Bakgrund: För hundra år sedan var döden en naturlig del av familjelivet. Det var accepterat och förstods av alla familjemedlemmar, barn fick se människor som åldrades och dog. Idag växer barn upp i en kultur där man undviker sörjandet och den oundvikliga döden (Willis, 2002). För bara några årtionden sedan frågade man sig om små barn faktiskt kunde sörja, idag frågar vi oss hur barn sörjer och hur vi vuxna kan förstå deras sorg (Dyregrov, 1999). Vuxna underskattar varaktigheten och djupet i barns reaktioner. Barn sörjer på olika sätt och sorgeprocessen är därmed olika för olika barn (Fahrman, 1993). Syfte: Syftet är att få en uppfattning om hur pedagoger i förskolan upplever att de är rustade på att bemöta barn i sorg, samt på vilket sätt de anger att de skulle hantera olika situationer beroende på vem i ett barns omgivning som mist sitt liv.Metod: Materialet som undersökningen bygger på är 79 stycken enkäter. Informanterna som deltog är mestadels barnskötare och förskollärare från olika förskolor i en mindre del av en kommun. Enkäterna bestod av ett antal påståenden där informanterna fick skatta sina åsikter på en fyrgradig skala, från stämmer helt till stämmer inte alls. De fick också svara på tre stycken fallbeskrivningar som berörde hur de skulle agera beroende på vem i barnets omgivning som mist livet. Svaren från enkäterna är både kvantitativa och kvalitativa. Den kvantitativa delen är bearbetad med hjälp av SPSS och den kvalitativa delen har vi gjort mer översiktlig genom att dela in den i mindre rubriker och därefter analyserat resultatet. Resultat: Vår slutsats är att de pedagoger som har erfarenhet av barn i sorg är de som upple-ver sig bäst rustade att hantera en situation när någon i barnets omgivning dött. För att hjälpa och stödja barn i sorg skulle pedagogerna samtala, använda estetiska ämnen, ta till sig kun-skap inom ämnet, hjälpa barnet att minnas den som gått bort, fortsätta med de dagliga ruti-nerna samt finnas till för barnet. Informanterna hanterar situationen olika beroende på vem i barnets omgivning som har dött. Är det t.ex. ett barn och hela dennes familj som t.ex. hastigt omkommit i en bilolycka skulle pedagogerna ha en minnesstund, varit mer lyhörda samt pra-tat och lyssnat på barnen i barngruppen. Att ta hjälp utifrån av kunnig personal som psykolog och specialpedagog var också något man skulle ta till för att lättare kunna hantera situationen.

Syftet med studien är att undersöka vilken kunskap några pedagoger i förskolan har om barn i sorg och hur de bemöter sörjande barn, samt hur de beskriver döden för barnen och vilken beredskap som finns för krishantering. Metod: Studien är av kvalitativ art och underlaget till studien är sju intervjuer som genomfördes med pedagoger på två olika förskolor i en kommun. Intervjufrågorna har formulerats utifrån studiens frågeställningar. Resultat: Pedagogerna anser att det viktigaste för dem att tänka på när de ska möta ett barn i sorg är att vara lyhörd och se till varje barns behov. Några skulle vänta på att barnet börjar prata om det, medan några andra skulle ta upp det med barnet. För att hjälpa barnen att bearbeta sin sorg skulle de bl.a. svara på barnets frågor, tillåta känslor, läsa böcker om ämnet och ge barnet mycket uppmärksamhet. Pedagogernas kunskap om barn i sorg är begränsad. Hälften av dem har varit på en föreläsning och den andra hälften har ingen utbildning alls inom ämnet. Samtal med barnen om döden förekommer, men då endast på initiativ av barnen. Dessa samtal inträffar oftast ute i naturen när de hittar döda djur eller vid måltider då barnen i lugn och ro sitter och samtalar tillsammans med pedagogerna. De flesta av pedagogerna säger att man kommer till himlen efter döden, de vill på så sätt förmedla ljus och hopp. Några andra av pedagogerna anser att det är föräldrarnas uppgift att förmedla sin tro och uppfattning vidare till sina barn och vill därför inte påverka dem med sin egen uppfattning. Osäkerheten kring om de har någon handlingsplan för barn i sorg är stor. De flesta av pedagogerna hävdar att de inte har någon på deras förskola.

No description available.

