Bakgrund: Att förebygga och behandla postoperativ smärta är anestesisjuksköterskans ansvar genom det perioperativa förloppet. Tidigare studier har visat att förekomsten av postoperativ smärta efter laparoskopisk kolecystektomi är hög. Syfte: Syftet med studien var att beskriva postoperativ smärtskattning hos patienter som genomgått laparoskopisk kolecystektomi på en sluten operationsavdelning och en dagkirurgisk operationsavdelning. Syftet var också att undersöka skillnader i förekomst av postoperativ smärta mellan män och kvinnor, yngre och äldre patienter samt mellan patienter som opererats på sluten- respektive dagkirurgisk operationsavdelning. Metod: Studien var en retrospektiv registerstudie med kvantitativ ansats. Registerdata innehållande data från 338 patienter inhämtades från kvalitetsregistret Svenskt Perioperativt Register från år 2016–2018. Materialet analyserades med beskrivande och jämförande statistik. Resultat: Resultatet visade att 70 % av patienterna skattade måttlig till svår postoperativ smärta (NRS 4-10). Det framkom även att kvinnor samt yngre patienter (<50 år) på den dagkirurgiska operationsavdelningen skattade signifikant högre postoperativ smärta jämfört med män och äldre patienter. Slutsatser: Även om inga generella slutsatser kan dras tyder resultaten på att kvinnor samt patienter 50 år och yngre är särskilt utsatta för otillräcklig smärtbehandling i samband med laparoskopisk kolecystektomi. Eftersom alla människor har rätt till god smärtlindring behöver omvårdnaden således anpassas efter patientens individuella förutsättningar och behov. När anestesisjuksköterskan når en förtrolig relation till patienten finns goda förutsättningar för en tillfredställande postoperativ omvårdnad.

Sammanfattning  Bakgrund: Sjukhusvården förändras och kraven på specialistsjuksköterskor ändras. Transporter med patienter från små sjukhus blir fler och sträckorna längre. Upplevelsen av sin arbetsmiljö har visat sig viktig, inte minst vad gäller upplevelsen av patientsäkerheten.   Syfte: Syftet var att, ur ett arbetsmiljöperspektiv, beskriva intensivvårds- och anestesisjuksköterskors upplevelse av att arbeta på ett sjukhus utan akutkirurgi. Metod: Studien hade en kvalitativ ansats med beskrivande design. 11 semistrukturerade intervjuer utfördes med intensivvårdssjuksköterskor (n=6) och anestesisjuksköterskor (n=5). Intervjuerna analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Huvudresultat: Under analysen av intervjuerna framträdde sex kategorier. 1. Att uppleva vikten av att rutiner följs 2. Att samverkan och personkännedom inom sjukhuset underlättar arbetet 3. Upplevelse av nuvarande uppdrag 4. Att se vikten av närliggande vård 5. Att samverka med andra sjukhus och 6. Upplevelse av tillgång till resurser och kompetens. Anestesi- och intensivvårdssjuksköterskorna upplevde att det var viktigt att följa rutiner. Att samverkan och personkännedom inom sjukhuset kan underlätta arbetet var ytterligare en upplevelse som beskrevs. De upplevde en tillfredställelse med det nuvarande uppdraget, även om en önskan att få ett utökat uppdrag beskrevs. Vikten av att ha närliggande vård beskrevs och avståndet till närmaste akutsjukhus upplevdes som ett problem. Samarbetet med andra sjukhus beskrevs ibland fungera bra och ibland fick en kamp föregå samarbetet. Upplevelsen av tillgång till resurser och kompetens beskrevs där det framkom att resursbristen kunde skapa frustration. Slutsats: Positiv upplevelse av nuvarande uppdrag. Vid akuta tillstånd där svårt skadade eller sjuka patienter kom in till sjukhuset upplevdes frustration med de resursbrister som fanns. Nyckelord: Anestesisjuksköterska, Arbetsmiljö, Intensivvårdssjuksköterska / Abstract Background: Hospital care is changing and the requirements for specialist nurses are changing. The amount of patient transports from smaller hospitals are increasing and the routes are longer. The experience of the nurses work environment has proved to be important, not least with regard to the experience of patient safety.  Aim: To describe how intensive care and anesthesia nurses experience working in a hospital without emergency surgery, from a work environment perspective.  Method: The study had a qualitative approach with descriptive design. 11 semi-structured interviews were conducted with intensive care nurses (n = 6) and anesthetic nurses (n = 5). The interviews were analyzed with qualitative content analysis.  Main results: Through the analysis six categories emerged. 1. To experience the importance of following guidelines 2. That collaboration and personal knowledge within the hospital facilitates the workload 3. Experience of the current assignment 4. To see the importance of nearby care 5. The cooperation with other hospitals and 6. Experience of access to resources and competence. The anesthetic and intensive care nurses experienced that it was important to follow guidelines. The fact that collaboration and personal knowledge within the hospital can facilitate the workload was another experience that was described. They experienced a satisfaction with the current assignment, although a desire to get extended assignments was described. The importance of having nearby care was described and the distance to the nearest emergency hospital was described as a problem. The collaboration with other hospitals was sometimes described to work well and sometimes a struggle preceded the collaboration. The experience of access to resources and skills was described and it emerged that the lack of resources could create frustration.  Conclusion: Positive experience of current assignments. In emergency situations where severely injured or sick patients entered the hospital, frustration was experienced with the lack of resources that existed. Keywords: Intensive Care Nurse, Nurse anesthetist, Work Environment

