Bakgrund: Tidigare studier har visat på risker för patienterna under de interhospitala transporterna samt att kravet på medföljande vårdpersonal är stort. Antalet interhospitala transporter är något som har ökat i antal då patienter måste transporteras till sjukhus med specialiserad diagnostik och specifik behandling, så kallad rikssjukvård. Syfte: Studiens syfte var att beskriva anestesisjuksköterskors upplevelser av arbetet med interhospitala transporter. Metod: Studien är en kvalitativ studie där åtta anestesisjuksköterskor deltog i semistrukturerade intervjuer som sedan analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen gav sex kategorier och fjorton underkategorier som beskriver anestesisjuksköterskans upplevelser av att arbeta med interhospitala transporter. Kategorierna är: Att vara förberedd och få rätt information vid hämtning av patient; Att samarbeta med andra yrkesgrupper; Att ha eller inte ha tillräckliga kunskaper och erfarenheter; Att arbetet väcker känslor; Att arbeta i en miljö som medför dålig ergonomi och störningar; Anestesisjuksköterskans upplevelser av arbetstider och rutiner. Anestesisjuksköterskorna i föreliggande studie upplevde att förberedelserna av patienten innan avtransport påverkades negativt av bristande kommunikation och en rörig miljö. Slutsats: När svårt sjuka eller kritiskt sjuka patienter hämtas av anestesisjuksköterskan för transport till annan behandling på annat sjukhus är det mycket viktigt att förbereda transporten och patienten noga. En väl genomförd förberedelse ansågs av anestesisjuksköterskorna ge en lugnare transport och minskar på problem samt ger en bättre patientsäkerhet. Kommunikationen ansågs ibland som bristfällig och den rutin som fanns som stöd fungerade dåligt. Genom att följa befintliga rutiner skulle eventuella brister i förberedelserna kunna lindras för anestesisjuksköterskan.

Bakgrund: En anestesisjuksköterska ska främja hälsa och förebygga ohälsa med respekt för patienternas värdighet och integritet. Regional anestesi är vanligt förekommande vid ortopedisk kirurgi. Det innebär att en eller flera av patienternas kroppsdelar bedövas, och försätter således patienterna i en utsatt situation med förlorad kroppskontroll. Detta kan ge upphov till oro och obehag för patienterna, och anestesisjuksköterskor bör ha kunskap om hur de genom olika omvårdnadsåtgärder kan lindra patienternas oro. Syfte: Studiens syfte är att utforska och belysa anestesisjuksköterskors strategier för att lindra ortopedpatienters oro vid regional anestesi. Metod: Semistrukturerade intervjuer genomfördes med tio anestesisjuksköterskor som hade minst ett års klinisk erfarenhet samt erfarenhet av att vårda aktuell patientgrupp. Datamaterialet analyserades med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys, där meningsbärande enheter kondenserades och utmynnade i underkategorier och kategorier. Resultat: Studiens resultat visar att anestesisjuksköterskorna strävar efter att skapa en vårdande relation med patienten. Anestesisjuksköterskorna anpassar sitt förhållningssätt till patienten, bland annat genom ett bra bemötande och att värna om patientens delaktighet. Hjälpmedel som närhet till patienten, att skapa en trygg miljö, individanpassad information och att vid behov erbjuda lugnande läkemedel, framkommer från anestesisjuksköterskorna som strategier för att lindra ortopedpatienternas oro. Slutsats: Genom att använda de strategier som framkommer i studiens resultat kan anestesisjuksköterskor lindra ortopedpatienternas oro vid regional anestesi. Studiens resultat bekräftar flertalet tidigare studier, vilket styrker dess kliniska relevans. / Background: The nurse anesthetists role is to promote health and to prevent illness with respect for the patients dignity and