Sverige har ett av världens högsta skattetryck vilket medför att det alltid varit attraktivt med skatteplanering och skatteundandragande aktiviteter för att finna förmånligare skattesituationer. Ett regelverk som kan anses ge upphov till att många skattskyldiga försöker finna förmånligare skattesituationer i form av skatteundandragande aktiviteter är de så kallade fåmansföretagsreglerna som innebär för de som träffas, att beskattning kan komma att ske i både inkomstslaget kapital och inkomstslaget tjänst. Ett förfarande som blivit uppmärksammat i praxis och som framställningen är koncentrerad på, är då en svensk fåmansföretagare överlåter sina andelar till underpris till ett av honom ägt holdingbolag i ett annat land beläget inom EES-området, som i sin tur överlåter andelarna till marknadspris till en extern köpare i Sverige. Sedan Sverige omarbetat sin lagstiftning avseende underprisöverlåtelser av kapitalvinstbeskattade tillgångar efter påtryckningar från EG-domstolen kan dessa överlåtelser göras till utländska bolag belägna inom EES-området utan att uttagsbeskattning blir aktuell. Efter utflyttning från Sverige undkommer den skattskyldige svensk skatt. Det har uppstått frågor kring om det går att bortse från det utländska holdingbolaget och istället anse att fåmansföretagaren avyttrar sina aktier direkt till den externa köparen då det utländska bolaget endast används som mellanhand i syfte att undkomma svensk skatt. Förfarandet var för handen i RÅ 2008 not. 169 och framställningen syftar till att ur ett rättseffektivitetsperspektiv utreda om förfarandet kan angripas med hjälp metoder mot skatteflykt i svensk rätt där en närmare studie av principen om rättshandlingars verkliga innebörd, skatterättslig genomsyn och skatteflyktslagen omfattas. Syftet är vidare att utreda det eventuella behovet av en förändring av gällande rätt för att bidra till förbättrad rättseffektivitet i det här avseendet. Principen om rättshandlingars verkliga innebörd innebär en omklassificering av den beteckning den skattskyldige åsatt rättshandlingen till rättshandlingens verkliga innebörd då det föreligger diskrepans mellan dess form och innehåll. De företagna rättshandlingarna i RÅ 2008 not. 169 kan inte omklassificeras då de är verkliga och inte felrubricerade. Det har genom RÅ 2004 ref. 27 konstaterats att det inte finns någon möjlighet att i praxis underkänna civilrättsligt giltiga rättshandlingar då de genomförts endast i skattesyfte. Att en sådan praxismetod mot skatteflykt inte existerar har även bekräftats genom RÅ 2008 not. 169. Av den anledningen kan inte förfarandet angripas med hjälp av skatterättslig genomsyn. Den enda möjligheten att angripa förfarandet är med hjälp av skatteflyktslagen. Enligt min åsikt bör förfarandet som var för handen i RÅ 2008 not. 169 kunna angripas med hjälp av skatteflyktslagen då de fyra rekvisiten för detta är uppfyllda. Skatteflyktslagen behöver därför enligt min mening inte genomgå en förändring för att uppnå högre rättseffektivitet.

En typ av beskattningsregler som finns i de flesta av EU:s medlemsstater är Controlled Foreign Corporation(CFC)-lagstiftning. CFC-lagstiftningen reglerar beskattning av delägare i utländska juridiska personer med lågbeskattade inkomster. Den svenska CFC-lagstiftning är bl.a. till för att motverka och hindra internationell skatteflykt. Det kan t.ex. handla om svenska företag som äger företag med säte i s.k. skatteparadis eller lågskatteländer. CFC-lagstiftning har länge kritiserats för att strida mot dels etableringsfriheten, dels fri rörlighet för kapital. Redan under arbetet med den nya svenska CFC-lagstiftningen som trädde i kraft 1 januari 2004 ifrågasattes reglernas kompatibilitet med EG-rätten. I september 2006 avgjorde EG-domstolen ett mål, det s.k. Cadbury Schweppes-målet, rörande den brittiska CFC-lagstiftningens kompatibilitet med gemenskaprätten. Detta avgörande kan antas komma att ha stor betydelse i framtiden, inte bara för Storbritannien, utan även för övriga EU-medlemsländer. I uppsatsen analyseras hur den svenska CFC-lagstiftningen kan anpassas efter EG-rätten. Vidare utreds och identifieras de problemområden som finns i dagens uppbyggnad av CFC-lagstiftningen samt analyseras betydelsen och konsekvenserna av Cadbury Schweppes-fallet gällande CFC-lagstiftning som EG-domstolen har avgjort.

