Målet med det här arbetet har varit att undersöka huruvida ett trovärdigt androgynt ansikte kan skapas genom att blanda genuskonventionella ansiktsdrag, samt hur kvinnliga respektive manliga ansiktsdragen måste vara för att ansiktet ska tolkas som androgynt. Fem bilder som föreställer ansikten i varierande grad av androgynitet har skapats som artefakt utifrån en förstudie av spelkaraktärer. Bilderna användes sedan i samband med semi-strukturerade kvalitativa intervjuer där tio informanter fick svara på hur kvinnliga och manliga de ansåg att karaktärernas ansikten var. Undersökningens resultat tyder på att ett trovärdigt androgynt ansikte kan skapas och att androgyna ansikten bör ha något starkare influenser av genuskonventionellt manliga ansiktsdrag än kvinnliga för att uppfattas som androgynt. En fortsättning av arbetet skulle kunna göras genom en större undersökning med fler informanter från olika kulturer och samhällen. Detta med hjälp av en artefakt i 3D-grafik informanterna kan interagera med, mer som i en riktig spelmiljö.

Denna uppsats har haft som syfte att undersöka hur den androgyna subjektspositionen i Carl Jonas Love Almqvists roman Drottningens juvelsmycke från 1834 påverkas i mötet med andra kroppar och hur den genererar handlande. Arbetet har utgått från den grundläggande förståelsen att möten mellan kroppar föregriper självet. Utifrån uppsatsens syfte har tre frågeställningar formulerats: ”Via vilka kroppsliga affekter kan vi förstå androgynitet i romanen?”, ”Hur levererar den androgyna subjektspositionen i romanen handlande?”, och ”Hur producerar mötet mellan Tintomara och andra kroppar gränsupplösande effekter?”  Metoden för arbetet har utgått från Eve Kosofsky Sedgewicks Touching Feeling: Affect, Pedagogy, Performativity (2003), Tove Solanders artikel ”Queerblivanden –försök till en queer-Deleuziansk litteraturläsning” i Queera läsningar (2012), samt Stephen Best och Sharon Marcus artikel ”Surface Reading: An Introduction” (2009). Utefter dessa har ett försök till ytläsning genomförts, med fokus på blivanden i deleuziansk mening. De blivanden jag identifierat har tillåtits forma uppsatsens disposition, som indelats i fem underrubriker: ”Androgynblivande”, ”Molnblivande och fågelblivande”, ”Naturblivande”, ”Mannekängblivande”, samt ”Helhetsblivande”. Under dessa rubriker har sedan materialet vävts samman med uppsatsens teori, som utgörs av Gilles Deleuzes Spinoza: A Practical Philosophy ([1970], 1988) och Gail Weiss’ Body Images: Embodiment as Intercorporeality (1999). Framför allt har Baruch de Spinozas affektlära och monism, så som den presenteras av Deleuze, använts i uppsatsarbetet. Weiss’ har bidragit med viktig förståelse för kroppen och bilderna vi har av den som ett utbyte kroppar emellan, vilket suddar ut gränserna mellan kropp och värld.   Uppsatsen drar slutsatserna att de kroppsliga affekter Tintomara ger upphov till i verkets andra karaktärer inledningsvis präglas av en attraktion som har god inverkan på de andra karaktärerna, bara för att leda till ett behov av kontroll. Affekterna generar i sin tur handlande, som generellt tar sig uttryck i närmanden som övergår i fasthållanden. Mötet mellan Tintomarakroppen och andra kroppar genererar i hög grad gränsupplösande effekter i egenskap av sina blivanden, och sin flytande, ständigt föränderliga position. Tintomara kan läsas som en anti-dualistisk kraft som motsätter sig kategorisering som ”antingen eller”, en gränsupplösare mer än en gränsöverskridare.

I denna jämförande studie analyseras vad det androgyna gör med identiteten och det kreativa skapandet i romanerna Orlando av Virginia Woolf och How to be both av Ali Smith. Analysen görs utifrån Virginia Woolfs tanke om ”the androgynous mind” samt Judith Butlers teori om performativitet. Studien visar att Virginia Woolf `s tanke med ”the androgynous mind” går att finna i Orlando och How to be both utifrån vad det androgyna tillför konsten och identiteten i de båda romanerna. Studien visar också att Butlers teori om performativitet som här använts för att undersöka och jämföra vad som sker när protagonisterna ”spelar” sina nya könsidentiteter går att finna i båda romanerna.

The purpose of this paper is to do an analysis of the characters and the theater/masquerade motif in C.J.L. Almqvist’s Drottningens juvelsmycke (The Queen’s Diadem), based on queer theory, by using Judith Butlers’s Gender Trouble. As an alternative to the Swedish, gender determined, feminine pronoun ”hon”, which has been used by earlier critics concerning the main character of the book, ”hen” is proposed. By using the pronoun ”hen” the mistake made by the earlier critics who, without reflection, state that the character is a woman, will hopefully be avoided. In this analysis, the fact that the main character Tinto – generally known as Tintomara – is an androgyne, is demonstrated. The analysis of Drottningens juvelsmycke also shows that the other characters of the book try to – by heteronormative patterns – define Tinto’s gender identity according to their own requests and purposes. The recurrent theater/masquerade motif, which is closely connected with the main character of the novel, reflects the drift of the gender identities between fiction and reality, between acting and real life. By not staying or getting caught in any specific heteronormative gender identity, Tinto reveals the binary gender categories ”man” and ”woman” as non-natural constructions, just as true or false as any other gender.

<p>The purpose of this paper is to do an analysis of the characters and the theater/masquerade motif in C.J.L. Almqvist’s Drottningens juvelsmycke (The Queen’s Diadem), based on queer theory, by using Judith Butlers’s Gender Trouble. As an alternative to the Swedish, gender determined, feminine pronoun ”hon”, which has been used by earlier critics concerning the main character of the book, ”hen” is proposed. By using the pronoun ”hen” the mistake made by the earlier critics who, without reflection, state that the character is a woman, will hopefully be avoided. In this analysis, the fact that the main character Tinto – generally known as Tintomara – is an androgyne, is demonstrated. The analysis of Drottningens juvelsmycke also shows that the other characters of the book try to – by heteronormative patterns – define Tinto’s gender identity according to their own requests and purposes. The recurrent theater/masquerade motif, which is closely connected with the main character of the novel, reflects the drift of the gender identities between fiction and reality, between acting and real life. By not staying or getting caught in any specific heteronormative gender identity, Tinto reveals the binary gender categories ”man” and ”woman” as non-natural constructions, just as true or false as any other gender.</p>