Idag omfattar det skadeståndsrättsliga ansvaret för prospekt endast organledamöterna enligt regleringen i ABL. Frågan om ett utvidgat prospektansvar har genom en rapport från Finansinspektionen i september år 2021 fått ny aktualitet. Saken har varit flitigt diskuterad och har vid två tillfällen kulminerat och resulterat i konkreta lagförslag år 2005 och år 2013. Litteraturen som behandlar prospektansvar är omfattande och därav finns ett behov av att systematisera de argument som präglar den juridiska diskussionen. I uppsatsen har argumenten kategoristerats, systematiserats och analyserats i syfte kunna besvara om prospektansvaret bör utvidgas och hur en sådan utvidgning bör utformas. Kategorisering av de argument som använts i den juridiska debatten har i uppsatsen resulterat i fem huvudargument. Argumenten består av förtroendeargumentet, träffsäkerhetsargumentet, harmoniseringsargumentet samt investerarskyddsargumentet och borgenärsskyddsargumentet. Utredningen och analysen av de fem huvudkategorierna visar att övervägande skäl talar för att prospektansvaret bör utvidgas, men att det risker att utvidgningen inte blir ändamålsenlig om utformningen av ett sådant ansvar blir bristfällig. Därmed ligger samtliga fem huvudargument till grund för hur prospektansvaret bör utformas. I uppsatsen utreds särskilt vilket orsakskrav och beviskrav som bör råda, hur ansvarsfördelningen bör se ut mellan bolag och ansvariga organledamöter samt hur den ersättningsberättigade kretsen bör bestämmas. Efter avvägning av de juridiska argumenten föreslås i uppsatsen ett utvidgat prospektansvar. Ansvaret är utformat för att svenskt prospektansvar ska harmoniseras med andra länders reglering på området, för att förtroendet ska upprätthållas för kapitalmarknaden, för att ansvaret av aktörerna på kapitalmarknaden ska anses träffsäkert och för att det ska råda en balans mellan principen om borgenärsskydd och principen om investerarskydd.

This essay explores the rules of adjustment of compensation for wrongful imprisonment as applied to juveniles aged 15–18 from a child law perspective.  The Law of Compensation for Wrongful Deprivation of Liberty[1] excludes claims where the complainant has contributed to causing the deprivation, for instance through false confessions or other suspicious behavior. There are no exceptions for those who exhibited such behavior while they were underage. There is also no other guidance or precedent for special treatment of such cases with regard to the level of responsibility for the damages, although children are generally awarded a somewhat larger sum than adults. This essay considers the rules of exclusion in light of child rights, material laws concerning children in the justice system, as well as tort law principles regarding participation in causing damages to oneself. The purpose is to investigate whether there would be cause to change the law to include separate rules for children. The essay finds that preferential treatment of children is the rule rather than the exception, both in the criminal justice system, in torts, as well as with regard to the ability to enter agreements. This is mainly motivated by children's inability to take responsibility for their actions. Adults, commonly the child's parents or other legal guardians, but also representatives of the state, are to varying degrees tasked with taking responsibility for children and to protect them not only from others – but from themselves. The essay also finds that the cause of the damage, the deprivation of liberty, is different when it occurs during childhood, because: ·       Children are officially not punished for their crimes; their deprivation of liberty is defined as receiving care.  ·       The treatment children receive through the criminal justice system is more psychologically damaging to them than prison sentences are to adults and has far-reaching consequences regarding their development.  ·       The state has greater responsibility for children than for adults. ·       The nature of the fundamental rights violated through the confinement are different, as children do not fully have the same freedom as adults, and because they have rights which adults do not have. After considering a range of legal and non-legal factors, it would be reasonable and consistent to regulate children's claims to compensation for wrongful deprivation of liberty more preferentially. The state has a responsibility for the welfare and healthy development of children in general, as well as a duty to ensure that children are not being deprived of their liberty unless it is necessary to do so, according to article 37 of the UN Convention on the Rights of the Child which holds a status as Swedish law since January 2020.[2] Research has shown young age and life adversity to be clear risk factors for falsely confessing to a crime. This should merit some caution on the side of the state when handling confessions from young people; especially when adult family members or friends could be suspected of the same crime. The very unequal power balance between the child and the state in that context should be reflected in the rules of adjustment of compensation. Another important issue with the current legislation is that children are unable to apply for the compensation without the signature(s) of their legal guardian(s), which has not been compensated for with regard to prescription. This is the case for various damage claims of children against the state. Thus, children are offered a shorter time than adults to personally claim compensation. The essay also considers whether an individual could claim this type of preferential treatment more directly based on the United Nations Convention on the Rights of the Child. Results in this regard are inconclusive. Importantly, while there may be reasons both for and against any changes, it is clear from the seriousness of the subject matter that such reasons should be explored and considered by the lawmaker.   [1] Lag (1998:714) om ersättning för felaktigt frihetsberövande (My translation. No official English translation appears to be available.)[2] Although originally ratified in 1989.

