Since the second half of the 1990s a residential suburbanization process has occurred in the Czechia. Within the process residents move from cities to municipalities that are located in their outskirts. The general aim of the thesis is to evaluate the social environment in Kladno district which is change just as a consequence of the residential suburbanization process. Within the general aim, the thesis sets out three partial objectives: To characterize the process of residential suburbanization in Kladno district, to evaluate changes in the socio- spatial structure of Kladno district with the main focus on the suburban municipalities, and to evaluate the social environment in the selected suburban municipality in Kladno district. There are quantitative methods used in the work. To accomplish the first and second partial objectives is used the analysis of statistical data from Czech Statistical Office. To accomplish the third partial objective is used a questionnaire survey, which investigate how respondents interact with native and new residents and how they engage in social and political life in Buštěhrad. The thesis is based on concepts of social environment and community question. Key words: residential suburbanization, socio-spatial structure, social structure, social climate, social...

La presente investigación pretende conocer el grado de implicación en bullying de los sujetos escolarizados en los últimos cursos de Educación Primaria en la Región de Murcia, así como la relación existente entre esta implicación y ciertas características del clima social, escolar y familiar. La muestra la componen 426 alumnos de edades comprendidas entre 9 y 12 años. Los resultados revelan un nivel de implicación del 15% y muestran diferencias significativas entre los sujetos no implicados y los implicados en bullying en la ascendencia social y en la percepción del clima social escolar y familiar. Un estatus sociométrico más bajo y la percepción de un clima escolar y familiar poco cohesionado y estable sitúa a las víctimas en una situación de mayor indefensión frente a los bullies, quienes perciben malas relaciones en el aula pero tienen el apoyo de ciertos compañeros así como cierto refuerzo a sus conductas agresivas bajo pautas educativas familiares indulgentes. Todos estos elementos del clima social, escolar y familiar favorecen el bullying y refuerzan el desequilibrio de poder entre bully y víctima. / The present research tries to know how subjects on the last levels of Primary School at Región de Murcia are implied on bullying as far as the relation existing between that implication and certain characteristics of social, school and family climate. A total of 426 schoolchildren aged 9-12 were asked to elaborate the research. The results reveal a 15% of implication, they also show significant differences on social status and perception of social, school and family climate between subjects implied and not implied on bullying. A low social status and an unconnected family make the victims to be defenseless. On the other hand bullies, who feel bad relations in the classroom, are supported by some classmates. More over, their aggressive behaviors are supported by permissive family education. All these elements of the social, school and family climate reinforce bullying and make stronger the power differences between bully and victim.

