No description available.

Patienter som ska opereras genomgår alla den preoperativa fasen. Där har anestesisjuksköterskan som uppgift att fånga upp, identifiera och möta patienten för att skapa trygghet inför operation. Patienter som ska genomgå en akut operation har till skillnad från ett planerat ingrepp, en kortare preoperativ fas. Detta innebär mindre utrymme för ett individanpassat möte och därmed ökad risk att patienten drabbas av ett lidande. Syftet med examensarbetet var att undersöka patienters upplevelser av den preoperativa fasen vid en akut operation. En kvalitativ intervjustudie genomfördes och åtta patienter medverkade. I resultatet identifierades fyra huvudkategorier: Behovet av att bli satt i centrum, Vikten av att inkluderas, Avsaknad av kontroll och Känslor inför anestesi. Deltagarna belyste bland annat känslor som oro och ångest inför narkosen samt maktlöshet. De betonade även vikten av att anestesisjuksköterskan har ett gott bemötande och inkluderar patienten i vården. Detta skapar en känsla av trygghet inför sövning. Den preoperativa fasen präglas även av ovisshet där tidigare erfarenheter och kontinuerlig information anses betydande för att minska oron. Resultatet motsäger sig delvis tidigare forskning inom området. Deltagarna upplevde bland annat mindre oro och ångest jämfört med tidigare studier, vilket kan bero på att väntetiderna och den generella beläggningen var mindre under studiens utförande. Däremot lyftes anestesisjuksköterskans förhållningssätt och bemötande fram som helt avgörande för patienters upplevelse av trygghet i den preoperativa fasen.

Bakgrund: Oplanerad intraoperativ hypotermi är en av de vanligaste komplikationerna till anestesi. Komplikationerna som följer påverkar flertalet av kroppens organsystem och kan skapa ett obehag för patienten. Tidigare studier visar att över 70% av alla patienter kan drabbas av oplanerad intraoperativ hypotermi om inga åtgärder vidtas. Motiv: Att undersöka anestesisjuksköterskans syn på oplanerad intraoperativ hypotermi hos vuxna patienter samt de åtgärder de kan tänkas vidta intraoperativt för att motverka oplanerad intraoperativ hypotermi. Syfte: Syftet med studien var att beskriva anestesisjuksköterskors erfarenheter av oplanerad intraoperativ hypotermi hos vuxna patienter. Metod: Datainsamling till studien genomfördes med semistrukturerade intervjuer, som analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Data samlades in under oktober-november 2020, 12 intervjuer med yrkesverksamma anestesisjuksköterskor vid en operationsavdelning genomfördes.  Resultat: Resultatet består av två kategorier; Betydelsen av samarbete och kommunikation i intraoperativa team; Betydelsen av kunskap och medvetenhet om oplanerad intraoperativ hypotermi. Resultatet visar på goda kunskaper om oplanerad intraoperativ hypotermi, dess orsaker och konsekvenser men att det beror på det intraoperativa teamets kommunikation om relevanta åtgärder vidtas eller inte.  Konklusion: Forskning visar på att nyckeln till att förebygga oplanerad intraoperativ hypotermi är att reducera effekterna av den redistribution av kroppsvärme som sker i samband med induktion. Det innebär bland annat att tillföra patienten aktiv värme preoperativt, undvika blottade hudytor, tillföra aktiv värme intraoperativt samt tillföra varma vätskor. Det är avgörande med en god och standardiserad kommunikation inom det intraoperativa teamet samt en god förståelse för varandras professioner för att vidta hållbara åtgärder mot oplanerad intraoperativ hypotermi.

