The aim of the study was to examine the background and prerequisites for social services responsibility for carers according to the carers’ section in the Social Services Act. How the legislation is perceived and implemented in practice was also studied. The study’s theoretical basis was jurisprudence and the sociology of law. Preparatory work and other sections of importance for the interpretation of the carers’ section in the Social Services Act were also scrutinized. Interviews with four municipal politicians and four local civil servants were conducted. Various factors which affect the prerequisites for the social services duty of care towards carers were identified in the study. By studying the direct effects of legislation various indirect effects were also highlighted. The results showed that legislation is a weak instrument of control in municipalities’ planning and implementation of support for carers. Therefore social services responsibility for carers is unclear and imprecise. For carers themselves it is difficult to know what support they can demand or ask for from social services – municipalities have to offer support for carers but the carers’ section does not give carers any legal right to support.

The Swedish Social Services Act (2001:453) states that crime victims should be a priority group for the social services and that they have a responsibility to ensure that victims receive the needed help and support. The aim with this study was to examine how the Swedish municipal social services fulfil their responsibility for the psychosocial wellbeing of crime victims, by examining the collaboration between Victim Support and the social services. Interviews were conducted with crime victims, crime victim coordinators and social workers. The social services have an overall responsibility for the psy-chosocial support to crime victims. However, the study show that in reality the social services, in many cases, do not provide this help and support, as there is a view that it is not their responsibility. Instead, the victims are referred to various support organisations such as Victim Support, without really knowing what kind of support they are offering. Furthermore, the social services in some mu-nicipalities argue that there is no opportunity for them to collaborate with Victim Support due to con-fidentiality, even though it is possible in other municipalities. Through collaboration resources can be saved, and knowledge and awareness of the victims’ needs can be increased. This can eventually lead to that victims’ receive better care, which can result in shorter recovery time for crisis that may have occurred due to the experience of crime. / I socialtjänstlagen (2001:453) framgår att brottsoffer ska vara en prioriterad grupp för socialtjänsten och att de har ansvar för att se till att brottsoffer får hjälp och stöd. Syftet med denna studie var att un-dersöka hur socialtjänsten uppfyller sitt ansvar för det psykosociala stödet till brottsoffer, genom att undersöka samverkan mellan socialtjänsten och Brottsofferjouren. Studien genomförs genom intervju-er med brottsoffersamordnare, socialsekreterare och brottsoffer. Det framkommer att socialtjänsten, enligt socialtjänstlagen, har det övergripande ansvaret för det psykosociala stödet till brottsoffer. Re-sultatet från studien visar dock att socialtjänsten i många fall inte ger hjälp och stöd till brottsoffer, då det finns ett synsätt att de inte har ansvar för detta. Istället hänvisas brottsoffren till olika stödorganisa-tioner såsom Brottsofferjouren, utan att socialtjänsten har någon djupare kunskap om vad dessa orga-nisationer erbjuder för stöd. Vidare menar socialtjänsten i vissa kommuner att det inte finns någon möjlighet att samverka med Brottsofferjouren på grund av sekretess, trots att andra kommuner kan göra det. Samverkan kan vara ett bra sätt att spara resurser, samtidigt som kunskapen och medveten-heten kring brottsoffers behov ökar. Detta kan på sikt göra att brottsoffer får ett bättre omhänderta-gande, vilket i sin tur kan resultera i kortare återhämtningstider efter den kris som kan ha uppstått i samband med brottsupplevelsen.

