållarens insikt. Frågorna som aktualiseras är därmed hur BPF och ULHF används i sven­sk rätt och vilken betydelse det får beroende på vilken av modellerna som används samt hur den svenska användningen av LHF förhåller sig till den i några grannländer. Det är också av intresse att undersöka res­pektive modells ändamå­lsenlighet utifrån skadeståndsrättens syften och att se om det finns något samband mellan normskyddsläran och det subjektiva kriteriet i ULHF. I framställningen har konstaterats att det idag endast är sedvanemodellen av BPF som används i Sverige. Det har också fastslagits att både BPF och ULHF, trots yttre olikheter, är normativa och grundas på vad som anses utgöra en läm­plig riskfördelning i samhället varför det i princip inte blir någon skill­nad beroende på vilken av modellerna som nyttjas. Användningen av ULHF och BPF ser inte ut att skilja sig beroende på om det rör sig om ett inom- eller utom­oblig­atoriskt för­hållande med mer än att frågan om oaktsamhet i första hand avgörs genom en prövning utifrån vad parterna avtalat i det förstnämnda. För enskilda skade­vållare råder dock ett förut­säg­­barhets­problem avseende vilken av BPF eller ULHF som domstolarna kan komma att göra bedömningen efter, vilket dock inte har någon betydelse eftersom resultatet i princip blir dets­amma. Denna likhet innebär att ingen av mod­ellerna kan sägas uppfylla skade­­­stånds­­rättens huvud­syfte, som konstaterats vara riskför­delning och kostnads­placering, bättre än den andre. Trots oförutsäg­barheten får ord­ningen med två grunder för oaktsamhet anses vara läm­plig eftersom bl.a. alternativet hade varit att återgå till den intetsägande person­lighetsmodellen av BPF. Sambandet mellan det subjektiva rekvisitet och norm­skyddsläran är att båda grundas på intresseavvägningar om vad som utgör en lämplig risk­fördelning i samhället. En jäm­förelse avseende användningen av LHF i tysk, dansk och norsk rätt visar att den svenska modellen sticker ut genom det uttryckliga hänsynstagandet till det subjektiva kri­teriet. Em­ellertid framkommer att de praktiska skillnaderna dock inte är så stora länd­erna emellan efter­som användningen av modellen grundas på normativa över­väganden i samtliga länder. Således kan ingen av de jämförda länderna sägas använda ursprungsmodellen av LHF.

Skadeståndslagen är den generella regleringen för skadestånd i utomobligatoriska förhållanden. I 2:2 SkL regleras det att ersättning för ren förmögenhetsskada enbart utgår om skadan vållats genom brott. Regleringen i skadeståndslagen avseende ren förmögenhetsskada har blivit ifrågasatt av många rättsvetenskapsmän. Praxis från Högsta domstolen utgör en utav de centrala rättskällorna och är därmed gällande rätt i Sverige. Genom att etablera nya förutsättning samt principer har Högsta domstolen undgått lagregleringen i SkL och ersättning har utdömts vid rena förmögenhetsskador trots att det inte förelegat något brott. Uppsatsen kommer bland annat att behandla två rättsfall av betydelse för rättsutvecklingen, vari Högsta domstolen har utdömt ersättning för ren förmögenhetsskada, trots att brott inte förelegat. Rättsutvecklingen på det skadeståndsrättsliga området har i praktiken inneburit att domstolarna kommit alltmer ifrån lagen vid sina bedömningar. Detta kan verka oförenligt med vad som faktiskt stadgas i lag, då lagen ställer upp ett brottsrekvisit för att ren förmögenhetsskada ska vara ersättningsgill. Rättsutveckling på området kan sägas gett upphov till ett nytt område inom skadeståndsrätten, med frågan huruvida rättsutvecklingen genom HD:s praxis ger anledning till en eventuell reform av den nuvarande skadeståndslagstiftningen.

No description available.