integrity. Regional anesthesia is common during orthopedic surgery. This means that one or more of the patient´s body parts are anesthetized, which puts the patients in a vulnerable situation due to loss of body control, this can result in anxiety and discomfort for the patients. The nurse anesthetists should have knowledge about how they can relieve concerns in this situation through different strategies. Objective: The aim of this study is to investigate and illustrate the nurse anesthetist´s strategies to alleviate the orthopedic patient´s concerns with regional anesthesia. Method: Semi structured interviews were held with ten nurse anesthetists which all had at least one year of clinical experience and had experience from the patient group in question. The data was analyzed with a qualitative content analysis, where meaningful units where condensed and gave subcategories and categories. Results: The results in this study show that the nurse anesthetists aim to create a caring relation with the patient. The nurse anesthetists adapt their approach to the patient, for instance through good communication and to encourage the patient participation. Tools like closeness to the patient, a safe environment, individualized information and to offer sedative if needed, reveals to be strategies used to alleviate the concerns of the orthopedic patients. Conclusions: By using the strategies revealed in the result from this study the nurse anesthetists can alleviate the orthopedic patient´s concerns with regional anesthesia. The result from the study is in many ways confirming former studies on the topic, which proves its clinical relevance

Bakgrund: Operationsavdelningen klassas som en högriskmiljö, fel eller kommunikationsmisstag kan få allvarliga konsekvenser för patienten. Teamarbete, effektiv och frekvent kommunikation mellan personalen leder till minskade risker för patienten. Syfte: Syftet med studien var att beskriva anestesisjuksköterskors upplevelse av kommunikationen med operationsteamet under operation Metod: Kvalitativ intervjustudie. Åtta semistrukturerade intervjuer med anestesisjuksköterskor med olika bakgrund och erfarenhet. Innehållet har analyserats utifrån kvalitativ innehållsanalys. Huvudresultat: Resultatet resulterade i tre kategorier; perioperativt samarbete, betydelsen av WHO´s checklista och klimatet på operationssalen. Anestesisjuksköterskorna upplevde förbättrad kommunikation när det hade ett fungerade teamarbete och alla strävade åt samma håll och arbetade för patienten. En tydlig och ömsesidig dialog var helt avgörande för att optimera förutsättningarna för anestesisjuksköterskan att göra det bästa för patienten. Sedan införandet av WHO´s checklista upplevde anestesisjuksköterskorna förbättrad kommunikation och ökad delaktighet. De visade sig också att klimatet på operationssalen spelade en avgörande roll för kommunikationen. Tillåtande klimat skapade möjligheter för god kommunikation medan andra faktorer försämrade och försvårade kommunikationen med operationsteamet.  Slutsats: Det framkom i studien att kommunikationen förbättrades av teamarbete och att alla strävade åt samma håll och arbetade för patienten. En tydlig dialog mellan alla i operationsteamet var avgörande för att optimera anestesisjuksköterskornas förutsättningar att göra det bästa för patienten. Införandet av WHO´s checklista hade förbättrat kommunikation och klimatet på operationssalen spelade en avgörande roll för kommunikationen. Det framkom också att bristande kommunikation skapade frustration och försämrade anestesisjuksköterskornas förutsättningar att göra det så bra som möjligt för patienten. Att belysa vikten av god kommunikation mellan yrkeskategorierna på operation kan förbättra omvårdnaden och patientsäkerheten.