Syftet med denna studie är att undersöka lärares förhållningssätt till elevers sorg och hur de resonerar kring mötet med elever i sorg. Genom denna studie undersöks och besvaras frågor om hur lärarna definierar fenomenet sorg - både egen sorg och elevers sorg, hur de förhåller sig till elever i sorg samt hur resonerar läraren om mötet med elever i sorg. För att kunna besvara dessa frågeställningar genomförs tio intervjuer med lärare som arbetar från förskoleklass till årskurs 3. Dessa intervjuer har sammanställts och analyserats utifrån tidigare forskning samt studerats ur ett fenomenologiskt perspektiv.Resultatet visar att olika sorters erfarenheter av sorg både ifrån privatlivet, i rollen som lärare och från deras kunskaper påverkar hur lärarna se på fenomenet sorg. Men även hur lärare förhåller sig till elevers sorg och hur de resonerar kring mötet med elever i deras sorg. Utifrån denna studie kan vi se att mer kunskap och fler redskap behövs för att kunna möta eleverna på bästa sätt.

Syftet med det här arbetet har varit att utforma ett undervisningsmaterial med berättelser till årskurs 4-6 om död och sorg. Undervisningsmaterialet riktar sig till både mellanstadielärare och mellanstadieelever. Arbetet är grundat på kvalitativa intervjuer, fokusgruppssamtal och marknadsanalys. Utgångspunkter i det här arbetet har varit att man inte arbetar med död och sorg i grundskolan och att elever bör få uttrycka erfarenheter och funderingar kring död och sorg. Resultatet från intervjuerna har bekräftat att man inte arbetar med död och sorg djupgående i grundskolan. Resultatet av marknadsanalysen visade att det inte fanns något material att tillgå för den lärare som vill ha en konkret handledning i ämnet. Det här arbetet har resulterat i ett förslag på ett undervisningsmaterial. Ett material som konkret och med stöd från nya läroplanen (Lgr 11) hjälper läraren att arbeta med död och sorg.

SAMMANFATTNING Ett missfall väcker många olika känslor, dels för det drabbade paret och deras omgivning men även för vårdpersonal som möter denna patientgrupp. Många kvinnor bemöts med tystnad från omgivningen även om hon själv är öppen med sin sorg, även vårdpersonal kan finna det svårt att veta hur man ska förhålla sig vid missfall, det finns risk att vårdpersonalen förringar patientens sorg och ser situationen som ett rutinfall. Oftast vårdas dessa kvinnor på gynekologisk akutmottagning eller slutenvård på gynekologiskvårdavdelning. Här har sjuksköterskan en nyckelroll i att stödja patienten och förebygga psykisk ohälsa. Som metod valdes forskningsöversikt. Databassökning utfördes i databaserna Pubmed och Cinahl. Vetenskapliga artiklar som var publicerade mellan åren 2001-2011 inkluderades. Resultatet baseras på 16 vetenskapliga artiklar. Sökorden som användes var: miscarriage, grief, psychological support, nursing, care, experience och interventions. Syftet var att belysa olika stödinsatser som erbjuds kvinnor som genomgått missfall samt kvinnors erfarenheter av bemötande inom vården. Resultatet visade att stödinsatser som identifierades var protokoll, enskilda samtal och uppföljningsbesök, stödgrupper samt telefonkontakt och informationsbroschyr.  Dessa visade sig ha en positiv påverkan på kvinnorna. Kvinnorna påtalade brister i det psykologiska omhändertagandet som sjukvården erbjöd efter missfallet, vidare uppgav de att de vill känna sig sedda och bekräftade i sin sorg. De ville även känna att vårdpersonalen förmedlade värme och empati tillbaka. Slutsatsen var att om stödinsatser ges i rätt tid förhindras kvinnors psykiska lidande. Sjuksköterskan har en viktig roll i bedömning av vilket behov kvinnan har av psykologiskt stöd efter missfallet. Det är betydelsefullt att vårdpersonal får utbildning om olika stödinsatsers betydelse och få verktyg så att de kan ge dessa patienter adekvat vård