Bien qu’il soit largement reconnu dans différents milieux d’intervention au Québec que l’intervenant est un des agents actifs les plus importants de l’efficacité d’une intervention – et c’est un des postulats centraux de l’intervention psychoéducative –, il existe encore très peu d’instruments de mesure validés empiriquement permettant l’évaluation du fonctionnement d’un groupe d’intervenants. Néanmoins, il existe un instrument pouvant mesurer le climat social d’une équipe, soit le Questionnaire du climat social d’une équipe d’intervenants (QCSÉI; Le Blanc, Trudeau-Le Blanc, & Lanctôt, 1999; Moos 1987). Le QCSÉI compte 10 échelles de premier niveau. Dans ses écrits théoriques, Moos (2003) a suggéré que le climat social est un construit hiérarchique et que l’ensemble des instruments mesurant différentes dimensions du climat social d’un groupe ou d’une équipe devrait se regrouper en trois facteurs d’ordre supérieur, soit les relations interpersonnelles, la découverte de soi et le maintien de l’ordre et du changement. Un examen conceptuel des échelles du QCSÉI suggère que ce modèle théorique est problématique. Cette étude visait à déterminer si la structure hiérarchique proposée par Moos était adéquate pour le QCSÉI dans un échantillon d’intervenants québécois. L’échantillon utilisé était composé d’intervenants faisant partie de Boscoville2000, un projet d’intervention cognitivecomportementale en milieu résidentiel pour les adolescents en difficulté. Des analyses factorielles exploratoires ont d’abord démontré que la structure de premier niveau est bien reproduite. Deux échelles jugées importantes pour mesurer le climat social ont ensuite été ajoutées. Par la suite, des analyses factorielles exploratoires et confirmatoires ont démontré que la structure théorique hiérarchique en trois dimensions d’ordre supérieur de Moos ne représente pas bien les données. Les analyses ont révélé une structure alternative plus intéressante sur le plan conceptuel et qui représentait mieux les données. Des corrélations entre les échelles de climat social de l’équipe et les traits de personnalité des intervenants ainsi que différentes variables sociodémographiques et liées à la pratique professionnelle ont procuré un appui qui suggère que le QCSÉI possède une validité de critère acceptable. / Even though it is largely recognized in various psychosocial intervention settings that the counselor is one of the main active component of an intervention efficacy – and it is one of the central postulate of psychoeducation –, there are still very few empirically-validated instruments for the assessment of a youth counselors’ team functioning. Still, there is one interesting instrument for assessing the social climate of a team, the Counselors’ Team Social Climate Questionnaire (“Questionnaire du climat social de l’équipe d’intervenants”, QCSÉI; Le Blanc, Trudeau-Le Blanc, & Lanctôt, 1999; Moos 1987). The QCSÉI is composed of 10 first order scales. In his theoretical writings, Moos (2003) suggested that the social climate is a hierarchical construct and that all instruments measuring different foci of the social climate should group into three higher-order dimensions, namely Relationships, Personal Growth, and System Maintenance and Change. A conceptual examination of the QCSÉI scales suggested that this theoretical model is problematic. This study aimed at evaluating if the hierarchical structure postulated by Moos was adequate in a sample of youth counselors from Quebec. The sample that was used was composed of youth counselors from Boscoville2000, a residential cognitive-behavioral intervention program for adolescents with serious adjustment problems. Exploratory factor analyses first demonstrated that the first order structure was well reproduced. Two additional scales judged as important aspects of the social climate were then added. Next, exploratory and confirmatory factor analyses confirmed that the theoretical hierarchical structure with three higher-order dimensions was not well reproduced in the data. The analyses rather revealed an alternative structure that was conceptually more interesting and provided a better fit to the data. Correlations between the teams’ social climate and youth counselors’ personality traits, as well as socio-demographic and professional practice variables provided evidence suggesting that the instrument have acceptable criterion-related validity.

The Thesis deals with the Dalton Plan and it is divided into two parts. The theoretical part is concerned with the scientific literature connected with the pragmatic pedagogy, the Dalton Plan and specifics of the Dalton Plan in the Czech Republic. The goal of the empirical part is to research of social climate in Dalton and traditional classes and traditional classes and their mutually comparison.

Les recherches actuelles sur la résilience s’intéressent à l’intervention psychoéducative sur les facteurs de risque, en vue de passer d’une résilience naturelle à une résilience assistée : nous considérons la promotion des pratiques de résilience comme un facteur de développement des capacités psychologiques des enfants. Dans ce sens, le milieu scolaire peut constituer un espace d’interactions sociales et avec le soutien de la famille favoriser l’émergence de ressources socio-affectives, cognitives et conatives. Comment les pratiques scolaires peuvent-elles promouvoir la résilience ? Pour répondre à cette question, nous avons travaillé auprès d’un échantillon de 119 enfants à haut risque fréquentant des écoles défavorisées du Pérou. Notre approche méthodologique a pris en compte la perception qu’ont les enseignants et les élèves du climat social scolaire, en particulier des relations entre élèves, des relations entre enseignants, des relations entre élèves et enseignants, de l’organisation, de l’établissement des règles, et du développement d’activités périscolaires. En outre, nous avons identifié les besoins psychosociaux des élèves sur la base de leurs déclarations. Ces analyses nous ont apporté des éléments de réponse qui nous servent à proposer des pratiques psychoéducatives de résilience.Les pratiques psychoéducatives sont réparties en quatre catégories : la salle de classe et l’école, l’école et la famille, les parents et l’enfant, et les besoins psychosociaux de l’enfant/élève. / The research on resilience has focused mainly on psycho educational intervention on risk factors in children. Studying not only "natural resilience" but how "assisted resilience" helps children deal with trauma. This change of strategy suggests that promoting practices of resilience may be a means of developing psychological skills of resilience into children. To that respect, the schools’ social environment, with the help of the family, can be used as a place of interaction that promotes the emergence of social, emotional, cognitive and volitional skills whitin the students. The key question of this study is how schools can include practices that enhance the development of resilience skills into children? To answer this question, we used a sample of 119 high-risk children attending disadvantaged Peruvian schools. Our methodology takes into account the teachers’ and students’ perceptions of the school’s social climate, in particular the relationship among students, among teachers, and between students and teachers, the school’s organization, the establishment of rules, and the development of extracurricular activities. The study also includes the students’ thoughts about their psychosocial needs. The analysis of these elements provides a basis to suggest psychoeducational practices to promote resilience. These psychoeducational practices come into four categories: practices related to the classroom and the school, to the school and the family, to the parents and their children, and to the psychosocial needs of the child/student.