Introduktion: Antalet internationella migranter i världen har ökat snabbt i antal de senaste åren, vilket ställer högre krav på vården. Kommunikation är en viktig beståndsdel i omvårdnaden och vid kommunikativa brister kan informationsutbytet bli lidande och patientsäkerheten hotas. En god kommunikation mellan patient och vårdare samt eliminerandet av potentiella språkbarriärer är en förutsättning för att kunna ge en god och patientsäker vård. Tidigare forskning om språkbarriärer mellan sjuksköterskor och patienterfinns, däremot är forskningen om anestesisjuksköterskans upplevelser begränsad inom det perioperativa vårdandet. Syfte: Syftet var att beskriva anestesisjuksköterskans upplevelse av att vårda vuxna patienter perioperativt med annat språk. Metod: Studien är genomförd med en kvalitativ metod. Åtta anestesisjuksköterskor deltog i studien där semistrukturerade intervjuer användes för datainsamling. Intervjuerna analyserades genom kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultatet mynnade ut i två kategorier: Att anpassa sig och sitt arbetssätt för att nå patienten och Upplevda svårigheter i att kommunicera. Slutsats: Anestesisjuksköterskor upplevde stora utmaningar och svårigheter i det perioperativa vårdandet av patienter som pratar annat språk. Viktig information kunde missas och även påverka patientsäkerheten. Anestesisjuksköterskor upplevde att patienter med annat språk i större utsträckning än andra var oroliga och att det var svårt att lugna någon när de inte delade språk. Anestesisjuksköterskorna fick använda sig av andra strategier än verbal kommunikation för att tillgodogöra sig adekvat information samt kommunicera med patienten.