<p>Sammanfattning</p><p>Betydelsen av självbestämmande och inflytande i hemtjänsten ses som efter-strävansvärt i både forskning, lagstiftning och i aktuella offentliga dokument, men flera studier visar att det finns ett gap mellan de politiska intentionerna och praxis. Hur självbestämmande och brukarinflytande ska förstås och omsättas i praktiken är inte närmare specificerat av lagstiftaren, vilket skapar tolkningsut-rymme. Den positiva laddning som begreppen har hör därmed samman med att de tas för givna som eftersträvansvärda, utan att konsekvenser av olika tolk-ningsmöjligheter problematiseras. Syftet med avhandlingen var att öka förstå-elsen för de möjligheter och hinder som finns för hjälptagarens inflytande i hem-tjänstens vardag genom att studera den påverkan som olika idealtypiska perspek-tiv har. Som analysinstrument utvecklades tre idealtypiska perspektiv: det soci-ala, det medicinska och det marknadsekonomiska, som har sina egna bakomlig-gande logiker, och som finns som styrande perspektiv i hemtjänsten genom att påverka tolkningar och handlingar.</p><p>Det empiriska materialet utgjordes av intervjuer med hjälptagare, vårdbiträden och ledningspersoner i fyra arbetsgrupper från olika kommuner. I resultatet visa-des att de fyra arbetsplatserna var organiserade på olika sätt och att de hade egna sociala regelsystem med kännetecken från de tre perspektiven i olika hög grad. De sociala regelsystemen var styrande över vad vårdbiträdena förväntades och kunde göra i vardagsarbetet, vilket i sin tur innebar att begreppet brukarinflytan-de fick olika innebörd. Över hälften av hjälptagarna i studien var 80 år eller äldre och det visade sig att de ville ha inflytande över de egna hjälpinsatserna, samti-digt som de upplevde att det fanns brister. Viljan till inflytande handlade främst om att bevara kontrollen över vardagen trots behov av hjälp. De största problem-områdena var att vårdbiträdena var så jäktade att de inte hann framföra sina öns-kemål, att de kommunala riktlinjerna begränsade deras möjlighet att få önskad hjälp, att man befann sig i en beroendesituation samt att de som hjälptagare sak-nade grundläggande kunskap om de beslutade insatsernas innehåll och omfång.</p><p>Avhandlingen har fått namnet Inflytandets paradoxer, vilket står för de mot-sägelsefulla fenomen som vårdbiträdet är ställd inför i vardagen, i bemötandet av hjälptagarens strävan efter inflytande och självbestämmande. Paradoxerna är motsägelsefulla till sin natur genom att det inte finns en självklar handlingsstra-tegi för hur inflytande och självbestämmande ska bemötas. De fyra paradoxer som identifierades berör liknande områden som hjälptagarna upplevde som kri-tiska. Det var tiden där motsättningen låg mellan processtid och lineär tid, det var biståndsbeslutet som ramverk där motsättningen fanns mellan detaljerade beslut och rambeslut, det var balanseringen mellan beroende och ansvar, där motsätt-ningen handlade om vilket ansvar som gavs hjälptagaren, samt, kunskap och tolkningsföreträde, där motsättningen fanns mellan vem som hade mest legitim kunskap i olika situationer. För att förstå varför vårdbiträdena hanterade motsätt-ningarna som de gjorde analyserades dessa i relation till arbetsplatsernas sociala regelsystem, vilka i sin tur var färgade av de tre idealtypiska perspektiven.</p>

Syftet med uppsatsen var att undersöka socialsekreterarnas arbete med att följa upp det familjehemsplacerade barnet, vårdnadshavarna och familjehemmet. För att besvara undersökningens syfte användes kvalitativ metod. Studien grundade sig på intervjuer med fyra barnhandläggare och fyra familjehemsekreterare som arbetar inom åtta olika kommuner. I tidigare forskning framkom att socialtjänsten brister i sin uppföljning av det familjehemsplacerade barnet, vårdnadshavarna och familjehemmet. För att understryka socialnämndens ansvar under pågående familjehemsplacering har regeringen infört detaljerade bestämmelser i 5 kap 1b § Socialtjänstförordningen. Litteraturen som ingår i studien redogör dels för handlingsutrymmet som existerar inom socialsekreterarnas arbete och hjälper till att få en djupare förståelse för kontexten inom organisationen. Tolkningsramen innefattas även av den diskussion som förs angående socialsekreterarnas kompetens inom uppföljningsarbete. Resultatet från intervjuerna visade att socialsekreterarna i varierande omfattning utför det uppföljningsarbete som lagen föreskriver men att i socialförvaltningarnas organisationer prioriteras inte uppföljningsarbetet. Respondenterna i studien anser sig ha bristande kompetens och att de har svårt att se sitt eget handlingsutrymme i uppföljningsarbetet. / The purpose of this paper is to research how social workers manage to follow up cases with children placed in foster homes, their guardians and the foster homes. To meet this purpose a qualitative method has been used. The study is founded upon eight different interviews. Four with social workers who deal with children exclusively and four with social workers who deal with foster homes, within eight different districts/municipalities. Earlier research has shown shortcomings in the way social welfare follow up cases with children placed in foster homes, the guardians and the foster home. The government has introduced regulations in chapter 5, first section of the Swedish security law to stress the responsibilities that the social welfare committee has during an ongoing foster care placement. The background literature included in this study describes what possibilities social workers have in their work situation, and helps to gain a deeper understanding of the context within the organization. It also includes the ongoing discussion about social workers’ knowledge of how to follow up cases in a correct way. The interviews that this study is founded upon shows that the social workers meet the regulations, that the law prescribes for this area, of varying degree. To follow up cases in a correct way is not prioritized in the organization of the social welfare administrations. The respondents in this study do not believe that they have enough knowledge and have difficulties seeing what possibilities their work situation gives them when it comes to following up cases.

