Enligt socialtjänstlagen har kommunen det yttersta ansvaret för de som vistas i kommunen. Det finns dock människor där det inte är självklart vilken kommun som har det yttersta ansvaret. Syftet med studien var att undersöka hur socialtjänstlagen, som reglerar kommunens yttersta ansvar tillämpas, vilka faktorer som vägs in i besluten samt om det finns motsättningar mellan rollen som rättstillämpare och rollen som socialarbetare hos de socialsekreterare som utreder kommuntillhörighet. För att besvara studiens syfte användes kvalitativa forskningsintervjuer med tre socialsekreterare i mottagningsgrupper i olika kommuner i Stockholms län. Studien utgick från ett rättssociologiskt perspektiv. Resultatet av studien visade att utredandet av tillhörighet när det gäller personer vars kommuntillhörighet inte är självklar går ut på att fråga var personen har tillbringat de senaste dagarna och nätterna och att socialsekreterarna inte använder sig av traditionella juridiska källor vid rättstillämpningen. Studien visade att faktorer som vägs in i beslutsfattandet, förutom rättsregeln och sakomständigheterna, är kommunens ekonomi, hur pass påstridig klienten är och om det finns barn inblandade. Resultaten visade även att socialsekreterarna i vissa fall känner sig otillräckliga i rollen som socialarbetare.

Syftet med vår studie är att undersöka socialtjänstens förutsättningar att samtala med barn inom ramen för barnavårdsutredningar. Studiens utgångspunkt är att undersöka socialsekreterares upplevelser av de potentiella effekter som den lagändring som trädde ikraft den första augusti 2010 kan ha medfört i det praktiska barnavårdsutredande arbetet. Genom lagändringen som stadgas i 11 kap. 10 § socialtjänstlagen har socialtjänsten givits befogenhet att samtala med barn utan vårdnadshavares samtycke. Syftet med lagändringen beskrivs utifrån dess förarbeten vara att stärka barnperspektivet, barnets perspektiv och principen om barnets bästa. Lagändringen kan även betraktas som ett steg i Sveriges vilja att stärka FN:s barnkonvention i svensk lagstiftning. Dock benämner förarbetena potentiella problemområden vid lagändringens praktiserande vilka i studien har delats in i lojalitetskonflikten, rättssäkerheten samt socialsekreterarens tillämpning och tolkning av lagändringen. För att främja förståelsen för den aktuella lagändringen behandlar studien hur barnets möjligheter att komma till tals uttrycks utifrån såväl en tillbakablick som gällande rätt i socialtjänstlagen och föräldrabalken. Dessa relateras till barnkonventionens artikel tre, fem och tolv. För att besvara studiens syfte har intervjuer genomförts med yrkesverksamma socialsekreterare. Empirin har analyserats utifrån en rättssociologisk ansats samt barnperspektivet. Vår studie visar att informanterna beskådar lagändringen som positiv utifrån en teoretisk synvinkel. Däremot uppstår svårigheter vid dess tillämpning som i hög grad överensstämmer med de problemområden som lagändringens förarbeten vidrör. Viljan att genom lagändringen stärka barnperspektivet kan riskera att försätta barnet i en förvärrad situation. Därmed är det av yttersta vikt att socialsekreteraren praktiserar lagändringen med varsamhet och omsorgsfulla överväganden. Med tanke på att lagändringen medför en ökad utmaning för den enskilde socialsekretaren ser vi ett behov av att utarbeta riktlinjer för lagändringens tillämpning. Dessa riktlinjer skulle syfta till att tydliggöra i vilka ärenden lagändringen kan tillämpas samt i vilken utsträckning vårdnadshavaren har rätt att informeras om att ett samtal med barnet kommer att hållas.

