Med utgångspunkt från dagbokens specifika form av självframställning undersöker uppsatsen åldrande och maskulinitet i Lars Noréns och Ulf Lundells dagboksserier (2000–2022). Frågor som ställs är hur jaget i dagböckerna konstrueras och hur intersektionen åldrande och maskulinitet framställs. Analysen använder Philippe Lejeunes studier av dagboksgenren. Lejeune beskriver den självbiografiska dagboken som en form av       "antifiktion” på grund av dess intima koppling till i stunden pågående liv. Andra teoretiska utgångspunkter är Michel Foucaults essä ”Vad är en författare” och Roland Barthes ”The Death of the Author”, vilka problematiserar relationen mellan den fysiska författaren och texten. Uppsatsen hävdar att en autofiktiv text är en iscensättning av jaget. Som utgångspunkt används antagandet att genus såväl som ålder är socialt konstruerade identiteter. Några kortare akademiska studier om jaget i Noréns En dramatikers dagbok är publicerade, men hittills ingen om Lundells Vardagar Uppsatsen visar på en outforskad sida av de subjekt som framträder i dagböckerna, de jag som belyser den åldrande mannens självförståelse och hemvist i samtiden.

I den här uppsatsen undersöks den intertextualitetsteori som framkommer i Kallifatides 2000-talslitteratur, och hur den kan användas för att läsa de autofiktiva inslagen i romanerna. Uppsatsen kommer fram till att Kallifatides ansluter sig till en poststrukturalistisk syn på intertextualitet, där intertextualitet inte så mycket handlar om direkta referenser i ett verk till ett annat, utan utgör en del i den poststrukturalistiska insikten att allt är konstruktion. Genom att människans syn på världen anses sakna essens och istället konstrueras genom språket kan text med denna syn endast referera till andra språkliga konstruktioner, det vill säga, annan text. Livet är något som ”levs mellan två citattecken”. Parallellt tycks dock Kallifatides intertextualitet inneha en mindre språkburen dimension som går tillbaka på en mer konkret historieskatt, och ett arv av kollektiva erfarenheter. Överlag ansluter sig Kallifatides trots allt till kända intertextualitetsteoretikers, såsom Kristeva och Barthes, syn att språket bär på en inneboende intertextualitet. I uppsatsen finner jag emellertid att Kallifatides skiljer sig från nämnda teoretiker i sin inställning till detta beroende. Där Kristeva och Barthes ser en förlorad individuell frihet och agens, ser Kallifatides en vunnen samhörighet och gemenskap. Insikten om synen på intertextualitet i Kallifatides litteratur används sedan i en läsning av de autofiktiva inslagen i verken. Där finner jag att man med en medvetenhet om nämnda intertextualitetsdiskussion kan läsa de autofiktiva inslagen som en sorts praktisk tillämpning av tankarna kring beroendet av myt och fiktion. Sammanblandandet av verken och det litterära arvet, med författarens liv, blir en exemplifiering av idén att livet levs inom redan uppdragna narrativa strukturer. Genom att blanda dåtid och nutid, fiktion och verklighet, exemplifierar Kallifatides att ”det är detaljerna som skiljer oss” från historien och myten, och ”ibland inte ens de”. Individen och författaren lever på så vis texter som redan är skrivna. Vidare menar jag i uppsatsen att de autofiktiva inslagen på detta vis upprättar en sorts ”oklar linje” mellan författare och verk och författare och myt, där synen på förhållandena mellan verk och litterärt arv, och författaren, inte ses uteslutande som enkelriktat kausala. Författarens relation till verket blir alltså inte likriktad: istället för att författaren allena formar verket, formar verket också författaren. Även om skrivandet visserligen anses sprunget ur erfarenhet, ger det på samma gång struktur och form till erfarenheten. Fiktionen är på så vis en del av konstruktionen av oss som individer. Relationen mellan författaren och myten är mer kausalt riktad, det är arvet som påverkar författaren. Den oklara linjen handlar här mer om en oklarhet kring var författarens liv börjar och var myten slutar. Sammantaget läses autofiktiva inslagen som en praktisk tillämpning av de teoretiska resonemangen. Funktionen blir att illustrera tidlösheten hos det litterära arvets narrativa strukturer, och att peka på författarens dubbelriktade förhållande till sin fiktion.