The aim of this study was to reach a deeper understanding of the process that occurs within the social services after receiving a notification according to Chapter 14, section 1, The Social Services Act. More specifically the focus of this study was to illustrate how social secretaries reason about children’s participation in the process, as well as to examine whether the legislative change, Chapter 11, section 1 a, The Social Services Act, has affected the process in any way. The study’s results reflect interviews with five social secretaries who are active in four different municipalities in southern Sweden. The results in this study were analyzed with the help of two theories, Lipskys theory about street-level bureaucrats and the theory of childhood sociology. The results show that the social secretaries experience some changes due to the legislative alteration; they feel an increased time pressure that for some of them lead to fewer meetings with the child and more encounters with parents by telephone. Throughout the interviews the social secretaries mentioned their sense of intuition or the feeling in the room as an assessment instrument to assess whether to open an investigation regarding a child’s vulnerability. The majority of the social secretaries did not express that the child’s participation in the process was unconditional. They expressed that whether they would involve the child or not depended on how they experienced the meeting with the parents.

The purpose of the study was to analyse legislative changes in the Social Services Act and thereby understand what institutional logic governs the change in social policy regarding the activation of unemployed recipients during the period 2012-2016. In order to meet the purpose of the study, two of the Social Services Act's legislative changes and their preliminary work has been analysed. The text analysis has been conducted with inspiration from Carol Bacchi's (2009) method "What is the problem represented to be?". The empirical material has been analysed with neo-institutional theoretical concepts, focusing on Friedland &amp; Alfords (1991) theory regarding institutional logic and the knowledge claims that exists within them. The results of the study indicated that the institutional logics which governs the change in social policy regarding the activation of unemployed recipients is an institutional logic of activation policy. The institutional logic of activation policy implies clear government control in terms of the social services mission towards unemployed recipients; that only the unemployed recipients who are active in the labour market and take active responsibility for their situation are entitled to social security benefits. This can be further elucidated by a description of how the goal of activation policy is to create the ideal citizen of society which is an autonomous citizen who is active and independent towards the welfare state. In this way, the activation policy logic has entailed a change in social policy, partly in regard to the social services mission with unemployed recipients and partly regarding those who receive economic social security benefits due to unemployment.

No description available.

No description available.

No description available.

The purpose of the study is to examine what effects the law has on principals’ approaches to mandatory reporting of child maltreatment (Social Services Act 14:1§). Moreover, the aim is to study if the regulation gets the impact intended. To respond to the purpose, legal science methods in the form of sociology of law were employed aided by qualitative semi-structured research interviews. The interviews comprised six principals in six different schools in the Stockholm area. The interviews were analyzed based on sociology of law theory, earlier research and relevant regulations in social law. The outcome indicates that principals’ understanding of the intentions behind mandatory reporting of child maltreatment is limited in some aspects. There is a difference between the interviewed principals’ official approaches and how they answer that they apply mandatory reporting in practice. When deciding how to apply the mandatory reporting, the child’s best interest is weighed against the parents’ right not to be reported to the authorities unless there is a real concern in the child. The principals suggest that in situations when a report does not lead to action, the reporting creates a bad relationship between the parents and the school. According to the principals, these situations affect the children and their wellbeing