Bakgrund och problemformulering: Trauma är den vanligaste orsaken till död för unga vuxna under 40 år. Traumaomhändertagandet utgår från ett inövat koncept, där struktur och kommunikation utgör viktiga delar av omhändertagandet och genererar bättre hälsa och trygghet för patienten. För att maximera patientens chans att överleva är samverkan i traumateamet av vikt. Tidigare studier visar på att ledarskapet är betydande under traumaomhändertagandet, men ger ingen tydlig bild om anestesisjuksköterskans upplevelser. Syfte: Att undersöka anestesisjuksköterskans upplevelser i samband med traumaomhändertagande. Metod: Kvalitativ intervjustudie med en induktiv ansats, där resultatet bearbetats med innehållsanalys. Resultat: Resultatet presenteras i tre huvudteman. Att vara professionell, Att uppleva trygghet i traumaomhändertagande samt Att förhålla sig till sina känslor. Anestesisjuksköterskorna upplever att om de har ett professionellt förhållningssätt, håller sig inom ramarna för inövade traumakoncept och de kommunikationsmodeller som hör till konceptet så skapar det en upplevelse av trygghet i sin egen roll och dessutom en känsla av att vara en trygghet för övriga medlemmar i teamet. Detta gör dem anpassningsbara i sina uppgifter med utgångspunkt för att uppgifterna inom den egna rollen är klara. När traumaomhändertagandet fungerar bra upplever anestesisjuksköterskorna att det är ett stimulerande arbete och de beskriver många olika känslor som genereras i samband med traumaomhändertagandet. Slutsats: Studiens resultat stärker tidigare forskning och bidrar till en djupare förståelse för anestesisjuksköterskans upplevelser i samband med traumaomhändertagandet. Många delar är viktiga för en positiv upplevelse, där trauma- och teamsamarbetsövningar ökar förutsättningen för ett lyckat traumaomhändertagande, för så väl patienten som för traumateamet.

No description available.

Föräldrar är barns stora trygghet och deras närvaro bör vara en självklarhet under barnets perioperativa process. Trygga och välinformerade föräldrar är mer benägna att vara ett gott stöd för sitt barn. Anestesisjuksköterskor utbildas för att kunna vårda både vuxna och barn. Dock upplever anestesisjuksköterskor att barn är mer komplexa att vårda än vuxna, då vården även inkluderar ett omhändertagande av barnets föräldrar. Trots detta anses föräldranärvaro välkomnat för att underlätta kontakten med barnet samt optimera vårdandet. Familjecentrerad vård förespråkas för att se och ta hänsyn till hela familjens unika behov och anpassa vården därefter. Litteraturöversiktens syfte var att beskriva föräldrars upplevelse av sitt barns perioperativa process. Metoden som användes var en kvalitativ systematisk litteraturöversikt. Strukturerade sökningar gjordes i Cinahl och Medline, nio artiklar inkluderades och analyserades enligt Bettany-Saltikov och McSherry (2016). Resultatet mynnade ut i två huvudteman, Ökad sårbarhet och Vårdpersonalens betydelse. Föräldrar hade ett stort informationsbehov och behov av stöd från vårdpersonalen för att i sin tur kunna vara bästa möjliga stöd för sitt barn. Avdelningsrutiner för föräldranärvaro skapar vana och trygghet för anestesisjuksköterskan då den blir självklar och regelbunden, vilket sekundärt bidrar till både tryggare familjer och ett hållbart arbetssätt.