Diakoner är en av de yrkesgrupper som möter människor när de drabbats av det ofattbara och därför befinner sig i kris och sorg.Vårt syfte med denna studie har varit att undersöka vilkasociala stödinsatser Svenska kyrkan,och då särskilt diakonerna, kan erbjuda samt hur diakonerna upplever sitt arbete med människor i kris och sorg. Vi harutgåttfrån två frågeställningar: 1.Vilka sociala stödinsatser kan diakoner iSvenska kyrkan erbjuda vid kris-och sorgebearbetning. 2.         Hur upplever diakonerna sin roll och sitt arbete med människor i kris och sorg? Vår empiri samlades in med hjälp av kvalitativa intervjuer med åtta diakoner i sex olika västsvenska församlingar. I analysen av vår studie har vi utgått från Antonovsky's teori om KASAM, känsla av sammanhang. Resultatet av studien visade att diakonerna kan erbjuda en mängd stödinsatser vid krissituationer. Dessa insatser är främst av medmänsklig karaktär och tar sig praktiskt uttryck genom personlig närvaro och samtal. Vidare visade resultatet att dessa stödinsatser var av stor vikt för konfidenterna, och att detta i sin tur skapade en känsla av meningsfullhet hos diakonerna.

Varje år förlorar cirka 3 200 barn en förälder i dödsfall och nästan 500 barn dör årligen i Sverige, många av dessa barn har syskon. Förskolan kan för barn som mist en familjemedlem bli en betydelsefull plats för barns sorgebearbetning. Syftet med denna studie är att fördjupa vår kunskap kring bemötande av barn i sorg. Vår problemformulering lyder: Hur bemöter pedagoger i förskolan det berörda barnet, vid dödsfall i barnets familj? Hur hanterar pedagoger i förskolan den situation som uppstår i barngruppen, då ett barn mist en familjemedlem genom dödsfall? För att få svar på vår problemformulering intervjuade vi fem pedagoger som samtliga hade erfarenheter av barn i sorg. Resultatet visade att inget fall är det andra likt, de omständigheter som finns kring barnet och dödsfallet påverkar hanteringen och bemötandet på förskolan. Gemensamt handlade bemötandet om att man som pedagog skulle finnas där för barnet och dess familj och via samtal och kroppskontakt hjälpa barnet att bearbeta sin sorg. Att samla arbetslaget för att samtala om hur man skulle hantera den situation som uppstått var av betydelse för att arbetet med de berörda barnen, deras familjer och den övriga barngruppen skulle fungera bra. Slutligen att våga prata om det inträffade på förskolan visade sig vara av stor betydelse för alla inblandade.

Många katastrofer drabbar oss i vår värld och många barn är med om dessa händelser. I många fall är det barn som mister föräldrar och skolan får därmed delta i processen med att hjälpa dessa barn genom sorgen som följer efter krisen de upplevt. Syftet med undersökningen är att få en inblick i hur krissituationer och bemötande av elever i sorg hanteras i skolan. Undersökningens litteraturgenomgång är utformad efter tre nivåer. Dessa är det enskilda barnet, klassen och skolan, som alla hanterar krisen på olika vis. De huvudsakliga begreppen i undersökningen är kris, sorg och bemötande och undersökningen har byggts på en kvalitativ undersökningsform. Fem lärare från tre olika skolor har intervjuats om deras sätt att bemöta en elev i kris och hur elevens sorg hanteras. De intervjuade lärarna hade sedan tidigare varit med om kriser då elever mist föräldrar. Resultatet visar på att ingen kris är den andra lik, och som lärare är det viktigt att vara förberedd på detta, för att på bästa sätt bemöta eleven i sin sorg. I skolan existerar det krisplaner, och resultatet visar att dessa används som ett stöd och en trygghet för läraren i krishanteringen.

Vårt arbete handlar om elever i sorg och hur pedagoger bemöter dem i undervisningssituationer. Arbetet är begränsat till elever i åldrarna sju till tio år. Vi har dessutom undersökt samarbetet mellan skola, kyrka och begravningsbyrå. Syftet med arbetet är att lyfta fram betydelsen av pedagogers bemötande av sorgedrabbade elever, samt att granska hur dagens verksamma pedagoger är förberedda inför en sorgesituation. Utifrån litteraturstudier har vi funnit utgångspunkten i vårt arbete. Vi har använt oss av kvalitativa intervjuer för att samla in vår empiri. Dessa har genomförts med präst, begravningsentreprenör, rektor samt tre pedagoger. Resultatet av vår undersökning visar att de intervjuade pedagogerna har en otillräcklig kunskap gällande sorgearbete. Vår studie påvisar även att samarbetet mellan skola, kyrka och begravningsbyrå varierar, från obefintligt till omfattande.