The biological diversity of the world has decreased. Sweden has ratified the UN Convention "Convention on Biological Diversity" which aims to increase biodiversity. Formally protected areas in Sweden are national park, national reserve, habitat area and conservation area. Kalmar County follows the national targets where one of the goals is to increase the proportion of protected areas to 20 % of the land area by the year 2020. Climate change is an added stress factor for different species and is seen as one of the most serious threats to biodiversity. To explore the development of formally protected areas in Kalmar County over a period of 20 Years, from 1994 to 2014, the number of areas, its acreage, variability and connectivity has been investigated for the years 1994, 2000, 2005, 2010 and 2014. Analyses have been made of the findings in relation to goals made by the government, current research and the impact of climate change. Facts have been found in literature on the subject and by GIS analysis. The results show that the number of and the acreage of protected areas has increased. The proportion of protected land in Kalmar County during the period increased from 0.65 % to 2.3 %. According to the goals of the government and research on the subject regarding climate change, this is far too low. The variability of habitat has also increased, but according to research and the goals of the government are the different areas too small. An assessment is that the core areas should be on 250 hectares, wich only 5 % of the areas in the County of Kalmar were. The distance between formally protected areas has decreased and the proportion of areas that had direct contact has increased from none to 21.9 % in 2014. Because of insufficient facts and of the big importance of the protected areas surrounding environment, no conclusions can be drawn for connectivity in this study.

För att ett vägbygge ska bli aktuellt måste tillstånd för olika åtgärder sökas och ges i enlighet med väglagen (1971:948) och miljöbalken (1998:808). För tillstånd krävs att lagstiftningens miljökrav uppfylls. Visar det sig däremot att det kan finnas en risk för en betydande miljöpåverkan på särskilda skyddsområden enligt art- och habitatdirektivet eller fågeldirektivet, (nedan kallat Natura 2000-områden) ska enligt 7:28 a MB tillstånd först ges för att ett projekt ska få komma till stånd. Regleringen i 7 kap. MB härstammar från fågeldirektivet och art- samt habitatdirektivet, vilket är till för skyddet av den biologiska mångfalden inom EU. Prövningen föregås av en miljökonsekvensbeskrivning (nedan kallad MKB) där särskilda krav ställs på Natura 2000-bedömningen enligt direktiven samt MKB-direktivet. MKB utgör beslutsunderlag för tillståndsprövningen och länsstyrelsen ska bedöma om projektet utifrån det ändå kan tillåtas om föreskrivna villkor kan se till att en betydande miljöpåverkan inte uppstår. Praxis har belyst regleringen av tillståndsprocesserna och efter Bungefallet har synen förändrats. Innan fallet kunde verksamhetsutövare se regeringens tillåtlighetsbeslut som ett "grönt ljus" för projektet. Nu hänvisade HD till EU-rättens krav om "en fullständig, exakt och slutgiltig bedömning"2 av hela projektets miljöpåverkan som ska ske på Natura 2000-området. De belyste även rättskraften av regeringens tillåtlighetsbeslut och att den inte hindrar att den samlade bedömningen kan komma att göras även i senare led och innebära att ett tillåtlighetsbeslut inte ger ett grönt ljus likt innan till projektet. HFD har vidare efter två domar belyst regleringen i 4:8 MB i samband med att regeringen hade gett projekten tillåtlighet. Regleringen i 4:8 MB säger att användning av mark eller vatten inte får komma tills stånd om tillstånd enligt 7:28 a MB krävs. Tillstånd måste enligt paragrafen först ges för Natura 2000-området innan en vägplan kan antas enligt väglagen. 4 Här menar HFD på att i ett fall inte spelar någon roll när den samlade bedömningen sker i tillståndsprocesserna så länge den sker i något skede. I den andra domen säger HFD att hela projektets påverkan ska göras så tidigt som möjligt genom en samlad bedömning. Uppsatsen tar upp för- samt nackdelar med att tillståndsprövningen av Natura 2000-området kommer först eller senare i den samlade tillståndsprocessen. Eftersom MKB utgör beslutsunderlag besvaras frågan om den kan utgöra en avgörande roll i processen. / <p>Presentation har hållits under 2016.</p>

