Trauma är den ledande dödsorsaken i Sverige för människor mellan 15 och 44 år och en stor andel dör till följd av blödning som uppkommer vid skadetillfället. Blödning fortsätter också vara den ledande orsaken till traumarelaterad död som kunde ha varit förebyggbar både civilt och militärt. Traumaomhändertagandet är komplext, ofta tidskritiskt och ambulanspersonalen är ofta de som först får vårda dessa patienter ute på skadeplats och därav blir ambulanspersonalens första bedömning och omhändertagande av stor betydelse. Vätskebehandling för kritiskt skadade traumapatienter i hemorragisk chock eller hotande hemorragisk chock är ett omdiskuterat ämne och Sverige saknar nationella riktlinjerna för omhändertagande och behandling prehospitalt vid hemorragisk chock och trauma och de regionala riktlinjer som finns skiljer sig ibland till viss del åt mellan länen. Syftet med studien var att undersöka effekten av ambulanssjuksköterskans vätskebehandling för patienter i hemorragisk chock vid trauma. Som metod har en litteraturöversikt genomförts där totalt 15 studier inkluderats som är publicerade mellan 2009 och 2019. I resultatet framkom två huvudteman – vätskebehandlingens effekt på mortalitet och vätskebehandlingens effekt på koagulation. Samtliga fyra studier som undersökt hur koagulationsförmågan påverkas av kristalloid hyperton och/eller isoton vätskebehandling hos patienter med eller med risk för hemorragisk chock utsatta för trauma har kommit fram till att den försämras desto mer vätska patienten får. Resultatet visade oklar evidens gällande vätskebehandlingens effekt för mortaliteten på patienter i hemorragisk chock vid trauma. Däremot påvisade ingen av studierna att mortaliteten minskade. Slutsats var att majoriteten av artiklarna talar för att stora mängder vätska prehospitalt minskar eller inte gör någon skillnad för överlevnaden för kritiskt skadade traumapatienter vid hemorragisk chock. Många faktorer spelar in och det är svårt att dra några slutsatser utifrån resultatet och mer forskning behövs inom området. / Trauma is the leading cause of death in Sweden for people between the age of 15 and 44 years and a large proportion of people die because of bleeding that occurs at the time of the injury. Bleeding also continues to be the leading cause of trauma-related death that could have been preventable both in a civilian and military setting. Trauma care is complex, often time-critical, and the ambulance nurses are often the first to care for these patients on the scene and therefore the first assessment and care of these patients is of great importance. Fluid resuscitation for critically injured trauma patients in hemorrhagic shock or threatening hemorrhagic shock is a debated topic and Sweden lacks national guidelines for trauma care and treatment prehospital. The regional guidelines sometimes for some manner differ between the counties in Sweden. The aim of this study was to determine the impact of fluid resuscitation for patients with hemorrhagic shock after trauma. As a method, a literature review was carried out, which included a total of 15 studies published between 2009 and 2019. The result revealed two main themes - the impact of fluid resuscitation on mortality and the impact of fluid resuscitation on coagulation. All four studies that examined how coagulation ability is affected by crystalloid hypertonic and/or isotonic fluid resuscitation in patients at risk of hemorrhagic shock after trauma, the severity seems to be dependent on the amount of fluid infused, the more fluid the more severe coagulation abnormalities. The result showed unclear evidence of the effect of fluid resuscitation in mortality for trauma patients in hemorrhagic shock. However, none of the studies showed it decreased in mortality. In conclusion, the majority of articles show that large amount of fluid given in prehospital care have no impact or did have a negative impact on survival of critically injured trauma patients in hemorrhagic shock. Many factors come into play and it is difficult to draw any conclusions based on the results and more research are needed.