Die vorliegende Studie ist die erste werkmonographische Arbeit zu dem deutschen Gegenwartsautor Alban Nikolai Herbst. Im Zentrum stehen das Hauptwerk des Autors – eine lose Pentalogie von Die Verwirrung des Gemüts (1983) über Wolpertinger oder Das Blau (1993) zur Anderswelt-Trilogie, von der Thetis (1998) und Buenos Aires (2001) einbezogen wurden – sowie das von ihm seit 2004 geführte literarische Weblog Die Dschungel. Zum einen dient die Studie als grundlegende Einführung in die komplexen, schwer zugänglichen Romane und Herbsts Poetik im Allgemeinen, zum anderen stehen bei den Textanalysen Fragen der Identität und der Auffassung von Realität bzw. Wirklichkeit im Fokus.

Le présent mémoire de type recherche-création a comme objectif de se pencher sur les lieux de manifestation de la vulnérabilité linguistique dans les œuvres de l’autrice d’expression allemande Aglaja Veteranyi (1962-2002), dont la singularité linguistique découle d’une jeunesse analphabète et apatride. Dans un premier temps, nous cernerons le caractère composite de la vulnérabilité telle que définie dans les recherches en sciences sociales et en littérature, après quoi nous en observerons les manifestations dans le vécu de l’autrice, puis dans ses œuvres. Nous proposons de parcourir son œuvre selon une trajectoire non linéaire, afin d’y repérer les manifestations de la vulnérabilité et de faire une relecture positive de la notion en contextes littéraires. À partir d’un corpus composé de quatre œuvres littéraires et de documents d’archives, nous dresserons un portrait des manifestations de la vulnérabilité dans les œuvres de Veteranyi au regard 1) des thématiques 2) de la structure narrative 3) de la voix narrative et 4) de l’expression plurilingue. La situation du français québécois au sein de la francophonie témoigne elle aussi d’une vulnérabilité sur le plan linguistique. Nous proposons de faire dialoguer les deux vulnérabilités afin d’observer le lieu d’inspiration qu’elles constituent dans l’écriture créative. Pour ce faire, nous proposons, dans la partie création du travail, la traduction d’un extrait du roman Das Regal der letzten Atemzüge de l’allemand vers le français québécois, en vue de créer un dialogue de type expérimental inspiré de la posture de recherche du « vulnerable writing » (Page, 2017). / This research-creation thesis focuses on the expression of linguistic vulnerability observed in the work of Aglaja Veteranyi (1962-2002), a Swiss German-Speaking author marked by an illiterate youth and a long period of statelessness. The first research part aims to identify the composite nature of vulnerability as defined in social science and literature research. Then, we will observe how it manifests itself in the biographical experiences of the author. Finally, we will analyze the reflection of vulnerability in the selected works. We propose to explore Aglaja Veteranyi's literary work according to a non-linear trajectory, in order to trace the apparitions of vulnerability. Based on a corpus composed of four literary works and archival documents, we will draw a portrait of the vulnerability in Veteranyi's work with regard to 1) the themes 2) the narrative structure 3) the narrative voice and 4) the multilingual expression. The situation of Quebec French within the Francophonie also reflects a linguistic vulnerability. We propose to bring the two vulnerabilities into dialogue in order to observe the source of inspiration they constitute in creative writing. To do this, we attempt, in the creation part of the thesis, the translation of an excerpt from the novel Das Regal der letzten Atemzüge from German into Quebec French, in order to create an experimental dialogue inspired by the research posture of “vulnerable writing” (Page, 2017).