Övervikt och obesitas är ett växande problem världen över. I den perioperativa vården kommer fler patienter med obesitas att vårdas framöver. För att vårda säkert behöver anestesisjuksköterskan ha specifika kunskaper om hur övervikten påverkar patientens anatomi och fysiologi. De obesa patienterna har en minskad lungkapacitet och tenderar att ha en svårare luftväg. Anestesisjuksköterskan ansvarar för en individuell omvårdnad, genom att anpassa vården utifrån patientens specifika förutsättningar främjas patientsäkerhet. Syftet med magisteruppsatsen var att utforska anestesisjuksköterskans vårdande i pre- och intraoperativ vård av patienter med övervikt och obesitas. Metoden var en integrativ litteraturöversikt efter Whittemore och Knafl (2005). Resultatet baseras på vuxna patienter med BMI>25. Sökningar i Medline och CINAHL resulterade i 24 artiklar. Resultatet visade att tiden innan anestesi är av stor vikt för att förutse risker och kunna skapa en handlingsberedskap i teamet, att genomföra en preoperativ bedömning där flera faktorer vägs samman till en riskbedömning. Den obesa patienten riskerar att få onödigt mycket läkemedel om dosen Propofol inte korrigeras. Genom att positionera patienten i ”ramp position” optimeras förutsättningarna för en lyckad intubation. För att optimera oxygeninnehåll i blodet preoxygeneras patienten fördelaktigt med PEEP/CPAP och syrgas under apné ökar den säkra apnéperioden. När luftvägen ska säkras förbättrar videolaryngoskop insynen till glottis.

Inom perioperativ vård ansvarar anestesisjuksköterskan för omvårdnad i en högteknologisk miljö där specifika kunskaper och erfarenheter är förutsättningar för vårdkvalitet och utveckling. För att kunna ge god perioperativ vård behöver anestesisjuksköterskan arbeta personcentrerat där patientens individuella behov och autonomi står i centrum. Det är viktigt att anestesisjuksköterskan interagerar och bemöter patienten med empati och respekt för att etablera en vårdande relation. Preoperativ ångest är ett vanligt fenomen som orsakar ett känslomässigt lidande för patienter och kan öka risken för postoperativa komplikationer. Syftet med studien är att belysa anestesisjuksköterskans omvårdnad för att lindra preoperativ ångest hos patienter som ska genomgå kirurgi. En systematisk litteraturöversikt med kvalitativ ansats har genomförts som sammanställer tolv vetenskapliga artiklar inom aktuellt område. Analysen resulterade i två huvudkategorier med två tillhörande underkategorier. Preoperativ ångest kan lindras genom att anestesisjuksköterskan använder ett professionellt bemötande och en professionell kommunikation då det skapar en trygg relation med patienten samt urskiljer patientens unika behov genom att anpassa omvårdnaden och informationen efter patienten. Trots att anestesisjuksköterskan ofta har begränsad tid med patienter är det möjligt att med personcentrerad vård kunna lindra preoperativ ångest. Det är även viktigt att organisationen bakom hälso- och sjukvård skapar förutsättningar för anestesisjuksköterskan att arbeta personcentrerat för en trygg, säker och hållbar vård.

Bakgrund: I anestesisjuksköterskans roll ingår det att utföra sedering under ingrepp eller undersökningar. Anestesisjuksköterskor besitter kompetens inom omvårdnadsvetenskap, medicinsk teknik och medicinsk vetenskap. Vid regional anestesi där sedering används som ett komplement så är anestesisjuksköterskan en trygghet för patienterna. Motiv: Studiens motiv är att sedering är något som upplevs som utmanande och svårt. Författarna anser att det finns en balansgång mellan för ytlig och för djup sedering. Syfte: Syftet är att undersöka skillnader mellan anestesisjuksköterskor på länssjukhus och universitetssjukhus i deras uppfattning av sin kunskap om sedering, bedömning av patientens behov av sedering och bedömning av effekt vid given sedering, samt anestesisjukskörskors tillvägagångssätt vid administrering av sedering. Metod: En kvantitativ tvärsnittsstudie med specialistsjuksköterskor inom anestesisjukvård (n=50) som var verksamma på länssjukhus och universitetssjukhus inom olika regioner i Sverige. Datainsamlingen gjordes med digital enkät och analyserades i SPSS. Hypotesprövning gjordes med Chi2-test eller Fishers Exact Test. En kvalitativ innehållsanalys utfördes på två öppna frågor. Resultat: Totalt besvarade (n=50) anestesisjuksköterskor från två universitetssjukhus och tre länssjukhus. Majoriteten 80% självskattar sin allmänna kunskap om sedering som bra eller mycket bra. 84% bedömer behov av sedering utifrån kliniska bedömning i förhållande till andra faktorer. Effekt av given sedering bedömer 70% genom att göra en klinisk bedömning inklusive vitala parametrar. Endast 10% använde sederingsskalor som hjälpmedel och 66% har dålig kunskap om sederingsskalor. Anestesisjuksköterskor administrerar sedering genom att titrera läkemedel med TCI eller TIVA. Luftvägen och cirkulationen är viktiga aspekter i planering inför en sedering och kan också utgöra en risk. Ingen signifikant skillnad framkom mellan anestesisjuksköterskor på länssjukhus och universitetssjukhus inom ämnet sedering. Konklusion: Studien påvisade att det inte framkom någon signifikant skillnad mellan anestesisjuksköterskor på länssjukhus och universitetssjukhus i hur de självskattat sin kunskap om sedering, bedömer patientens behov av sedering eller effekt av given sedering.

