Stamning är en komplex motorisk talstörning, vars neurologisk bakgrund fortfarande inte är klarlagd. En växande mängd studier ger dock stöd för att stamning kan vara orsakat av strukturella avvikelser i den vänstra hemisfären. En studie (Sommer et al., 2003) som använde transkraniell magnetstimulering (TMS) för att undersöka kortikal inhibition hos personer som stammar (PsS) fann som ett bi-fynd att den stammande gruppen hade signifikant högre motortrösklar (MT) för vänster hemisfärs handmotorarea, det vill säga att det krävdes starkare stimulering för att väcka en muskelrespons i den kontralaterala handen. Resultat har dock inte uppmärksammats av senare forskning, och behöver verifieras. Den aktuella studien syftade till att undersöka om PsS tenderar att ha förhöjda MT, samt om det finns avvikande hemisfärsskilnader i MT hos PsS. MT mättes från båda hemisfärernas handmotorareor hos 15 PsS och 15 matchade kontollförsökspersoner med flytande tal. Resultatet visade på signifikant avvikande lateralisering av MT (p = 0,005) hos PsS; tvärtemot gruppen med flytande tal visade den stammande gruppen tendens till lägst MT i höger hemisfär, med 6 av 15 stammande som hade starkare högersidig lateralisering än någon i kontrollgruppen. Samstämmigt med resultaten från Sommer et al. (2003) var MT för vänster hemisfär signifikant högre i den stammande gruppen jämfört med kontrollgruppen (p = 0,049). Däremot fanns ingen tendens till avvikande MT i höger hemisfär (p = 0,92). Den förhöjda vänstersidiga MT kan vara relaterad till strukturella avvikelser i vänster hemisfär hos PsS.

The aim of this paper is to study the long-term effects of stuttering treatment according to the Lidcombe Program in Sweden and to answer questions whether underlying factors may have affected the treatment results. Participants were seven children, one girl and six boys aged 7:10-14:2, who all completed Stage 1 of the program approximately 2-7 years ago.The children were video recorded during a conversation with one of the authors and while reading aloud. Before the recording, their parents estimated the level of stuttering according to a Severity Range (SR) Scale. The evaluations were used as reference for determining whether the recordings were representative for the children´s current speech fluency. Proportions of stuttered syllables (%SS) were calculated from the video recorded material and compared with the proportions of stuttered syllables (%SS) at the time when the first stage of the program was initiated.The results showed that the Lidcombe Program had a significant (z=-2.37, p=0.02) long term effect on stuttering treatment for the participants in this study. The effect size was calculated to 1.05, which indicates a large effect. No correlation between underlying factors and treatment results could be established at group level. However, the results showed differences among the participants and underlying factors as age at stuttering onset and age when treatment was introduced may have affected the treatment results.This is one of the very first long term follow-ups on Swedish preschool children that have been treated according to the Lidcombe Program and the authors hope to see further research. / Studien syftade till att undersöka långtidseffekten av Lidcombeprogrammet för svenska förskolebarn som stammar samt fastställa om bakgrundsfaktorer påverkar behandlingseffekt. I studien deltog sju svensktalande barn, en flicka och sex pojkar, i åldrarna 7:10–14:2, som alla avslutade det första steget i behandlingen för cirka 2-7 år sedan.Långtidsuppföljningen genomfördes i form av videoinspelningar av barnens tal under samtal med en av författarna samt under en högläsningssituation. Föräldrarna till varje barn fick inför inspelningarna skatta sitt barns stamning på en Severity Rating (SR) Scale. Utvärderingarna användes för att få information om huruvida inspelningarna var representativa för barnens tal idag. Utifrån samtliga inspelningar beräknades sedan den procentuella andelen stammade stavelser (%SS) och denna mätning jämfördes sedan med den procentuella andelen stammade stavelser (%SS) för tidpunkten när behandlingen enligt Lidcombeprogrammet introducerades.Resultatet i föreliggande studie visade att Lidcombeprogrammet har haft effekt på lång sikt för deltagarna i föreliggande studie och resultatet var statistiskt signifikant (z=-2.37, p=0.02). Effektstorleken för dessa beräkningar var 1.05, vilket motsvarar en stor effekt. Inget samband kunde påvisas mellan bakgrundsfaktorer och behandlingseffekt på gruppnivå men resultatet på individnivå påvisar skillnader mellan deltagarna avseende ålder vid stamningsdebut och ålder vid behandlingsstart, eventuellt kan detta ha påverkat behandlingsresultatet för enskilda deltagare.Det här är en av de första långtidsuppföljningarna av svenska förskolebarn som behandlats enligt Lidcombeprogrammet och författarna efterfrågar fler studier.

