Inom anestesiverksamheten ställs det höga krav på att arbetsmiljön skall vara av god kvalitet, patientsäker och att behoven av verksamhet samt medarbetarna skall vara tillgodosedda. Utformningen av operationssalen ska ha minimal påverkan på säkerheten som för välbefinnandet av de som vårdas i operationssalen och för de som arbetar där. Den tidigare forskningen har påvisat att arbetsklimatet har stor inverkan på hur anestesisjuksköterskan upplever sin arbetsmiljö dels ur positiva perspektiv som arbetstillfredsställelse, arbetsglädje och dels ur negativa perspektiv som till exempel att det är relaterat till stress, utbrändhet samt att det finns en patientsäkerhetsrisk relaterade till pressade arbetsscheman och arbetsklimatet. Denna studie handlar om att utifrån ett helhetsperspektiv beskriva hur arbetsmiljön ser ut för anestesisjuksköterskor. Studiens syfte är att beskriva anestesisjuksköterskans arbetsmiljö. Studien genomfördes med en kvantitativ metod och den riktades till 126 anestesisjuksköterskor, från tre olika sjukhus, som tilldelades en enkät. Enkäten kommer från Metodicum AB och totalt svarade 44 % fullständigt på enkäten. Resultatet visade att majoriteten av anestesisjuksköterskorna ansåg att det inte har skett någon förändring det senaste halvåret gällande arbetsmiljön. Både positiva och negativa områden kring arbetsmiljön kom fram i denna studie. De negativa huvudområdena som borde förbättras för att få en positiv arbetsmiljö är de fysiska och ergonomiska förhållandena, påverkansmöjligheter, arbetsbelastningen och arbetsledningen. Till de positiva huvudområdena var det organisationens effektivitet, teknisk utrustning, samarbete/socialt klimat, stimulans i arbetet, upplevd kvalitet, kvalitetsarbete, arbetsglädje och stress som var mest framträdande. Anestesisjuksköterskorna var säkra på sitt yrke, upplevde ett mycket bra samarbete mellan anestesisjuksköterskorna och kände sig engagerade och pigga. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot anestesisjukvård

No description available.

Titel: Nyutbildade anestesisjuksköterskors upplevelser av stressiga situationer i yrket. Syfte: Att beskriva nyutbildade anestesisjuksköterskors upplevelser av stressiga situationer i yrket. Bakgrund: Alla människor hanterar stress olika, och vid stressiga situationer ställs krav på rätt handlande av anestesisjuksköterskan. Det förekommer att nyutbildade anestesisjuksköterskor upplever att de inte kan vårda patienten på ett optimalt sätt pga bristande erfarenhet och för lite tid. Därför är det viktigt att förstå hur nya anestesisjuksköterskor upplever stressiga situationer. Metod: En kvalitativ metod med semistrukturerade frågor användes. Anestesisjuksköterskorna skulle ha 0-24 månaders arbetserfarenhet inom yrket. 12 personer intervjuades på tre sjukhus i norra Sverige. Intervjumaterialet transkriberades och analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Tre kategorier växte fram: Orsaker till stress, hantering av stressiga situationer samt utveckling och kunskap från stressiga situationer. Anestesisjuksköterskorna i studien beskrev både patientrelaterade situationer och icke patientrelaterad situation som orsak till stress. De nyutbildade anestesisjuksköterskorna använde både praktiska och mentala hanteringsstrategier. Gott samarbete bidrog till att kunna hantera situationen. Efter den stressiga situationen läste deltagarna på om liknande situationer samt reflekterade både själva och tillsammans med kollegor. De upplevde att de fick ökad kunskap genom erfarenheten av att vara med om en stressig situation. Slutsats: Nyutbildade anestesisjuksköterskors första tid i deras nya yrke kan underlättas genom ökad förståelse från erfarna anetsesisjuksöterskor, chefer och lärare. Nyckelord: Anestesisjuksköterska, nyutbildad, stress, hanteringsstrategier, erfarenhet, kvalitativ studie, omvårdnad.