Innan anestesisjuksköterskan intuberar en patient i samband med operation verifieras den preoperativa bedömning, som ofta utförs av anestesiläkare. När endotrackealtuben inte placerats på rätt plats i trackea efter två till tre intubationsförsök med bästa möjliga förutsättningar, beskrivs den som svår. Anestesisjuksköterskan bör vara tydlig, respektfull och konkret i sin kommunikation, då detta främjar relationer och samarbete med kollegor i dessa situationer. Det är även viktigt att vara professionell och ta sitt personliga, etiska ansvar för att bevara sin kompetens inom anestesi. Anestesisjuksköterskan kan uppleva den svåra intubationen på olika sätt och syftet med denna studie var att belysa anestesisjuksköterskans erfarenheter vid svår intubation. En kvalitativ intervjustudie där sex anestesisjuksköterskor intervjuades och där innehållsanalys användes, utgjorde metod i denna studie. I resultatet framkom att; Anestesisjuksköterskan måste anpassa sig för att bevara kontrollen, som övergripande tema. Anestesisjuksköterskan ska ta kontroll när en svår intubation uppstår och sträva efter ett professionellt och flexibelt förhållningssätt gentemot patient och personal. Genom noggrann planering skapas säkerhet för patienten. En svår intubation kan bero på anatomiska svårigheter hos patienten, där anestesisjuksköterskan känner ett krav på sig att lyckas intubera. Detta kunde leda till glädje, besvikelse, förvirring eller stress. En välformulerad kommunikation från anestesisjuksköterskan är viktig för att övrig personal ska förstå vad som förmedlas. Det är även viktigt med ett fungerande samarbetet med övrig personal för att de ska få förståelse för vad en svår intubation innebär. Bra rutiner, riktlinjer och noggrann preoperativ bedömning leder till att anestesisjuksköterskan känner sig trygg och bättre förberedd på att lyckas intubera. Detta kan bidra till ökad patientsäkerhet. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot anestesisjukvård

Få studier är gjorda om intrahospitala transporter och i synnerhet postoperativa transporter. De studier som finns behandlar framförallt intensivvårdspatienter som transporteras till behandlingar och undersökningar. Tidigare forskning visar att den intrahospitala transporten av intensivvårdskrävande patienter är en patientsäkerhetsrisk då patienten kan få fysiska komplikationer och en förlängd vårdtid. Den postoperativa transporten av den nyopererade patienten sker dagligen inom sjukvården. För att erhålla grundläggande kunskap om denna transport genomfördes en ostrukturerad observationsstudie med fokus på patientsäkerhet. Resultatet visade sig vara mångfacetterat. Anestesisjuksköterskan var en central person vid transporten då hon transporterade patienten till den postoperativa avdelningen. Inför transporten genomfördes förberedelser och omvårdnadsåtgärder. En kontinuerlig övervakning av patienten skedde under transportens samtliga faser men även en brist på övervakning fanns vid flera tillfällen. God kommunikation var positivt för patientsäkerheten men även här fanns exempel då kommunikationen var otillräcklig. Oavsett om kommunikationen innebar att information saknades eller att den inte uppmärksammades kunde det innebära risker för patenten. Lokalers utformning och hinder på vägen till den postoperativa avdelningen kunde försvåra manövreringen av patientens säng och krockar kunde ske. Under samtliga delar av transporten kunde larm från medicintekniska produkter varna och avbryta personal under tiden de utförde andra arbetsuppgifter. Patientsäkerhet genomsyrade hela den postoperativa transportens samtliga delar på både ett positivt och negativt sätt. Förbättringsområden finns att arbeta med då kommunikation kan effektiviseras, dokumentation kan förbättras och larm individualiseras. Samtliga förbättringsområden åsyftar att öka patientsäkerheten. Utifrån detta resultat kan kommande studier ta vid och tillsammans bidra till en mer patientsäker transport. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot anestesisjukvård