De skattepliktiga informationsutbytesregelverken finns till för att länder ska ha möjlighet till en korrekt beskattning av sina medborgare. Det här arbetet är en granskning av hur bra de skattepliktiga informationsutbytesregelverken fungerar i praktiken. För att granska effektiviteten har jag granskat informationsutbytesavtalen mellan Sverige och tre före detta ansedda skatteparadis, Luxemburg, Liechtenstein och Schweiz.

No description available.

<p>Sverige har ett av världens högsta skattetryck vilket medför att det alltid varit attraktivt med skatteplanering och skatteundandragande aktiviteter för att finna förmånligare skattesituationer. Ett regelverk som kan anses ge upphov till att många skattskyldiga försöker finna förmånligare skattesituationer i form av skatteundandragande aktiviteter är de så kallade fåmansföretagsreglerna som innebär för de som träffas, att beskattning kan komma att ske i både inkomstslaget kapital och inkomstslaget tjänst.</p><p>Ett förfarande som blivit uppmärksammat i praxis och som framställningen är koncentrerad på, är då en svensk fåmansföretagare överlåter sina andelar till underpris till ett av honom ägt holdingbolag i ett annat land beläget inom EES-området, som i sin tur överlåter andelarna till marknadspris till en extern köpare i Sverige. Sedan Sverige omarbetat sin lagstiftning avseende underprisöverlåtelser av kapitalvinstbeskattade tillgångar efter påtryckningar från EG-domstolen kan dessa överlåtelser göras till utländska bolag belägna inom EES-området utan att uttagsbeskattning blir aktuell. Efter utflyttning från Sverige undkommer den skattskyldige svensk skatt. Det har uppstått frågor kring om det går att bortse från det utländska holdingbolaget och istället anse att fåmansföretagaren avyttrar sina aktier direkt till den externa köparen då det utländska bolaget endast används som mellanhand i syfte att undkomma svensk skatt. Förfarandet var för handen i RÅ 2008 not. 169 och framställningen syftar till att ur ett rättseffektivitetsperspektiv utreda om förfarandet kan angripas med hjälp metoder mot skatteflykt i svensk rätt där en närmare studie av principen om rättshandlingars verkliga innebörd, skatterättslig genomsyn och skatteflyktslagen omfattas. Syftet är vidare att utreda det eventuella behovet av en förändring av gällande rätt för att bidra till förbättrad rättseffektivitet i det här avseendet.</p><p>Principen om rättshandlingars verkliga innebörd innebär en omklassificering av den beteckning den skattskyldige åsatt rättshandlingen till rättshandlingens verkliga innebörd då det föreligger diskrepans mellan dess form och innehåll. De företagna rättshandlingarna i RÅ 2008 not. 169 kan inte omklassificeras då de är verkliga och inte felrubricerade. Det har genom RÅ 2004 ref. 27 konstaterats att det inte finns någon möjlighet att i praxis underkänna civilrättsligt giltiga rättshandlingar då de genomförts endast i skattesyfte. Att en sådan praxismetod mot skatteflykt inte existerar har även bekräftats genom RÅ 2008 not. 169. Av den anledningen kan inte förfarandet angripas med hjälp av skatterättslig genomsyn. Den enda möjligheten att angripa förfarandet är med hjälp av skatteflyktslagen. Enligt min åsikt bör förfarandet som var för handen i RÅ 2008 not. 169 kunna angripas med hjälp av skatteflyktslagen då de fyra rekvisiten för detta är uppfyllda. Skatteflyktslagen behöver därför enligt min mening inte genomgå en förändring för att uppnå högre rättseffektivitet.</p>