Barn är inte små vuxna. Omhändertagandet av barn inom sjukvården skiljer sig på många sätt gentemot vården av vuxna. Dels skiljer sig barns anatomi och fysiologi mot vuxna. Dessutom finns det emotionella perspektiv för vårdpersonal, då vårdpersonal ofta blir mer emotionellt berörda av att omhänderta barn. Barnets föräldrar som ofta är stressade och rädda, bör även de få en god och trygg omvårdnad. Många ambulanssjuksköterskor tycker att omhändertagandet av barn är det svåraste i yrket. Både för att barn upplevs som emotionellt påfrestande att omhänderta samt att barn sällan är svårt sjuka eller allvarligt skadade, varför ambulanssjuksköterskan kan uppleva en ovana och osäkerhet. Då ambulanssjuksköterskan får larm påbörjas förberedelsefasen och förberedelsefasen pågår till att ambulansen ankommer till patienten. Författarna finner att ambulanssjuksköterskors upplevelse av att omhänderta barn är någonting väl studerat, dock finner författarna inga studier gällande ambulanssjuksköterskans upplevelser av förberedelsefasen. Syftet var attI arbetet valdes en kvalitativ deskriptiv design med Ambulanssjuksköterskor omhändertar sällan allvarligt skadade eller svårt sjuka barn. Det gjorde att ambulanssjuksköterskor kände stress, rädsla och i vissa fall skräck då de fick larm som indikerade på ett allvarligt skadat eller svårt sjukt barn. Varför larm om barn upplevdes annorlunda än vuxna var dels för att det framkallade en starkare emotionell respons, men även att barn var mindre i storlek, en ovana bland ambulanssjuksköterskor gällande att omhänderta barn, samt annorlunda läkemedelsdoser gentemot vuxna. Ambulanssjuksköterskorna i studien upplevde att de behövde fler resurser när de omhändertar barn till skillnad mot vuxna. Eftersom föräldrarna behövde stöttning och omvårdnad då deras barn var svårt sjukt eller allvarligt skadat. Att ge föräldrarna tillräcklig uppmärksamhet med en ambulansbesättning upplevdes som mycket svårt, varför fler resurser behövdes. Ambulanssjuksköterskor upplevde överlag att de behövde mer utbildning i omhändertagandet av svårt sjuka eller allvarligt skadade barn. I enlighet med ambulanssjuksköterskornas upplevelser, inkluderade studier och litteraturen, behövdes ytterligare utbildning inom specifikt det akuta omhändertagandet av barn. Även fler resurser ansågs nödvändiga vid larm om barn. Detta för tillsammans med ytterligare utbildning och erfarenhet - ge ambulanssjuksköterskan möjligheten att bli tryggare i sina förberedelser samt i sitt omhändertagande av barn och dennes anhöriga. / Children are not small adults. Caring for children in healthcare differs from taking care of adults in many aspects. For example children have a different anatomy and physiology compared to adults and this must be taken in to consideration. Another perspective is the fact that healthcare professionals often become more emotionally involved when caring for a child. The parents of the child, who are often stressed and afraid, should also be provided with safe and good care. A large part of the ambulance nurses feel that the caring of children is the hardest part in their profession. This is due to both the general feeling of children being emotionally challenging to care for and the fact that children are so rarely critically ill or injured. This combined can make the ambulance nurse feel unused to the task and insecure on how to approach it. When the ambulance nurse is reached by the alarm the preparing phase initiates. This phase is ongoing until the ambulance arrives at the patient. The authors find that ambulance nurses experiences of caring for children is well studied. However, the authors find no studies on ambulance nurses experiences of the preparation phase. The aim of this study is to enlighten the ambulance nurses ́ experiences of the preparation phase – from the time when receiving the alarm until arriving to a severely injured or a cricitcally ill child. The study has been conducted through a qualitative approach with semi structured interviews. Eight ambulance nurses participated in the study. To be included they had to have experience of taking care of at least one critically ill or injured child where it was clear from the alarm that the child was critically ill or severely wounded. The interviews were then analyzed with a qualitative content analysis. The studys result showed that ambulance nurses seldom take care of severly injured or critically ill children. This lead to ambulance nurses experiencing stress, fear and in certain cases horror when encountering an alarm indicating that it is about a critically ill or severly injured child. The reasons why ambulance nurses experienced these alarms concerning children differently - compared to alarms concerning adults were: a stronger emotional response, children are smaller in size, an unacustomedness among ambulance nurses regarding taking care of critically ill or severly injured children and ultimately different doses regarding medicine as regards to adults. Ambulance nurses in the study experienced a need for more human resources when taking care of a child as regards to an adult. This because the childs parents needed support and care when their child is critically illa or severly injured. Providing the parents with enough attention with only one ambulance crew is difficult, which is why more human resources were needed. Ambulance nurses described a general need for more education regarding the care of critically ill or severly injured children. In accordance with ambulance nurces experiences, included studies and the litterature –more education in specifically the emergency treatment of children was needed. Aswell was the need for more human resources when it came to alarms regarding children. This together with more education and experience, could give the ambulance nurse the opportunity to become more confident in their preparations and care of children and their relatives.