Ett stort antal barn opereras årligen i Sverige och cirka hälften av dem upplever oro i samband med operation. Barn som är oroliga preoperativt har större risk att få besvär postoperativt i form av sömnproblem, ökad smärta, svårt att få i sig mat och ökad oro. Oroliga barn samarbetar också mindre vid preoperativa förberedelser och vid anestesiinduktion. En minskad oro hos barnet leder till bättre samarbete och en mera följsam perioperativ process. Anestesisjuksköterskan har vanligtvis bara en kort stund på sig att minska barnets oro innan operationsstart och måste därför snabbt etablera en kontakt som bygger på förtroende. Syftet var att beskriva anestesisjuksköterskans erfarenheter att möta barn med oro i den preoperativa fasen. Kvalitativ metod tillämpades och sju stycken djupintervjuer genomfördes. Informanterna var verksamma anestesisjuksköterskor som arbetade på barnoperation. I resultatet beskrivs anestesisjuksköterskans erfarenheter att möta oroliga barn preoperativt utifrån kategorierna som framkom; medicinska omvårdnaden, anestesisjuksköterskans föreställningar, föräldrar, vårdmiljön och anestesisjuksköterskans omvårdnad. Existens framkom som övergripande tema. Mötet med oroliga barn handlar inte bara om åtgärder utan bör ses i ett bredare sammanhang som även omfattar tankar om det existentiella. Oro är en naturlig känsla som kan ses utifrån patientens uppfattning om existens. Preoperativ information till föräldrar är viktigt för att förbereda dem inför vad som ska hända och vad som förväntas av dem. Föräldrar kan då känna sig tryggare i sin stöttande roll till barnet. Det stärker även föräldrarnas självförtroende och anestesisjuksköterskan får en mindre stressig miljö att arbeta i. Öppenhet och ärlighet framkom som betydelsefulla strategier för att upprätthålla förtroendet för barnet och skapa bättre förutsättningar för framtida möten. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot anestesisjukvård

Anestesisjuksköterskan möter dagligen äldre patienter i det perioperativa vårdarbetet. Antalet äldre patienter som genomgår ett operativt ingrepp ökar i omfattning och äldre patienter har större risk för att drabbas av olika postoperativa komplikationer. Konfusion är en postoperativ komplikation som i sin tur leder till allvarliga konsekvenser för äldre patienter. Postoperativ konfusion är ett omfattande problem både ur ett patientperspektiv och ett hälso- och sjukvårdsperspektiv, eftersom det innebär ett stort lidande för patienten och ger även ökade vårdkostnader. Postoperativ konfusion ökar också risken för att drabbas av andra komplikationer såsom fallrisk, infektioner och näringsproblem. Syftet är att beskriva anestesisjuksköterskors erfarenheter av perioperativt vårdande av äldre patienter med fokus på vårdåtgärder som förebygger postoperativ konfusion. Studien är en kvalitativ studie där intervjuerna har analyserats med innehållsanalys enligt Lundman och Hällgren Granheim (2008). Sex anestesisjuksköterskor intervjuades om deras erfarenhet av det perioperativa vårdandet av äldre patienter med fokus på vårdåtgärder som förebygger postoperativ konfusion. Analysen resulterade i tre kategorier; Närvaro, Ömsesidighet och Beskydd. Dessa tre kategorier presenteras i resultatet med tio underkategorier. Anestesisjuksköterskorna arbetar med stödjande åtgärder för de äldre patienterna och med deras omvårdnadsbehov. Resultatet överensstämmer med litteraturen i ämnet. Anestesisjuksköterskorna i studien arbetar förebyggande för postoperativ konfusion genom att ge patienten tid, information och genom att använda sig av de vårdåtgärder som beskrivs i resultatet. De förebygger postoperativ konfusion utan att alltid vara medvetna om det. Deras kunskap kan därför betraktas som erfarenhetsbaserad kunskap som är oreflekterad. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot anestesisjukvård

På frågan om vad verksamhetscheferna har för åsikt om hur de skulle kunna förhindra långtidssjukskrivningar, förtidspension eller sjukpension på sin avdelning så tar många i likhet med ambulanscheferna upp fysisk träning och ergonomi som områden där de lägger stor vikt. Ingen nämner handledning eller stödjande samtal som metoder man arbetar med.Ser man till resultatet på vad den vanligaste orsaken till långtidssjukskrivningarna är, nämligen muskel – skelettskador, så kan fysisk träning och ergonomi vara riktiga metoder. Stämmer dessutom arbetsgivarnas bedömning att skadorna uppkommit till stor del på fritiden så är arbetsplatsen och dess belastning inte skyldiga till långtidssjukskrivningarna. Men det finns skäl att tro att denna bild inte riktigt är sann. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot anestesisjukvård