Violation of a person’s integrity through crime is a non-financial damage regulated in the Tort Liability Act, Chapter 2, section 3. The provision states that for liability to be imposed on the perpetrator, it is required that the violation is caused through crime and that the violation is assessed as serious. Whether a violation is considered serious depends on all relevant circumstances surrounding the offence. These circumstances can either be related to the criminal offence itself, the perpetrator, or the victim. Through a legal dogmatic method, the overall purpose of this thesis has been to contribute with an understanding of the concept of violation and its distinctive features, with a special focus on victim-related circumstances. By studying the development in case law, both from the Swedish supreme court and lower courts, and guiding decisions from the Swedish Crime Victim Authority, the analysis has shown that if a victim, prior to the violation, behaves reprehensibly it may indicate that the victim is not safeguarding his or her integrity. This may lead to the perpetrator not being liable for damages, or in the alternative, that the damages are reduced. The thesis has sought to provide an answer to when and how the victim’s behavior affects his or her right to get compensated for a violation through crime. Although the victim’s behavior can affect the assessment of the violation in hand, the thesis has shown that the victim’s own perception of the violation is not of primary importance to whether he or she should get compensated. This is because the assessment of the damages shall be based on objective criteria where prevailing ethical and social values are of interest. Therefore, one could argue that the damages for violation through crime is intended to compensate for the criminal offence itself rather than to compensate for any actual harm. In this way, the provision on violation through crime distinguish from other types of dam- ages that are governed by the Tort Liability Act. The opposition between different interests – such as subjective/objective and violation/harm – has shown that the concept of violation is struggling with an inherent conflict and ambivalence. In accordance with the purpose of this thesis, attention has been drawn to the concept of violation and its ambivalent nature in order to highlight its characteristics and distinctive features.

Huvudregeln i svensk rätt är att var och en ska ha sin egendom tryggad från övertaganden genom tvång. Den kan dock åsidosättas om det är befogat av angelägna allmänna intressen. Ledningsrätt för allmänt ändamål kan vara ett sådant intresse. Fastighetsägare som tvingas upplåta mark till ledningsrätt ska vara tillförsäkrad full ersättning för förlusten. Ersättningen ska utgå från det skadeståndsrättsliga perspektivet om oförändrad förmögenhetsställning. Fastighetsägaren ska inte förlora något på upplåtelsen. Bedömningen av skadans värde görs normalt utifrån marknadsvärdeminskningen på den berörda fastigheten. Marknadsvärdet av fastigheten före skadan jämförs med marknadsvärdet efter skadan. Marknadsvärde är dock ett teoretiskt begrepp som enbart kan bedömas, inte räknas fram med fullständig säkerhet. En konsekvens är att det vid marginella intrång är mycket svårt att värdera skadan utifrån de angivna ramarna. Värdet av det upplåtna området kan därför istället direktuppskattas. I praxis har det visats att HD dömt ut ersättning vid marginella intrång för obetydliga skador som inte varit möjliga att bedöma på annat sätt än skönsmässigt. Lantmäteriet har, för att förenkla värderingen av vissa fall av intrång, infört normer för bedömningen. Dessa normer är inte heltäckande, vilket leder till att förrättningslantmätare i den konkreta handläggningen använder metoder som tar tid och inte är kostnadseffektiva i förhållande till de ersättningsnivåer som beslutas. Det finns därför ett behov av att införa normer som förenklar handläggningen, särskilt vid marginella intrång. Vid utformningen av normer är en svår fråga vem som ska stå för osäkerheten som följer av en värdering. Är det rimligt att fastighetsägare blir något överkompenserade genom intrångsersättningen? Normer som syftar till att förenkla värderingen bör rimligtvis ha en viss säkerhetsmarginal som säkerställer att fastighetsägare som blivit utsatt för upplåtelse eller markövertagande får full kompensation.

No description available.