Patienter som ska genomgå kirurgi är i en sårbar och utsatt situation där många känner oro och rädsla. Det tidspressade operationsschemat ställer stora krav på anestesisjuksköterskan i att förmedla trygghet i det korta preoperativa mötet med patienten. En ökad insikt och djupare förståelse i hur patienter upplever det preoperativa mötet kan öka förutsättningarna för att kunna ge en mer individanpassad vård. Syftet med studien var att beskriva patienters upplevelser av det preoperativa mötet med anestesisjuksköterskan. Tio semistrukturerade intervjuer med kvalitativ ansats har genomförts på patienter som genomgått elektiv kirurgi i generell anestesi. Materialet har analyserats induktivt med kvalitativ innehållsanalys och resulterat i huvudkategorin En känsla av trygghet med följande underkategorier; Anestesisjuksköterskan som förtroendeingivande, Anestesi- sjuksköterskan som god pedagog, Tillfredsställande information från anestesisjuksköterskan, Kort och intensivt möte med anestesisjuksköterskan, Anestesisjuksköterskan som närvarande och Anestesisjuksköterskan som professionell. Resultatet visar att patienterna upplevde en känsla av trygghet i det korta preoperativa mötet med anestesisjuksköterskan. Det som ledde till en känsla av trygghet var tydlig och tillfredsställande information och anestesisjuksköterskan som närvarande, professionell och förtroendeingivande. Detta kan tänkas bidra till vägledning för anestesi- sjuksköterskan i den kliniska verksamheten genom att öka förståelsen och insikten om patienters upplevelser av det preoperativa mötet.

Bakgrund: Inför en operation där en patient ska sövas är en fri luftväg av största betydelse för att bibehålla alla vitala funktioner. Att etablera en fri luftväg kan göras med hjälp av olika metoder, bland annat svalgtub, nästub, maskventilation, larynxmask eller endotrakeal intubation. För att hantera luftvägarna måste anestesisjuksköterskan kunna behärska olika tekniker för att assistera och helt ta över ventilationen, men även ha kunskap kring vilka komplikationer som kan uppstå i samband med detta. Postoperativa halsbesvär, eller POST, kan uppstå efter operationen vilket innebär att patienten upplever smärta i halsen samt hosta och heshet. Syfte: Syftet med studien är att undersöka om patienterna upplever postoperativ halssmärta efter säkerställande av fri luftväg med larynxmask eller endotrakealtub. Samt undersöka om det är någon skillnad i upplevd smärta mellan användandet av endotrakeal intubation och larynxmask. Metod: Studiedesignen är en kvantitativ enkätstudie. Enkäten består av sammanlagt 13 frågor, varav nio hämtades från patienternas journal. Frågorna som patienterna fick svara på är utformade med ja- eller nejsvar samt med NRS-skalan. Resultat: Nästan en fjärdedel av deltagarna uppgav smärta både 1–2 timmar och 6–8 timmar postoperativt. Vid det första frågetillfället var det signifikant skillnad mellan könen då fler kvinnor upplevde smärta men vid 6–8 timmar fanns det ingen signifikans. I användandet av endotrakealtub eller larynxmask hittades ingen statistisk skillnad i upplevelsen av smärtan. Diskussion: Tidigare forskning har gett stora variationer i antalet patienter som upplever smärta i halsen och inte heller gett någon slutsats huruvida det gör mer eller mindre ont med endotrakealtub eller larynxmask då det finns begränsad forskning kring ämnet. Skillnaden i upplevelsen av smärtan hos könen skulle kunna förklaras av anatomiska skillnader. Anestesisjuksköterskan bör arbeta aktivt för att förebygga vårdskador för att minimera risken för psykosocialt och fysiskt lidande för patienten som kan uppkomma av smärta. Detta är av stort värde för patienten då upplevelsen av smärta leder till försämrad sårläkning och att behandla smärta leder till kortare vårdtider.

