Mervärdesskatterättsligt särbehandlas omsättning av upphovsrätter genom tillämpning av en reducerad skattesats. I 7 kap. 1 § 3 st. 8-9 p. ML hänvisas direkt till upphovs­rättslagen för bedömningen av förekomsten av en upphovsrättsligt skyddad prestation och rättighetens övergång. Föreligger en mervärdesskatterättslig omsättning av eko­nomiska värden samtidigt med en upphovsrättsligt giltig upplåtelse eller överlåtelse av en upphovsrättsligt skyddad prestation ska omsättningen beskattas med en reducerad skattesats om sex procent. Uppsatsen utreder intrångsersättning enligt 54 § 1 st. URL i relation till det mervärdes­skatterättsliga omsättningsbegreppet och den reducerade skattesatsen i 7 kap. 1 § 3 st. 8-9 p. ML.  Ersättning enligt 54 § 1 st. URL ska erläggas då ett intrång i upphovsrätten kan konstateras. Ersättning ska alltid utgå oavsett god tro och även i fall där upphovs­mannen, genom t.ex. positiva sidoeffekter, tjänat på intrånget. I doktrin har det därför uttalats att ersättningen inte utgör skadestånd, något som lagstiftaren uttryckligen klassificerat den att vara. Vid en granskning av ersättningens karaktär och syfte i rela­tion till upphovsrättslagens regler för rättighetens övergång framgår att en upphovs­rättsligt giltig överlåtelse eller upplåtelse inte föreligger vid en transaktion som föranlett ersättningsskyldighet enligt 54 § 1 st. URL. Enligt 7 kap. 1 § 3st. 8-9 p. ML är detta en förutsättning för att transaktionen ska omfattas av den reducerade skattesatsen. I ett mervärdesskatterättsligt perspektiv står det emellertid klart att ersättning enligt 54 § 1 st. URL är tänkt att spegla de förhållanden som hade gällt om parterna ingått avtal på för­hand och att det finns ett ostridigt samband mellan ersättningens storlek och det faktiska nyttjandet av rättigheten. Således skulle ersättningen mervärdesskatterättsligt kunna jämställas med en upplåtelse av nyttjanderätt. För tillämpning av den reducerade skatte­satsen i 7 kap. 1 § 3st. 8-9 p. ML är ett jämställande med upplåtelse ur mervärdes­skatterättslig synpunkt emellertid inte tillräckligt. Mervärdesskattelagens ovillkorliga koppling till upphovsrättslagen i 7 kap. 1 § 3st. 8-9 p. ML medför att en upplåtelse ska prövas enligt upphovsrättslagens regler för rättighetens övergång. Den samlade slutsatsen av uppsatsens utredning är följaktligen att ersättning enligt 54 § 1 st. URL kan omfattas av det mervärdesskatterättsliga omsättningsbegreppet. Mervärdesskattelagens ovillkorliga koppling till upphovsrättslagen innebär emellertid att ersättningen inte kan omfattas av 7 kap. 1 § 3st. 8-9 p. ML och den reducerade skattesatsen om 6 procent. Ersättningen utbetalas till följd av ett intrång och avsaknaden av en uttrycklig överenskommelse hindrar en tillämpning av 7 kap. 1 § 3st. 8-9 p. ML. / VAT turnover of copyrights are subject to a reduced VAT-rate. In the Value added tax act (ML) the paragraph of 7 kap. 1 § 3 st.  8-9 p. ML refers directly to the Copyright act (URL) for the assessment of the existence of a copyright and, the sale or lease of such a right. If a taxable supply is at hand while, simultaneously, a legally valid lease or sale of a copyright can be established, the turnover is taxed at a reduced VAT-rate of six percent. The thesis investigates intrusion compensation under Article 54 § 1 st. URL relative to the value added tax turnover concept and the reduced rate in 7 kap 1 § 3 st.  8-9 p. ML. Compensation according to Article 54 § 1 st. URL must be paid when an infringement of copyright is at hand. Compensation should always be paid regardless of good faith and even in cases where the holder of the right has earned revenue by e.g. spin-offs. In the legal literature, it has therefore been expressed that Article 54 § 1 st. URL does not con­stitute damages, something that the legislature explicitly has classified it to be. When reviewing the character and purpose of the compensation in relation to URL, and its rules for the transition of the right, it is clear that a valid transition does not exist in a transaction that has prompted compensation under Article 54 § 1 st. URL. According to 7 kap. 1 § 3st. 8-9 p. ML, this is a prerequisite. For the transaction to be covered by the reduced VAT-rate, a valid transition, according to the general rules of the rights transition in URL, must be at hand. However, from a VAT-perspective, compensation under 54 § 1 st. URL is meant to reflect the conditions that would have been if the concerned parties had reached an agreement in advance. There is an undisputed link between the remuneration and the actual use of the right. Thus, the compensation could be deemed equal to a lawful lease of copyright. For the purposes of the reduced tax rate in 7 kap. 1 § 3st. 8-9 p. ML, an equation of the compensation to a lawful lease of copyright is not sufficient. The provision is directly connected to URL and any transition of copyright must therefore be examined under the URL's rules for the transition of rights. The overall conclusion of this thesis is therefore that compensation under 54 § 1 st. URL may be subject to VAT. However, due to the unconditional connection to URL, the turnover cannot qualify for the reduced tax rate of six percent stipulated in 7 kap. 1 § 3st. 8-9 p. ML. The compensation is paid as a result of an infringement of copyright and the absence of an explicit agreement prevents the application of the reduced tax rate in 7 kap. 1 § 3st. 8-9 p. ML.