På 1800-talet var fattigvårdslagstiftningen uppdelad i en obligatorisk och en frivillig del och så är det fortfarande. I denna uppsats är det paragrafen i nutida lagstiftning om socialbidrag, som kan jämföras med den frivilliga delen från 1800-talet, som ställs i fokus. Syftet har varit att undersöka vad paragrafen används till, om där är någon variation gällande demografiska variabler eller ändamål, och vilka riktlinjer kommunerna ger till beslutsfattarna. Urvalet av kommuner till undersökningen av bifall till bistånd uppgår till fem kommuner. När det gäller riktlinjerna som ges till beslutsfattarna, har jag samlat information från 47 kommuner i varierande kommungrupper över hela landet. De blev utvalda av praktiska skäl efter vilka som hade publicerat sina riktlinjer på internet. Resultatet av denna studie är att användningen av paragrafen inte är så omfattande och det finns indikation på att det finns en större variation när det gäller riktlinjerna för beslutsfattare. Studien gav även en indikation på att det finns problem i det svenska samhället när det kommer till att få tillgång till ett ställe att vara på, både när man lever och när man dör.

Sammanfattning Syftet med denna uppsats är dels att ta reda på hur socialsekreterarna i två större och två mindre kommuner i Mellansverige arbetar med biståndsfrågorna utifrån aspekterna mottagning, metodanvändning, samverkan, klientinflytande samt uppföljningar. Syftet är även att undersöka hur socialsekreterarna arbetar för att utforma biståndet (för försörjningsstöd samt livsföring i övrigt) så att det stärker den enskildes möjligheter att leva ett självständigt liv. Metoden som valts för genomförandet av studien är kvalitativ forskningsintervju. Resultatet visar att det finns såväl likheter som skillnader mellan kommunerna gällande arbetet med försörjningsstöd. Exempelvis framgår att i de större kommunerna får klienterna först träffa en mottagningssekreterare medan klienterna i de mindre kommunerna får kontakt med socialsekreterarna på försörjningsstödverksamheten direkt. En del av socialsekreterarna i studien använder sig av olika metoder i sitt arbete, andra arbetar på det sätt de själva tycker fungerar bäst. Samtliga kommuner samverkar med andra myndigheter och visst klientinflytande återfinns också i samtliga kommuner. Även uppföljningar sker i samtliga kommuner, men gällande frekvensen är det stora skillnader. För att utforma biståndet till självständighet för klienterna arbetar socialsekreterarna bland annat med samverkan, individuella handlingsplaner samt uppföljningar. Här förekommer dock också vissa skillnader mellan kommunerna. Nyckelord: Försörjningsstöd, Ekonomiskt bistånd, Empowerment, Socialsekreterare, Socialtjänstlagen

No description available.

Patientlagen (2014:821) finns för att främja patientens integritet, självbestämmande och delaktighet. Lagen är behjälplig för att lyfta fram patientens möjligheter att medverka och vara aktiv i den egna vården. Detta fördjupningsarbete belyser samverkan mellan Landstingets beroendeenhet och kommuns arbete för de klienter/patienter som är utskrivningsklara från en akut avgiftning och som oftast är behov av fortsatt hjälp och stöd från kommunen. Metodvalet för fördjupningsarbetet har varit kvalitativa intervjuer med två sjuksköterskor på två olika beroendecenter. Den teoretiska utgångspunkten har varit länsöverenskommelsen om samverkan inom missbruks- och beroendeområdet 2019 i Gävleborgs län samt dess implementering. Resultatet visade att de intervjuade deltagarna upplever att samverkan mellan landsting och kommun fungerar bra men framhåller faktorer som skulle kunna underlätta samt försvåra samverkan. Underlättande faktorer till samverkan är kommunikation och klienten/patientens vilja till förändring. Faktorer som försvårar samverkan är oklarheter gällande ansvarsområde och sekretess.