Bakgrund och syfte: Anestesiologisk omvårdnad utförs av anestesisjuksköterskan perioperativt. Anestesisjuksköterskan ansvarar för att i samråd med patient och närstående identifiera perioperativa vårdbehov, upprätta en omvårdnadsplan, leda och utvärdera omvårdnadsåtgärder. Vid all vård av patienter ska patientjournal föras. Anestesisjuksköterskan ska både muntligen och skriftligen rapportera, dokumentera och utvärdera den perioperativa vården. Sedering har lugnande effekt, ökar acceptansen av obehag och ger viss amnesi. Sedering är ett utmärkt komplement till regionalanestesi och lokalanestesi. Människor reagerar inte likadant på samma mängd läkemedel. Därför måste både dosen som ges och effekten av denna observeras och utvärderas. Vid administrering av sedativa läkemedel är övervakning av patientens mycket viktig. Pilotstudiens syfte var att beskriva anestesisjuksköterskans uppfattningar om och tillvägagångssätt vid sedering. Metod: En kvantitativ empirisk studie genomfördes med en enkät konstruerad för studiens syfte, 63 anestesisjuksköterskor tilldelades enkäten. Resultat: Sederingspraxis beskrevs på olika sätt. Det fanns även en uppfattning om att någon sederingspraxis eller riktlinjer inte existerade på avdelningen. Vid övervägande lokal och regional anestesi ordinerades och användes sedering på avdelningen. Övervägande delen av anestesisjuksköterskorna kontrollerade nivån via vitalparametrar då det ansågs att ingen sederingsskala fanns tillgänglig. Vitalparametrar ansågs också vara det viktigaste att dokumentera. Anestesisjuksköterskorna hade mål med sederingen, tog hänsyn till patientens önkemål och ansåg sig kunna styra sederingsnivån. Det uppfattades av de allra flesta som om det skulle vara bra med ett instrument eller skala för gradering och dokumentering av sedering och det skulle vara bra för nya kollegor och även kunna bidra till ett gemensamt språk vid överrapportering. De vanligast upplevda komplikationerna var ofri luftväg och motorisk oro och förvirring. Slutsatser: Ett gemensamt instrument för gradering och dokumentation av sedering kan ge ökad medvetenhet och beredskap vid komplikationer då riskerna med sedering kvarstår. / Background and purpose: Anaesthetic nursing care is performed by a nurse anaesthesia perioperative. The nurse anaesthesia is responsible in consultation with patients to identify needs for perioperative care, prepare a care plan, direct and evaluate nursing actions. Journals should be kept regarding all care of patients. Sedation has a calming effect, it increases the acceptance of discomfort and provides some amnesia. Sedation is an excellent complement to regional anaesthesia and local anaesthesia. Each individual responds differently to drugs. Reactions to drugs differ between each individual. Therefore, both the given dose and the effect of this dose need to be observed and evaluated. When administrating sedative drugs monitoring the patient is very important. The aim of this pilot study was to describe nurse anaesthetists perceptions of and approach to sedation. Method: A quantitative empiric research was conducted. A questionnaire, constructed to answer the aim of the study was distributed to 63 nurse anaesthetists. Results: Sedation practices were described in different ways. But there was also a perception that no sedation practices or guidelines existed in the department. Predominantly local and regional anaesthesia was sedation prescribed and used in the department. No scale for sedation was used. The majority of nurses’ anaesthesias considered to be able to control the level and had a goal of with the sedation, taking the patients wishes into account. The majority felt that no sedation scale was available and instead looked to vital parameters, that was also believed to be important to document. A predominant part of nurse anaesthetists felt it would be good with an instrument or scale for grading and documenting sedation. It would be especially good for newer colleagues and could contribute to a common language in reporting. The most commonly experienced complications were obstructed airway, restlessness and confusion. Conclusions: A common instrument for grading and documenting can increase the awareness and preparedness for complications although the risks of sedation remain.

