Forskning påvisar att sjuksköterskor får utstå mycket fysisk, psykisk och social stress i arbetet. Arbetsrelaterad stress räknas som kronisk stress och WHO bedömer detta som en pandemi. ICN:s etiska kod säger att sjuksköterskor har ett ansvar att arbeta mot en hållbar arbetsmiljö men även att upprätthålla en egen hälsa och inre balans. Sjuksköterskor försöker handskas med detta genom copingstrategier som är problemlösande, emotionella eller meningsskapande. Forskning visar att anestesi- och intensivvårdssjuksköterskor är särskilt utsatta för stress, då de arbetar med svårt sjuka patienter. Anestesisjuksköterskan har kort tid med patienten och därmed svårt att hinna skapa den mellanmänskliga relationen där patienten ses som en individ. Studiens syfte var att kartlägga anestesisjuksköterskans stress. Det gjordes en integrativ studie för att skapa ett brett perspektiv på ämnet. Efter dataanalys presenterades resultatet genom kategorierna, arbetsmiljö, en faktor för stress och individens påverkan. Resultatet påvisar att mer än hälften av alla anestesisjuksköterskor känner medel- till hög nivå av stress. Detta beror på arbetsmiljö, personlig stress, hög arbetsbelastning, nattjänstgöring, tidsbrist och höga krav. Kollegors hövlighet hade inverkan på stressnivån. Konsekvenserna visade sig vara risk för misstag och att patientsäkerheten hotades. Anestesisjuksköterskans privatliv blev även påverkat och stressen skapade utmattningssyndrom. Det råder brist på anestesisjuksköterskor i Sverige och problemet med utmattningssyndrom ökar. Resultatet har visat exempel som orsakat stress och vad dess konsekvenser kan bli. Studien har kartlagt den negativa stress som anestesisjuksköterskan går igenom, samt hur den påverkar vårdandet och patientsäkerheten.

Anestesisjuksköterskan utför vård på avancerad nivå till patienter med behov av anestesi vid undersökningar och behandlingar. Arbetet sker i samråd med anestesiolog som del av ett multiprofessionellt vårdteam. Arbetsmiljöns fysiska, organisatoriska- och sociala faktorer påverkar vårdkvalitén, patientsäkerheten och personalens hälsa. Bristande arbetsmiljö kan orsaka ohälsa hos personalen vilket genererar ökad risk för vårdskador och vårdlidande. Syftet var att kartlägga anestesisjuksköterskors arbetsmiljö verksamma på operationsavdelningar inom VGR och Region Halland. En prospektiv tvärsnittsstudie med webbaserade anonyma enkäter genomfördes. Icke-parametriska tester av variablerna genomfördes i SPSS. Upplevelsen av arbetsmiljön tolkas som relativt god. Äldre och mer erfaren personal visade statistiskt signifikant samband med lägre grad nervositet. Statistiskt signifikant samband återfanns mellan konflikter och arbetsbelastning. Korrelation mellan självförverkligande, nervositet och konflikter visade på statistisk signifikans. Arbetsbelastningen anas upplevas något högre än önskvärt. Arbetet tycks innefatta konstant stress och strategier för att hantera detta kan underlätta. Anestesisjuksköterskestudenter och mindre erfarna upplever högre andel stress än äldre och mer erfaren personal vilket i vissa fall kan leda till byte av yrke. Viss brist på anestesisjuksköterskor finns samt en vårdskuld efter CoVid-19 pandemin kan påverka arbetsbelastningen och ett högre arbetstempo sker i kombination med mindre möjlighet till återhämtning och semester för personalen. En strategisk planering av resurser kan förbättra arbetsmiljön vilket ökar personalens prestationer och vårdkvalitén hålls konstant utan att bli ekonomiskt kostsam. Fortsatt kartläggning av arbetsmiljön för anestesisjuksköterskan behövs för att upptäcka förändringar över tid. Vidare studier behöver göras för att framför allt undersöka kausalitet.