Våld i nära relationer är ett stort problem för samhället och individen. Majoriteten av de som blir utsatta är kvinnor, men det drabbar även män och barn. Studiens syfte var att undersöka ambulanssjuksköterskors upplevelser av att möta patienter som blivit utsatta för våld i nära relationer. Studien är en kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats. Åtta sjuksköterskor som arbetar i ambulanssjukvården i Göteborg deltog i studien. Analysen av materialet resulterade i tre teman: Förutsättningar inför mötet med den våldsutsatta patienten, Möta den våldsutsatta patienten och Upplevelser som är svåra att släppa. Resultatet av studien visar att ambulanssjuksköterskor upplever ilska, frustration och maktlöshet i mötet med patienter som blivit utsatta för våld i nära relationer. Särskilt starka blir dessa känslor när barn är inblandade. Ett fungerande samarbete med sin ambulanskollega och känslan av en tillfredsställande arbetsinsats hade positiv inverkan på informanterna. Det framkommer också att regelverket kring vem som ansvarar för patienten är för otydligt och att det ibland är svårt att få patienter till rätt vårdinstans. Vidare framkom det i resultatet att informanterna upplever att det inte finns några riktlinjer gällande handhavandet av patienter som utsatts för våld i nära relationer i ambulanssjukvården och orosanmälan som skall göras när barn misstänks fara illa är alldeles för krångliga att göra. Informanterna känner ett behov av tydligare riktlinjer och mer utbildning kring våld i nära relationer. / Domestic violence is a major issue for society and for the individual. The majority of those who are exposed are women, but it also affects men and children. The purpose of this study was to investigate ambulance nurses' experience of meeting patients who have been exposed to domestic violence. The study is a qualitative interview study with an inductive approach. Eight nurses working in the ambulance service in Gothenburg participated in the study. The analysed material resulted in three themes: Prerequisites for the encounter with the abused patient, Encounter the abused patient and Experiences that are difficult to let go. The results of the study show that nurses in the ambulance service experience anger, frustration, and powerlessness in the face of domestic violence. These feelings become especially strong when children are involved. To have good teamwork with your colleague and the feeling of a satisfactory work effort had a positive impact on informants. It also shows that the regulations are too vague, and it is sometimes difficult to get patients to the right care institution. Furthermore, the results showed that the informants experienced that there are no guidelines for domestic violence and to write a notification of concern when children are involved, is far too complicated to do. The informants feel the need for clearer guidelines and more education on domestic violence.

Ambulanssjuksköterskan har ett ansvar för att erbjuda god hälsa och vård på lika villkor för alla patienter. Tidigare forskning visar att överviktiga patienter riskerar att få sämre vård än normalviktiga patienter och är ofta relaterat till dåligt anpassade hjälpmedel. Då övervikt är ett tilltagande problem ställs krav på att ambulanssjukvården möter upp detta behov. Inom ambulanssjukvården kan konsekvenserna bli större då ambulansbesättningen endast består av två personer och assistans inte alltid finns tillgänglig. I de fall ambulanssjuksköterskan inte kan göra relevanta undersökningar på grund av att utrustningen inte är anpassad efter den större patienten, blir vårdandet mer komplext och risken för patientlidande ökar. Syftet med studien är att få en ökad förståelse för hur ambulanssjuksköterskor upplever vårdmötet med den överviktiga patienten. Data inhämtades från ambulanssjuksköterskor som intervjuades i par om sina upplevelser av fenomenet. Det insamlade materialet analyserades och sammanställdes genom en kvalitativ innehållsanalys. Resultatet visar att komplexiteten kring omhändertagandet av denna patientgrupp ofta handlar om bristen på anpassade hjälpmedel, problematik kring förflyttning och lastning av patienten. Även patientens tyngd upplevdes av ambulanssjuksköterskorna vara hindersam, då rädslan för att skada sig själva eller patienten ökade. Det som även framkom var vikten av ett ärligt bemötande för att minska risken för känslan av skuld och skam. I resultatdiskussionen framträdde hur alla delar ur resultatet påverkade varandra. Varje del i vårduppdraget av den överviktiga patienten visade sig vara kopplat mot etiska aspekter i högre grad än i jämförelse med den normalviktiga patienten. För att skapa bättre förutsättningar för ambulanssjuksköterskorna krävs en bättre anpassning inom ambulanssjukvården för överviktiga patienter både när det kommer till material, hjälpmedel och ambulanser men även en bättre samverkan med till exempel räddningstjänst. Därigenom kan möjligheten till ett bättre vårdmöte med den överviktiga patienten nås.