Bakgrund: Inom hälso-och sjukvården har samarbete vuxit fram som en organisationsform. Kunskap om hur vårdpersonal uppfattar samarbete är värdefullt för en fortsatt utveckling av organisationen och för att säkra god vård. Syfte: Syftet med denna studie var att undersöka undersköterskans, anestesisjuksköterskans och operationssjuksköterskans uppfattning av samarbetet på operationssalen samt vilka främjande och hindrande faktorer som påverkade samarbetet. Metod: Som metod valdes en deskriptiv design med kvantitativa data. Ett frågeformulär har använts för att uppnå syftet med studien. Frågeformuläret har inspirerats av "The Operating Room Management Attitudes Questionnaire". Totalt 38 frågeformulär med medföljande informationsbrev delades ut till 12 operationssjuksköterskor, 13 anestesisjuksköterskor och 13 undersköterskor. Personalen informerades om studien muntligen på en arbetsplatsträff (APT). Resultat: Resultatet visade att de främjande faktorerna för ett fungerande samarbetet är god kommunikation, personkemi, kompetens, teamträning, checklista och konstruktiv kritik. De hindrande faktorerna för ett fungerande samarbete som framkom i resultatet var att det inte gavs tid för reflexion, bristande resurser gällande personal och utrusning samt trång arbetsmiljö. Konklusion: Om kommunikationen fungerar mellan professionerna samt att tid ges för reflexion främjas i sin tur samarbetet och patientsäkerheten vilket minskar vårdskador. / Background: Cooperation as a form of organisation has become more and more important within the health services.Knowledge of how health professionals perceive cooperation is valuable for the further development of the organization and to ensure good care. Aim: The purpose of this study was to investigate an assistant nurse's, nurse's anesthetist and surgical nurse's the perception of cooperation in the operating room, as well as the promotion and prevention factors affecting cooperation. Method: The method was a descriptive design with quantitative data. A questionnaire was used in order to achieve the purpuse of the study.The questionnaire is inspired by "The Operating Room Management Attitudes Questionnaire". A total of 38 questionnaires with an accompanying information letter was distributed to 12 surgical nurses, 13 nurse anesthetists and 13 assistant nurses. The staff were informed about the study orally in a department meeting. Results: The results showed that the promoting factors for an effective collaboration is good communication, personal chemistry, expertise, teamtraining, checklist and constructive criticism. The disincentives for a functional cooperation that emerged in the result, was that there was no time for reflection, a lack of staff resources, shortage of equipment and cramped working conditions. Conclusion: A well functioning communication between professions, where time for reflection is given encouriging cooperation, which in turn promotes patient safety and thereby reduces preventable harm.

Bakgrund: Tidigare forskning som beskriver hur bedömningen av postoperativ trakeal extubation ska gå till och vad som måste vägas in i bedömningen är begränsad. Existerande forskning berör specifika kriterier för att bedöma extubationstillfället, men få studier sammanställer samtliga. De kriterier som framkommer är anestesidjup, spontanandning, vakenhet, neuromuskulär blockad och temperatur. Anestesiyrket och den tysta kunskapen karaktäriseras av att simultant balansera flöden av formell kunskap från litteratur och kunskap från tidigare erfarenhet. Som nyutbildad och oerfaren anestesisjuksköterska saknas referenser och tidigare upplevelser vilket kan försvåra bedömningen av extubationstillfället. Syfte: Syftet med studien är att beskriva hur anestesisjuksköterskan bedömer postoperativ trakeal extubation. Metod: En kvalitativ ansats med fokusgruppsintervju som metod användes. Två fokusgruppsintervjuer genomfördes med tre respektive fem anestesisjuksköterskor på två sjukhus i Stockholm. Materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen gav en vidareutveckling av befintliga kriterier utifrån anestesisjuksköterskornas tidigare erfarenheter och kunskaper. Extubation sågs som en process och inte som ett enskilt moment, där datainsamling utfördes kontinuerligt för att bedöma den. I resultatet identifierades åtta kategorier: Fri luftväg, anestesimetod, neuromuskulär blockad, temperatur, väckning, vakenhet, andning och tyst kunskap. Dessa skapade en tydligare bild av hur kriterierna stod i relation till varandra. Slutsats: Den tysta kunskapen hjälper anestesisjuksköterskan i processen att bedöma extubationen. Klinisk betydelse: Studien ökar förståelsen för komplexiteten av bedömningen som utförs av anestesisjuksköterskan inför extubation. / Background: Previous research assessing postoperative tracheal extubation is limited. Existing research refer to specific criteria to assess extubation, but few studies compile all criteria. These criteria were depth of anesthesia, breathing, alertness, neuromuscular blockade and temperature. The profession of anesthesiology and tacit knowledge is characterized by simultaneously balancing formal knowledge from literature and knowledge from previous experiences. A recently graduated and inexperienced nurse anesthetist lacks references and past experiences which can complicate the assessment of extubation. Aim: The aim of this study is to describe how the nurse anesthetist assesses postoperative tracheal extubation. Method: A qualitative approach with focus group interviews was used. Two focus group interviews were carried out with three and five nurse anesthetist in two hospitals in Stockholm. The material was analyzed using qualitative content analysis. Results: The analysis resulted in a further development of criteria by nurse anesthetics previous experiences and knowledge. Extubation was referred to as a process rather than a specific procedure, where the collection of data was carried out continuously in order to assess it. Eight categories were identified: airway, anesthetic regimen, neuromuscular blockade, temperature, awakening, alertness, breathing and tacit knowledge. These created a clearer view of how the criteria were related to each other. Conclusion: Tacit knowledge helps the nurse anesthetist in the process to assess extubation. Clinical significance: The study increases the understanding of the complex assessment of extubation.

