Anestesisjuksköterskan kan arbeta över flera områden där arbete vid en anestesiklinik är det vanligaste. I arbetet på en anestesiklinik ingår även uppgiften att medverka vid patienttransporter mellan sjukhus, interhospitala transporter. Tidigare studier har visat att många specialistsjuksköterskor är oroliga och bekymrade över dessa uppdrag. De upplevde otrygghet, osäkerhet och brist på tydliga riktlinjer. Ansvaret är stort och ibland är det långt mellan sjukhusen. Studiens syfte var att undersöka hur samtliga anestesisjuksköterskor på en anestesiklinik i sydvästra Sverige upplever att medverka vid patienttransporter mellan sjukhus. Studien genomfördes med en kvantitativ ansats och empirisk data samlades in med hjälp av ett frågeformulär. Deskriptiv statistik användes för att redovisa resultat. Resultatet av studien visar att anestesisjuksköterskornas erfarenheter av interhospitala patienttransporter är varierande. Flera svarade att de tyckte att det fanns svårigheter att utföra god omvårdnad under transporterna. Spridningen bland anestesisjuksköterskornas svar var stor på frågan om de kände sig stressade eller obekymrade över dessa uppdrag, de flesta befann sig kring mitten av skalan. Samarbetet med ambulanssjuksköterskorna var något som överlag fungerade mycket väl, och de hade stort förtroende för deras kompetens. Att helt avstå från att medverka vid interhospitala patienttransporter var något en fjärdedel av anestesisjuksköterskorna önskade. Behovet av mer forskning inom detta område är stort. / Nurse anesthetist work in several areas but working at an anesthetic clinic is the most common. Working at a clinic involves overseeing patients during interhospital patienttransports. Earlier studies have shown that many specialist nurses are worried and concerned over transporting patients. They experience feelings of insecurity, vulnerability, and a lack of clear guidelines. The responsibility is major and sometimes there are long distances between the hospitals. The aim of the study was to evaluate how the nurse anesthetists experience their participation during the transport of patients. The study was conducted using a quantitative approach and empirical data was collected using a questionair. Descriptive statistics were used to present the results. The results showed that the nurse anesthetists experiences of transporting patients varied greatly. Several responded that they found it difficult to give good care during the transport. There was also a large range of the answers to the question about whether they felt stressed or unconcerned during these assignments, but most were in the middle of the scale. Cooperation between the nurse anesthetists and the ambulance nurses generally worked well, they even had a strong confidence in their competence. One fourth of the nurse anesthetists reported they would prefer not to be involved in interhospital patienttransports. More research is needed in this area is great.

Att genomgå anestesi och operation kan vara skrämmande för många barn då de utsätts för något okänt, oförutsägbart och de känner att de tappar kontrollen. Oroliga barn utgör en utmaning för anestesisjuksköterskan då det innebär att barnen samarbetar i mindre grad. Anestesisjuksköterskan har kort om tid vid mötet med ett barn innan operation för att skapa en god kontakt och få barnet att samarbeta. Syftet med studien var att beskriva anestesisjuksköterskans upplevelse av att söva barn. Metoden som valdes var öppna intervjuer, åtta anestesisjuksköterskor intervjuades på ett sjukhus i västra Sverige. Intervjuernas innehåll analyserades enligt kvalitativ innehållsanalys. Det som är utmärkande för studiens resultat bygger på förberedelse som skapar kontroll för oförutsedda händelser, och förmågan hos anestesisjuksköterskan att anpassa sig efter barnets individuella behov. I resultatet framkom två huvudteman. Det första huvudtemat handlar om ”Skapa de bästa förutsättningar utifrån den omgivande miljön” och innefattade kategorierna ”Handlingsberedskap”, ”Närvaron av föräldrar”. Det andra huvudtemat handlade om ”Skapa de bästa förutsättningarna i mötet med barnet” och innefattade kategorierna ”Etablera kontakt med barnet” och ”Respektera barnet”. Kategoriernas innehåll presenterades i tillhörande underkategorier. Slutsatsen i studien blev den för att kunna hantera ett barns oro är erfarenhet och förmågan att läsa av ett barn viktigt för anestesisjuksköterskan. Att ha handlingsberedskap, vara följsam och att kunna anpassa sig efter barnets individuella behov är några egenskaper som en anestesisjuksköterska bör besitta, vilket stämmer med den tidigare forskningen. När anestesisjuksköterskan etablerar en god kontakt med barnet blir det en trygghet för dem båda vid induktionen.