Bakgrund: Fortbildning och kompetensutveckling för anestesisjuksköterskor är viktiga faktorer som bidrar till ökad patientsäkerhet. Ett visst mått av egenansvar åligger anestesisjuksköterskan att utveckla sin kompetens. Samtidigt som ansvaret för själva vården till det yttersta faller på vårdgivaren. De olika aktiviteterna för kompetensutveckling är väl beforskade medan upplevelsen av hur verksamheterna arbetar för att öka kompetensen är ofullständigt kartlagt.Syfte: Syftet med studien var att kartlägga anestesisjuksköterskors upplevelser av kompetensutveckling.Metod: I studien inkluderades 14 av landets 22 tillfrågade länssjukhus och slutligen deltog 83 respondenter. Data samlades in via en enkät där flervalsfrågor användes för kvantitativ datainsamling och öppna frågor användes för kvalitativ datainsamling. Mixed method tillämpades och statiska analyser genomfördes på kvantitativa data och innehållsanalys på kvalitativa data.Resultat: Resultatet visar att anestesisjuksköterskan i stor utsträckning tar tillvara på de tillfällen då det ges möjlighet till kompetensutvecklande aktiviteter. Simuleringsträning ansågs ha högst potential att generera kompetensutveckling. Tidsbrist och att kompetensutveckling inte prioriteras av arbetsgivaren anses vara de främsta orsakerna till utebliven kompetensutveckling. Anestesisjuksköterskan beskriver själv betydelsen av kompetensutveckling som att det ger motivation, erfarenhet och ökad säkerhet i arbetet med patienter.Slutsats: Anestesisjuksköterskor i vår studie var angelägna om att kontinuerligt utveckla sin kompetens. Kompetensutveckling har många positiva effekter såsom ökat kritiskt tänkande, ökat självförtroende och mer motivation till att stanna kvar på arbetsplatsen. Kompetensutveckling är även positivt för arbetsgivaren då det genererar minskad personalomsättning och mer tillfredsställd personal.

Bakgrund: Svårt brännskadade patienter är en komplex patientgrupp som löper stor risk för livshotande komplikationer kopplade till patofysiologiska förändringar. Hantering av brännskador med efterföljande multisystemisk dysfunktion kräver specifik kompetens och måste ske i ett tidigt skede för att säkerställa ett optimalt resultat. Vid behov av specialistvård kontaktas brännskadecenter för eventuellt övertag av patienten. Dock sker det initiala omhändertagandet inom andra verksamheter och det är vanligt att personal harbegränsad erfarenhet av brännskadade patienter. Tydliga riktlinjer för hur omvårdnad vid brännskador skall bedrivas är därmed viktigt för patientsäkerheten och vårdkvaliteten. Syfte: Syftet var att beskriva perioperativa omvårdnadsåtgärder anestesisjuksköterskor använder för att hantera patofysiologiska utmaningar hos patienter med svåra brännskador.Metod: Litteraturstudie med systematisk ansats som baserades på 21 kvantitativa artiklar publicerade 2002-2023. Sökningar genomfördes i databaserna PubMed samt Cinahl. Huvudresultat: Tre huvudkategorier identifierades: Avvägningar och prioriteringar, Komplikationer samt läkemedel. Att initialt bedöma patientens status genom Advanced Trauma Life Support (ATLS) och sedan fokusera på luftvägar och cirkulation var genomgående i resultatet. Resultatet visade även att det var en balansgång mellan att behandla och undvika komplikationer samt att kunskap om farmakologiska egenskaper hos denna patientgrupp var av vikt för ett optimalt utfall.Slutsats: Den komplexa patofysiologin påverkar flera delar i den anestesiologiska omvårdnaden som kräver adekvata behandlingsregimer. Två områden som lyfts speciellt i denna patientgrupp är luftvägsproblematik och cirkulatorisk svikt där avvägningar och prioriteringar avlöser varandra. Bedömningsinstrument som hjälp i dessa prioriteringar och avvägningar har identifierats, däribland invasiva hemodynamiska hjälpmedel och blodgasanalys. Även omvårdnadsåtgärder som värmetillförsel genom olika metoder och farmakologiska kunskaper har lyfts som viktiga för anestesisjuksköterskan.