Anestesisjuksköterskorna har traditionellt sett betraktats som företrädare för prehospitalakutsjukvård utan att för den skull vara utbildade för detta vårdområde.Anestesisjuksköterskornas utbildning skall förbereda till ett brett kompetensområde somkan innebära ett vårdarbete såväl inom den hospitala som inom den prehospitalaverksamheten. Det prehospitala vårdområdet är ett komplext område som kräverspecifik kompetens. Anestesisjuksköterskornas specialistfunktion kan dock blibristfällig i den prehospitala vården då den utövas mer eller mindre sporadiskt. Frågorsom väcks är om det ens är möjligt att upprätthålla detta specifika kompetensområde omdet går lång tid mellan de prehospitala uppdragen? Hur bra är anestesisjuksköterskorförberedda för den förändrade ambulanssjukvården med fokus på ett brettbedömningsansvar för prehospitalt verksamma sjuksköterskor.I denna studie beskrivs anestesisjuksköterskors uppfattningar av sin yrkesroll inomprehospital akutsjukvård. Metoden är kvalitativ och utgår från en fenomenografiskansats. 21 anestesisjuksköterskor inom fem olika verksamhetsområden intervjuades.Anestesisjuksköterskorna var både verksamma i den hospitala och den prehospitalaverksamheten. Inom den prehospitala verksamheten arbetar anestesisjuksköterskorna iakutbil och ambulanshelikopter. Ingen av informanterna var anställd i ordinarieambulansverksamhet. Den fenomenografiska analysen utmynnade i sjubeskrivningskategorier; Samverkande, Vårdandet, Bred kompetens, Anestesikompetens,Luftvägskompetens, Läkemedelskompetens och Livräddande. Beskrivningskategoriernapresenterar resultatets variationer med 33 olika uppfattningar. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot anestesisjukvård

Under våra fältstudiedagar tyckte vi oss kunna se att patienter ofta kan vara orolig då vi som anestesisjuksköterskor möter dem på operation. Framförallt när patienten väl har kommit till operation och snart ska få sin anestesi. Som det ser ut idag är det på operation anestesisjuksköterskor möter sin patient för första gången, alltså i patientens intraoperativa fas. Detta beror oftast på att det inte finns tid eller ges någon möjlighet att ha något pre- eller postoperativt möte. Under denna korta tid skapa en relation med patienten och dämpa eventuell oro samtidigt som verksamheten idag har en tendens till att vilja effektivisera bort en del av denna viktiga och redan korta tid. Hur möter sjuksköterskan en patients oro och ångest i den intraoperativa fasen strax innan sövning? Genom att ta del av den erfarenhet som finns hos anestesisjuksköterskan kan det skapas verktyg som sedan kan användas i verksamheten.Syftet med studien är att beskriva anestesisjuksköterskors erfarenhet av att möta och lugna oroliga patienter intraoperativt. Det är en kvalitativ intervjustudie där sju anestesisjuksköterskor intervjuats. Resultatet visar på de sätt som anestesisjuksköterskan bemöter oroliga patienter. Att genom samtal avleda patientens oro, att sjuksköterskan använder beröring i arbetet med att göra patienter trygga. Anestesisjuksköterskan lovar patienten att finnas till och att ta hand om dem under operationen. Resultatet visar också hur anestesisjuksköterskan använder information och anpassar den utifrån vilken patient det är. Resultatet visar även på att anestesisjuksköterskorna framhäver att bemötandet av patienten är viktigt. Det handlar om att uppträdda lugnt och visa skicklighet samt kunnande i sitt arbete. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot anestesisjukvård