Som ett resultat av samhällsutvecklingen och den rådande klimatkrisen har ett ökat fokus på hållbarhet aktualiserats. Det har i samhällsdebatten framförts för- och motargument avseende att aktiebolag bör implementera en hållbar bolagsstyrning i större eller mindre utsträckning. Aktiebolag bedrivs med utgångspunkt i syftet att bereda aktieägarna vinst, men 3 kap. 3 § ABL tillskriver aktieägarna möjlighet att helt eller delvis ändra syftet i bolagsordningen. Det finns skilda tolkningar i frågan huruvida 3 kap. 3 § ABL tillåter styrelsen att beakta hållbarhet i sitt beslutsfattande. Å ena sidan påpekas att vinstsyftet ämnar ge aktieägarna ett skydd, eftersom det kan sägas utgöra en garanti för avkastning på deras investering. Tolkningen ligger i linje med den traditionella aktieägarmodellen. Å andra sidan kan grundtankarna i intressentmodellen, som ämnar att tillgodose fler än aktieägarnas intressen, anses vara en lösning på aktiebolagets roll i hållbarhetsfrågan. Modellen som bäst återspeglar 3 kap. 3 § ABL torde dock vara enlightened shareholder value model. Argumentet att långsiktig vinst och hållbarhet kan gynna bolaget ekonomiskt, till exempel till följd av goodwill, ger styrelsen utrymme att beakta hållbarhet som ett led i att generera vinst till aktieägarna. En implementering av ett syfte med fokus på hållbarhet jämte vinstsyftet torde vid första anblick utvidga styrelsens utrymme för att beakta hållbarhet, men på grund av att vinst och hållbarhet kan utgöra målkonflikter kan en sådan implementering föranleda svårigheter vid prioritering av målen. En överträdelse av verksamhetssyftet kan åsamka styrelsen skadeståndsansvar enligt 29 kap. 1 § ABL. Syftet med uppsatsen är att utreda om intressenter, utöver aktieägarna, har möjlighet att föra en sådan skadeståndstalan mot styrelsen. En förutsättning för skadestånd är att skadan har drabbat det intresse som skyddas av den norm som skadevållaren har överträtt. 3 kap. 3 § ABL anses vara en aktieägarskyddsregel. Därmed torde endast aktieägarna omfattas av normskyddet vid överträdelse av syftet. Så torde fallet vara även när bolaget har ett helt eller delvis annat syfte än vinst, eftersom det ligger i aktieägarnas intresse att ändra syftet. Slutsatsen föranleder att syftesstridiga handlingar riskerar att bli sanktionslösa. En omformulering av 3 kap. 3 § ABL med innebörden att samtliga intressenter erhåller ett skydd skulle innebära att övriga intressenter, utöver aktieägarna, omfattas av normskyddsläran. Däremot synes uppenbarhetskriteriet föranleda svårigheter för intressenterna att kunna föra en skadeståndstalan mot styrelsen vid beslutsfattande som strider mot syftet.

Den tekniska utvecklingen, närmare bestämt introduktionen av fenomenet självkörande fordon, har medfört att det i skrivande stund föreligger viss oklarhet beträffande ansvarsfrågan enligt gällande rätt. Denna oklarhet har varit föremål för diskussion i ett delbetänkande från regeringen. I SOU 2016:28 finns sammanfattade förslag på reglering, däremot endast avseende försöksverksamheten ”Drive Me” som biltillverkaren Volvo ligger bakom. För att bemöta denna oklarhet har rättsläget diskuterats och problematiserats i hopp om ökad insikt i frågan. Detta utifrån framförallt skadeståndslagen, trafikskadelagen och produktansvarslagen samt generella skadeståndsrättsliga principer och ansvarsformer. Sammantaget har det kunnat konstateras att det inte finns någon självklar lösning på problemet, även om det i ett flertal situationer går att få en uppfattning av vad som vore juridiskt rimligt. Uppsatsen bidrar således till en problematisering av rättsläget inför den kommande harmoniseringen av teknik och juridik; ett steg i utvecklingen. / The technological development, specifically the introduction of the phenomenon of driverless vehicles, has meant that the time of writing, some ambiguity regarding the issue of liability under the law exists. This uncertainty has been discussed in an interim report from the government. Proposals on regulation are summarized in current SOU, however, only for the pilot project “Drive Me” as the automaker Volvo is behind. In order to address this uncertainty, the legal position has discussed and problematized in the hope of increasing awareness on the issue. Mainly from tort liability, Traffic damage Act, product liability law and liability forms and general principles of tort law. Overall, it´s been established that there is no obvious solution to the problem, although it´s possible to get an idea of what would be legally reasonable in a number of situations. The essay contributes thus to a discussion of problems of the legal position for the upcoming harmonization of technology and law; a stage of development.

No description available.

No description available.