I denna studie undersöktes effekten av förstärkt hörselåterkoppling (enhanced auditoryfeedback, EAF) på observerbar stamning och upplevd känsla av talflyt hos vuxna personer som stammar. Så vitt vi vet finns inga tidigare studier av effekten av förstärkt hörselåterkoppling vid stamning. Mycket forskning finns dock på andra typer av hörselåterkoppling, som exempelvis frekvensförändrad hörselåterkoppling (frequencyaltered feedback, FAF), där man sett positiv effekt på talflytet hos personer som stammar. Deltagargruppen bestod av 14 personer i åldrarna 20-43 år, som stammade. Deltagarna fick läsa högt under olika förhållanden av hörselåterkoppling, de olika förhållandena som testades var förstärkt hörselåterkoppling och FAF mot normal hörselåterkoppling. Testtillfällena spelades in och procent stammade stavelser (%SS) räknades för en objektiv bedömning av talflytet. Deltagarna fick också skatta hur de upplevde talflytet under de olika förhållandena. Såväl observerbar stamning som skattning av upplevt talflyt visade en positiv tendens vid både förstärkt hörselåterkoppling och FAF. Förändringen var statistiskt signifikant för observerbar stamning vid FAF (p = 0,002), och för skattningen av upplevt talflyt vid både förstärkthörselåterkoppling (p = 0,0053) och FAF (p = 0,021). Att förändringen i observerbarstamning vid förstärkt hörselåterkoppling inte var statistiskt signifikant (p = 0,117) kanbero på relativt låg power hos studien, särskilt som två deltagare inte uppvisade någon stamning alls i testsituationen. De positiva resultaten gällande skattningen samt de positiva tendenserna i observerbar stamning (%SS) i denna studie motiverar fortsatt forskning om förstärkt hörselåterkoppling vid stamning. / This study examined the effects of enhanced auditory feedback (EAF) on observable stuttering and perceived sense of speech fluency in adults who stutter. To our knowledge there are no previous studies on the effects of EAF on stuttering. There are numerous studies on other types of altered auditory feedback, such as frequency altered feedback (FAF), in which a positive effect on speech fluency in people who stutter has been shown. The group of participants consisted of 14 people aged from 20-43 years, who stuttered. Participants were asked to read aloud during different conditions of auditory feedback, the different conditions tested were EAF and FAF compared to normal auditory feedback. The testing was recorded and the percentage of syllables stuttered (% SS) was calculated for an objective assessment of speech fluency. Participants were also asked to estimate how they perceived their speech fluency during the various conditions. Both observable stuttering and the ratings of experienced speech fluency showed a positive trend in both EAF and FAF. The change was statistically significant for observable stuttering in FAF (p = 0.002), and for the estimation of experienced speech fluency in both EAF (p = 0.0053) and FAF (p = 0.021). The lack of statistical significance for the change in observable stuttering during EAF (p = 0.117) may be due to relatively low power of the study, particularly as two participants showed no stuttering at all during the test conditions. The positive results regarding the estimation and the positive trends of observable stuttering (% SS) in this study motivates for further research on the effects of enhanced auditory feedback on stuttering.

Stamning debuterar vanligtvis i förskoleåldern. En majoritet av barnen slutar spontant att stamma medan andra barn får bestående stamning. Forskare har länge försökt identifiera faktorer som kan predicera om stamning blir bestående eller övergående, bland annat genom att undersöka stamningsbeteenden nära stamningsdebuten. En av de största longitudinella studierna hittills inom stamning har utförts av Yairi och Ambrose (2005). I deras studie etablerades en indelning av stammande förskolebarn: barn med övergående stamning och barn med bestående stamning. De har gjort materialet tillgängligt för andra forskare via databasen FluencyBank och deras material utgjorde underlag för denna uppsats. Vårt datamaterial bestod av redan existerande ljudfiler och kodade transkriptioner från 18 deltagare, där hälften hade övergående stamning och hälften hade en svårare, mer bestående stamning. Indelningen av deltagarna baserades på en tidigare magisteruppsats av Wetter och Wickman (2021). Materialet analyserades explorativt med fokus på huruvida stamningsbeteenden nära stamningsdebuten kunde predicera om stamningen blev bestående eller övergående. Varje deltagares stamning analyserades med fokus på utvalda typer av icke-flyt vilka delades in i olika variabler. Variablerna bestod av: blockeringar, förlängningar (indelade i fyra olika typer), fler än två delordsrepetitioner och tysta avbrott. Dessa variabler jämfördes därefter mellan deltagarna med övergående stamning respektive deltagarna med bestående stamning. Resultaten tyder på att ett högt antal blockeringar och förlängningar, specifikt förlängda vokaler nära stamningsdebuten, tycks öka sannolikheten för bestående stamning. Resultaten indikerar att fortsatt dela upp förlängningar och blockeringar i framtida forskning, då det kan ge betydande underlag för att predicera om stamning blir bestående eller övergående. En explorativ metod och det faktum att det var ett litet urval begränsar möjligheten att generalisera resultaten till en större population. / The onset of stuttering is typically during preschool age. Most children spontaneously recover while other children continue to stutter. Researchers have for a long time tried to find factors that could predict the outcome for stuttering, for example, the stuttering behaviors close to onset. One of the largest longitudinal studies of stuttering so far was accomplished by Yairi and Ambrose (2005). In their study, they established a division between stuttering preschool children who recovered from the stuttering and those with persistent stuttering. They have made the material available for other researchers through the database FluencyBank and their material was the basis for this thesis. Our data consisted of already existing audio recordings and coded transcriptions of 18 participants, where half of them recovered from stuttering and half of them had a more severe, persistent stuttering. The division is based on an earlier degree project by Wetter and Wickman (2021). The material was analyzed exploratively and the focus was to examine whether stuttering behaviors close to onset could predict if stuttering was persistent or was transient. Each participant’s stuttering was analyzed by focusing on selected types of disfluencies which were divided into variables. The variables were: blocks, prolongations (divided into four different types), more than two part-word repetitions and silent disruptions. These variables were then compared between the participants in the group who recovered and the and group with persistent stuttering. The results suggest that a high number of blocks and prolongations, specifically prolonged vowels close to stuttering onset, seems to increase the probability for persistent stuttering. The results indicate doing a further division of prolongations and blocks in future research, which could provide an important basis for predicting if stuttering becomes persistent or recovered. An explorative method and the fact that there was a small sample limit the possibility to generalize the results to a bigger population.