Bakgrund och problemformulering: Hur samarbetet fungerar inom operationsteamet har visat sig vara viktigt för patientsäkerheten. Operationssalen är en högteknologisk miljö som ställer krav på samarbete inom operationsteamet. Anestesisjuksköterskan utgör en viktig del av operationsteamet och bär ett stort ansvar över patientens omvårdnad och vitala funktioner under en operation. Det är därmed betydelsefullt att belysa hur anestesisjuksköterskan upplever samarbetet med teamet på operationssalen då samarbetet har betydelse för den vård som erbjuds patienten. Syfte: Att beskriva anestesisjuksköterskans upplevelse av samarbete inom operationsteamet. Metod: Kvalitativ metod med induktiv ansats där semistrukturerade intervjuer analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Urvalet bestod av sju anestesisjuksköterskor från tre olika sjukhus i Västsverige, där anestesisjuksköterskor med olika ålder, kön och yrkeserfarenhet med erfarenhet av att arbeta på operationssal inkluderades. Resultat: Anestesisjuksköterskan upplever att samarbetet inom operationsteamet påverkas av den fysiska som sociala och psykosociala miljön. Kommunikation med closed loopes är betydelsefullt för samarbetet med operationsteamet. Upplevelser som beskrivs är att operationsteamet består av ”team i teamet” och att anestesisjuksköterskan beskriver en öppenhet gentemot gränsöverskridande samarbete, samtidigt som upplevelsen är att samarbetet brister i samband med väckningsfasen där patientsäkerheten riskerar hotas. Slutsats: Anestesisjuksköterskans upplevelse är att samarbetet med operationsteamet har betydelse för vården som bedrivs för och med patienten. Fysisk, social och psykosocial miljö visar sig ha betydelse för samarbetet inom operationsteamet. Att ligga steget före och arbeta gränsöverskridande, med fokus på bekräftande kommunikation kan skapa goda förutsättningar för samarbete inom operationsteamet. Resultatet kan medvetandegöra samarbetets betydelse för en säker vård, vilket kan bidra till ökad förståelse och kunskap.

Kejsarsnitt är en vanlig förekommande operation som görs dygnet runt, både planerat och akut beroende på orsak. Antalet förlossningar som sker via kejsarsnitt ökar och detta ökar kraven på en effektiv vård. Operationen är förenad med smärta postoperativt som kan vara svår att behandla, vilket leder till att de som genomgått ett kejsarsnitt ofta lider av svår smärta. Detta har en negativ påverkan på patienten, närstående och dess nyfödda bebis då brister i omsorgen kan ses. Forskning visar på att postoperativ smärta ökar risken för sjukdomar, kronisk smärta, förlängning av vårdtider och de ekonomiska utgifterna i välfärden. Anestesisjuksköterskan har ett patientnära arbete i det perioperativa vårdförloppet, där en stor del av ansvaret handlar om att förebygga och behandla smärta för att förhindra lidande hos patienten. Examensarbetets syfte var att utforska patienters upplevelse av postoperativ smärta efter kejsarsnitt samt faktorer som påverkar upplevelsen. Det gjordes en integrativ litteraturöversikt med nio artiklar och analys utifrån Whittemore och Knafls metod. Resultatet presenterades genom två huvudkategorier, faktorer som påverkar smärtupplevelsen och smärtupplevelse med tre respektive två underkategorier. Resultatet visade att det finns flera faktorer i det perioperativa vårdförloppet som kan påverka smärtan, att det finns förväntningar hos patienterna kopplade till postoperativ smärta samt att en otillräcklig smärtlindring och svår postoperativ smärta upplevdes av patienterna. Slutsatser som drogs var att en medvetenhet hos anestesisjuksköterskan kring faktorerna som kan påverka den postoperativa smärtan är central i vårdandet och för att bedriva en jämlik vård. En underbehandlad postoperativ smärta kan leda till flera olika konsekvenser för både patienterna och vården. Det kan orsaka ett onödigt lidande och skapa ökade kostnader i samhället.

