Människor på en arbetsplats kan bete sig på en rad olika sätt som orsakar skada för organisationen och dess medlemmar. Mobbning, stöld, trakasserier och våld är några av de beteenden som arbetsgivare sedan lång tid tillbaka, med olika medel, försökt att bekämpa. Men det finns även andra typer av beteenden, något mindre synliga, som skadar organisationen och dess medlemmar minst lika mycket. Dessa beteenden går att kategorisera som ohövligt beteende. Den här kvantitativa enkätstudien är baserad på 120 svar som analyserats för att besvara syfte och frågeställningar om vem som blir utsatt för, bevittnar och anstiftar ohövligt beteende bland kontorspersonal och på vilket sätt detta påverkar individer.  I studiens teoretiska referensram introduceras läsaren till ämnet genom bakgrund och tidigare forskning. I kapitlet definieras bland annat begreppet ohövligt beteende, teorier kring hur beteendet kan sprida sig, hur det skiljer sig från andra beteenden och konsekvenser av det. Genomgående i kapitlet redogörs för tidigare forskning på ämnet. Sedan följer metodkapitlet som bland annat redogör för val av metod, urval, datainsamling, hur enkäten konstruerats samt hur databearbetningen gått till väga.  I studiens resultat och analys redovisas vilka individer som blir utsatta för, bevittnar och anstiftar ohövligt beteende, samt eventuella orsaker till detta. I resultatet framkommer bland annat att män, individer som arbetat i 0–5 år på sin nuvarande arbetsplats och individer i en tidsbegränsad anställning i större utsträckning blir utsatta för ohövligt beteende. Dessutom visar resultatet på att individer som utsätts för ohövligt beteende bevittnar ohövlighet i större utsträckning jämfört med de som inte blir utsatta för beteendet. Vidare bevittnar män och individer som arbetat 2–5 år på sin nuvarande arbetsplats ohövligt beteende i större utsträckning och anstiftare av ohövligt beteende är i åldern 24–43 år. Individer som utsätts för och bevittnar ohövligt beteende upplever en låg trivsel och dålig stämning på arbetsplatsen jämfört de individer som inte utsätts för eller bevittnar ohövlighet. Resultatet visar på att individer som upplever en låg trivsel och dålig stämning på arbetsplatsen anstiftar ohövligt beteende i högre utsträckning jämfört med de som upplever en hög trivsel och bra stämning. Vidare visar resultatet också på att ohövlighet smittar. Individer som utsätts för eller bevittnar ohövligt beteende anstiftar ohövlighet mer jämfört med de som inte utsätts för eller bevittnar beteende. Därtill visar resultatet på att individer som anstiftar ohövligt beteende blir utsatta för ohövlighet i större utsträckning än de som inte anstiftar beteendet. I den sammanfattande diskussionen sammanställs slutsatserna för att besvara syfte och frågeställningar. Avslutningsvis diskuteras studiens styrkor och svagheter följt av förslag till vidare forskning på ämnet.

No description available.

Att barn utsätts för att bevittna brott i nära relation är ett vanligt förekommande och allvarligt problem som kan medföra flera negativa konsekvenser för deras välmående. Trots denna problematik har det tidigare inte varit brottsligt i Sverige att utsätta barn för bevittnande av brott i nära relation, vilket har inneburit flera svårigheter i Polismyndighetens arbete. Den 1 juli 2021 infördes lagen om barnfridsbrott, som har medfört att det är brottsligt att utsätta barn för ett bevittnande av brott i nära relation och att barnen nu kan sättas i en målsägandeposition till de brottsliga handlingarna. Föreliggande studie har med hjälp av fem semistrukturerade intervjuer undersökt hur ingripandepoliser, utredare och barnförhörsledare inom Polismyndigheten upplever sitt arbete med barn som har bevittnat brott i nära relation och hur de upplever att arbetet har påverkats av den nya lagen om barnfridsbrott. Vidare avsåg studien även att uppmärksamma möjliga utvecklingsområden i arbetet med målgruppen. Resultatet tyder på att polisens arbete med barn som har bevittnat brott i nära relation är komplext och innebär både möjligheter och utmaningar. Vidare indikerar resultatet att lagen om barnfridsbrott upplevs ha bidragit till positiva förändringar i polisens arbete, men också att lagen har resulterat i nya utmaningar i arbetet.

No description available.

Syftet med studien är att undersöka om vittnesbenägenheten skiljer sig åt mellan ett “särskilt utsatt område” (Nydala, Hermodsdal, Lindängen) och ett “tryggt område” (Västra Hamnen) i Malmö samt om benägenheten påverkas beroende på vilken brottstyp som bevittnats. Vidare syftar studien även till att undersöka huruvida kännedomen skiljer sig åt mellan områdena om att det råder allmän vittnesplikt och det stöd som finns att tillgå i en rättsprocess. Studien använder sig av såväl kvantitativ som kvalitativ data, detta i form av enkäter samt intervjuer. Totalt besvarade 162 individer enkäten och intervjuer genomfördes med totalt sex individer där både män och kvinnor deltog. Intervjuerna analyserades utifrån en tematisk analys vilket presenterades i gemensamma teman. Resultaten visar på att det råder skillnad i vittnesbenägenhet områdena emellan. Den återkommande uppfattningen gällande bidragande faktorer till detta var medierapportering, rädsla för repressalier och låg tillit till myndigheter. Majoriteten var eniga gällande att rädslan upplevs vara högre när det kommer till gängkriminalitet eller annan grövre brottslighet. Kännedomen om den allmänna vittnesplikten samt vittnesstödsverksamheten skiljde sig även det åt mellan områdena. Majoriteten av respondenterna uppgav däremot att de var medvetna om att det råder allmän vittnesplikt i Sverige. Detta resultat överensstämmer inte med den information som framkommit under intervjuerna som menade att kunskapen är bristfällig och i en del fall helt obefintlig. Majoriteten var öppna för att använda sig av vittnesstöd, det förekom en överrepresentation vad gäller kvinnor. / The aim of the study is to examine if the propensity to testify differs between a “particularly vulnerable area” (Nydala, Hermodsdal, Lindängen) and a “safe area” (Västra Hamnen) in Malmö and if the propensity is affected depending on the type of crime. The study also aims to investigate whether the knowledge differs between the areas where there is a general duty to testify and the support that is available in a legal process. The study uses both quantitative and qualitative data, web surveys were used to receive knowledge from a public perspective. A total of 162 individuals answered the survey. A total of six interviews took place with relevant participants. The interviews were analyzed on the basis of a thematic analysis, which was presented in common themes. The results prove that there is a difference in the tendency of witnesses between the areas. The recurring perception for this was media reporting, fear of reprisals and low trust in authorities. The majority agreed that the fear is perceived to be higher regarding gang related crime or other more serious crime. Knowledge of the general duty to testify and the witness support service also differed between the areas. The majority of the respondents, on the other hand, stated that they were aware that there is a general duty to testify in Sweden. This did not correspond with the information from the interviews, which entailed that the knowledge was deficient and, in some cases, completely non-existent. The majority were open to using witness support, there was an over-representation of women.

No description available.