Skadeståndsrätten är en mycket omdiskuterad del av civilrätten, bland annat på grund av åsiktsskiljaktigheter gällande skadeståndets funktion. Vissa hävdar att skadeståndet är till för att prevenera mot skadliga handlingar, andra anser att reparationen eller kompensationen är den främsta grunden för ersättning. En anledning till skadeståndets omstriddhet är därför bland annat storleken på ersättningen. Den anses ibland bedömas skönsmässigt, ibland enligt en standardiserad schablon men kanske oftast efter den faktiskt lidna ekonomiska skadan. I USA, existerar compensatory damages och punitive damages. Compensatory damages är likt vårt skadestånd i Sverige. Punitive damages beskrivs som ett extrakompenserande skadestånd, ofta i avskräckande syfte. Dock finns det betydligt fler funktioner som förknippas med punitive damages, varav vissa går att korrelera med svensk rätt, andra är väldigt unika för det amerikanska rättssystemet. Storleken på punitive damages har liksom det svenska skadeståndet, debatterats flitigt, både i USA och i Sverige. Den historiska utvecklingen av de båda ländernas skadeståndsrätt har varit mycket lik varandra, men det är tydligt att så inte är fallet idag. Skadestånden i USA är betydligt större och bedöms utefter andra grunder, även om både Sverige och USA har samma tankar om skadeståndets syfte. Den här uppsatsen belyser likheterna och skillnaderna mellan den amerikanska och den svenska skadeståndsrätten. Den klarlägger även grunderna för skadeståndet och huruvida det svenska skadeståndet kan eller borde för ändras samt grunderna därför.

Som huvudregel är en huvudman ansvarig för skada vållad av arbetstagare denne har i sin tjänst, ett så kallat principalansvar. I undantagsfall är även en huvudman ansvarig för skada vållad av den som formellt sett inte är en arbetstagare. I denna uppsats fastslås att vissa typer av gig-arbete omfattas av ett principalansvar. Gig-arbetare är en relativt ny arbetsrättslig term, som ännu inte kommit att behandlas i svensk rätt. I denna uppsats avser vi att konkretisera en skadeståndsrättslig utgångspunkt för gig-arbete, närmare bestämt i vilken mån gig-arbetare omfattas av ett principalansvar. Gig-arbetare omfattas i regel inte av ett anställningsavtal, gig-företagen tenderar i stället att klassificera de arbetspresterande som självständiga uppdragstagare. Huruvida en sådan klassificeringen av en arbetspresterare är legitim eller inte är av central vikt vid fastställandet av den arbetspresterandes rättigheter. För att klarlägga principalansvarets omfattning redogörs således först för de arbetspresterandesarbetsrättsliga situation. Arbetsrättens lagstiftning tillhandhåller inga tydliga definitioner av vad som utgör en arbetstagare, vilket innebär att svaret på frågan måste sökas på annat håll i rättskällehierarkin. I uppsatsen redogörs även för grundläggande skadeståndsrätt, med fokus på principalansvaret och dess omfattning, samt fenomenet gig-ekonomi och parterna aktiva däri. Den presenterade informationen ställs därefter i relation till arbete på gig-ekonomiska premisser. I uppsatsens slutsats konstateras att vissa typer av gig-arbete ska omfattas av ett principalansvar. Eftersom gig-ekonomin är mångfacetterad och föränderlig har det emellertid inte varit möjligt att fastslå principalansvarets exakta omfattning i sammanhanget. För att nå en slutsats i ett specifikt fall, måste en bedömning göras utifrån de unika omständigheterna som råder i just det fallet. Uppsatsens slutsats ska således förstås som en sorts grundsats eller huvudregel.