Sammanfattning Yttrandefriheten utgör en av grundbultarna i en demokratisk rättsstat. I svensk rätt är den grundlagsskyddade yttrandefriheten, reglerad i TF och YGL, starkt förankrad. De inskränkningar som får göras i denna bygger på noggranna överväganden. Att utpeka annan fysisk person såsom brottslig, klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämna uppgift som är ägnad att utsätta denna för andras missaktning utgör förtal. Förtal är såväl ett yttrandefrihetsbrott enligt 7 kap. 4 § p. 14 TF, som ett brott mot person enligt 5 kap. 1–2 §§ BrB. Det som den svenska förtalsregleringen syftar till att skydda är den objektiva äran: anseendet, det goda namnet och ryktet hos det potentiella offret.   I svensk rätt har intagits en ståndpunkt om att juridiska personer inte är berättigade till ett rättsligt skydd vid förtal, eftersom förtalet inte anses angripa någons anseende. Införandet av ett straffrättsligt ansvar vid förtal mot juridisk person har föreslagits, men avfärdats med motiveringen att det skulle utgöra en omotiverad inskränkning i yttrandefriheten. I vissa utländska rättssystem, vilka upprätthåller en stark yttrandefrihet, åtnjuter juridiska personer dock ett rättsligt skydd mot förtal genom straffrättslig eller civilrättslig lagstiftning. Juridiska personer åtnjuter därtill flertalet grundläggande ekonomiska och personliga fri- och rättigheter inom unions- och konventionsrätten. Av nämnda fri- och rättigheter är rätten till effektiva rättsmedel av särskild betydelse. Därtill är medlemsstater i Europeiska unionen (EU) skyldiga att tillhandahålla effektiva rättsmedel till enskilda för att säkra ett effektivt domstolsskydd. Det har ännu inte prövats huruvida en särskild civilrättslig skadeståndsreglering vid förtal mot juridisk person bör införas i svensk rätt, i syfte att skapa ett effektivt rättsmedel som är mindre benäget att inskränka yttrandefriheten.   I förevarande framställning konstateras att juridiska personer åtnjuter ett kommersiellt anseende och ett rykte som kan bli föremål för kränkningar genom förtal. Skadeverkningarna av förtal är i huvudsak ekonomiska. Svensk rätt, avseende bristen på rättsmedel vid förtal mot juridisk person, är oförenlig med unions- och konventionsrätten, eftersom den riskerar att direkt kränka juridiska personers grundläggande fri- och rättigheter. I svensk rätt existerar en möjlighet att reglera förtal mot juridisk person i skadeståndslagen (1972:207). Direkta ingrepp i den grundlagsskyddade yttrandefriheten undviks därigenom. Det särskilda civilrättsliga skyddet som i förevarande framställning föreslås, bör omfatta ogrundade uppgifter som utgör anklagelser om brott vilka har begåtts inom den juridiska personens verksamhet eller i dennas namn, eller eljest ogrundade uppgifter om specifik omständighet. Det nämnda skyddet mot förtal bör kunna göras effektivt genom införandet av en särskild skadeståndsregel.

This thesis discusses the responsibility of and risk for infestations of spruce bark beetle. The spruce bark beetle, Ips typographus, is a natural part of the Swedish forest ecosystem but causes severe financial damage in forestry. Since 2018, the spruce bark beetle infestations have been substantial in Sweden. The first task of the thesis is to evaluate the balance between the forest production interests and the environmental interests, based on the legal regulation of spruce bark beetle control. Production and environment are the equal aims of the Swedish Forestry Act. The regulation of spruce bark beetle control differs depending on whether the forest is in a conservation area or not. For example, owners of forests outside conservation areas are obliged to take care of damaged, fresh wood of spruce and pine, while such an obligation in general does not exist in conservation areas. In this evaluation, I conclude that the balance between the two interests in the spruce bark beetle regulation is good as a whole.  The second question of the thesis is the legal allocation of risk for spruce bark beetle infestations. In this investigation, it is examined whether established law presents a possibility to claim damages for spruce bark beetle infestations that may derive from an adjacent forest. The conclusion drawn is that the regulation of compensation for certain kinds of environmental damage in the Swedish Environmental Code probably would not be applicable as a legal basis for such a claim. By contrast, neighbour law and the Swedish Torts Act could be used as the basis of an action for damages. However, to prove causality regarding the origins of a specific infestation might bring problems, which altogether means that an action for damages faces considerable difficulties. Therefore lastly, some alternative ways of allocating the risk for spruce bark beetle infestations are presented. / I denna uppsats diskuteras ansvar och risk för granbarkborreangrepp. Granbarkborren, Ips typographus, är en naturlig del av skogens ekosystem men orsakar stora ekonomiska skador i skogsbruket. Sedan 2018 har granbarkborreangreppen i Sverige varit omfattande.  Uppsatsens första uppgift är att utifrån regleringen av granbarkborrebekämpning i skogen utvärdera avvägningen mellan produktions- och miljöintresset, som är skogsvårdslagens jämställda mål. Den rättsliga regleringen av bekämpning av granbarkborrar skiljer sig åt beroende på om skogen är skyddad eller oskyddad. Bland annat är ägare av oskyddad skog ålagda att ta hand om skadat, färskt barrvirke, medan en sådan skyldighet ofta saknas i skyddade områden. I utvärderingen kommer jag fram till att avvägningen mellan de två intressena över lag är god i granbarkborreregleringen.  Den andra frågan i uppsatsen är fördelningen av risk för granbarkborreangrepp. För att undersöka det utreds om det enligt gällande rätt är möjligt att få skadestånd för granbarkborreangrepp som kan härstamma från närliggande skyddad eller oskyddad skog. Slutsatsen är att 32 kap. miljöbalken förmodligen inte skulle vara tillämplig, medan däremot grannelagsrätten och skadeståndslagen kan läggas till grund för en sådan talan. Att bevisa orsakssambanden kan dock innebära problem, vilket sammantaget gör att en skadeståndstalan för granbarkborreangrepp från närliggande skog möter ansenliga hinder. Sist presenteras därför några alternativa sätt att fördela risken för barkborreangrepp.