Studiens övergripande syfte har varit att belysa hur individens hela livssituation och möjligheter samt fysiska, medicinska, psykiska, sociala och existentiella behov beaktas i utredningar gällande rätt till bistånd enligt Socialtjänstlagen (2001:453), samt hur biståndshandläggare resonerar kring denna helhetssyn i hela handläggningsprocessen. Studien har genomförts på en myndighetsenhet för social och medicinsk omsorg i Malmö stad. Vår granskning av 16 utredningar inom äldreomsorgen syftade till att ta reda på hur helhetssynen beaktas i dessa utredningar. Våra resultat visar att uppgifter om till exempel fysisk hälsa, ADL-status, boendesituation och socialt nätverk förekom i samtliga utredningar, medan uppgifter om exempelvis intressen och närmiljö förekom mer sällan. Hur omfat-tande beskrivningarna av uppgifterna är varierar. Våra intervjuer med fyra hem-vårdsinspektörer syftade till att förstå hur de resonerar kring helhetssynen i hand-läggningsprocessen. Resultaten visar att helhetssynen är aktuell innan, under och efter mötet med vårdtagaren. Det finns faktorer i mötet, situationen och relationen mellan hemvårdsinspektör och vårdtagare som har betydelse för hur omfattande helhetssynen blir i en utredning. Organisationens styrning och hur denna styrning kan påverka beaktandet av en helhetssyn positivt och negativt framkom i resulta-tet. För- och nackdelar med en beställare-utförare organisation i relation till en helhetssyn framkom också. Samtliga resultat har analyserats med utgångspunkt i organisationsteorier av Johansson (2007) samt Lindelöf och Rönnbäck (2004).

Syftet med uppsatsen har varit att undersöka vilka möjligheter SoL ger kommunerna att genom förebyggande arbete undvika att ungdomar behöver tvångsomhändertas på grund av sitt eget beteende. Undersökningen har genomförts med en rättsdogmatisk metod där lagstiftning, förarbeten, praxis och doktrin har studerats för att besvara uppsatsens syfte. Tvångsomhändertagande av ungdomar med anledning av det egna beteendet kan ske då en påtaglig risk att den unge skadar sin hälsa eller utveckling genom exempelvis missbruk, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende föreligger. Över tid har det förebyggande arbetet som regleras i SoL utvecklats och barnrättsperspektivet har stärkts. Barnets bästa ska alltid ligga till grund för insatser och hänsyn ska tas till de ungas vilja. Svårigheter kan uppstå när kommuner själva ska tolka lagreglerna och utforma insatserna. Den grundtanke som genomsyrar socialtjänstlagen är att den ska vara serviceinriktad och hjälpande.  Det förebyggande arbetet delas in i tre kategorier där de första riktar sig till alla individer i kommunen viket kallas för strukturinriktade insatser. Den andra kategorin är allmänt inriktade insatser som riktas sig mot en riskmiljö eller en riskgrupp. Den tredje och sista riktar sig till specifika individer i form av individuellt inriktade insatser. Nyligen kom en statlig utredning som lyfter vikten av det förebyggande arbetet. Förslaget på ny socialtjänstlag syftar till att ge alla människor samma rättigheter och möjligheter samt förstärka möjligheten till förebyggande arbete. Undersökningen visar att SoL ger kommunerna en rad verktyg för att förebygga att barn och unga tvångsomhändertas i enlighet med 3 § LVU, men att det fortfarande finns utrymme för att utveckla och förstärka det förebyggande arbetet.