I Sverige föds ca 115 000 barn per år, varav ca 18% sker genom kejsarsnitt där oplanerade kejsarsnitt är mest förekommande. Kejsarsnitt är ett riskfyllt ingrepp som kan medföra komplikationer i olika grad för både kvinnan och barnet. Tidigare studier har visat att kvinnor som genomgår akut kejsarsnitt löper större risk att drabbas av psykisk ohälsa jämfört med andra förlossningsmetoder. Forskning visar att kvinnor har stort behov av delaktighet och information för att uppleva trygghet vid oplanerat kejsarsnitt. Anestesisjuksköterskan har en viktig roll i mötet med kvinnan och genom att skapa tillit och förtroende kan kvinnans trygghet ökas. Anestesisjuksköterskan ska kunna hantera en akut situation, ta snabba beslut och samtidigt kunna ge personcentrerad vård. Genom att utforska kvinnans upplevelse kan anestesisjuksköterskan få en djupare förståelse för kvinnans behov. Syftet med litteraturstudien var att utforska den födande kvinnans upplevelser i samband med oplanerat kejsarsnitt. Genom en strukturerad integrativ litteraturstudie har både kvantitativa och kvalitativa data studerats. Datainsamling har gjorts genom vetenskapliga databaser. Kvalitetsgranskning utfördes med hjälp av CASP. Genom dataanalys kunde meningsbärande enheter finnas och kodning utfördes som genererade subkategorier och huvudkategorier. Resultatet bestod av två huvudkategorier, det vårdande mötet och det oönskade lidandet. Resultatet visade att kvinnors upplevelse av oplanerat kejsarsnitt generellt är negativ och att personalens delaktighet hade betydelse. Genom att bli medveten om kvinnans upplevelse och behov av delaktighet, kommunikation och trygghet kan anestesisjuksköterskan bidra till ett ökat välbefinnande och en mer positiv förlossningsupplevelse.

Under den preoperativa fasen möter anestesisjuksköterskan patienten för första gången. Tidigare forskning har visat att föräldrar upplever ångest inför att deras barn ska genomgå en operation. Föräldrars och anestesisjuksköterskans attityd påverkar barnet, -och vikten av en god relation är av stor betydelse. Tidigare forskning har belyst att föräldrar har stor påverkan på barnet preoperativt, men ingen tidigare forskning har belyst anestesisjuksköterskans perspektiv på hur föräldrar påverkar barnet. Syftet med studien var att undersöka hur anestesisjuksköterskan uppfattar att föräldrar påverkar sitt barn under den preoperativa fasen samt att undersöka vilka strategier anestesisjuksköterskan använder i mötet med barn och föräldrar. För att få reda på anestesisjuksköterskans upplevelser och erfarenheter valdes kvalitativ forskningsintervju med induktiv ansats som metod. Fem anestesisjuksköterskor som hade erfarenhet av att vårda barn fick frågan om hur de upplever att föräldrar påverkar barnet i den preoperativa fasen. En kvalitativ innehållsanalys utfördes av de transkriberade intervjuerna. Resultatet visade att anestesisjuksköterskorna upplevde att föräldrarna hade stor påverkan på barnet vilka kunde utgöra hinder och förutsättningar i mötet med barn i den preoperativa fasen. Resultatet presenteras i tre kategorier: Förutsättningar i mötet med barn i den preoperativa fasen, Hinder i mötet med barn i den preoperativa fasen och Anestesisjuksköterskornas strategier. De tre kategorierna har tillhörande subkategorier. Tidigare studier styrker att föräldrar påverkar sitt barn i vårdsituationer, men få forskningsstudier tar upp barnets oro för föräldern som mår dåligt av att medverka i en vårdsituation. Vidare forskning om barns oro för föräldern bör göras.