Under senare tid har allt fler företag börjat utöva verksamhet där mark nyttjas för olika aktiviteter med stöd av allemansrätten. HD har bedömt att sådant nyttjande; kanalisering, är tillåtet med stöd av allemansrätten, men uttalade i NJA 1996 s. 495 (”Forsränningsmålet”) samtidigt att nyttjandet bara är tillåtet så länge marken inte skadas. Eftersom skadeståndsfrågan aldrig har prövats i samband med allemansrätten har föremålet för denna uppsats varit att utreda möjligheterna att utfå ersättning för skador via allmänna skadeståndsrättsliga regler, skadestånds- och avhjälpandeansvaret i miljöbalken samt för intrång i äganderätten via expropriationslagen och möjligheten att få ersättning ur en försäkring. Expropriationsalternativet kan inte användas idag, eftersom marknyttjande med stöd av allemansrätten är ett icke ersättningsgillt intrång i äganderätten. Möjligheterna till att betrakta en skada på marken som en sakskada är stora. Det finns emellertid omständigheter som skapar komplikationer för båda skadeståndsansvarsformerna. En allmän skadeståndstalan kräver att culpa hos skadevållaren kan bevisas, vilket kan vara svårt när många människor vistas på en plats samtidigt. Kanalisatören kan betraktas som culpös enligt principerna om kumulativ eller anonym culpa, enligt vilka en principal blir ansvarig, trots att de individer han ansvarar för inte, var och en för sig, varit culpösa. Det miljörättsliga skadeståndsansvaret bygger på ersättning för störningar som inte är orts- eller allmänvanliga. När det gäller allemansrättsligt nyttjande torde många störningar betraktas som just orts- eller allmänvanliga. Avhjälpandeansvaret i miljöbalken bygger på ersättning för miljöfarlig verksamhet, och det är tveksamt om det kan tillämpas på kanalisatörens verksamhet. Expropriationsersättning på grund av allemansrättsligt nyttjande tillerkänns inte markägaren enligt gällande rätt, vilket kan tyckas märkligt eftersom många nyttjandeformer som påminner om allemansrätten, t.ex. servitut, medför sådan ersättningsrätt. Det finns vissa möjligheter att ersätta markskador ur försäkringar. Dock är de flesta skador följden av invasionsproblematik, som är mycket svårt försäkra. Samtliga ersättningsformer har visat sig otillräckliga för att ersätta skador som är estetiska och ideella, eftersom sådana skador inte kan beräknas i pengar. Beroende på hur marknyttjande med stöd av allemansrätten betraktas har man olika åsikt om i vad mån kanalisatören borde ersätta markägaren för skador på marken. Om nyttjandet uppfattas som någonting som finns vid sidan av markäganderätten är endast konkreta skador ersättningsgilla. Om man anser att nyttjandet är ett intrång i äganderätten och en förmögenhetsöverföring från markägaren till kanalisatören bör emellertid redan rätten att nyttja marken föranleda ersättning. Den ersättningsform som bäst tillgodoser markägarens intresse av att få skador på marken åtgärdade och få ersättning för ekonomisk förlust är avhjälpandeansvaret. Endast det ansvaret reparerar till fullo skador på miljön. Det krävs emellertid ett domstolsavgörande för att slutligen klargöra avhjälpandeansvarets tillämplighet. / Recently, more and more companies have come to exercise activities under the right of public access on land that belongs to whomever. The High Court has assessed that such use of land; channeling, is permitted, but in NJA 1996 s. 495 (“The Rafting Case”) also announced that this use is only allowed as long as the land remains unharmed. Since the question of damages in the context of the right of public access has not yet been treated in jurisprudence, the object of this thesis has been to investigate the possibilities to obtain restitution for damages via tort law, liability under the environment act as well as for proprietary intrusions under the expropriation act and restitution via insurance. Expropriation, however, cannot currently be made use of, since the right of public access is an intrusion which does not entail restitution. There are extensive possibilities for considering damage to the land as damage to property. However, there are ramifications for both the legal options for damages: the tort law and the environmental act. The tort law requires tortuous behaviour from the tortfeasor to be established, which is difficult when several persons stay at one place simultaneously. The canalizer may be considered tortuous under the principle of vicarious liability and cumulative or anonymous tort. According to these principles, the canalizer is responsible for the actions of certain individuals, even though they have not, individually, been negligent. The environmental liability for damage is based on restitution for disturbances that are not common to the place nor to the general public. This fact is difficult to establish in the context of the right of public access. The remedial responsibility of the environmental act is constructed for operations that are harmful to the environment, which is why it is dubious whether the responsibility is applicable to the canalizer’s activities. Currently, compensation for expropriation cannot result of use of land under the right of public access. This is peculiar, since many usufructs reminiscent of the right of public access, i.e. the easement, result in such compensation. Some forms of damage to the land can be insured. Although, most damage in this context arise from invasion, a cause of damage which is nearly impossible to insure. All forms of restitution have proven insufficient for compensating damage that is esthetic or otherwise non-pecuniary. Depending on if the right of public access is regarded as proprietary intrusion or something that exists alongside the right to property, one comes to different conclusions about the extent of compensation for damage. In the former case, only substantial damage is compensable. In the latter case, even the right to use the land occasions compensation. The liability which best meets the needs of the proprietor: compensation and restoration of damage to his property, is the remedial responsibility of the environmental code. This responsibility alone fully restores harm to the environment. However, the applicability of the remedial responsibility needs to be established in jurisprudence.