Sammanfattning Bakgrund: Anestesisjuksköterskan har omvårdnadsansvaret för patienter under sekundärtransport i Sverige och har därför en viktig roll. Nuvarande forskning beskriver att anestesisjuksköterskor upplever bristande kommunikation och svårigheter med att vårda i ambulans. Forskning som belyser just anestesisjuksköterskors upplevelser av att vårda patienter under sekundärtransport är sparsam och därmed önskvärd. Syfte: Syftet med studien var att beskriva anestesisjuksköterskors upplevelser av att vårda patienter under sekundärtransport. Metod: Studien genomfördes med en beskrivande design och kvalitativ ansats. Data samlades in genom semistrukturerade intervjuer med tio anestesisjuksköterskor på två sjukhus i Mellansverige. En kvalitativ innehållsanalys tillämpades för att transkribera och analysera intervjuerna. Resultat: Studiens resultat delades in i fyra olika kategorier, Att vara steget före, Yrkesroll och ansvarsförhållanden, Att vårda under specifika omständigheter och Teamarbete samt åtta underkategorier. Dessa underkategorier var; Att ha en handlingsplan, Att vara förberedd, Ansvar och personlig utveckling, Yrkeserfarenhet och kompetens, Att vårda unga patienter, Att vårda i ambulans, Stöd från kollegor samt Kommunikation och information. Slutsats: Att ha en handlingsplan, tidigare yrkeserfarenhet, kommunikation samt stöd från kollegor var faktorer som påverkade anestesisjuksköterskornas upplevelser av att vårda patienter under sekundärtransport. Dessa faktorer var avgörande för om anestesisjuksköterskorna upplevde vårdandet som positivt eller negativt. Studiens resultat tyder på behov av tydliga rutiner samt gemensamma utbildningstillfällen för alla involverade yrkesgrupper. Nyckelord: anestesisjuksköterska, sekundärtransport, upplevelser / Abstract Background: The nurse anesthetist is responsible for the patient care during interhospital transport in Sweden and therefore has an important role. Current research describes how nurse anesthetists’ often experience difficulties in their work, in the forms of inadequate communication and the challenges of out-of-hospital patient care. When it comes to nurse anesthetists’ experiences of patient care, however, there is a lack of research in the area of interhospital transport, which thus deserves further attention. Purpose: The purpose of the study was to describe nurse anesthetists’ experiences of caring for patients during interhospital transports. Method: The study was conducted according to a descriptive design using a qualitative approach. Semi-structured interviews were conducted with ten nurse anesthetists’ at two hospitals located in the middle part of Sweden to collect data. A qualitative content analysis was used to transcribe and analyze the interviews. Result: The study results were divided into four categories: To be one step ahead, Profession and responsibility, Patient care during specific circumstances and Teamwork with eight subcategories. These subcategories were; To have a plan of action, To be prepared, Responsibility and personal development, Work experience and competence, To care for young patients, Patient care in ambulance, Support from colleagues and Communication and information. Conclusion: To have a plan of action, previous work experience, communication and support from colleagues were factors that affected the nurse anesthetists’ experiences of caring for patients during interhospital transport. These factors were decisive for whether the nurse anesthetists’ experienced caring as positive or negative. The study results indicate that there is a need for clear routines as well as team-based training sessions for every professional involved within interhospital transport. Keywords: experiences, interhospital transport, nurse anesthetist