<p>Varje år går svenska staten miste om stora summor i skatteintäkter, intäkter som försvinner till följd av både medvetna och omedvetna fel gjorda av de skattskyldiga. Staten har genom olika åtgärder länge arbetat för att på bästa sätt försöka motverka skattebortfallet. I Sverige finns det tre repressiva metoder mot skatteundandragande aktiviteter: skatteflyktslagen, special- och stopplagstiftning och genomsynsprincipen. Skatteflyktslagen infördes 1980. Genomsynsprincipen är däremot inte lagstadgad utan har utvecklats genom praxis och dess existens har länge diskuterats, likaså om den skall kodifieras. Under 2007 tog debatten avseende genomsynsprincipen ny fart.</p><p>Genomsynprincipen är en repressiv metod genom vilken skatteundandragande aktiviteter bekämpas och framförs som ett komplement till skatteflyktslagen. Principen innebär att företagna rättshandlingar bedöms utifrån dess verkliga innebörd istället för dess formella. Genom att tillämpa genomsynsprincipen ges handlingar de rättsverkningar som de i verkligheten ger upphov till och parternas syfte och intentioner med transaktionerna läggs till grund för beskattningen, inte handlingarnas yttre form eller beteckning.</p><p>Hur skattebasen på bästa sätt skall skyddas och vilken repressiv metod som bäst uppfyller kravet på förutsebarhet, effektivitet, legalitet och rättssäkerhet är svårt att avgöra. Syftet med denna uppsats är därför att nå en slutsats om en kodifiering av genomsynsprincipen skulle leda till en mer rättssäker och förutsebar repressiv metod mot skatteundandragande aktiviteter.</p><p>Det är inte givet att en kodifiering av genomsynsprincipen skulle medföra en mer rättssäker och förutsebar rättstillämpning. Det är emellertid uppenbart att klarare riktlinjer behövs avseende genomsynsprincipen då dess tillämpning idag är mycket oklar. Att formulera så pass klara och precisa rekvisit att rättsläget nämnvärt förbättras får anses vara en svår uppgift. Vi anser dock att genomsynsprincipen bör införas som en ytterligare paragraf i skatteflyktslagen för att på det sättet uppnå en mer rättssäker och förutsebar repressiv metod mot skatteundandragande aktiviteter. Genom denna åtgärd skulle det klargöras vilka bedömningsgrunder domstol har vid underkännande av rättshandlingar. Tydliga förarbeten skulle även arbetas fram och eftertaxering och uttagandet av skattetillägg skulle ske med stöd i lag. Det skulle därutöver tydliggöras att det finns en ytterligare metod, utöver skatteflyktslagen, för att angripa skatteundandragande aktiviteter. Skatteflyktslagens omfattning borde vidare utvidgas till att omfatta samtliga skatteslag för att på det sättet omfatta så många skattekringgåenden som möjligt.</p>

Kvalificerade aktier i fåmansföretag skall enligt bestämmelserna i 57 kapitlet IL beskattas i både inkomstslaget kapital och tjänst. Genom att genomföra en upprepad intern aktieöverlåtelse kan en företagsägare avkvalificera sina aktier och beskattas enligt reglerna om kapital. I RÅ 2009 ref. 31 anses att ett förfarande med upprepade interna aktieöverlåtelser utgör skatteflykt vilket väcker frågan om när ett generationsskifte av ett fåmansföretag genom upprepad intern aktieöverlåtelse anses vara skatteflykt. Generalklausulen i skatteflyktslagen består av fyra rekvisit. Samtliga rekvisit måste vara uppfyllda för att lagen skall vara tillämplig. Den avgörande faktorn i bedömningen av när ett förfarande med upprepade interna aktieöverlåtelser vid generationsskiften av fåmansföretag anses vara skatteflykt är om aktierna är kvalificerade efter förfarandet eller inte. Om aktierna blir kvalificerade trots att generationsskiftet genomförts med upprepade interna aktieöverlåtelser är skatteflyktslagens första rekvisit inte tillämpligt och eftersom det krävs att samtliga fyra rekvisit är uppfyllda för att lagen skall bli tillämplig utgör förfarandet inte skatteflykt. Om aktierna däremot inte blir kvalificerade har företagsägaren uppnått en skatteförmån som gör att skatteflyktslagens första rekvisit är uppfyllt och skatteflyktslagen kan bli tillämplig. Skatteflyktslagen är således tillämplig i de fall där företagsägaren genomfört ett generationsskifte genom upprepade interna aktieöverlåtelser och andelarna inte längre är kvalificerade. Vidare krävs det att företagsägaren medverkat i rättshandlingarna, direkt eller indirekt, att företagsägaren haft för avsikt att erhålla en skatteförmån och att en beskattning på grundval av förfarandet strider mot de särskilda beskattningsreglerna i 57 kapitlet IL. / Qualified stock options in a company with limited owners shall, according to regulations in the 57th chapter in the Swedish Income tax act, be subject for taxation both as income for performing service and as capital. By repeatedly performing an internal stock handover, a company-owner can un-qualify his stocks. With unqualified stock options, he will only have to pay tax for income as capital, not for services. In RÅ 2009 ref. 31, the Swedish Supreme Administrative Court have decided that repeated reiterated internal stock transfers will be considered as tax evasion. This leads to the question of when a generation swift trough reiterated internal stock transfers will be considered tax evasion. In the general clause of tax evasion there are four prerequisite to be fulfilled. All of these have to be fulfilled in order to judge the case as tax evasion. The determining factor in this judgment is whether the stock options are qualified or not. If the stock options through the internal transfer become qualified, even though the transfer has been made by reiterated handovers, the first prerequisite is not fulfilled and therefore the case cannot be judge as tax evasion. It is considered as tax evasion in cases where the company has made a generation swift by repeatedly internal handovers of stock options, and the stock options are no longer qualified. It is important that the company owner has been involved, directly or indirectly, in the handover of the stock options, the owner must also have a purpose to get lower taxation, that the taxation was lower because of the above actions and finally that the actions are in conflict with the legislation for it to be considered as tax evasion.

