<p>Tidigare forskning har visat att kvinnor är förfördelade i vården i jämförelse med män. De får till exempel sämre vård vid symtom av hjärtinfarkt. I hälso- och sjukvårdslagen står det att alla människor ska få likvärdig vård oavsett kön. Studiens syfte var att ta reda på om det fanns skillnader mellan män och kvinnor gällande problem i aktivitetsutförandet och i arbetsterapeutiska interventioner hos patienter med makuladegeneration. Metoden som användes var journalgranskning där journaler med 30 män och 30 kvinnor granskades. Resultatet visade att det inte var signifikanta skillnader överlag mellan män och kvinnor gällande erhållna interventioner. Kvinnorna hade fått något fler interventioner än männen. När det gällde problem i aktivitetsutförandet så var det inom vissa områden tydliga skillnader mellan könen. Kvinnorna hade betydligt fler dokumenterande problem gällande utförandet av olika typer av hushållssysslor och hobbyarbeten än männen. Männen hade fler dokumenterade problem än kvinnorna gällande användandet av olika typer av teknisk utrustning. Arbetsterapeuterna på Syncentralen i Örebro har utgått ifrån patienternas dokumenterade problem när de gett ut interventioner.  De följer hälso- och sjukvårdslagens riktlinjer om lika vård oberoende av om patienten är man eller kvinna.</p>

<p>Arbetsterapeuter tillfrågas ibland att delta i arbetsgrupper vid ny- eller ombyggnation av gruppbostäder. Det finns ingen forskning eller sammanställning om hur det egentligen förhåller sig i den fysiska miljön på gruppbostäder i Sverige. Syftet med uppsatsen var att kartlägga den fysiska tillgängligheten på gruppbostäder i förhållande till tre olika personprofiler med instrumentet Housing Enabler. Studien har en kvantitativ ansats av en deskriptiv karaktär. Mätningar genomfördes på 18 gruppbostäder för vuxna med beslut enligt LSS. Mätningarna genomfördes manuellt enligt instrumentet Housing Enabler, sedan användes dataprogrammet Housing Enabler 1.0 för resultatbearbetning.<strong> </strong>Resultatet visade att det förekommer miljöhinder på samtliga gruppbostäder, även helt nybyggda. Resultatet visade även att det var samma gruppbostad som orsakade störst tillgänglighetsproblem för de tre personprofilerna. Det var främst i inomhusmiljön miljöhinder förekom. För personprofilen som var rullstolsburen förekom flest miljöhinder. Resultatet är användbart vid framtida deltagande i arbetsgrupper för arbetsterapeuter vid planering och projektering av gruppbostäder.</p>

<p>Förmåga till social interaktion är betydande för om en person med psykisk sjukdom kan bygga upp ett socialt liv och delta i samhället. Delaktighet i de dagliga aktiviteterna i livet är också viktigt för människans utveckling och erfarenhet. Arbetsterapeuter kan stödja individer att uppnå optimal hälsa och välbefinnande genom att stärka individens färdigheter i just dessa områden. Kliniskt resonemang, är en naturlig del i arbetsterapeutens arbete som reflekterar hur patientens behov analyseras och hur åtgärder genomförs. Syftet var att beskriva arbetsterapeuters kliniska resonemang i rehabiliteringsprocessen med klienter inom psykiatrisk verksamhet, med fokus på interventioner som främjar delaktighet och social interaktion. En kvalitativ studie genomfördes. Sex yrkesverksamma arbetsterapeuter intervjuades personligen eller via telefon och data analyserades med innehållsanalys. Resultatet utgjordes av tre kategorier: ”procedurspåret”, ”samspelsspåret” och ”förutsättningsspåret. Procedurspåret beskriver hur arbetsterapeuten tydliggör klientens förmåga och oförmåga för att främja klientens delaktighet i sin rehabilitering. Samspelsspåret reflekterar hur arbetsterapeuterna använder sociala aktivitetsgrupper för att främja klienternas sociala interaktioner. Förutsättningsspåret visar på hur arbetsterapeuten kan vara som ett stöd för att främja rehabiliteringsprocessen.<strong> </strong>Slutsatsen visar på att arbetsterapeuten växlar mellan olika resonemang för att hjälpa klienten uppnå ett självständigt och tillfredsställande liv.</p>