Östersjön omfattas av en stor mångfald marina ekosystemtjänster som livnär närliggande samhällen. Deras funktion är hotad av en mängd terrestra och akvatiska aktiviteter som har förorenat havet, vilket kräver en långsiktig hållbar förvaltning. Syftet med denna uppsats är att bidra med kunskap om och förstå utmaningar och möjligheter i att uppnå en god ekologisk status i Östersjön. Studien baseras på en granskning av förvaltningsmetoder hos länsstyrelser och kommuner i två områden som är skyddade av den regionala överenskommelsen Helsingforskonventionen; Höga Kusten i Västernorrland och S:t Anna-Missjö i Östergötland. Till grund för det analytiska ramverket ligger Havs- och vattenmyndighetens rapport, som beskriver ekosystemtjänster som Östersjön bidrar med, samt även tjänsternas status, åtgärder och utmaningar som uppstår vid förvaltning. Resultatet baseras på kvalitativa metoder för att samla in data, genom att specifikt studera dokument samt intervjuer med lokala tjänstemän. Den insamlade empirin har blivit kategoriserad och analyserad i linje med Havs- och vattenmyndighetens rapport, därefter har innehållet diskuterats. Resultatet visar att mest fokus lades på hantering av övergödning, ohållbart fiske och reglering av föroreningar, samt deras trade-off- och synergieffekter som påverkar förvaltningen av just dessa ekosystemtjänster. Följaktligen, är det nödvändigt för tjänstemän att samverka med lokalbefolkningen för att uppnå en hållbar förvaltning av de skyddade områdena och deras ekosystemtjänster. Generella utmaningar ansågs vara tid, resurser och kunskap för förvaltning av marina miljöer. Dock genomsyrar myndighetens ramverk om ekosystemtjänster stora delar av länsstyrelserna och kommunernas arbete med marin förvaltning på Höga Kusten och S:t Anna-Missjö. Ekosystemtjänsternas status och funktioner är integrerade i länens och kommunernas förvaltningsmetoder av de skyddade områdena. Ekosystemtjänster som begrepp är däremot frånvarande och inte explicit nämnt i arbetet. / The Baltic Sea offers a diversity of marine ecosystem services which is providing support to nearby human communities. Their functions are jeopardized by terrestrial and aquatic activities which have heavily polluted the sea, necessitating long-term sustainable management. The aim of this bachelor thesis is to provide a scientific contribution to understanding the challenges and opportunities for reaching a good ecological status in the Baltic Sea, as well as insight into the ongoing management practices of Swedish county administrative boards and municipalities. Practices that involve conserving ecosystem services in two different marine protected areas the High Coast and St. Anna-Missjö, both of which have been designated important by a regional convention; the Helsinki Commission. Therefore, the Swedish Agency for Marine and Water Management has adopted a report on which ecosystem services the Baltic Sea provides, and the status of the services in different parts of the sea. This study is based on qualitative methods to gather data by a thorough reading of documents written by the counties and semi-structured interviews of local officials. The data has summarily been categorised and analysed in line with the national agency’s report, then discussed afterwards. The results show that the management practices were heavily emphasised on dealing with activities that lead to eutrophication, unsustainable fishery as well as regulation of polluting substances; where trade-offs and synergy-effects converge that impacts the management of other marine ecosystem services. Hence, it is necessary for officials to network with locals to have sustainable management of the protected areas and their ecosystem services. The officials pointed to the presence of a lack of time, resources and expertise in managing marine environments. Although the agency’s perspective on marine ecosystem services permeates large parts of county administrative boards and municipalities' work with marine management in the High Coast and St. Anna-Missjö. The status and functions of ecosystem services are integrated in their management practices of the protected areas. However, the concepts themselves are more absent and not mentioned explicitly.

There is considerable geographical overlap between areas set aside for nature conservation or protection and Indigenous peoples’ lands, and the social, economic, and political consequences of protected areas have often been extensive for Indigenous peoples. Discourses of conservation converge with discourses of Indigenous peoples, and both carry a legacy of colonial constructs and relationships. With these overlaps as a point of departure, the purpose of this thesis is to explore how the discourses that govern nature conservation and protected areas shape the conditions for Indigenous peoples’ influence and participation in the governance and management of protected areas on their lands. I pursue this aim by analyzing, and critically examining the consequences of, the construction of Indigenous subject positions and conditions for agency in discourses of nature conservation and protected areas. The empirical focus of the thesis lies with international discourses of protected areas and Indigenous peoples and on local and national discourses articulated in relation to two cases of protected areas in Sápmi. My analytical framework builds on postcolonial theory and discourse theory. I use space for agency as a concept to describe and analyze the effects of the discursive positionings and constructions that shape the ability or capacity of individuals or group to act or to be perceived as legitimate actors. My results show twomain articulations of Indigenous subject positions in protected area discourses, which enable and restrain the space for Indigenous agency in different ways. One articulation connects Indigenous peoples to conservation through the concept of traditional knowledge, thereby positioning Indigenous subjects mainly as holders of traditional knowledge and justifying Indigenous influence by its potential contribution to conservation objectives. The other articulation focuses on the rights pertaining to Indigenous peoples as peoples, including land rights and the right to selfdetermination. These articulations are not necessarily mutually exclusive, but they have potentially different consequences and indicate discursive tensions that can affect the space for Indigenous agency in relation to protected areas. Moreover, my results demonstrate the hegemony of discourses that takes conservation through area protection for granted and subordinates Indigenous land use to conservation objectives, structure Indigenous agency as “participation” in specific types of arrangement, and articulate Indigenous rights in relation to hegemonic constructions of sovereignty, self-determination, and rights. These hegemonic formations silence articulations that would challenge the authority of colonizing societies over Indigenous territories, suppress radical critique of the fundamental nature of arrangements for protected area governance and management, and subdue alternatives to discourses of contemporary liberal democracy and individual property rights.

This study intends to investigate how different demographic groups among individual forest owners in Sweden view issues related to sustainable forestry. The study also intends to investigate what different individual forest owners perceive as positive/negative aspects in terms of species protection and policy changes. It also investigates in what way individual forest owners' views and forestry relate to decided goals and what previous research defines as sustainable forestry. To investigate this, a survey has been conducted where the survey was distributed to individual forest owners around the country through various online communication channels such as social media and online forums. The survey resulted in a total of 226 respondents spread across most parts of the country. The results that emerged from the study shows demographic differences and similarities, where we for example can see that there is a greater proportion of women than men who believe that Swedish forestry is not sustainable today. At the same time, we can observe that the majority believe that it is sustainable within all demographic groups. Incidentally, we can see that there is a dividing line between authorities and the interests of individual forest owners. Views on sustainable forestry vary and many forest owners strive for less government intervention in their forestry and property rights are central. We see a willingness to compromise if the forest owner receive financial compensation, in terms of protected areas. We can also see goal conflicts between forest owners' views and uses and authorities' directives and goals.