Denna uppsats handlar om samspelet mellan hemmet och fritidshemmet och hur det kan påverka elevens trygghet, trivsel och personliga utveckling på fritidshemmet. Syftet med denna studie är att i viss mån studera vad rektorer men främst vad pedagoger och vårdnadshavare anser om kommunikation och samverkan mellan hem och fritidshem. Vi redogör för vad skolans föregående och gällande styrdokument menar om samverkan med hemmet samt ger en teoretisk bakgrund som beskriver vad forskning och litteratur säger om ämnet. Vårt teoretiska perspektiv i uppsatsen är det sociokulturella perspektivet som utgår från lärande, kommunikation, kontext och artefakter. Av dessa nyckelbegrepp fokuserar vi på kommunikation och det lärande som sker mellan pedagoger och vårdnadshavare när eleven sätts i centrum för diskussionerna. Genom skriftliga frågeformulär till vårdnadshavare, pedagoger och rektorer på fyra utvalda skolor samlades en mängd data in för att kunna belysa detta område. I analysen av dessa uppgifter framkom att de flesta är nöjda med dagens samverkan men att det finns några förbättringsområden, främst rörande vilken typ av information som ges mellan respektive pedagoger och vårdnadshavare. Resultatet visar att samarbetet kring eleven till stor del beror på relationen mellan vårdnadshavaren och pedagogen och att en fungerande relation ger en fungerande samverkan, som i sin tur kan gynna elevens personliga utveckling.

Studien belyser hur pedagoger från två förskolor reflekterar kring miljö och material i förhållande till genus och hur vårdnadshavare görs delaktiga i förskolornas genusarbete. Syftet i studien var att undersöka hur pedagoger på två förskolor reflekterade över miljö och material ur ett genusperspektiv samt om och hur de förmedlar genusarbetet till vårdnadshavare. Ett socialkonstruktivistiskt perspektiv med avseende på genus har använts. Förskolan ska arbeta för att motverka stereotypa könsmönster men inga direkta riktlinjer finns för hur ett sådant arbete ska gå till. Studien bestod av intervjuer med sex pedagoger och två vårdnadshavare. Resultatet i studien visade att miljö och material kan påverka både vuxna och barns uppfattningar om flickors och pojkars lika värde. Det framkom att vårdnadshavare inte var alltför delaktiga i förskolans genusarbete. En slutsats blev att både pedagogers och vårdnadshavares förhållningssätt påverkade miljön som i sin tur sände ut budskap om hur flickor och pojkar bör vara.

Syftet med denna undersökning och uppsats är att ta reda på om det finns en samsyn när det gäller att arbeta med åtgärdsprogram och om det saknas hur ser attityden ut då? I Skolverket (2008) står det att: ”Kravet på att utarbeta åtgärdsprogram omfattar alla skolformer utom förskoleklassen […] ” Undersökningen är kvalitativ och baseras på enkätfrågor samt intervjuer, urvalet i undersökningen består av pedagoger från olika yrkeskategorier på två mindre, mellansvenska skolor med förskoleklass till år 5. Dessutom intervjuade vi rektorer,specialpedagog, speciallärare samt skolsköterska.Resultatet visade att det finns en samsyn även om det skiljer sig åt i vissa anseenden. Rektor har yttersta ansvaret för att ett åtgärdsprogram upprättas och delar, tillsammans med sin personal, synen på nyttan av ett åtgärdsprogram.