No description available.

The process of residential suburbanization, frequently in form of urban sprawl, takes place in the developed countries since mid 18th century. On the other hand, in the Czech Republic it is relatively new phenomenon, heavily appearing since 90s of the 20th century. Although many previous studies were focused on newly built suburbs, all of them took place in the surroundings of the biggest Czech cities. In the first part of the thesis the author sums up historical development of suburbanization's forms (by analyzing the available documents) and focuses especially on modern suburbanization processes in the Great Britain, USA and the Czech Republic, consequences of suburbanization in form of urban sprawl and effect on existence and function of communities in new suburbs. The author then uses a case study approach to study Velebov village (which is the target of suburbanization from Karlovy Vary) and, while using methods of analysis of the documents, qualitative and quantitative interviewing of residents, focuses on composition of inhabitants, social contacts and overall social cohesion within the village. Research findings mostly support results of previous studies and thus imply universality of suburbanization process within the Czech Republic. Composition of new inhabitants is quite different from...

Studiens syfte är att undersöka låg- och mellanstadielärares uppfattningar avseende faktorer som de anser kan främja elevers intresse för matematik. Vidare ämnar studien belysa hur lärare ser på specialpedagogens roll och samverkan i det arbetet. Lärarens stöd i matematikundervisning är oerhört viktigt för att bibehålla elevers intresse menar Jakobsson och Nilsson (2012). Utifrån det påståendet valdes ett relationellt perspektiv ut, för denna studie. Studien har en kvalitativ metodansats, där semistrukturerade intervjuer med 10 låg- och mellanstadielärare från fyra kommuner i Sverige, genomfördes. Då svenska elevers resultat i matematik sjunker alltmer (Skolverket, 2022a; Skolverket, 2022b) och särskilt stöd för elever ofta sätts in så sent som i årskurs 9 (Skolverket 2022c; Wallström, 2022) är det angeläget att undersöka hur lärare ser på dilemmat, och hur specialpedagoger kan bidra till detta viktiga arbete. Studiens viktigaste resultat visar att en varierad undervisning i matematik är kritisk för att få elever intresserade av ämnet. Vidare synliggjorde resultatet att det behövs goda relationer mellan lärare och elever. Med relationen som utgångspunkt kan lärare individanpassa innehåll, metod och uppgifter utifrån varje elevs kunskap och förmåga. Alla informanter uttryckte ett behov av mer stöd från specialpedagogen på skolan, både i klassen och i samtal. Detta då deras nuvarande organisation gällande specialpedagogik inte fungerar väl. Slutsatsen från studien är att det relationella arbetet är en grundpelare som behöver fungera om lärare ska kunna skapa ett intresse för den matematiska undervisningen. Vidare visar resultatet att specialpedagogens yrkesroll behöver tydliggöras i praktiken. / The purpose of the study is to examine primary and middle school teachers' perceptions regarding factors that they believe can promote students' interest in mathematics. Furthermore, the study aims to shed light on how teachers view the special education teacher's role and collaboration in that work. According to Jakobsson and Nilsson (2012), the teacher's support in mathematics is extremely important to maintain the students' interest. Based on that statement, a relational perspective was selected for this study. The study has a qualitative methodological approach, where semi-structured interviews with 10 primary and middle school teachers from four municipalities in Sweden were conducted. As Swedish students' results in mathematics are increasingly decreasing (Skolverket, 2022a; Skolverket, 2022b) and special support for students is often introduced as late as in year 9 (Skolverket 2022c; Wallström, 2022), it is urgent to investigate teachers standpoint regarding this dilemma, and how they believe that special educators can contribute to this important work. The study's most important results show that varied teaching in mathematics is critical in getting students interested in the subject. Furthermore, the results highlighted the need for good relationships between teachers and students. With the relationship as a foundation, teachers can individually adapt content, method and tasks based on each student's knowledge and ability. All informants expressed a need for more support from the special education teacher at school, both in class and in a deeper dialogue between teachers and the special education teacher. This is because their current organization regarding special education isn't really as high functioning as they would like. The conclusion from the study is that relational work is an important foundation that needs to be in place if teachers are to be able to create an interest in mathematics. Furthermore, the results show that the special education teacher's professional role (in Sweden) needs to be clarified in practice.