Allt fler människor lider av psykisk ohälsa vilket resulterat i att det numera beskrivs som en folksjukdom. Självskadebeteende definieras inte som en sjukdom utan ses som en handling för att lindra ett outhärdligt psykiskt lidande. Detta innebär att ambulanspersonal vårdar fler patienter med självskadebeteende och mötet med dessa ses ofta som utmanande. Anledningen beskrivs vara bristande kunskap samt att strategier och tillvägagångssätt att bemöta patienten stundtals saknas, patienten kan genom detta känna sig missförstådd och förbisedd. Genom att belysa upplevelserna hos ambulanssjuksköterskor vilka regelbundet möter patienter med självskadebeteende, finns ett värde av att se om erfarenheterna skiljer sig från tidigare studier. Syftet med denna studie är att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelse av att möta patienter med självskadebeteende. Metoden som valts är en semistrukturerad intervjustudie med kvalitativ innehållsanalys och induktiv ansats. Sex ambulanssjuksköterskor från Skaraborg med deltidsanställning inom Prehospital Psykiatrisk Resurs (PPR) intervjuades. Resultatet beskrivs med åtta underkategorier och de tre kategorier. Upplevelsen av att möta patienten bakom självskadan, När patientmötet tar en annan riktning och Förståelsen för patientens situation. Resultatet visar att ambulanssjuksköterskan upplever en utvecklad förmåga att möta patienter med självskadebeteende sedan de börjat arbeta inom PPR. Att arbeta tillsammans med en psykiatrisjuksköterska upplevs som lärande och tryggt. De upplever en ökad förståelse och kunskap om varför patienter utför självskadehandlingar. Dock beskrivs en kunskapsbrist gällande mötet med patienterna och en känsla av frustration över att inte alltid kunna hjälpa dem. Slutsatsen är att ambulanssjuksköterskan inom PPR tillsammans med en psykiatrisjuksköterska skapar ett tvärprofessionellt team som gynnar patientmötet. Dock är det av stor vikt att ambulanssjuksköterskan inhämtar ytterligare kunskap kring patienter med självskadebeteende för att bättre förstå patientens behov och kunna erbjuda en bättre och säkrare vård.

Stroke är ett samlingsnamn för blodproppar eller blödningar i hjärnan, som i sin tur orsakar en syrebrist i hjärnvävnaden. Stroke är den tredje vanligaste dödsorsaken i Sverige efter hjärtinfarkt och cancer. I prehospital akutsjukvård är bedömningen av patienten en av grundstenarna i vårdprocessen som med en strukturerad anamnestagning, sammanställning och utvärdering av patientens sjukdomstillstånd är utformat för att öka patientsäkerheten och säkerställa att patienter får rätt prioritering inom akutsjukvården. Patienter som uppvisar diffusa symtom och tecken på en stroke ställer högre krav på ambulanssjuksköterskans kunskap och förmåga att känna igen och bedöma en stroke jämfört med en patient som uppvisar tydliga symtom och tecken på att ha drabbats av en stroke. Vilka bedömningsinstrument som används för att upptäcka stroke prehospitalt varierar i hela landet och syftet med studien är att jämföra den prehospitala strokebedömningen mellan Region Hallands AKUT-test och Region Skånes PreHAST genom att analysera följsamheten till läkarkontakt och snabbspår ”Räddahjärnan” efter utförd strokebedömning. Metoden som använts i studien är en deskriptiv retrospektiv journalgranskning med kvantitativ ansats. I resultatet framkom att både Halland och Skåne använde bedömningsinstrumenten i stor utsträckning. Resultatet visade också en signifikant skillnad i antalet bedömningar med bedömningsinstrument som ledde till läkarkontakt och vidare till att snabbspår Räddahjärnan initierades. Användningen av ett detaljstyrt bedömningsinstrument ökar möjligheten till att varje enskild patient med symtom på stroke får en grundläggande och likvärdig bedömning oavsett vilken erfarenhet eller bakomliggande kunskap som ambulanssjuksköterskan som utför bedömningen har. Forskning behövs för att komma fram till en golden standard för prehospitala bedömningsinstrument för bedömning av misstänkt stroke.