Sammanfattning Vår studie har ett fyrfaldigt syfte. För det första ville vi undersöka vilka syften lärare hade med en specifik matematikläxa, för det andra vilka förväntningar läraren hade på eleverna och vårdnadshavarna vid arbetet med denna läxa. Dessa syften undersökte vi genom en kvalitativ intervju. För det tredje ville vi undersöka hur denna specifika läxa uppfattades av vårdnadshavare, och för det fjärde undersöka hur och i vilken grad vårdnadshavare involveras i barnens arbete med den specifika läxan. Dessa syften undersökte vi genom en kvalitativ enkät med 36 besvarande föräldrar. Resultatet visade att lärarna hade genomtänkta syften med de läxor de gav. Båda lärarna hade tre syften vardera med matematikläxan. Syftena uppfattades i hög grad av föräldrarna, då minst ett av lärarens syften uppfattades av varje respondent. Föräldrarna tenderade även att se att deras barn tränade sig i andra saker än de lärarna hade som direkta syften med denna läxa. Lärarnas förväntningar på eleverna var att de skulle komma ihåg att göra läxan, samt involvera föräldrarna. Lärarnas förväntningar på vårdnadshavarna var att de ska komma ihåg att påminna sitt barn att göra läxan, förklara hur de kan göra, hjälpa till vid svårigheter samt att inte pressa sitt barn för hårt. Vårdnadshavarna såg i stor utsträckning ett värde i matematikläxorna, och menade att dessa utvecklade deras barns kunskaper i matematik. Engagemanget bland föräldrarna var relativt stort, och de medverkade i hög grad vid barnens läxarbete. De hade även en god inblick i läxans innehåll. Vanliga strategier de använde sig av för att få barnet att arbeta med läxan, var b.la. att ge beröm eller uppmuntran. Vårdnadshavarna var medverkade i läxarbetet för att hjälpa till, hålla sig uppdaterade i vad som görs i skolan just nu, samt för att de själva tyckte att det var roligt. Det är viktigt att en läxa har ett genomtänkt syfte från läraren.  Läxan som ges ska på något sätt kunna användas till elevens fördel. Då syftet är genomtänkt, kan läxan få ett relevant innehåll som läraren kan anpassa till undervisningen i sin klass. Vårt resultat tyder å ena sidan på att läxor, precis som vissa läxforskare har framhållit, kan ge vårdnadshavare möjligheter att följa och bidra till sitt barns kunskapsutveckling, samt ge dem insyn i lärarens och skolans arbete. Därmed kan läxan fungera som en kommunikationslänk mellan lärare och elever/dess vårdnadshavare. Det krävs dock att vårdnadshavarna engagerar sig i barnens läxarbete och ges möjlighet att förstå lärarens intentioner med olika läxor och deras innehåll - och detta i sin tur ställer krav på lärarens förmåga att kommunicera sina syften med givna läxor. Å den andra sidan tyder vårt resultat på att i de fall där kommunikationen mellan lärare och vårdnadshavare brister, så att lärarens intentioner inte når fram, kan läxans lämplighet som arbetsform ifrågasättas. Nyckelord: läxa, samverkan, vårdnadshavare, enkät, intervju

Studien undersökte de professionellas upplevelse av vårdnadshavare med en intellektuell begränsning och deras barn, ett historiskt nytt och aktuellt ämne. Det övergripande målet var att undersöka om en vårdnadshavare med begränsning i intelligens förmådde tillgodose ett barns känslo- och beteendemässiga utveckling. Sex intervjuer med verksamma professionella inom olika verksamhetsgrenar inom socialt arbete genomfördes och bearbetades med induktiv tematisk analys. Studiens resultat utmynnade i fyra teman vilka pekade på hur svårt ämnet är och att det har en laddad karaktär. Det som skiljde de professionella åt var den egna kunskapen, vilket resulterade i hur de resonerade om samt såg på den potentiella utvecklingsmöjligheten för vårdnadshavarna. Dock fanns det en samstämmighet om att det är svårt att kompensera den känslomässiga förmågan hos vårdnadshavarna. Resultatet visade på behov av någon form av stöd till vårdnadshavare med begränsning i intelligens för att tillgodose barnets behov av att växa upp i en trygg miljö. / The research was about the professionals’ view of guardians, who had an intellectual limitation, and their children. This was a historically new and relevant subject. The overall goal with this study was to investigate whether a guardian with intellectual limitation had the capability to handle a child’s emotional and behavioral development.   Six interviews with  working professionals in various branches of social work was performed and processed with inductive thematic analysis. The results led to four themes which pointed out how difficult the subject is and that it has a loaded character. What differentiated the professionals from one another was their own experience, which resulted in how they reasoned about and looked at the potential development opportunity for the guardians. However, there was a consensus that it is difficult to compensate for the emotional character of the guardians. The results indicated a need for some sort of support for these guardians, who suffered from an intellectual limitation, in order for them to be able to provide the children with a safe environment upbringing environment.