I den här studien undersökte vi hur specialpedagoger tolkade fenomenet tillit i relation till sin yrkesutövning. Vi ville också ta reda på vilka möjligheter och organisatoriska förutsättningar för att skapa tillit de beskrev sig ha på sina arbetsplatser. Motivet till undersökningen utgick från två huvudlinjer, varav den ena var att fenomenet tillit och dess plats i skolans kultur upplevdes begränsad i tidigare forskning, trots bevis på att tillit har ett stort värde på många sätt. Den andra linjen för vår utgångspunkt var rapporter om barn och ungas försämrade välmående kopplat till skolans miljö, som för oss gjorde det angeläget att förstå och ringa in specialpedagogers arbete med fokus på fenomenet tillit. Det teoretiska ramverket vilar på en systemteoretisk (Öquist, 2018) utgångspunkt med tolkning utifrån Bronfenbrenners (1979) utvecklingsekologiska perspektiv. Då studiens syfte var ett utforskande av uppfattningar och erfarenheter, var en kvalitativ metodansats motiverad och vi valde att intervjua åtta specialpedagoger. Intervjuerna utgick från en tematiserad, semistrukturerad intervjuguide och analyserades utifrån tematisk analys enligt Braun och Clarke (2006). Resultatet från undersökningen visar att specialpedagogerna menade att tillit var centralt för hela deras uppdrag, att ett relationellt förhållningssätt är förutsättningen för det, att tillit inte är något statiskt samt att tillit behövs på individ-, grupp- och organisationsnivå för att kunna fungera. Möjligheterna för att skapa tillit i skolkulturen menade de låg hos dem själva utifrån personlighet och yrkeskompetens, samt till stor del berodde på vilket synsätt lärarna på skolan hade och därmed att deras förväntningar på specialpedagogernas insats blev realistisk. De organisatoriska förutsättningarna för att skapa en tillitskultur ansåg specialpedagogerna låg på rektors ansvar och i dennes förmåga att leda elevhälsoarbetet på skolan. Utifrån resultaten drar vi slutsatser om att det behövs en tydlig ledning som för in strukturella förutsättningar för att kunna bygga en tillitsfull skolkultur där alla tar sitt ansvar. Specialpedagogen har ett viktigt uppdrag för att medverka till det öppna klimat som en tillitsfull kultur har. Tillit behöver byggas på alla nivåer i skolans styrkedja och specialpedagogens bidrag till detta måste vara att finnas tillgänglig med den helhetssyn och empati som ligger i dennes kompetens. Vi menar att specialpedagogen behöver samverka med olika yrkesgrupper och leda ett arbete med att stärka olika former av tillit, utifrån Jederlunds (2021) begrepp kollegial-, kollektiv- och processtillit. Här ser vi att det finns ett behov av samsyn, där ett skifte från ett kategoriskt till ett relationellt perspektiv är nödvändigt och att det kräver ett större förändringsarbete som engagerar alla inom skolans organisation och som blir varaktigt.

No description available.