Sammanfattning Inom den direkta beskattningens område har medlemstaterna i den Europeiska Unionen till stor del behållit sin behörighet men ska likväl beakta EU-rätten vid utövandet av denna behörighet. EU-rätten har dock fått ett allt större inflytande på den direkta beskattningens område genom bestämmelserna om den fria rörligheten och etableringsfriheten som till viss del begränsar medlemsstaternas behörighet. Medlemsstaterna måste rättfärdiga en nationell bestämmelse som är i konflikt med etableringsfriheten för att få tillämpa den och ofta åberopas den principiellt accepterade rättfärdigandegrunden förhindra skatteflykt. Det är dock inte ovanligt att nationella bestämmelser anses oförenliga med etableringsfriheten om de syftar till att förhindra förlust av skatteintäkter. Att förhindra förlust av skatteintäkter är inte en accepterad rättfärdigandegrund då den anses vara grundad på rent ekonomiska intressen och således inte utgör ett tvingande hänsyn till allmänintresset. En medlemsstat vars nationella bestämmelse ämnar förhindra skatteflykt åsyftar dock högst sannolikt att indirekt förhindra att de skatteintäkter hänförbara till medlemsstaten går förlorade vilket tyder på att även denna rättfärdigandegrund kan anses grundad i ett ekonomiskt intresse från medlemstaterna. Frågan uppkommer därför om det finns en tydlig gränsdragning mellan dessa två rättfärdigandegrunder. Innebörden av förhindra förlust av skatteintäkter måste anses inrymmas i medlemsstaternas ändamål med att söka förhindra skatteflykt. Dessa två rättfärdigandegrunder har således samma syfte och därför kan uppdelningen av dessa inte anses helt självklar. Gränsdragningen mellan dessa rättfärdigandegrunder anses således inte tillräckligt tydlig för att kunna hävda att förutsebarhet de facto föreligger för medlemsstaterna vid tillämpningen av respektive rättfärdigandegrund. / Abstract The Member States in the European Union have kept their authority within the area of direct taxation but must still observe Community law when exercising this authority. However, Community law has received a major influence on the area of direct taxation through the free movement provisions and the freedom of establishment, which limits the authority of the Member States. If a national measure restricts or hinders the freedom of establishment, the Member States must justify the measure in order to be able to apply it and the prevention of tax avoidance is an often referred ground of justification that is accepted in principle. It is however not unusual that a national measure is considered in breach with the freedom of establishment if it refers to the prevention of loss of tax revenue. The loss of tax revenue is not an accepted ground of justification as it is considered to be based on merely economic interests and thus not regarded as a matter of overriding general interest. A Member State whose national measure aims at preventing tax avoidance, most likely also aims to prevent that tax revenues derived from the Member State is not deprived from it. This indicates that prevention of tax avoidance also is based on an economic interest which arise the question whether or not there is a distinct differentiation between these grounds of justification. The meaning of the loss of tax revenue is considered to be included in the objective of the Member States when they seek to prevent tax avoidance. Accordingly, these two grounds of justification have the same purpose and the separation between them can therefore not be considered as obvious. The differentiation between these grounds of justification is hence not obvious enough to be able to claim that predictability is at hand for the Member States when applying concerned ground of justification.