Ett barn kräver mer stöd och förståelse för vad som kommer att ske. En interhospital överföring innebär ett byte av miljö vilket kan upplevas hotfullt för barnet. Miljön är oförutsägbar och vårdpersonal kan uppleva ensamhet om känslan av gemenskap uteblir. Här finns ett behov av trygghet som kan uppnås genom samverkan med kollegor, planering och kunskap. Syftet var att undersöka anestesisjuksköterskans upplevelse av att vårda barn under interhospital överföring. Studien är gjord med kvalitativ forskningsmetod och data är analyserat med kvalitativ innehållsanalys. Sex anestesisjuksköterskor med erfarenhet av interhospital överföring av barn har intervjuats i öppna intervjuer. Semistrukturerade frågeställningar har använts. Det upplevs att en extra skärpa krävs vid vård av barn under interhospital överföring då barn inte har lika mycket reserver som vuxna och läkemedelsdoser samt vitala parametrar varierar med barnets vikt och ålder. Vikten av att vara förberedd på det oförberedda samt att noga planera inför resan framkommer. Erfarenhet påverkar vårdarens förmåga att delegera arbete och speglar hur vårdaren löser olika situationer som upp kommer.Det påverkar även anestesisjuksköterskan syn på ambulanspersonalen. Erfarenhet av att vårda barn ger deltagarna en stark känsla av trygghet. Vårdpersonalen har ett behov av trygghet för att kunna ge en godvård. Det skiljer sig mellan deltagarna beroende på om de upplever en gemenskap med den andra vårdpersonalen under transporten. Gemenskap bildar en trygghet i vårdandet men anestesisjuksköterskan kan fortfarande uppleva en känsla av utsatthet eller ensamhet i vårdandet av ett barn. Föräldrar är barnens trygghet.

Luftvägshantering är ett av anestesisjuksköterskors främsta kompetensområden och ska utövas tryggt och säkert. En säker luftvägshantering beror i första hand på den preoperativa identifieringen av en svår luftväg. Det finns dock flera studier som visar att detta är en utmaning. I en studie framgick det att 93 procent av alla svåra luftvägar som påträffades, inte visade några tecken på svår luftväg preoperativt och därmed inte bedömdes som sådan. Det finns således en stor sannolikhet att anestesisjuksköterskor kan konfronteras med oväntade svåra luftvägar inom yrkeslivet. Samtidigt finns det sparsamt med vetenskapliga studier som sammanfattar och ger en överblick över detta område. Syftet var att sammanställa anestesisjuksköterskors erfarenheter av oväntad svår luftväg vid generell anestesi. En kvalitativ systematisk litteraturstudie genomfördes. Resultatet indikerade att anestesisjuksköterskor mestadels hade negativa erfarenheter vid oväntad svår luftväghantering. Negativ stress var en känsla som anestesisjuksköterskorna oftast upplevde. Det förekom även positiva erfarenheter som positiv stress, en känsla av stolthet och ansvar. Sämre arbetsförhållanden som mycket stress kan leda till utmattningssyndrom. Utmattningssyndromets konsekvenser är även ohållbara eftersom det kan innebära ett personligt lidande för anestesisjuksköterskorna men kan även bidra till höga samhällskostnader.