The focus of this study is the two autobiographical novels Den högsta kasten (1997) and Djävulsformeln (2000) by Swedish author Carina Rydberg. Both novels generated lively public debate regarding how they ought to be read and understood, what genre they belonged to, and the ontological status of the narrating “I”. The aim is to investigate why the protagonist, Carina, is perceived as unintelligible by many readers and explore how she can be understood in relation to what constitutes an intelligible identity from a literary and cultural perspective. The novels, as well as their protagonist, are approached from the perspective of genre theory, the argument being that Carina’s unintelligibility is directly dependent on what genre she is read in relation to. In the first part of the thesis the ambiguities of autobiographical texts are discussed, and the narrative and protagonist are analyzed in relation to the autobiographical genre. In the second part of the thesis the consequences of reading the texts as examples of the Gothic with emphasis on monstrosity, the uncanny and sexual transgression are examined. The two readings demonstrate how interpretations of text and character are highly influenced by the reader's expectations connected to genre. Rydberg’s transgression of the norms of genre, gender, and identity leaves the reader with a contradictory set of genre-specific expectations, which in turn makes it difficult to understand and accept the protagonist. The main theme of both novels is Carina’s unsuccessful attempts to reconcile what she sees as two separate, essentially incompatible identities: woman and author. The final chapter includes a comparative study in which Rydberg’s novels are linked to works by other Swedish female writers, both past and contemporary, to demonstrate that the conflict of woman versus author is a common problem for female writers. The thesis closes with a discussion about the possibility of placing Rydberg in a specifically female literary tradition and demonstrate how a feminist analysis can make the unintelligible intelligible.

Das schreibende Ich prägt formal wie thematisch die literarische Entwicklung der letzten Jahre. Seit der Jahrtausendwende hat die Produktion autobiographischer und autofiktionaler Literatur insbesondere auf dem skandinavischen Buchmarkt erheblich zugenommen. Obwohl (noch) kein kritischer Konsens besteht, was der Begriff Autofiktion genau bezeichnet, ist das Changieren zwischen Fakt und Fiktion im autobiographischen Schreiben zu einer der beliebtesten literarischen Strategien im zeitgenössischen Erzählen avanciert. Die literaturwissenschaftliche Forschung zur Autofiktion ist im Zuge dessen auf diesen Trend aufgesprungen und insbesondere nach der Veröffentlichung von Karl Ove Knausgårds Romanprojekt Min kamp (2009–2011) sind die literaturwissenschaftlichen Diskussionen zu Autofiktion und literarischer Selbstdarstellung in Skandinavien deutlich angestiegen. Die literaturwissenschaftlichen Beiträge kreisen im weiteren Sinne um die dichotomischen Beziehungen von Fakt vs. Fiktion, Roman vs. Autobiographie sowie um die Inszenierung der Autor*innen in der literarischen Öffentlichkeit. Dabei ist autofiktionales Schreiben als konkrete erzählerische Praxis betrachtet in den Hintergrund gerückt, weshalb in dieser Arbeit der Versuch gemacht wird, die Fragen nach den literarischen Verfahren innerhalb dieser Texte in den Vordergrund zu stellen. Mit Ausgangspunkt in Texten von August Strindberg, Maja Lundgren, Karl Ove Knausgaard und Björn Rasmussen wird in dieser Arbeit Spezifika einer autofiktionalen Erzählpraxis herausgearbeitet, in welcher die Autorin oder der Autor in erster Linie einen narrativen Autoritätsanspruch über ihren bzw. seinen autobiographischen Text erhebt und hierdurch in der Bestrebung, die autobiographische Wirklichkeit zu schreiben, die Grenze zwischen Wirklichkeit und Literatur und somit zwischen Leben und Text transzendiert / Since the turn of the Millennium there has been a remarkable increase in the production of autobiographical and autofictional literature in Scandinavia. While there is (still) no critical consensus to what the term autofiction precisely designates, the oscillation between fact and fiction in autobiographical writings has emerged as one of the most favoured literary strategies when it comes to negotiating, (re)-constructing, and staging identity and individuality. The academic discussions about autofiction and autofictional writing in Scandinavia are mostly concerned with the opposed relations of fact/fiction, true/false, and novel/autobiography or with the mediatised performativity of the author in the public sphere. In this respect, the specific narrative practices of autofictional writing have taken a back seat in the academic exploration of autofiction. In this thesis it is examined how autofictional writing in selected novels by August Strindberg, Maja Lundgren, Karl Ove Knausgaard and Björn Rasmussen is being set forth within the narration of the text, a thus far unexplored research field. The analysis of the position of the author in his or her text enables us to see that the interplay of fact and fiction in the autobiographical text is predominantly conveyed by narrative strategies. The narrative presence of the author in the text entails specific self-reflexive practices, which can be identified through an increased use of narrative transgressions of the extradiegetic and diegetic discourses that allow the actual author of the text to slip into his narration. The narrative roaming between the reality of the author and the narration that he is producing is used as a means of taking over the authority of the individual life story and to write autobiographical on own subjective and aesthetic terms.