Den skadeståndsrättsliga principen om den skadelidandes skyldighet att begränsa sin skada ärväl känd och vedertagen i svensk rätt. Principen åberopas ofta som invändning iskadeståndstvister av alla slag, och har därmed stor praktisk betydelse. Principens köprättsligaoch försäkringsrättsliga motsvarigheter är generöst behandlade i doktrinen. På denskadeståndsrättsliga sidan förhåller det sig annorlunda – det här är första gången som ämnetblir tillägnat ett eget arbete i Sverige. Det finns många rättsfall där skadebegränsningsskyldigheten aktualiseras, men på grund avdomskälens utformning är rättsfallens värde som vägledning begränsat. Jag anser emellertid attuppmärksamheten inte bör överfokuseras på dessa. Intar man ett framåtblickande perspektiv,finns det gott om material och idéer att hämta från den övriga civilrätten, från rättsekonominoch – inte minst – från utlandet. Arbetets strukturella och metodologiska ramverk är utformatså, att största möjliga nytta kan dras av främmande källor utan att en djupgående (och oftastointressant) komparativ utredning av dessa källor behöver göras. Det huvudsakliga syftet med undersökningen var att definiera skadebegränsningsprincipensansvarsgräns. Med hänsyn till framställningen omfattning, hade det inte varit möjligt att göragrundliga utredningar av enskilda delproblem. Istället är arbetet fokuserat på att utrönaallmängiltiga riktlinjer, tankemönster och ledtrådar, dels för skadebegränsningsbedömningen isig, och dels för den tänkbara rättsutvecklingen. Ett flertal sådana riktlinjer har kunnatdefinieras, något utspridda över principens tillämpningsområde, och ibland även i sammanhangdär det inte är uppenbart att det är skadebegränsningshänsyn som styr. Samtidigt har åtskilligasystemiska problem uppdagats såväl i principens tillämpning som i den underliggandenormbildningen. Jag har ödmjukt lagt fram några lösningsförslag, med ändamålet att främja enmer rättssäker tillämpning av principen, dels på grundval av gällande rätt, och dels på grundvalav den tänkbara rättsutvecklingen på området. / The doctrine of avoidable loss is a generally recognized principle in Swedish law. The doctrine is often invoked in damage claim disputes of all kinds, and is therefore important in practice. There is plenty of legal literature where the doctrine is treated in the context of sales law and insurance law. On the tort law side, however, there is nothing – this is the first dedicated work on the subject in Sweden. There are many tort cases where the question of avoidable loss is actualized, but due to the way the courts articulate the grounds for their rulings, the cases provide little guidance for the future, and therefore have little value as precedent. This is not necessarily an obstacle to the study. On the contrary, when looking outwards, I have found a wealth of ideas and study material in other areas of civil law, in law and economics, and in foreign law. The structural and methodological framework of the thesis was designed to allow for extraction of material from foreign sources without needing to conduct a thorough (and often uninteresting) comparative study. The main purpose of the investigation was to define the boundaries of the claimant’s liability as imposed by the doctrine. Considering the limited scope of the thesis, it would not have been possible to deconstruct the subject into details and conduct thorough investigations of those. Instead, the work was focused on determining general guidelines, thought patterns and clues; both de lege lata and de lege ferenda. Multiple such guidelines could be defined in various contexts where the doctrine is applied, but also, interestingly, in certain contexts where it is not obvious that considerations of avoidable loss are decisive. Multiple systemic issues have also been found, both in the application of the doctrine and in the underlying norms. I have humbly put forward several suggestions on how these issues could be alleviated to promote legal certainty in the doctrine’s application, both today and in the future.