Bakgrund: Anestesisjuksköterskan ansvarar för omvårdnaden av patienter i en högteknologisk miljö och arbetet sker självständigt med ASA I - II patienter. Anestesisjuksköterskan är en del av det team som ställs inför uppgiften att hantera en ofri luftväg och i en sådan situation är ett väl fungerande samarbete viktigt. Simuleringsträning är effektivt för att förbättra teamarbete och kunskaper. Incidensen av en svårhanterad luftväg är dubbelt så hög hos patienter utanför operationsavdelningen och då blir ett snabbt beslutsfattande viktigt för patientens överlevnad. Syfte: Syftet var att beskriva hur anestesisjuksköterskor skattar teamdynamiken, tillit till sin egen förmåga och psykologisk empowerment i en klinisk situation med ofri luftväg utanför operationsavdelningen. Ytterligare ett syfte var att undersöka samband mellan självskattningar av teamdynamik, tillit till sin egen förmåga och psykologisk empowerment. Metod: Ett frågeformulär angående teamdynamik, tillit till sin egen förmåga samt psykologisk empowerment delades ut till anestesisjuksköterskor på två sjukhus i Mellansverige. Frågeställningarna besvarades med deskriptiv statistik och Spearmans korrelation. Huvudresultat: Teamdynamiken och tilliten till sin egen förmåga vid en ofri luftväg utanför operationsavdelningen skattades högt av anestesisjuksköterskorna. Det fanns samband mellan teamdynamik, tillit till sin egen förmåga och psykologisk empowerment. Slutsats: Anestesisjuksköterskorna skattade att teamarbetet fungerar bra vid händelse av ofri luftväg utanför operationsavdelningen med en förbättringspotential kring kommunikationen i teamet. Simuleringsträning skattades som ett viktigt verktyg i att öva färdigheter och därmed rekommenderar författarna att simuleringsträning och utbildning i standardiserade kommunikationsmetoder kontinuerligt erbjuds för anestesisjuksköterskor.

Introduktion: Anestesisjuksköterskan är den som står i närmast kontakt till patienten under operationen och som främst ska skydda och tillgodose dennes individuella behov. Det är vanligt att patienter som genomgår kirurgi i regional anestesi upplever oro inför och under ingreppet. Både utifrån det aktuella sjukdomstillståndet men även på grund av rädsla för vad som ska ske inne på operationssalen. Syfte: Beskriva hur anestesisjuksköterskan identifierar och lindrar oro ur ett personcentrerat omvårdnadsperspektiv hos patienter som genomgår regional anestesi. Metod: En kvalitativ intervjustudie med kvalitativ innehållsanalys. I studien intervjuades 11 anestesisjuksköterskor som arbetade med planerad och akut operationsverksamhet med varierande ålder och yrkeserfarenhet. Huvudresultat: Anestesisjuksköterskornas erfarenheter visade att tydlig och individanpassad information var viktigt för att kunna arbeta personcentrerat. För att kunna ge individanpassad information var det viktigt att få tid och enskildhet tillsammans med patienten innan operationen. Oro hos patienten identifierades genom att observera fysiska tecken samt att kommunicera med patienten under operationen. Strategier för att lindra oro var närvaro, ögonkontakt, fysisk beröring samt att erbjuda musik och lugnande läkemedel. Slutsats: Studien belyste anestesisjuksköterskors erfarenhet av att arbeta personcentrerat för att identifiera och lindra oro hos patienter under regional anestesi. Det framkom att de ofta saknade tid och enskildhet med patienten som var viktigt för att kunna arbeta personcentrerat. För att identifiera och skatta oro användes inga andra hjälpmedel än anestesisjuksköterskans egen bedömning, det ställdes därmed höga krav på den egna förmågan att läsa av och bemöta patienterna på ett individanpassat sätt.