Att som allmänsjuksköterska utbilda sig inom anestesi som specialistområde och sedan börja arbeta på en operationsavdelning medför stora förändringar. Det kan innebära att funderingar väcks hos sjuksköterskan kring exempelvis ökat ansvar, annorlunda miljö och att arbeta mer självständigt. Övergången från att arbeta som sjuksköterska, kanske en längre tid, att ha hittat sin roll, varit säker i det och blivit expert i yrket sätts plötsligt på prov igen då hen blir novis på nytt. Tidigare forskning finns kring hur den nyutexaminerade allmänsjuksköterskan upplever sitt yrke, dock finns det lite forskning om den nyutexaminerade anestesisjuksköterskans upplevelse.   Syftet med studien var att beskriva hur den nyutexaminerade anestesisjuksköterskan upplever sin nya yrkesroll på en operationsavdelning. För att ta reda på hur de upplever första året i arbetet användes en kvalitativ forskningsintervju med induktiv ansats som metod. Åtta anestesisjuksköterskor intervjuades. Transkriberingen analyserades sedan utifrån kvalititativ innehållsanalys. Resultatet visar på att anestesisjuksköterskorna upplevde yrket som ansvarsfullt, varierande och spännande. De upplevde också att det fanns många svårigheter som skapade oro och stress och de berättade om vad som är viktigt för att de ska känna sig trygga, exempelvis stöd från kollegor. Resultatet presenteras i fyra kategorier; ett givande arbete, att känna sig otillräcklig, att skapa förutsättningar för att lyckas och att tillåta sig vara ny. Kategorierna presenteras med respektive underkategorier. Tidigare forskning styrker att nyutexaminerade anestesisjuksköterskor upplever mycket stress och att de behöver stort stöd från arbetskamrater. Det framkommer   också   skillnader   mellan   studiens   resultat   och   tidigare   forskning, exempelvis skiljer sig upplevelserna åt kring produktionsstress på arbetsplatsen. De slutsatser som studien resulterar i är; att trots stress i arbetet upplever anestesisjuksköterskorna att de valt rätt yrkesinriktning, det är viktigt att skapa goda förutsättningar för nyutexaminerade anestesisjuksköterskor exempelvis att få stöd av sina kollegor, att ha kontroll över situationer ökar känslan av trygghet och minskar osäkerheten samt är det också av stor betydelse att anestesisjuksköterskor tillåter sig själva att vara nya för att de ska trivas på jobbet.

Inför anestesi åligger det anestesisjuksköterskan att bedöma patientens vätskebalans. Detta är av vikt vid samtliga preoperativa bedömningar men speciellt viktigt är det vid bedömning av äldre patienter med förändrad fysiologi. När en patient med höftfraktur kommer till akutsjukvården och omhändertas enligt rutin för ”Raka-spåret” finns handläggningsplaner utformade för att ta hand om patienten på bästa sätt, samt för att förbereda patienten effektivt och säkert inför operation. Anestesisjuksköterskorna på operationsavdelningen upplever trots detta att patienterna inte alltid är preoperativt väl förberedda. De har själva en kort stund på sig att optimera patienten och uppgifterna de behöver få fram i journalen finns utspridda. Att checklistor bidragit till ökad patientsäkerhet är känt sedan tidigare.   Syftet med denna uppsats var att beskriva hur anestesisjuksköterskor upplever att arbeta med ett vätskedokument vid bedömning och dokumentation av patientens pre- och intraoperativa vätskebalans i samband med anestesiologisk omvårdnad av äldre med höftfraktur samt om och hur det förändrat omvårdnaden av patienten? Totalt intervjuades sju anestesisjuksköterskor efter att de arbetat med vätskedokumentet avsett för bedömning av dokumentation av vätsketerapi och materialet analyserades med hjälp av induktiv innehållsanalys. Resultatet visade en stor variation av upplevelser. Vätskedokumentet påverkade anestesisjuksköterskans arbetsmiljö genom ökade dokumentationskrav men även genom att ge en tydlig struktur i arbetet. Det förändrade också medvetenheten om patientens vätskebehov då det tydliggjorde patientens vätskestatus och gav ökad kunskap om vätskefysiologi.  Patientsäkerheten påverkades genom att vätskedokumentet skärpte anestesisjuksköterskans uppmärksamhet kring vätskebehandling Det var också positivt för informationsöverföringen, minskade risken för komplikationer hos patienten men medförde också en ökad risk för falsk trygghet Det framkom behov av utveckling av vätskedokumentationen i form av a) förändring av dokumentet samt b) implementering av vätskedokumentet i hela vårdkedjan. Resultatdiskussionen berörde anestesisjuksköterskans arbetsmiljö, användandet av checklistor, patientsäkerhet, vårdskador, vårdlidande, informationsöverföring, implementeringsförslag samt hållbar utveckling.