Skatteflykt är ett allvarligt samhällsproblem som förekommer på alla inkomstnivåer och i alla samhällsgrupper. Det är således viktigt att staten upprättar och upprätthåller adekvata åtgärder för att förhindra skatteflykt. En av de metoder som anammats för att förhindra skatteflykt är införandet av speciallagstiftning, vars syfte är att förhindra skatteflykt i vissa särskilt angivna fall. Ytterligare en metod som anammats är etablerandet av en lagstiftad generalklausul, föreskriven i 2 § lag (1995:575) mot skatteflykt. Skatteflyktslagen är omdiskuterad samt kritiserad och det föreligger många frågetecken kring lagens tolkning och tillämpning. Förevarande uppsats syftar till att klargöra några av dessa frågetecken. Det fjärde rekvisitet i 2 § skatteflyktslagen är det mest omdebatterade rekvisitet i skatteflyktslagen och det rekvisit som föranleder mest svårighet i rättstillämpningen. I förevarande uppsats undersöks således dels hur det fjärde rekvisitet i 2 § skatteflyktslagen fastställs, dels hur denna bedömning påverkas av att ett område har detaljreglerats genom speciallagstiftning. Vidare undersöks möjligheten att tillämpa skatteflyktslagen för att täta luckor i speciallagstiftningen. Luckor i lagstiftningen föreligger när en skattskyldig finner en möjlighet att genom gällande lagstiftning uppnå en lägre beskattning än vad som varit lagstiftarens intention. Undersökningen i uppsatsen belyser de viktigaste faktorerna för bedömningen av det fjärde rekvisitet. Av stor vikt är bland annat om ett förfarande är avsett eller förutsett av lagstiftaren. Vidare visar undersökningen att bedömningen av det fjärde rekvisitet kan påverkas av att ett område har detaljreglerats genom speciallagstiftning. Anledningen till detta är att vissa förfaranden som uppkommer på detaljreglerade områden anses vara förutsedda av lagstiftaren, då lagstiftaren i stor utsträckning förutsetts ha beaktat vilka förfaranden som kan uppkomma på området under lagstiftningsarbete. Det anförda innebär att skatteflyktslagen inte kan tillämpas då fjärde rekvisitet i 2 § skatteflyktslagen inte är uppfyllt. Undersökningen visar även på att både lagstiftningsluckor som lagstiftaren har kännedom om och lagstiftningsluckor som lagstiftaren inte har kännedom om, kan tätas genom en tillämpning av skatteflyktslagen. Slutligen diskuteras de lege ferenda om skatteflyktslagen borde få tillämpas för att täta luckor i lagstiftningen.

Since 2015, the tax avoidance rule in the Amending Directive 2015/121 imposes minimum requirements on the EU member states to take measures to prevent abuse of the withholding tax exemption granted under the Parent-Subsidiary Directive 2011/96/EU. The applicable Swedish abuse rule in section 4(3) of the Swedish Withholding Tax Act, according to which the Amending Directive in this respect has been implemented, has been criticised for not meeting the minimum requirements of the directive. This investigation shows that the Swedish abuse rule is deficient, which is why an adjustment and adaptation of the Swedish tax abuse law to the EU law is necessary. It has been argued that the Swedish Tax Avoidance Act (STAA), which is not applicable in the context of withholding tax, in this respect would better meet the minimum requirements of the Amending Directive than the current abuse rule. The aim of this study is to determine the possibility of applying the STAA to avoidance of withholding tax. This is achieved by examining the relationship of the STAA with EU law in two steps. Firstly, the study investigates whether section 2 of the STAA meets the minimum requirements of the Amending Directive. However, the scope of the Amending Directive is ultimately determined by the general principle of EU law, according to which abuse of rights is prohibited, and the public interest in preventing tax avoidance is applied as a justification under the rule of reason doctrine for restricting treaty freedoms. Secondly, the study therefore investigates whether an application of the STAA in the context of withholding tax would be compatible with the free movement of capital. The study indicates that there is a risk that an application of the STAA in the context of withholding tax would neither fully meet the minimum requirements of the Amending Directive nor be fully compatible with the free movement of capital. For this reason, the conclusion is that it would not be possible to make the STAA, as its section 2 is currently formulated, applicable in the context of withholding tax. To ensure the impact of EU law and the compliance of Swedish law with both primary and secondary EU law there are, in my opinion, two effective alternatives. One is to adjust section 2 of the STAA to comply with the EU abuse rules and make the STAA applicable also in the context of withholding tax. Alternatively, the Supreme Administrative Court of Sweden could clarify that the general prohibition of abuse of rights under EU law should always be applied on abuse of the Parent-Subsidiary Directive.