Att vara föremål för en operation och allt vad det innebär, medför i princip alltid någon form av anspänning och oro för den enskilda patienten. Alltifrån en ny främmande miljö, som den en operationsklinik erbjuder, till oro för sövning och kirurgiskt ingrepp.   Att jobba som anestesisjuksköterska innebär unika möten med dessa patienter och ibland också med närstående. Anestesisjuksköterskan kan aldrig på förhand förbereda sig fullt ut på hur ett möte kommer att bli. Ofta är det preoperativa mötet kort och tidspressat på grund av krav på produktivitet, på kort tid skall anestesisjuksköterskan hinna inge förtroende, fånga upp patientens oro och kunna lindra densamma. Det är viktigt att anestesisjuksköterskan har verktygen och känner sig trygg med att bemöta patienters oro inför narkos och operation då oro kan ge negativa följder både pre-, intra- och postoperativt för patienten. Syftet med studien var att utforska anestesisjuksköterskors upplevelser av att bemöta patienters oro i det preoperativa mötet. Sju djupintervjuer av anestesisjuksköterskor genomfördes. Materialet analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys med en induktiv ansats. Analysen resulterade i fjorton underkategorier och fem huvudkategorier. Huvudkategorierna var: Att vara förberedd, Att mötas, Att hindras, Bemöta och Omvårdnadsresultat. Resultatet visade att preoperativ oro var mycket vanligt förekommande och att vara professionell och ha ett patientperspektiv i bemötandet var något som anestesisjuksköterskorna såg som mycket viktigt, det var närmast en förutsättning att lära sig behärska detta för att klara av sitt jobb som anestesisjuksköterska på ett bra sätt.

Målet med generell anestesi är att den skall vara säker och patienten skall känna sig trygg och inte uppleva smärta. Vid planerade operationer får i regel patienter ett samtal med anestesiläkaren där de i lugn och ro hinner få svar på frågor kring sövningen, men ibland ställs patienter inför en akut sövning, I den akuta situationen kan patienter uppleva rädsla, smärta och existentiella frågor kan uppstå. Funderingar som: kommer jag sövas tillräckligt, vakna under operationen eller att inte vakna efter narkosen kan uppkomma. Det finns forskning kring patienters upplevelser kring planerade sövning men mycket sparsamt kring akutsövning. Vad händer med patienten i det akuta skedet? För att vi ska kunna försöka förstå vad som skapar oro och vad en patient som skall sövas akut behöver för att få känna trygghet, behöver detta fenomen belysas. Syftet med examensarbetet var att belysa patienternas upplevelse av vårdandet vid akut sövning. För att kunna få ta del av patienters upplevelser valdes kvalitativ forskningsintervju med semistrukturerade frågor. Åtta informanter deltog i studien som hade varit med om en akutsövning. I resultatet framkom det två huvudkategorier med sex subkategorier. De två huvudkategorier var: att uppleva välbefinnande och att uppleva lidande. Resultatet visade att patienter kände tillit till anestesipersonalen i den akuta situationen, vilket gör att de kände sig trygga vilket gav ett ökat välbefinnande hos patienten. Det som skapade lidande för patienterna var: bristfällig information, att ha förförståelse, tappa kontrollen, smärta och illamående för patienten.

Kvinnors upplevelse i samband med akuta kejsarsnitt har belysts i flertalet studier. Beskrivning av upplevelsen är kantad av oro, smärta och svårigheter att först vad som hänt. Definitionen på omedelbara kejsarsnitt är otydligt vilket har resulterat i att många studier använder begreppet akut och inkluderar där både akuta och omedelbara kejsarsnitt. Renodlade studier på den allvarligaste formen av kejsarsnitt, det omedelbara kejsarsnittet, har inte gått att finna. Då tidsaspekten anses vara en faktor som kan påverka upplevelsen framstod det som intressant att undersöka hur omedelbara kejsarsnitt upplevs. Syftet var att undersöka kvinnors upplevelse av omedelbara kejsarsnitt. Studien har en kvalitativ ansats. Datainsamlingen har genomfört genom semistrukturerade djupintervjuer och analyserats enligt en kvalitativ innehållsanalys. I resultatet framkom att omedelbara kejsarsnitt många gånger upplevs traumatiska. Utdragna förlossningsförlopp var vanliga och kvinnan kände oro för om hon och barnet skulle överleva. När larmet hade gått skedde det ibland så snabbt att patienten inte hade förstått vad som var på väg att ske. Informationen brast. Vårdande kommunikation ansågs avgörande i detta skede. Efterförloppet präglades av mycket smärta som hindrade kvinnorna att ta hand om sig själva och barnet. Behovet av en god smärtlindringsregim var tydlig. Uppföljning var betydande och många gånger avgörande för hur kvinnorna kunde leva med sina minnen efteråt. Det var viktigt att kunna se ett sammanhang. Huvudkategorierna som framkom var; information från vårdgivare till patient, utlämnad i sin otillräcklighet samt behovet av en utförlig uppföljning.