Bakgrund. Intensivvårds- och anestesisjuksköterskor har en viktig roll vid organdonation. Omvårdnadssituationen vid vård av donator utmanar deras professionella kompetens och påverkar dem känslomässigt vilket inverkar på upplevelser av att vårda organdonatorer. Tidigare studier visade att specialistsjuksköterskors attityder och förhållningssätt till organdonation påverkar donationsviljan hos befolkningen.  Syfte. Syftet var att beskriva intensivvårds- och anestesisjuksköterskors upplevelser av att vårda en donator på intensivvårds- och operationsavdelning.  Metod. Studien hade en deskriptiv design med en kvalitativ ansats. Fem intensivvårdssjuksköterskor och fem anestesisjuksköterskor från ett sjukhus i Mellansverige, med erfarenhet av organdonation, inkluderades. Data samlades in genom semi-strukturerade intervjuer. Intervjutexterna analyserades med kvalitativ innehållsanalys.  Huvudresultat. Utifrån det insamlade materialet framträdde tre huvudkategorier och sju underkategorier. Huvudkategorierna var Professionell omvårdnad, Relationer till anhöriga och Samarbete mellan professioner. Specialistsjuksköterskor beskrev vårdandet av donator som en professionell utmaning där de behövde förhålla sig till att donatorn var dödförklarad samtidigt som kroppen behandlades med livsuppehållande insatser. Möten med anhöriga var utmanande och känslomässigt påfrestande. Att vårda yngre donatorer beskrevs som särskilt ansträngande. Samarbetet mellan avdelningarna och med operationsteamet upplevdes som positivt och givande. Återkoppling från det nationella donationscentrumet gjorde att arbetet med donationer kändes meningsfullt. Slutsats. Kommunikation med fokus på teamarbete och samarbete mellan professioner var en viktig faktor för professionellt vårdande. Kontinuerlig kunskap- och kompetensutveckling kring organdonation var av vikt för specialistsjuksköterskors professionella förhållningssätt

Bakgrund:  Tidigare forskning visar att bristande icke-tekniska kunskaper som samarbetsförmåga och kommunikation orsakar många patientrelaterade komplikationer. Den operativa vårdmiljön utgör en hög risk för patienten och det finns därför ett kunskapsbehov om vilka praktiska åtgärder anestesisjuksköterskan behöver tillämpa för att öka patientsäkerheten och förebygga vårdskador i operationsmiljön. Syfte: Syftet är att beskriva anestesisjuksköterskors erfarenheter av tvärprofessionell teamträning med fokus på patientsäkerhet i en operationsmiljö. Metod: Metoden som användes för att besvara syftet är en allmän litteraturöversikt av vetenskapliga artiklar. Analysenheten utgjordes av tio kvalitativa artiklar, fem kvantitativa och fem av blandad metod. Artiklarnas innehåll analyserades för att identifiera likheter och skillnader i syfte, metod och resultat. Resultat: Resultatet visade att anestesisjuksköterskors erfarenheter av tvärprofessionell teamträning handlade om att: få en ökad medvetenhet om sina egna brister, att få möjlighet att öka sina icke-tekniska färdigheter, att få en ökad förståelse för sin yrkesroll och för övriga teammedlemmars funktion i operationsteamet samt att få kunskap om teamträningens praktiska tillämpbarhet och konsekvenser för patientsäkerhetsarbetet. Slutsats: Tvärprofessionell teamträning kan enligt anestesisjuksköterskornas erfarenheter ha positiv inverkan på patientsäkerheten. Dock krävs upprepad träning för att de positiva effekterna ska kunna bibehållas under en längre tid. / Background: Previous research shows that a lack of non-technical skills such as teamwork and communication accounts for the majority of all patient-related complications that arise. The surgical environment poses a high risk for the patient which require knowledge about what practical measures the anaesthetist nurse needs to apply in order to increase patient safety and prevent health injuries in an operational care environment. Aim: The aim of this thesis is to describe nurse anaesthetists experiences of interdisciplinary teamtraining with a focus on patient safety in an operating environment. Method: A general literature overview was used to answer the aim of this exam paper. The analysis unit consisted of ten qualitative articles, five quantitative articles and five with mixed-method. The content of the articles was analysed to identify similarities and differences in aim, method and result. Results: The result showed that the experience of nurse anaesthetists in interdisciplinary team training was to: gain an increased awareness of their own shortcomings, to have the opportunity to increase their non-technical skills, to gain an increased understanding of their professional role and the function of other team members in the operation team and to gain knowledge about the practical applicability of the team training and consequences for patient safety. Conclusion: Nurse anaesthetists experience a positive effect on patient safety due to interdisciplinary team training. However, repeated team training is required to obtain long term effects on patient safety practice. Keywords: general literature overview, interdisciplinary teamtraining, nurse anaesthetist, patient safety, qualitative