Sjuksköterskor i ambulanssjukvård har i allmänhet möjlighet att hänvisa patienter till egenvård om de saknar ett behov av akutsjukvård eller primärvård. Egenvård innebär att hälso- och sjukvårdsåtgärder utförs av patienten själv eller närstående. Det åligger sjuksköterskan att bedöma och medverka till att patienten omhändertas på rätt vårdnivå med bibehållen patientsäkerhet och delaktighet. Idag söker sig fler patienter direkt till akutsjukvården än tidigare. Tidigare forskning visar att hänvisning till annan vårdnivå kan vara komplext, krävande och medföra ett omfattande ansvarstagande. Syfte: Syftet med studien var att undersöka sjuksköterskors erfarenheter av att prehospitalt hänvisa patienter till egenvård. Metod: Studien har en kvalitativ induktiv ansats. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med tio sjuksköterskor som rekryterades från ambulanskliniken i Region Jönköpings län. Materialet har analyserats med induktiv innehållsanalys enligt Elo och Kyngäs modell. Studiens resultat indikerar en varierad upplevelse av hänvisning till egenvård. Samtliga sjuksköterskor strävar efter att göra ett bra jobb och hänvisa patienterna till optimal vårdnivå. Strävan efter att alla parter känner sig trygga tycks vara central. Flera försvårande omständigheter vid hänvisning till egenvård identifieras som äldre patienter, språkförbistringar och överflöd av information. Det råder delad mening bland informanterna kring vilket stöd som upplevs av riktlinjer och ledning. Slutsats: Vissa sjuksköterskor är trygga i sina beslut, medan andra kan vara mer osäkra och reflekterar över sina egna begränsningar. Vi efterlyser utveckling och vidare forskning kring hänvisning till egenvård samt mer utbildning för ambulanssjuksköterskor inom ämnet. / In general, nurses in ambulance care can decide which patients who can be referred to self-care if there is a lack of need for emergency or primary care. Self-care is defined as healthcare measures performed by the patient or their relatives. It's the nurse's responsibility to assess the patient and refer the patient to the optimal level of care with respect to patient safety and patient involvement. Statistics show that the number of patients seeking emergency medical attention has increased in the last few years. Previous research indicates that non-conveyance is a demanding and complex task that is associated with extensive responsibility. Aim: The aim of this study is to examine the RN‘s experience when referring patients to self-care in the prehospital setting. Method: A total of ten RN ‘s participated in qualitative semi-structured interviews. The participants were recruited from Region Jönköpings läns ambulance service. The material was analyzed with inductive content analysis as suggested by Elo and Kynges. The results shows a variation regarding the experience of referring patients to self-care. All the RN’s strive to do a good job and to refer patients to an adequate level of care. The quest for all parties to feel safe seems to be central. Several aggravating factors are identified; older patients, language impairment, too much information etc. There are divided opinions about what support is experienced by management and guidelines. Conclusion: Some RN‘s are confident in their decisions, while others may be more insecure and reflect on their own limitations. We call for the development of guidelines, further research and extended education about non-conveyance.

Våld i nära relation är ett stort och ett prioriterat folkhälsoproblem som ter sig på många olika sätt och drabbar främst kvinnor. Socialstyrelsen har riktlinjer som beskriver hur identifieringen av våld i nära relation ska ske. Varje gång som frågan om våld lyfts reflekterar den våldsutsatta över sin situation och därför spelar ambulanssjuksköterskan en viktig roll i det första mötet. Syftet med studien var att utvärdera följsamheten till riktlinjerna angående uppmärksammande av våld i nära relation inom ambulanssjukvården. Metoden som användes var en enkätstudie med kvantitativ ansats. Resultatet visade att fysiska symtom var lättare att identifiera som tecken på våld i nära relation än psykosomatiska symtom. Ökad kunskap inom ämnet skapar trygghet för ambulanssjuksköterskor att ställa frågor om våld i nära relation. Det kan vara svårt för ambulanssjuksköterskan att identifiera våld i nära relation då patienter uppvisar mer akuta symtom som behöver prioriteras före den aktuella frågan. Dock spelar ambulanssjuksköterskans bemötande i första mötet med patienten en stor och viktig roll i huruvida våldsutsatta vågar berätta om sina övergrepp.