Att genomgå anestesi och operation kan vara en oförutsägbar och smärtsam upplevelse för barn. Det är vanligt att barn upplever oro preoperativt vilket kan leda till negativa följder för barnet såsom ökad postoperativ smärta och psykologiska besvär. Det innebär en utmaning för anestesisjuksköterskan som ska utföra anestesin och samtidigt kunna inge barnet lugn och trygghet. Tidigare forskning visar på positiva effekter av olika preoperativa förberedelser, samt kontinuitet genom den perioperativa dialogen. Anestesisjuksköterskors erfarenheter och strategier i mötet med barnet har dock inte studerats  i  någon  större  utsträckning,  trots  att  det  finns  en bred  erfarenhet  hos verksamma anestesisjuksköterskor som möter barn dagligen i sitt yrke. Syftet med studien var att beskriva anestesisjuksköterskors erfarenheter och strategier för att lindra oro hos barn som ska genomgå anestesi. För att svara på syftet genomfördes semistrukturerade intervjuer med fyra anestesisjuksköterskor på ett sjukhus i västra Sverige. Intervjuernas innehåll analyserades enligt kvalitativ innehållsanalys. I resultatet framkom två huvudkategorier. Den första huvudkategorin handlade om att ”Optimera och anpassa mötet med barnet” och innefattade kategorierna ”Bygga upp en kontakt med barnet”, ”Situationsanpassa” samt ”Respektera barnets autonomi”. Den andra huvudkategorin  handlade  om  att  ”Optimera  omgivningen”  och  innefattade kategorierna ”Samspelet med föräldrarna” samt ”Yrkesrollen”. Kategoriernas innehåll presenterades  i  tillhörande  subkategorier.  Att  läsa  av,  vara  följsam  och  anpassa strategier efter barnets behov var något som genomsyrade resultatet, vilket är i linje med den tidigare forskning som finns. Studiens resultat kan trots ett litet urval ge en ökad förståelse för hur man kan lindra oro hos barn som ska genomgå anestesi.

Bakgrund: Studier har visat att kommunikation och samarbete krävs för att bedriva en god vård. Inom operationssjukvården används ofta WHO’s checklista, som är ett evidensbaserat kommunikationsverktyg som bidrar till säkrare vård. Syfte: Att beskriva förekomst av samt skillnader mellan anestesi- och operationssjuksköterskors uppfattningar kring kommunikation, samarbete och WHO’s checklista samt om checklistan underlättar kommunikation, samarbete och bidrar till patientsäker vård.Metod: En empirisk deskriptiv och jämförande studiedesign med kvantitativ ansats genomfördes. Datainsamling skedde med enkäter. Totalt 42 anestesi- och operationssjuksköterskor deltog. Resultat: Sjuksköterskorna ansåg att det finns kommunikation och samarbete dem emellan på operationssalen och att detta har betydelse för deras arbete. WHO’s checklista ansågs bidra till kommunikation och samarbete. Kirurgen (n=32, 76,2%) ansågs vara den yrkeskategori med främst ansvar att initiera starten av WHO’s checklista. Alla sjuksköterskor (n=42, 100%) angav att checklistan bidrar till en säkrare vård för patienten. Operationssjuksköterskorna angav i större utsträckning att de hade fått utbildning kring WHO’s checklista jämfört med anestesisjuksköterskorna (p= .030).Slutsats: Kommunikation och samarbete mellan anestesi- och operationssjuksköterskorna förekommer och har betydelse för deras arbete på operationssalen. Sjuksköterskorna ansåg att WHO’s checklista bidrar till kommunikation, samarbete och säkrare vård för patienten, ändå används inte checklistan inför varje operation, vilket äventyrar patientsäkerheten.