Arbetsrelaterad stress är vanligt förekommande inom den perioperativa vården. Tidigare forskning visar att det begås många fel inom detta område som grundar sig i en stressig arbetsmiljö. Felen som begås kan ha negativ påverkan på patientsäkerheten. Hur påverkar stressen patientsäkerheten och vilka situationer och faktorer spelar in. Syftet med studien är att beskriva anestesisjuksköterskans upplevelser av situationer och faktorer där arbetsrelaterad stress påverkar patientsäkerheten i det dagliga arbetet. Kvalitativ metod har använts i form av intervjuer och innehållsanalys. Sex anestesisjuksköterskor från samma operationsavdelning deltog i studien. Resultatet påvisar att en hög arbetsbelastning ligger till grund för arbetsrelaterad stress. Anestesisjuksköterskorna upplevde att man inte fick tid för förberedelse vilket hade negativ påverkan på patientsäkerheten. Samarbetet i operationsteamet försämrades och osämja kunde uppstå, detta påverkade också patientsäkerheten. Gemensamt ansvar för en uppgift i operationsteamet tenderade att prioriteras och stärkte på det sättet patientsäkerheten. En sådan uppgift var till exempel WHO:s checklista för säker kirurgi. Resultatdiskussionen berör kommunikationen på operationssalen och varför kommunikationsbrist uppstår. Vidare diskuteras studiens resultat gentemot tidigare forskning inom området. Det är viktigt att verksamheten aktivt arbetar för att stärka personalens samarbetsförmåga och kommunikation. Arbetsledningen bör också ha rimliga krav på produktionen så att en god patientsäkerhet uppnås. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot anestesisjukvård

En av anestesisjuksköterskors uppgifter på en operationsavdelning är att ta emot och förbereda patienten inför narkos. Anestesisjuksköterskor bör arbeta utefter en perioperativ vårdprocess där ett pre- intra- och postoperativt samtal med patienten ingår. Den vetenskapliga litteraturen i ämnet förespråkar vikten av kontinuitet i patientmötet och den perioperativa vårdprocessen. En välinformerad patient känner sig trygg, vilket leder till minskat vårdlidande och snabbare postoperativ återhämtning. Dagens verksamhet är dåligt anpassad till att följa den perioperativa process som litteraturen beskriver. Syftet med denna studie är därför att beskriva anestesisjuksköterskors upplevelse av det preoperativa samtalet. Kvalitativ intervjustudie med innehållsanalys har använts. Nio anestesisjuksköterskor intervjuades med spridning på tre olika sjukhus. Resultatet visar att en bra start på det preoperativa samtalet är en central faktor för en behaglig sövning. Målet med samtalet är en lugn och trygg patient. Begrepp som tillit, förtroende, trygghet, kontinuitet och integritet beskrivs som centrala. Kontinuiteten i patientmötet beskrivs som mycket viktig men är bristande då verksamheten är dåligt anpassad till att följa den perioperativa vårdprocessen. Forskning i ämnet har inte tillämpats i verksamheten trots kunskap om nyttan med ett preoperativt samtal. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot anestesisjukvård

Dagens anestesisjuksköterskeutbildning är en specialistsjuksköteskeutbildning på avancerad nivå och ska ge en fördjupning av kunskaper, färdigheter och förmågor för att klara ett självständigt arbete. Anestesisjuksköterskor skall kunna hantera komplexa situationer och kunna identifiera patientens unika vårdbehov samt kunna utvärdera dessa genom omvårdnadsåtgärder. Utbildningens mål utmynnar i en god och säker vård för patienten vilket innefattar väl utbildad personal. Lärandet beskrivs som en process, en utveckling av förståelse. Det talas om lärprocessen som antingen yt- eller djupinriktad. Vid ytinriktning finns en intention att enbart klara uppgiftens krav medan vid djupinriktning finns en intention att förstå, vilket ger en ökad förståelse. Syftet med denna studie är att undersöka om anestesisjuksköterskeutbildningen idag motsvarar de krav som ställs på nyutexaminerade anestesisjuksköterskor. Dagens anestesiutbildning vid lärosätena Borås, Göteborg och Halmstad som belyses i studien är på ett år och där är kursplanerna likartade inom de teoretiska kurserna. Utbildningen innehåller både teori, praktik och en uppsats del vilken är obligatorisk i Borås och Göteborg men inte i Halmstad. Datainsamlingen skedde via en enkätundersökning av de studenter som påbörjade sin vidareutbildning under 2009. Det var 39 respondenter från de tre olika lärosäterna som svarade. Flertalet av enkätfrågorna besvarades med hjälp av likertskala och svaren analyserades kvantitativt vilket presenteras i stapeldiagram. Resultatet visade att oavsett ålder och tidigare yrkeserfarenhet så framkommer önskemål om förlängd utbildning för att få en fördjupad förståelse som ger ett helhetsperspektiv. Resultatet av studien kan leda till ökad medvetenhet när det gäller utbildningslängd samt vikten av att integrera teori och praktik under utbildningen. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot anestesisjukvård