Bakgrund och problemformulering: Preoperativ oro är ett globalt problem som uppemot hälften av patienterna som skall genomgå ett kirurgiskt ingrepp upplever. Den preoperativa oron kan leda till flertalet negativa konsekvenser som skapar ett lidande för patienten. I den preoperativa fasen träffar patienten anestesisjuksköterskan som ständigt arbetar patientnära och behöver ta oron i beaktande under det vårdande mötet. Syfte: Syftet var att belysa patientens upplevelse av preoperativ oro i samband med kirurgi. Metod: Det utfördes en kvalitativ litteraturöversikt med induktiv ansats. Totalt inkluderades tolv artiklar i litteraturöversikten. Dataanalysen genomfördes med stöd av en systematisk struktur upprättad av Popenoe, Langius-Eklöf, Stenwall och Jervaeus. Resultat: Det framkom tre huvudkategorier som var: förlust av kontroll, operationens betydelse samt samspelet mellan patienten och anestesisjuksköterskan. Patienters upplevelser av preoperativ oro kan vida skilja sig. Från oro kring det vardagliga livet med anhöriga till existentiella tankar så som att dö. Patienter upplever att god kommunikation och information från anestesisjuksköterskan kan vara bidragande till att lindra den preoperativa oron. Diskussion: Patienters upplevelser av preoperativ oro kan skildras på ett flertal sätt, från tankar om framtiden till existentiella tankar. Upplevelserna kan även påverkas av miljön de befinner sig i och av personalen, däribland anestesisjuksköterskan. Ofta hör flertalet av upplevelserna ihop, därav är det viktigt att anestesisjuksköterskan går in i patientmötet med öppenhet så att vården blir så individanpassad och vårdande som möjligt.

Bakgrund: Att bli akut sjuk och stå inför behovet av en akut operation kan vara en omskakande upplevelse för patienten som kan innebära känslor av oro och ångest. Med ett personcentrerat förhållningssätt finns goda möjligheter för anestesisjuksköterskan att tillgodose patientens behov av trygghet. För att kunna tillgodose patientens rättigheter och behov av trygghet behövs forskning som belyser anestesisjuksköterskans strategier för att tillgodose detta genom att minska den oro och ångest som patienten kan uppleva inför en akut operation.Syfte: Att beskriva anestesisjuksköterskors strategier för att skapa perioperativ trygghet för patienter vid akut operation.Metod: Kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer användes för att besvara syftet. Sex anestesisjuksköterskor intervjuades. Data har analyserats med hjälp av kvalitativ innehållsanalys.Resultat: Strategierna som anestesisjuksköterskorna tillämpar för att skapa perioperativ trygghet kan kategoriseras i tre huvudkategorier: ”Personcentrerade strategier”, ”strategier utifrån erfarenhet och kompetens” och ”strategier för att öka patientens delaktighet”. Anestesisjuksköterskorna beskrev att vårdrelationen är en förutsättning för att skapa trygghet. Vårdrelationen gjorde det möjligt att anpassa de strategier som kunde användas för att skapa trygghet. Kategorin strategier utifrån erfarenhet och kompetens beskriver hur anestesisjuksköterskan använder sig själv som redskap för att skapa trygghet genom sitt bemötande. I kategorin strategier för att öka patientens delaktighet beskrivs hur individanpassad samt löpande information kan skapa trygghet och göra patienten delaktig.Slutsats: Anestesisjuksköterskan kan med stöd av personcentrerade strategier såsom skapandet av en vårdrelation samt att individanpassa delar i den perioperativa vården skapa trygghet för patienten. Vidare har anestesisjuksköterskan olika strategier som kan tillämpas för att skapa trygghet för patienten. Till exempel att använda sig själv som redskap samt göra patienten delaktig. Studien bidrar också till att beskriva vad personcentrerad vård kan innebära inom den perioperativa verksamheten.