Abstrakt  Bakgrund:I anestesisjuksköterskans ansvarsområde ingår direkt omhändertagande av patienten på grund av försämrade vitalparametrar eller trauma som indikerar det akuta behovet av vård. Som anestesisjuksköterska finns beredskap för att upprätthålla fri luftväg vilket är det första som prioriteras. Ett akutlarm består av vårdpersonal med olika specialistkunskaper med beredskap för att möta akuta vårdsituationer. Simuleringsövningar inom kommunikation och teamarbete genomförs för att förbättra patientsäkerheten. Vikten av god kommunikation i omvårdnadssituationer belyses genom Joyce Travelbee´s omvårdnadsteori, vilken används som teoretiskt ramverk.  Motiv: Det finns begränsade studier om anestesisjuksköterskors upplevelser av deltagande i samband med akutlarm, därför är studien betydelsefull för att beskriva brister men även positiva upplevelser för framtida vårdutveckling.  Syfte: Syftet med studien är att undersöka anestesisjuksköterskors upplevelser i samband med akutlarm. Metod: Semistrukturerade individuella intervjuer med 12 anestesisjuksköterskorgenomfördes. Kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats användes för att insamla och analysera intervjuerna. Resultat: Från deltagarnas intervjuer identifierades fyra kategorier, att vara förberedd, att hantera stress, att kommunicera i teamet och att uthärda svåra vårdsituationer. Konklusion: Det behövs mer resurser till simuleringsövningar inom teamarbete för ett mer strukturerat arbete och bättre kommunikation i samband med akutlarm. Ökad arbetsbelastning och stress är förknippat med risk för patientsäkerheten. Anestesisjuksköterskan har en individuell upplevelse av arbetsbelastningens och stressens påverkan på arbetet i samband med akutlarm. Förslag på framtida forskning är att undersöka patientens erfarenhet i samband med akutlarm och upplevelsen av att få vård av anestesisjuksköterskan.

År 2020 konstaterades en ny pandemi orsakad av det nyupptäckta viruset COVID-19. Sjukvården världen över sattes på prov då intensivvårdsavdelningarna krävde mer personal och resurser än vad som fanns tillgängliga. Anestesisjuksköterskorna blev räddningen och fick omplaceras till en nu specialistkompetens inom intensivvården för vård av patienter smittade med COVID-19. Studiens syfte var att beskriva anestesisjuksköterskans upplevelser av omplacering till ny specialistkompetens under rådande Coronapandemi. Metoden var en kvalitativ intervjustudie. Resultatet granskar åtta anestesisjuksköterskor tillhörande tre olika sjukhus i Västra Götalandsregionen. Resultatet beskriver bland annat en upplevd oro och rädsla från början då allt var nytt. Dock beskriver studien en otrolig gemenskap och erfarenhet som ingen trodde var möjligt. Vidare visar resultatet variationer i beredskapshantering under rådande pandemi, vad det yttersta patientansvaret kan innebära för skillnader för intervjudeltagarna och hur deltagarna påverkades både psykiskt och fysiskt. Diskussionen tar upp innebörden av ett bra samarbete och hur det kändes att gå från expert till novis. Slutligen dras slutsatsen att anestesisjuksköterskorna världen över stod ofrivilligt längst fram vid frontlinjen när den förödande Coronapandemin drog fram och de ångrar inte en sekund av det.

Bakgrund: Hypotermi definieras som en kroppstemperatur under 36 °C. Inom operationsmiljön är ofrivillig hypotermi ett vanligt fenomen. Det finns statistik som visar att upp till 90 % av alla patienter drabbas mild hypotermi. Hypotermi delas in i tre kategorier: Mild, medel och svår hypotermi. Komplikationer av hypotermi kan leda till shivering, EKG förändringar och tidig död. Syfte: Syftet var att identifiera och utvärdera perioperativa metoder för att förhindra förekomst av oavsiktlig hypotermi hos patienter i generell anestesi. Metod: Systematisk litteraturstudie, sökningar genomförda i PubMed, Cinahl, Scopus och Web Of Science. Efter kvalitetsgranskning återstod 15 vetenskapliga artiklar. Resultat: I arbetet presenteras 9 omvårdnadsåtgärder och 2 medicintekniska värme förebyggande åtgärder. I resultatet noteras en signifikant skillnad mellan aktiv och passiv förebyggande uppvärmning. Kärntemperaturen är högre intra- och postoperativt hos interventionsgruppen där aktiv åtgärd använts. Ofrivillig hypotermi ses mer frekvent vid användande av passiva åtgärder. Den effektivaste metod för att förhindra hypotermi är forcerad varmluftstäcke som skall påbörjas minst 10 minuter preoperativt. Slutsats: Genom att påbörja preoperativt uppvärmning minst 10 minuter före operationsstart ses en minskad risk för ofrivillig hypotermi. Den bästa metod för att förhindra ofrivillig hypotermi är att använda sig av varmluftstäcke satt till minst 41°C.