Bakgrund: Perioperativ hypotermi är en vanlig komplikation under generell och regional anestesi. Med hypotermi menas uppmätt kärntemperatur under 36 °C. Patienter som opereras för knä- och höftplastik är en utsatt grupp. De har ofta flera riskfaktorer som ökar risken att drabbas av perioperativ hypotermi. Eventuella komplikationer kan leda till ökat lidande för patienten samt ökade kostnader för samhället relaterat till längre sjukhusvistelser och sjukskrivning. Området är väl beforskat. Forskning visar att förebyggande omvårdnadsåtgärder bör göras med både passiva och aktiva metoder men trots detta kvarstår problemet. Syfte: Syftet var att observera vilka omvårdnadsåtgärder som vidtas för att förebygga hypotermi hos patienter under knä- och höftplastiksoperationer. Metod: En tvärsnittsstudie med kvantitativ design och observationer som datainsamlingsmetod. Studien analyserades deskriptivt. Resultat: Studien genomfördes vid två olika sjukhus. Totalt observerades 22 knä- och 18 höftplastiksoperationer. Resultatet visade att båda sjukhusen vidtog omvårdnadsåtgärder men på ett varierande arbetssätt. Vid alla operationer användes passiva omvårdnadsåtgärder. Slutsats: Studien visar att omvårdnadsåtgärder vidtas men det finns fortfarande förbättringsområden vid båda sjukhusen. Riktlinjer och PM förekommer men författarna eftersöker nationella riktlinjer för att säkerställa att alla sjukhus arbetar utifrån samma grund för att förebygga perioperativ hypotermi.

Att vårda barn inför operation kräver att anestesisjuksköterskan kan förstå barnets livsvärld och bemöta eventuell oro. Första gången som ett barn kommer i kontakt med sjukvården kan upplevas som skrämmande. Hur barnet blir bemött har en stor betydelse för framtida besök. Med bra förberedelse skapar anestesisjuksköterskan trygghet och underlättar inför operationen för både barnet och deras föräldrar. Informationen till barnet är en viktig del i den preoperativa delen och måstes anpassas till barnets ålder. Humor och fantasi har stor effekt på barns förmåga att klara av rädsla. Anestesiinduktion är stressande för många barn och därmed bör anestesisjuksköterskan ha ett vårdande förhållningssätt för att minska vårdlidande. Syftet med studien var att undersöka anestesisjuksköterskans erfarenheter av att vårda barn i samband med anestesi. Kvalitativ metod med öppna intervjuer av sju anestesisjuksköterskor har används. Intervjuerna har analyserats med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Det som är utmärkande för studiens resultat bygger på förberedelse som skapar kontroll för oförutsedda händelser, och förmågan att använda sig av fantasi och kreativitet. Resultatet presenteras under de generiska kategorierna; Förberedelse, Följsamhet och Öppenhet. Det perioperativa vårdandet av barn kräver följsamhet till det unika barnet och dess behov samtidigt som en övergripande kontroll bibehålles om något oväntat inträffar. Vårdandet förutsätter anestesisjuksköterskan totala och aktiva uppmärksamhet och bekräftelse erhålls direkt om ett vårdmöte har etablerats – eller inte etablerats. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot anestesisjukvård