Förmåga till social interaktion är betydande för om en person med psykisk sjukdom kan bygga upp ett socialt liv och delta i samhället. Delaktighet i de dagliga aktiviteterna i livet är också viktigt för människans utveckling och erfarenhet. Arbetsterapeuter kan stödja individer att uppnå optimal hälsa och välbefinnande genom att stärka individens färdigheter i just dessa områden. Kliniskt resonemang, är en naturlig del i arbetsterapeutens arbete som reflekterar hur patientens behov analyseras och hur åtgärder genomförs. Syftet var att beskriva arbetsterapeuters kliniska resonemang i rehabiliteringsprocessen med klienter inom psykiatrisk verksamhet, med fokus på interventioner som främjar delaktighet och social interaktion. En kvalitativ studie genomfördes. Sex yrkesverksamma arbetsterapeuter intervjuades personligen eller via telefon och data analyserades med innehållsanalys. Resultatet utgjordes av tre kategorier: ”procedurspåret”, ”samspelsspåret” och ”förutsättningsspåret. Procedurspåret beskriver hur arbetsterapeuten tydliggör klientens förmåga och oförmåga för att främja klientens delaktighet i sin rehabilitering. Samspelsspåret reflekterar hur arbetsterapeuterna använder sociala aktivitetsgrupper för att främja klienternas sociala interaktioner. Förutsättningsspåret visar på hur arbetsterapeuten kan vara som ett stöd för att främja rehabiliteringsprocessen. Slutsatsen visar på att arbetsterapeuten växlar mellan olika resonemang för att hjälpa klienten uppnå ett självständigt och tillfredsställande liv.

För att hjälpa personer med funktionshinder som är arbetslösa och/eller sjukskrivna tillbaka ut i arbetslivet arbetar Arbetsförmedlingen (AF) med arbetslivsinriktad rehabilitering. Syftet med studien var att beskriva arbetsterapeuters insatser med arbetslivsinriktad rehabilitering. För att studera det intervjuades sju arbetsterapeuter, verksamma inom arbetslivsinriktad rehabilitering. Utifrån studiens syfte utvecklades en intervjuguide. Intervjuerna analyserades enligt Graneheim och Lundmans system för innehållsanalys och ledde fram till fyra teman ”Arbetsterapeuters roll vid arbetslivsinriktad rehabilitering”, ”Arbetsterapeuters insatser och arbetsuppgifter”, ”Arbetsterapeuters utvärderingar av resultaten vid rehabilitering” och ”Arbetsterapeuters beskrivning av mål inom arbetslivsinriktad rehabilitering”. Resultatet visade att arbetsterapeuterna främst arbetade med att klargöra arbetsförutsättningar och att anpassa arbetssituationen för de arbetssökande. Målet de arbetade mot var att få de arbetssökande med funktionshinder i arbete. Arbetsterapeuterna beskrev vikten av att komma in tidigt i rehabiliteringsprocessen för att hjälpa och stödja personer med funktionshinder för att de fortare ska komma ut i arbete. Fem arbetsterapeuter berättade att de gjorde uppföljningar av arbetsprövningar och arbetshjälpmedel på olika vis och vid olika tidpunkter. Rehabiliteringsinsatserna avslutas om personen har fått en anställning eller står till arbetsmarknadens förfogande och kan börja söka arbete på egen hand. För att avsluta rehabiliteringen har arbetsterapeuterna avslutande samtal med den arbetssökande.