Research on the development of stuttering in children has shown that stuttering passes without treatment for the majority, but becomes persistent for some children. Researchers have tried to identify predictive factors for these outcomes, including the type and frequency of disfluency. One of the largest longitudinal studies in the field was conducted by Yairi and Ambrose (2005). The data, made available for research, forms the basis of this thesis. The data consisted of encoded transcripts of speech from 88 children who stutter with no other known neurological impairment. Recruitment for the previously collected data took place near onset of stuttering and the children were 6 years or younger at the start of the observation period. In the current study, we examined whether there are patterns in the development of stuttering that can predict its future outcome. The possibility of identifying subgroups within the participants was also explored. The individual developmental pattern of each child was analyzed, mainly regarding different types of disfluency. This was done with the intention of highlighting the great variation between stuttering children that has been noted in previous reports. The results indicated that the development of blocks and prolongations plays a particularly large role in the outcome of stuttering. The development of single-syllable whole-word repetitions also differentiated the outcome groups. The results indicate that observation of the child's early stuttering development can provide a valuable basis for predicting the continued stuttering. In such observations, special consideration should be given to the development of blocks and prolongations.  Forskning om stamningens utveckling hos barn har visat att stamningen går över utan behandling för majoriteten, men blir ihållande för vissa barn. Forskare har försökt identifiera prediktiva faktorer för dessa utfall, bland annat avseende typ och frekvens av icke-flyt. En av de största longitudinella studierna inom området utfördes av Yairi och Ambrose (2005). De har gjort datamaterialet tillgängligt för forskare, och det har använts som underlag för denna uppsats. Datamaterialet bestod av kodade transkriptioner av tal från 88 barn med stamning utan andra neurologiska avvikelser. Rekrytering för det tidigare insamlade datamaterialet skedde nära barnens stamningsdebut och barnen var 6 år eller yngre vid observationsperiodens start. I uppsatsen undersöktes om det finns mönster i stamningens utveckling som kan predicera dess framtida utfall. Ett annat fokus var att undersöka om det var möjligt att identifiera undergrupper inom deltagarna. Det individuella utvecklingsmönstret för varje barn analyserades, främst avseende olika typer av icke-flyt. Detta med avsikt att belysa den stora variation mellan stammande barn som noterats i tidigare rapporter. Resultaten pekade på att utvecklingen av förlängningar och blockeringar spelar en särskilt stor roll för stamningens utfall. Även utvecklingen av enstaviga helordsrepetitioner differentierade utfallsgrupperna. Resultaten ger stöd för att observation av barnets tidiga stamningsutveckling kan ge ett värdefullt underlag för prediktion av den fortsatta stamningen. Vid sådana prediktioner bör särskild hänsyn tas till utvecklingen av blockeringar och förlängningar.