I det här examensarbetet har syftet varit att undersöka vårdnadshavares attityder och erfarenheter kring högläsning för barn på förskolan mellan 1 och 6 år som bor på mindre tätorter samt ta del av vårdnadshavares utsagor om hur högläsningssituationer är utformade. Forskningsfrågorna har varit; Vad har vårdnadshavarna för erfarenheter och attityd kring högläsningn , finns det något samband mellan vårdnadshavarnas utsagor och deras utbildningskapital? Hur frekvent sker högläsning i hemmet, vid vilka tillfällen uppstår högläsning och hur är högläsningssituationen utformad samt finns det något samband mellan vårdnadshavarnas utsagor och deras utbildningskapital?     Frågeställningarna besvarades av en enkätundersökning där 151 stycken vårdnadshavare svarade, representerade från åtta stycken förskolor i en kommun, samt fem stycken samtalsintervjuer. Studien tar sin teoretiska utgångspunkt i Pierre Bourdieus teorier om utbildningskapital och habitus, en teori om att barns vanor och värderingar ärvs tidigt från barnens vårdnadshavare och den miljö som barnet lever i. Empirin visade att cirka 40 procent högläste för sina barn dagligen och de som hade genomgått en universitetsutbildning/ högskoleutbildning högläste i större utsträckning flera dagar i veckan för sina barn. Samtliga respondenter var positivt inställda till högläsning och 100 procent av de som svarade i enkätundersökningen samt samtalsintervjuerna ansåg att högläsning var viktigt. Cirka 86 procent av respondenterna blev höglästa för när de var barn. För barn mellan tre – sex år uppstod högläsningen främst vid nattning och för de yngre barnen var högläsningen mer spontan. Liknande resultat var det för hur högläsningssituationen var utformad, barnen mellan tre- sex år lästes främst för i sovrummet i sängen och de yngre barnen var det en jämn fördelning mellan vardagsrummet och sovrummet, soffan och sängen.

Bakgrund Fritidslärarens uppdrag kan ibland uppfattas som oklar för verksamma pedagoger och vårdnadshavare till barnen i fritidshemsverksamheten. Bristande kunskaper om fritidshemmets betydelse kan göra att det hamnar i skymundan av övrig skolverksamhet. Syfte Studiens syfte är att undersöka vad verksamma fritidslärare upplever som sitt yrkesuppdrag samt vad vårdnadshavare förväntar sig av verksamheten. Studien utgår från ett sociokulturellt perspektiv. Metod Metoderna som användes i studien var kvantitativ enkätundersökning och kvalitativ intervjuundersökning. Vid valet av kvantitativ enkätundersökning önskade vi svar från en större andel verksamma pedagoger. För kvalitativ intervjuundersökning ville vi gå mer på djupet hos vårdnadshavarna för att se vad deras förväntningar innebar. Resultat Studiens resultat visar att vårdnadshavare var nöjda med fritidshemsverksamheten som bedrivs. De förväntade sig att fritidslärarna skall finnas som en stimulerande och främjande faktor för barnens utveckling på fritidshem. Verksamma fritidslärare såg sina främsta uppdrag som stimulans av den sociala och motoriska utvecklingen samt att barnen skall få ha fri lek. Resultatet visar att en kompetent fritidslärare har förmåga att anpassa sig och anpassa aktivitet efter barnens behov samt utveckla barns sociala förmåga.

Syfte: Syftet var att undersöka vårdnadshavares uppfattning av hälsosamtalet med skolsköterskan för deras barn i förskoleklass, samt att undersöka om det fanns någon skillnad i uppfattning utifrån vårdnadshavares födelseland. Metod: Kvantitativ deskriptiv studiedesign med enkät som skickades till vårdnadshavare för 236 barn. Deltagandet efter två påminnelser var 64,8 % (n=153). Resultat: Hälsosamtalet som helhet uppfattades som mycket bra av 56,2 % (n=86) och bra av 37,9 % (n=58), det fanns skillnader i uppfattning utifrån vårdnadshavarnas födelseland (p=011). Tiden som var avsatt för samtalet upplevdes av 6,5 % (n=10) som otillräcklig och informationen som gavs inför samtalet upplevdes av 6,5 % (n=10) som bristfällig och av 3,3 % (n=5) som mycket bristfällig. Uppfattningen var att informationen under samtalet gavs så att den helt kunnat förstås, 90,2 % (n=138). Det förekom skillnader i förståelse av information utifrån vårdnadshavarnas födelseland (p=0,006). Skolsköterskans bemötande upplevdes som mycket bra eller bra av 67,3 % (n=103) respektive 28,1 % (n=43). Uppfattningen var att barnen i mindre utsträckning än vårdnadshavarna fick tillfälle att ställa frågor, där 24,2 % (n=37) respektive 4,6 % (n=7) upplevde att barnet delvis eller inte alls fått tillfälle att ställa egna frågor. Förbättringsmöjligheter av hälsosamtalet uttrycktes i form av tydligare information inför samtalet samt mer fokus på skolsituationen och arbetsmiljön. Slutsats: Vårdnadshavarnas uppfattning av hälsosamtalet var övervägande positivt, men förbättringar kan göras vad gäller information och förberedelser inför samtalet. Vårdnadshavarna uttryckte önskemål om att hälsosamtalet bör fokusera mer på skolsituation och arbetsmiljö. Det är även viktigt att barnet får en central plats i samtalet.