Bakgrund: Handen är ett sinnesorgan och känselspröt mot omgivningen. Det är med handen som vi till stor del uppfattar och undersöker vår omgivning. Arbetsterapeuter behandlar personer med skador och sjukdomar i handen med ortos. Det som beskrivs i litteraturen om ortosbehandling är fokuserat på funktion och tekniska lösningar inte så mycket på hur det är att leva med en ortos och hur det påverkar personens upplevelse av sin situation. Syftet: var att beskriva vilka upplevelser vuxna personer har av att använda ortos på handen. Metod: En kvalitativ intervjustudie utifrån ett livsvärldsperspektiv genomfördes med 6 personer. De var mellan 26 och 62 år och bestod av både män och kvinnor med olika diagnoser och upplevelser av att använda ortos på handen. Materialet analyserades i flera steg. Resultat: Upplevelserna av att använda ortos på handen resulterade i en beskrivning inom de fyra livsvärldsexistentialerna, levd kropp, levt rum, levd tid och levda relationer. En dubbelhet vid användning av ortos återfanns hos alla informanter och utgjordes av de motstridiga känslor som var förenade med de möjligheter och begränsningar ortosen gav. Resultatet visade att användning av ortos var en komplex upplevelse som både underlättade och begränsade dagliga aktiviteter. Slutsats: Resultatet möjliggör för arbetsterapeuter att öka sin förståelse för vilka upplevelser som kan var förknippade med att använda ortos på handen och på så sätt öka personernas delaktighet i behandlingen.

No description available.

Syftet med denna undersökning var att göra en jämförelse mellan länssjukhus och länsdelssjukhus i Sverige avseende på vilket sätt arbetsterapeuter bedömer kognitiv förmåga hos personer som rehabiliteras till följd av stroke. Metoden som användes för att ta reda på detta var en kvantitativ enkätundersökning, där 53 arbetsterapeuter runtom i Sverige deltog. Resultatet visade att ostrukturerad bedömning användes oftare än strukturerad bedömning på både länssjukhus och länsdelssjukhus. Det fanns en tendens att arbetsterapeuter på länsdelssjukhus använde strukturerad bedömning i högre utsträckning och ostrukturerad bedömning i lägre utsträckning än de arbetsterapeuter som arbetade på länssjukhus. För båda sjukhustyperna gäller att flertalet utförde ostrukturerade bedömningar flera gånger under behandlingstiden, samt att över hälften utförde strukturerade bedömningar flera gånger under behandlingstiden. Flertalet av arbetsterapeuterna både på länssjukhus och på länsdelssjukhus tyckte att resultatet av deras bedömningar var antingen mycket användbart eller ganska användbart som stöd i behandlingsplanering, uppföljning och överrapportering. Vid samtliga bedömningssätt hittades samband mellan hur ofta arbetsterapeuterna använde det sättet och hur användbart resultat de ansåg att de fick av detta. Oavsett sjukhustyp var det 2/3 av arbetsterapeuterna som svarade att de var helt nöjda med sina möjligheter till att utföra en bedömning som leder till ett användbart resultat. Övriga svarade att de bara delvis var nöjda med sina möjligheter. Bland faktorerna som de ansåg skulle kunna förbättra deras möjligheter var ”tid” den vanligaste. Slutsatsen är att det endast finns små skillnader mellan länssjukhus och länsdelssjukhus avseende arbetsterapeuters bedömningar av kognitiv förmåga.