Syftet med denna uppsats är att utforska yrkesverksammas inställning till den potentiella motsättning som kan finnas mellan det förtroende som är en förutsättning för yrkesverksamma och anmälningsskyldigheten i socialtjänstlagen (2001:453), (SoL). Det framgår av 14 kap. 1 § SoL ”Anmälan om och avhjälpande av missförhållanden m.m.”, vilket ansvar yrkesverksamma har att anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får misstanke om att ett barn far illa. Forskningsfrågorna i arbetet fokuserar i allmänhet på kuratorers inställning till anmälningsskyldigheten, och i synnerhet på deras inställning till den potentiella motsättning som kan finnas mellan förtroende, som jag tänker är en förutsättning för det skolsociala arbetet, och anmälningsskyldighet. Genom ett målinriktat urval genomförs kvalitativa semistrukturerade intervjuer med tre kuratorer från grundskolan i södra Sverige. Samtliga intervjuer spelas in och transkriberas i sin helhet för att sedan analyseras. Resultatet visar på hur de förvisso håller med om att anmälningsskyldigheten kan påverka förtroendet negativt, men att de samtidigt unisont anser att misstanke är ett bra tillägg i anmälningsskyldigheten samt att de inte ser något annat bättre alternativ till den nuvarande formuleringen. Kuratorerna uttrycker dock oro för hur handlingsförlamad socialtjänsten är i och med att i stort sett hela socialtjänstlagen är frivillig. Det framgår av mitt empiriska material att många anmälningar inte slutar i någon insats eller att insatsen inte ger effekt. Ett fokus på föräldraperspektiv framför barnperspektiv pekas ut som ett stort problem. De slutsatser som jag drar av min undersökning är att kuratorer i överlag är nöjda med anmälningsskyldigheten som den ser ut idag, men att socialtjänstlagen behöver kompletteras med till exempel mellantvång för att insatser från socialtjänsten ska ge effekt. / This paper aims to research the attitude of professionals towards the potential opposition between the trust that is essential for professionals and the requirement to report in socialtjänstlagen (2001:453), (SoL). The law states, in 14 kap. 1 § SoL ”Anmälan om och avhjälpande av missförhållanden m.m.”, that professionals are legally required to report any suspicion of child abuse or neglect. This paper focuses in general on social workers in school and their attitude towards the requirement to report, and in particular on their attitude of the potential opposition between trust and the requirement to report. Interviews were done with three social workers from different schools in the southern part of Sweden. All of the interviews were recorded, transcribed in its entirety, and then analyzed. The results show that even though they agree that the requirement to report can affect the trust negatively, they all consider suspicion to be a good addition to the law. They also cannot see another alternative to the way that the law is now formulated. But the social workers do express a concern when it comes to the responsible authorities’ inability to act, as almost all of socialtjänslagen is voluntary. According to this research, many reports do not end in an intervention or that the intervention has no effect. A focus on the perspective of the parent over the child is one of the key factors being mentioned. The conclusion of this paper is that the social workers are in general satisfied with the requirement to report, but in order for the interventions to have effect more forms of constraint needs to be added to the law.

<p>I denna C-uppsats studeras samverkan mellan biståndshandläggare i Gävle kommun och vårdplanerare i Landstinget Gävleborg. Studien belyser framförallt samverkan vid det möte som hålls på sjukhuset kring de patienter som är utskrivningsklara från slutenvården och som är i behov av fortsatt hjälp och stöd från kommunen och/eller primärvården. Mötesformen benämns Samordnad vårdplanering (SVP) och även om det ibland är fler aktörer involverade vid detta möte, till exempel arbetsterapeuter och primärvårdskoordinatorer, så har vi avgränsat studien till att gälla just dessa två professioner. Fokus ligger således på samverkan och studiens syfte är: att studera samverkan mellan biståndshandläggare och vårdplanerare i det gemensamma arbetet kring kunden/patienten.</p><p>Studien är kvalitativ till sin karaktär och kan ses som både deskriptiv och komparativ. Tre fokusgruppintervjuer har utförts för att få kunskap om de båda professionernas uppfattningar och åsikter. Studien har sedan sammanställts med arbetsförfarande i enlighet med en hermeneutisk tolkningsansats.</p><p>I studien framkommer det att båda professionerna är positiva till den samverkan som skall ske och de anser att den samverkan man har idag fungerar tillfredsställande. I sammanställningen av respektive professions uppfattningar och åsikter framkommer dock flera aspekter som påvisar att det finns oklarheter och olika åsikter om hur samverkan skall fungera vilka också påvisar utvecklingsmöjligheter för den samverkan som skall ske professionerna emellan.</p>