Bakgrund: Genom perioperativt arbetssätt vårdar anestesi- och operationssjuksköterskortillsammans patienten före, under och efter ingreppet. Urakut kejsarsnitt är ett komplextingrepp med fokus att rädda liv. Komplikationer kan uppstå, vilket leder till att ingreppetsnabbt skiftar i intensitet. Specialistsjuksköterskor försätts då i en position där det ställskrav på stresstålighet och kompetens. Båda bidrar med sin unika spetskompetens och sittperioperativa förhållningssätt, vilket kan lindra lidande för patienten. Detta gör anestesiochoperationssjuksköterskor till en viktigt medarbete i teamet. Syfte: Syftet med studien var att belysa specialistsjuksköterskors upplevelse under denperioperativa vården vid urakut kejsarsnitt. Metod: I studien användes kvalitativ metod där datamaterialet analyserades med kvalitativinnehållsanalys. Datamaterialet bygger på intervjuer som genomfördes med fyraanestesisjuksköterskor och fyra operationssjuksköterskor.Resultat: Ur analysen av datamaterialet framträdde tre kategorier; den relationsinriktadeomvårdnaden, en utmanande arbetssituation samt teamets betydelse med sjuunderkategorier.Konklusion: I resultatet framkommer att genom att vara en trygg person kan en godpatientrelation upprätthållas, när värdighet visas för patienten kan det minska lidande.Kommunikation och känna stöttning inom teamet är viktigt för att samarbetet ska fungera.När arbetssituationen är utmanande vid exempelvis komplikationer medför detta stress.Scenarioträning kan ge möjligheten till kompetenshöjning och ge mer trygghetspecialistsjuksköterskors arbetsroll. / Background: Through perioperative nursing, nurse anaesthetist and theatrical nurse together care for the patient before, during and after surgical procedure. Emergency caesarean section (Ecs) is a complex situation where focus is to save lives. Complications can occur, leading to a rapid change in work intensity. The special nurses are then placed in a position where there is a demand for stress resistance and competence. Both contribute with their unique competence and perioperative nursing, which can alleviate suffering for the patient. This makes the nurse anaesthetist and theatrical nurse`s an important part of the team. The aim: The aim of the study was to elucidate the experience of special nurses during theperioperative care of the Ecs. Method: The study used a qualitative method where the data material was analyzed with qualitative content analysis. The data is based on interviews conducted with four nurse anaesthetist and four theatrical nurse s. Results: Three categories emerged from the analysis; the relational care, a challenging work situation, the importance of the team with eight subcategories. Conclusion: The result point out by being a confident person a good patient relationship can be maintained, when dignity is shown it can reduce suffering for the patient.Communication and support within the team is important for the collaboration to work.When work situation is challenging this causes stress. Scenario training can provide the opportunity for skills enhancement and provide more security for the specialist nurse's jobrole.