Sammanfattning I dagens samhälle är bilkörning en viktig aktivitet för många individer. Att köra bil påverkar individens möjligheter till meningsfulla aktiviteter och självständighet. Efter att en person har fått en stroke kan personens körkort bli ifrågasatt. Ett vanligt bedömningsinstrument som arbetsterapeuter använder vid bedömning av kognitiv lämplighet inför fortsatt körkortsinnehav är Nordic Stroke Driver Screening Assessment (NorSDSA). Syftet med denna kvantitativa studie var att jämföra parvisa NorSDSA-bedömningars resultat mellan äldre friska individer och äldre individer med stroke. Sex friska äldre individer matchades med sex äldre individer med stroke avseende ålder och kön. Resultaten visade en tendens till att äldre individer med stroke presterade ett lägre resultat på NorSDSA än äldre friska individer. Skillnaden i resultat visades främst i deltesten pricköverstrykning antal missar, riktningar och kompass. Slutresultatet på NorSDSA visade att alla äldre friska individer var godkända på testet medan en äldre individ med stroke hade ett godkänt resultat, en hade ett ovisst resultat och fyra hade ett underkänt resultat. Då urvalet var litet ska resultatet inte generaliseras, men resultatet väcker intresse att göra en större och fördjupad studie inom detta område. / Summary A comparison of the results from the Nordic Stroke Driver Screening Assessment between elderly healthy individuals and elderly individuals with stroke. In today’s society driving a car is an important activity for a lot of people. The ability to drive affects a person´s options regarding meaningful activities and independence. After a stroke, a person´s ability to continue driving might be questioned. Occupational therapists often use the Nordic Stroke Driver Screening Assessment (NorSDSA) to assess the cognitive suitability to drive a car. The purpose with this quantitative study was a comparison of the results from the Nordic Stroke Driver Screening Assessment between elderly healthy individuals and elderly individuals with stroke. Six healthy elderly individuals were matched with six elderly individuals with stroke, with regards to ageand gender. The results showed a tendency for elderly individuals with stroke to score lower in the NorSDSA, than elderly healthy individuals. The differences in the results were particularly noticeable in the following test sections: direction tasks, compass and dot cancellation. The final results from the NorSDSA showed that all the elderly, healthy individuals passed the test while one elderly person with stroke passed, one had an uncertain result and four did not pass. Because of the small selection in this study the result should not be generalised but it raises an interest for a bigger and more in-depth study within this field.

Sammanfattning: Syftet med denna kvalitativa studie var att beskriva hur personer med AS upplever det är att ha ett arbete respektive gå på dagverksamhet/sysselsättning, samt fånga deras upplevelser angående erhållna stödinsatser från samhället. Samhällets stödinsatser handlar om att få och behålla ett arbete. Med samhället avses t.ex. personer i allmänhet, arbetsterapeut, arbetsförmedling, försäkringskassan och socialarbetare. En kvalitativ metod med intervjuer användes i denna studie. Intervjuer genomfördes med fyra personer med Asperger Syndrom som var anställda på ett företag som anställer personer med detta funktionshinder. Frågeområdena var arbete, dagverksamhet/sysselsättning och samhälle. En kvalitativ innehållsanalys användes i analysarbetet. Resultatet redovisades i fem huvudkategorier som belyser olika upplevelser som de intervjuade delgivit: 1. Arbetets betydelsefulla funktion för personer med Asperger Syndrom, 2. Betydelsen av arbetets utformning för personer med Asperger Syndrom, 3. Personer med Asperger Syndrom - en resurs på arbetsplatsen, 4. Betydelsen av dagverksamhetens/sysselsättningens utformning för personer med Asperger Syndrom, 5. Upplevelser av kunskaper om Asperger syndrom och stödinsatser från samhället De intervjuade beskrev sina upplevelser om vad som gjorde ett arbete betydelsefullt, vad det skulle innehålla och hur det borde vara utformat. Ett arbete betydde mer än att få en lön. Det hade dessutom en social och aktiverande funktion, samt att de fick känna att de bidrog och var delaktiga i samhället. Vikten av ett individanpassat arbete togs upp. Det framkom även att det var viktigt att det fanns tillgång till stöd på arbetsplatsen. Det skulle också finnas förståelse och kunskap om diagnosen. De intervjuade upplevde brister i dagverksamheten/ sysselsättningen p.g.a. att det var dålig individanpassning. Det framgick hur aktiviteterna borde vara för att upplevas stimulerande. Samhällets stödinsatser beskrevs ofta som missriktade och att det saknades kunskaper om diagnosen. Det gavs förslag på meningsfulla insatser, bl.a. att få en mer personlig kontakt som hjälper dem i sökandet efter arbete.