I takt med att psykisk ohälsa i samhället ökar, möter ambulanssjukvården patientgruppen allt oftare. I tidigare studier har det konstaterats att cirka 40 procent av samtal inkomna till SOS Alarm kan knytas till psykisk ohälsa, vilket medför att ambulanssjukvården i högre omfattning bedömer och vårdar dessa patienter. Studien har genomförts genom en kvantitativ enkätstudie, där alla medarbetare som innehar sjuksköterskelegitimation eller specialistkompetens samt arbetade inom ambulanssjukvården Södra Älvsborgs Sjukhus (SÄS) inkluderades i studien. Insamlingen av enkäterna skedde inom SÄS upptagningsområde, och pågick från perioden 24 december 2022 till 1 mars 2023 och alla ambulansstationer i SÄS upptagningsområdet deltog i studien. Sjuksköterskorna fyllde i enkäten med 16 frågor efter genomfört uppdrag av patienter med befarad psykisk ohälsa. Totalt samlades 113 enkäter in och analyserades. Syftet med studien var att kartlägga hur patienter med befarad psykisk ohälsa bedömts och vårdats av sjuksköterska i ambulans för att eventuellt påvisa och synliggöra brister och/eller styrkor. Resultatet visade bland annat att sjuksköterskans bedömning i ambulansen av patienter med befarad psykisk ohälsa inte genomförts enligt de riktlinjer som finns inom SÄS vilket avviker från behandlingsriktlinjerna. Vidare påvisades styrkor specifikt för området då personal med högre kompetens inom psykiatrin kontaktades i större utsträckning än tidigare studier påvisat. / As mental illness in the society increases, the ambulance service meets this group of patients more and more often. In previous studies, it has been established that approximately 40 percent of calls received by SOS can be linked to mental illness, which means that the ambulance service assesses and cares for these patients to a greater extent. The study was carried out through a quantitative survey study, where all employees who were a registered nurse or specialist nurse and worked in the ambulanceservice at Södra Älvsborgs Hospital (SÄS) were considered for inclusion in the study. The collection of the questionnaires took place within the SÄS area, and lasted from the 24th of December 2022 until 1st of March 2023, and all ambulance stations in the SÄS area participated in the study. The nurses filled in the questionnaire with 16 questions after completing the assignment of patients with suspected mental illness. A total of 113 questionnaires were collected and analyzed. The aim of the study was to describe how patients with suspected mental illness were assessed and cared for by nurses in an ambulance in order to detect potential weaknesses and/or strengths. The result showed that the nurse's prehospital assessment of patients with suspected mental illness was not in agreement with the present guidelines within SÄS. A strength was on the other hand that personnel with a higher competence in psychiatry were contacted by the ambulance nurse to a higher extent than previous studies had shown.

Bakgrund: Den prehospitala miljön är en komplex och mångfacetterad miljö där ambulanssjuksköterskan inte bara ställs inför olika kliniska svårighet, utan också av ett brett spektrum av sociala, miljömässiga och logistiska utmaningar. Etylpåverkade patienter försvårar patientbedömningen och gör situationen svår och mer komplex. Etylpåverkan och den offentliga miljön är även förknippad med ökad risk för hot och våld, både för ambulanssjuksköterskan men också för den utsatta etylpåverkade patienten. Detta bidrar till att ambulanssjuksköterskan utsätts för svåra patientbedömningar men även känslomässigt och psykiskt påfrestande situationer. Syfte: Syftet med studien är att utforska ambulanssjuksköterskans upplevelser av att vårda etylpåverkade patienter i en prehospital vårdmiljö Metod: En intervjustudie genomfördes genomenskilda intervjuer med tio ambulanssjuksköterskor inom Västra Götalandsregionen. Data analyserades med hjälp utav en kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: Analysen resulterade i 4 kategorier som bildade resultatets huvudrubriker “kunskap”, “vårdinstanser”, “etiska utmaningar” samt “arbetsmiljöns påverkan på mötet”. Slutsats: Genom denna studie kan kunskapsbidraget generera ökad förståelse för ambulanssjuksköterskors upplevelse av att vårda etylpåverkade patienter i en prehospitalmiljö. Studien kan även bidra till bättre förståelse för ambulanssjuksköterskans behov av vidare utbildning i ämnet för att öka den egna erfarenheten. Genom ökad förståelse och stöd för ambulanssjuksköterskor vid omvårdnad av etylpåverkade patienter möjliggörs en högre patientsäkerhet.