Bakgrund: Det är vanligt förekommande att patienter upplever ångest och oro inför anestesi och operation. Forskning pekar på att preoperativ ångest är ett problem för såväl individen som vården och samhället. Information har visats vara en påverkande faktor till ångest hos patienter som väntar anestesi. Anestesisjuksköterskan har till uppgift att tillgodose att en relation byggd på tillit och förtroende etableras inför anestesi och att undervisa samt informera om vad som väntar. Syftet: Syftet var att undersöka preoperativa patienters upplevelse av oro och ångest inför anestesi. Metod: En systematisk litteraturstudie med kvalitativ ansats enligt Bettany-Saltikov och McSherrys (2016) metod, baserad på 16 intervjustudier. En metasyntes gjordes för att bearbeta extraherade data vilka presenteras under tre teman. Resultat: Resultatet visade att anestesi för många patienter är förknippat med oro och ångest. Patienters behov av information varierade, vissa patienter upplevde preoperativ information som lindrande av ångesten medan andra uppgav att det förvärrade känslan av oro. Sjuksköterskans betydelse för patientens upplevelse visade sig vara av stor vikt. Det preoperativa lidandet kunde förvärras då patienten inte upplevde sig bli uppmärksammad men trygghet kunde uppstå då patienten kände sig sedd och hörd. Slutsats: Patientens upplevelser är individuella, orsaken till preoperativ oro och ångest varierar tillika behovet av information. En majoritet av patienter upplevde att information lindrar preoperativ ångest men studien bekräftar likt tidigare kvantitativ forskning att vissa patienter istället upplever att för mycket information orsakar ångest.

I det preoperativa mötet träffar anestesisjuksköterskan patienten och genom att vara närvarande kan en vårdande relation skapas för att inge mod och lindra lidande. Oro och rädsla är något naturligt som alla människor erfar i livet. Studien visar att oro och rädsla preoperativt är vanligt förekommande hos de patienter som ska genomgå generell anestesi. Preoperativoro kan medföra negativa konsekvenser för patienten genom hela det perioperativa vårdförloppet både på kort och lång sikt. Syftet med studien var att belysa omvårdnadsåtgärder för att minska oro inför kirurgiska ingrepp i generell anestesi. För att svara på studiens syfte valdes en systematisk litteraturstudie med kvalitativ design som metod. Studiens resultat presenterades i tre huvudkategorier: Relationens betydelse för att skapa trygghet, den individanpassade informationen samt vårdande handlingar som lindrar oro. Genom att vara närvarande och skapa förtroende samt bekräfta patienten skapades en relation som möjliggjorde en god dialog vilket resulterade i en känsla av trygghet hos patienten. Anestesisjuksköterskan gav adekvat information om anestesin och det kirurgiska ingreppet samt anpassade den utefter varje unik patient för att lindra oro och rädsla. Vårdande handlingar handlade om att ge tillbaka en känsla av kontroll genom att bjuda in patienten till delaktighet. Anestesisjuksköterskan använde även olika avledande strategier samt administrering av lugnande läkemedel för att lindra oro och rädsla. En utmaning var att bemöta oro och rädsla hos patienter med annan kulturell bakgrund eller modersmål än svenska och patienter med kognitiv svikt.

Abstract  Background: The operating team consists of various professions that possess unique skills and knowledge that are needed for patient-safe care. The anesthesia nurse and anesthesiologist have an important role in the team, they need to work together and use their knowledge and skills to maintain patient safety. Work environment, sense of community, effective communication and hierarchical structures were considered to be the factors that had the greatest impact on this international collaboration. Aim: The purpose of the study is to investigate the anesthesia nurse's experience of collaboration with anesthesiologist in the intraoperative stage. Methods: The study was conducted as a qualitative interview study with semi-structured questions. The data collection took place in two operating departments in Stockholm, where 10 anesthesia nurses were interviewed. The analysis was carried out according to Lindgren et al. (2020) description for qualitative content analysis. Results: Four categories were identified. The categories were: Sense of security in the professional role facilitates with subcategories the importance of professional experience and feeling trust in collaboration. When cooperation fails with subcategories of not being listened to and lack of trust. The effect of interpersonal relationships with subcategories personal chemistry in collaboration and handling conflicts. The impact of clarity on the working process with subcategories clear dialogue facilitates and having a clear division of labor. Conclusions: The cooperation in the team is important as the intraoperative environment is complicated. The results shows that good communication, planning, trust and respect for each other’s professional competencies promotes teamwork and thereby increases patient safety.