År 2020 var året då hälso-och sjukvården helt fick ställa om på grund av rådande Covid-19 pandemi. Över 90 000 färre operationer utfördes än tidigare år, vilket har lett till ökade väntetider för patienter som väntar på operation. Många patienter har eller har haft en planerad operation som blivit uppskjuten med ovisshet om hur länge de ska behöva vänta. Detta har mer eller mindre påverkan på deras livssituation. Tidigare forskning säger att väntan och inställda operationer kan ge negativa konsekvenser för patienten. Syftet med studien var att undersöka patientens upplevelse av att få sin planerade operation uppskjuten på grund av Covid-19. Metoden som används är en kvalitativ intervjustudie i kombination med kvalitativ innehållsanalys, där sju deltagare intervjuades via telefon. I resultatet framkom fem huvudkategorier och sju underkategorier som visar på hög förståelse hos deltagarna för att väntetiden blivit lång och trots försämrad livskvalité så fanns en förhoppning och tilltro att det kommer bli bättre. I anestesisjuksköterskans profession och när de möter patienterna är bemötandet och kommunikation av stor vikt för att känna trygghet samt få en ökad acceptans för situationen.

Bakgrund: tidigare forskning visar på flera risker vid läkemedelshantering inom anestesi som resulterar i smittspridning vilket orsakar vårdrelaterade infektioner. Detta leder till lidande för patienter samt förlängda vårdtider och därmed ökade vårdkostnader. Delvis beror detta på riskfaktorer som bedöms som tämligen enkla att förebygga då de i huvudsak handlar om följsamhet till basala hygienrutiner. Inom anestesin finns stor utbredning och ökad förekomst av användandet av intravenös anestesi baserad på propofol. Propofol är ett gynnsamt medium för bakterietillväxt och således känsligt för kontamination och ska handhas aseptiskt. Syfte: undersöka anestesisjuksköterskors följsamhet till och uppfattningar av aseptiska hygienrutiner vid iordningställande och administrering av propofol. Metod: prospektiv kvantitativ tvärsnittsstudie med deduktiv ansats. I studien observerades 22 anestesisjuksköterskor som även fick skatta sin egen uppfattning om aseptiskt handhavande i en enkät. Resultat: studien påvisar brister i följsamhet till både basala hygienrutiner och aseptiskt handhavande av propofol. Konklusion: brister i följsamhet till aseptik medför risk för vårdrelaterade infektioner och således lidande för patienter. / Background: previous research shows evidence of multiple risks while administering drugs in an anesthetic context which lead to in iatrogenic contamination and health-care related infections. This leads to increased patient suffering, prolonged hospitalization, and increased health-care costs. Partly, this is caused by risk factors which are considered reasonably easy to prevent, preventative by compliance to basic hygiene routines. Within anesthetic care there is broad usage and increased prevalence of propofol-based intravenous anesthesia. Propofol has a predisposition for microbiological growth which means that it is sensitive to contamination, and should be handled aseptically. Aim: examine nurse anesthetists’ compliance to and perceptions of aseptic hygiene routines when preparing and administering propofol. Method: prospective quantitative cross-sectional study with a deductive approach. In this study, 22 nurse anesthetists were observed and were later asked in a questionnaire, to estimate their own perceptions of aseptic conduct while handling propofol. Result: the result demonstrates lack of adherence both in basic hygiene routines and aseptic handling of propofol. Conclusion: lack of adherence to aseptic routines concludes a risk for iatrogenic infections thus leading to patient suffering.