Syftet med denna studie var att ta reda på vad yrkesverksamma inom förskoleverksamheten anser om synen på arbetet med språket. För att uppnå syftet valde vi att intervjua nio olika förskoleverksamheter i fem olika städer i landet. Även ta reda på vilket samarbete pedagogerna har med vårdnadshavare, även vilken syn yrkesverksamma har om vem som får stöd i sin språkutveckling. Hur informanterna går tillväga för att samarbeta med vårdnadshavarna och tillsammans utvecklar verksamheten. För att besvara syftet i denna forskning valde vi att utgå ifrån en kvalitativ metod och strukturerade intervjuer med personal som arbetar på de förskolor som ställde upp för intervju. För en djupare förståelse för hur verksamheterna arbetar med språkutvecklingen, har intervjuerna varit mer fokuserat på informanternas innehåll och synpunkter formades inte för att inte vägleda informanternas svar. Studien innehåller även litteratur material inom detta område, som har analyserats utifrån intervjuernas material och sedan vävts samman till ett resultat angående språk, tal och kommunikation. Det vi har kommit fram till i denna studie är att det inte riktigt finns något speciellt sätt pedagogerna arbetar på. Däremot har pedagogerna språket alltid centralt i deras planering utifrån alla barns behov i den dagliga verksamheten. Även att teorierna Behaviorismen och Sociokulturell samspela med den dagliga uppfostran inom språkutvecklingen, deras syn på uppfostran tillsammans speglar hur yrkesverksamma arbetar i dagens förskoleverksamhet.

Syftet med studien är att undersöka hur vårdnadshavare i grundsärskolan uppfattar samverkan med skolan. Studien utgår från en fenomenologisk ansats och bygger på åtta halvstrukturerade intervjuer med vårdnadshavare vars barn är, eller har varit, mottagna i grundsärskolan. Tidigare forskning lyfter bland annat fram relationen mellan lärare och vårdnadshavare som central för att skapa förutsättningar för en god samverkan samt visar på ett generellt stort engagemang hos vårdnadshavare. De hinder för samverkan som betonas i tidigare forskning är maktasymmetrin mellan parterna men också att det saknas en samsyn kring vad samverkan ska innehålla och syfta till. Resultatet av föreliggande studie visar att det finns en bredd av uppfattningar hos vårdnadshavarna kring innehåll, möjligheter och hinder i samverkan med skolan. Ett inbjudande förhållningssätt och tillitsfulla relationer mellan skola och hem beskrivs som två förutsättningar för framgångsrik samverkan. Även strukturerad information i form av veckobrev, kontaktböcker och utvecklingssamtal beskrivs som faktorer som på olika sätt har betydelse för samverkan. En annan faktor som de aktuella vårdnadshavarna uppfattar som central är ömsesidighet och öppenhet i dialog kring elevens skolgång. Dock uppfattar ett flertal vårdnadshavare att de är den drivande parten kring samverkan mellan dem och skolan och kan samtidigt också uttrycka hur samverkan skulle kunna förbättras. Vårdnadshavarna lyfter fram flera perspektiv på vad de uppfattar vara hinder för samverkan mellan dem och skolan. En framträdande aspekt är känslan av inte kunna påverka sitt barn skolgång och att inte ha tillgång till forum för detta samt att lärarna agerar som experter. Flera av vårdnadshavarna uppfattar samtal om individuella utvecklingsplaner och bedömning som problematiska beroende på dess syfte och innehåll.