Inom skadeståndsrätten är det inte ovanligt att flera skadeståndsbestämmelser kan aktualiseras samtidigt. När skadeståndsansvar täcks av flera bestämmelser samtidigt benämns det som ansvarskonkurrens. När det däremot finns en avtalsrelation mellan den skadelidande och den skadevållande uppstår frågan huruvida avtalet mellan parterna ska anses reglera skadeståndsansvaret.  Det huvudsakliga syftet med uppsatsen är att utreda vilka kriterier som behöver vara uppfyllda för att ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar ska kunna tillämpas i ett inomobligatoriskt förhållande. Uppsatsens syfte är även att utreda vilka kriterier som behöver vara uppfyllda för att allmänna skadeståndsbestämmelser ska kunna tillämpas inom ramen för en speciallagstiftning. Uppsatsen bygger på en analys av en mängd rättsfall från HD där frågan om ansvarskonkurrens varit aktuell. Genom en analys av rättsfall från HD har gemensamma nyckelfaktorer identifierats som har avgörande påverkan på om ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar kan tillämpas i ett inomobligatoriskt förhållande och om allmänna skadeståndsbestämmelser kan tillämpas inom ramen för en speciallagstiftning. De nyckelfaktorer som identifierats är: om skadan omfattas av den utomobligatoriska regeln, regelns eventuella exklusivitet, avtalets eventuella exklusivitet, avtalets innehåll, möjligheten att reglera skadeståndsansvaret, riskfördelning, partsavsikt, syftet med avtalet och förhållandet mellan avtalet och den utomobligatoriska bestämmelsen. Nyckelfaktorerna har sedan undersökts tillsammans för att fastställa rättsläget och för att besvara problemformuleringen.  Undersökningen visar på vilka kriterier som behöver vara uppfyllda för att ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar ska kunna aktualiseras i ett kontraktsförhållande. Huvudregeln är att en skadelidande har möjlighet att stödja sig på utomobligatoriska grunder även när denne befinner sig i en avtalsrelation med den skadevållande. Avtalet kan dock föranleda att utomobligatoriskt skadeståndsansvar exkluderas. Sammanfattningsvis kan det konstateras att i vilka situationer som ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar kan tillämpas i ett kontraktsförhållande inte är helt klarlagt utan det blir ytterst en fråga om avtalstolkning när räckvidden av avtalet ska fastställas.

This thesis critically examines recent developments in Swedish tort law, regarding compensability of an elevated risk of future harm as a distinct injury in itself. The theme of the study is based upon a recent ruling by the Swedish Supreme Court on December 5, 2023, marking the first instance of Swedish legal scrutiny on the concept of elevated risks as compensable injuries. The case involved a compensation claim for personal injury arising from an exposure to PFAS substances and it is highlighting the challenges in both categorizing as well as compensating elevated risks of future harm in a Swedish legal context. The ruling clarified that the mere presence of an elevated risk cannot constitute a personal injury according to traditional Swedish tort law.  The primary objective of this study is to stimulate a broader legal discussion on how Swedish tort law should and could navigate the complex notion of compensating injuries in the form of elevated risks of future injury. The study unfolds in two interconnected parts. Initially, it scrutinizes the conventional concept of personal injury under Swedish law as well as the relationship between the elevated risk of future injury and the traditional personal injury concept. Subsequently, the focus shifts to discussing the need for incorporating the concept of elevated risks as a new category of compensable injury under Swedish tort law, with the legal approach adopted in the United States serving as backdrop for the discussion.  Using a legal dogmatic approach as a primary research method, the study involves an analysis of legal sources to comprehend the current legal landscape and to identify the need for potential reforms. The study also includes a comparative aspect, drawing upon American legal sources, to shed light on how injuries in the form of elevated risks are treated in various American jurisdictions. The American approach, as presented in this study, consists of a two-step process for qualifying elevated risks as compensable injuries. The discussion also touches upon the compensation issue for risk injuries, highlighting the challenge of compensating a potential injury before it manifests. The "loss of chance" doctrine, which is adopted in American law, is introduced to provide a predictable compensation model for lost opportunities as well as elevated risks.  The presentation of the American approach serves as a basis for a discussion of several considerations and issues that the Swedish legislator must address if compensation for risk-based injuries were to be established in Swedish law.  The discussions set forth in this thesis extend to the challenges arising when valuing an elevated risk as a form of personal injury and the complexities of fitting such risks into existing compensation frameworks. The discussions conclude that the concept of an elevated risk as an injury in itself should be classified as a distinct type of compensable injury under Swedish law. After this conclusion the focus of the discussion shifts towards the legislator’s challenging task of establishing a rational compensation model for this type of injury in Swe- dish tort law. The discussion includes some aspects that motivate the need for legislation, as well as reasons speaking against it, which highlights the complexity of balancing the legislator’s considerations in the context of Swedish legal traditions and systems.  In summary, this thesis serves the purpose of contributing to the legal discourse on compensating injuries arising from elevated risks within Swedish tort law. Using a legal dogmatic methodology, including comparative elements, it analyzes recent legal developments, explores challenges, draws comparisons with international practices, and reviews potential legal reforms. The study aims to inform and encourage Swedish legal practitioners, policymakers and scholars to initiate a discussion about the concept of compensating elevated risks, as well as advocate for a nuanced legislative approach to address these challenges effectively.