<p>Antologins gemensamma tema är livsvillkor och identitetsskapande vilket kommer att belysas ur sex olika perspektiv Vi ämnar undersöka hur informanterna påverkas och förändrar sin självbild utifrån sina livsvillkor. Studierna bygger på informanternas egna upplevelser och erfarenheter av sina liv och levnadsvillkor. Det första bidraget handlar om huruvida sexualdebuten har betydelse för den process som skapar sexuell identitet i tonåren. Den andra delen är en studie om hur kvinnor skapar sin identitet som mamma. Tredje undersökningen behandlar hur före detta missbrukare har fått omskapa sina identiteter och livsvillkor, från att vara beroende till att leva ett drogfritt liv. Det fjärde bidraget belyser hur det är att leva med stamning och dess inverkan på identiteten. Femte bidraget handlar om hur nyblivna pensionärer upplever och påverkas av de livsvillkor som pensioneringen innebär. Det sista bidraget tar upp hur identiteten påverkas när en närstående går bort. Gemensamt för samtliga bidrag är att fokus ligger på den identitetsskapande processen och hur identiteten formas, utvecklas och vidmakthålls.</p>

I föreliggande studie undersöktes samtal där tre personer som stammar deltog i interaktioner med olika deltagarstrukturer; med en annan person som stammar, med en närstående person samt med en person i en institutionell kontext. Studien syftade till att analysera likheter och skillnader mellan samtal med olika deltagarstrukturer, med avseende på fenomenen samkonstruktion, blickkontakt vid samkonstruktion och uppbackning. Sammanlagt medverkade tolv personer, i totalt nio dyader. De nio samtalen, som var mellan 35 och 55 minuter långa, spelades in och analyserades enligt principer från Conversation Analysis (CA). Även beräkningar utfördes på fenomenen verbala uppbackningar, samkonstruktion och blickkontakt vid samkonstruktion. Av resultatet framkommer att det genomförs färre samkonstruktioner i de institutionella samtalen, och en tendens till att det görs fler samkonstruktioner i närståendesamtalen. Personerna som stammar gör färre samkonstruktioner i de institutionella samtalen, och gör flest samkonstruktioner i samtalen mellan två personer som stammar. Närståendesamtalen är den deltagarstruktur där det förekommer lägst antal stamningsrelaterade samkonstruktioner. Vid samkonstruktion har deltagarna vanligtvis blickkontakt. Genomgående gäller att samtalspartnern gör fler verbala uppbackningar än personerna som stammar. Det förekommer fler verbala uppbackningar i de samtal där samtalspartnerna inte känner varandra, än i de samtal då de känner varandra. Det är relativt ovanligt att verbal uppbackning förekommer i samband med stamning. / In the present study recordings of three people who stutter in interaction with different interlocutors were analysed. The participant frameworks were the person who stutters with another person who stutters, with a close friend and with an unknown person in an institutional context. The aim of the present study was to analyse similarities and differences among the interactions with different participant frameworks, regarding acknowledgement tokens, joint productions and eye contact in joint productions. In all, there were twelve participants taking part in nine dyads. The nine interactions were between 35 and 55 minutes long, and analysed according to the principles of Conversation Analysis (CA). Calculations were performed on the phenomena verbal acknowledgement tokens, joint productions and eye contact in joint productions. The result shows that there are fewer cases of joint productions in the institutional conversations and that there is a tendency that joint productions are most frequent in the conversations with a close friend. The people who stutter perform fewer joint productions in the institutional conversations and the most joint productions in the conversations between two people who stutter. The conversation with a close friend is the type of conversation with the lowest prevalence of joint productions related to stuttering. The participants mainly have eye contact when participating in joint productions. A consistent feature in all conversations is that the conversational partner produces more verbal acknowledgement tokens than the people who stutter. There are more verbal acknowledgement tokens in the conversations where the interlocutors are not acquainted. It is rather uncommon that verbal acknowledgement tokens appear in instances of stuttering.

Antologins gemensamma tema är livsvillkor och identitetsskapande vilket kommer att belysas ur sex olika perspektiv Vi ämnar undersöka hur informanterna påverkas och förändrar sin självbild utifrån sina livsvillkor. Studierna bygger på informanternas egna upplevelser och erfarenheter av sina liv och levnadsvillkor. Det första bidraget handlar om huruvida sexualdebuten har betydelse för den process som skapar sexuell identitet i tonåren. Den andra delen är en studie om hur kvinnor skapar sin identitet som mamma. Tredje undersökningen behandlar hur före detta missbrukare har fått omskapa sina identiteter och livsvillkor, från att vara beroende till att leva ett drogfritt liv. Det fjärde bidraget belyser hur det är att leva med stamning och dess inverkan på identiteten. Femte bidraget handlar om hur nyblivna pensionärer upplever och påverkas av de livsvillkor som pensioneringen innebär. Det sista bidraget tar upp hur identiteten påverkas när en närstående går bort. Gemensamt för samtliga bidrag är att fokus ligger på den identitetsskapande processen och hur identiteten formas, utvecklas och vidmakthålls.