<p>Syftet med studien är att undersöka pedagogers ansvarstagande och inställning till anmälningsplikt av barn som far illa. Vi vill också ta reda på om de ändrar sitt förhållnings- och arbetssätt gentemot det utsatta barnet och barngruppen samt om pedagogerna anser att de får tillräckligt med stöd vid en anmälningsprocess.</p><p>I studien har vi valt att använda oss av enkäter. Vi delade ut enkäterna till alla pedagoger på två olika skolor. Av 44 utdelade enkäter fick vi tillbaka 33 och vi använde oss av 32 stycken.</p><p>Resultatet visar att flertalet av pedagogerna var medvetna om anmälningsprocessen av barn som far illa. De som anmält misstanke om barn som far illa till socialtjänsten kände känslor som exempelvis ledsamhet, osäkerhet och psykisk påfrestning. Hälften av pedagogerna hade inte anmält misstanke och den främsta anledningen var att de inte stött på barn som far illa. Andra anledningar var känslor som osäkerhet och rädsla. Många ansåg att de inte förändrade förhållningssätt gentemot barnet och barngruppen. De pedagoger som ansåg sig delvis ha förändrat sitt förhållningssätt kommenterade det som att de kände mer förståelse och var mer observanta mot barnet. Flertalet av pedagogerna kände att de fick tillräckligt med stöd vid en anmälan, stödet kom från exempelvis rektor/ledning, specialpedagog och arbetslag. Majoriteten ansåg att det behövs mer kunskap om barn som far illa och anmälningsprocessen.</p>

Syftet med studien är att genom intervjuer bidra med kunskap om och hur pedagoger i förskolan observerar och följer om barn far illa samt vilka beteende som uppmärksammas. Utifrån studiens syfte har jag valt kvalitativa intervjuer för att få varje enskild pedagogs berättelse om arbetet kring detta ämne i förskolan. Genom intervjuer får jag en syn på hur pedagogerna tänker och arbetar kring barn som far illa i hemmet. Sammanlagt var det sju respondenter som deltog på tre olika förskolor. Studiens resultat visar att pedagogerna har liknande tankar att se när ett barn far illa i hemmet beroende på om det är fysiskt eller psykiskt barnet mår dåligt av. Det framkommer också svårigheter att observera och följa ett barn då signalerna kan vara lite diffusa och barnens signaler varierar från barn till barn.

BakgrundPersoner som arbetar inom den svenska barnomsorgen har en skyldighet att anmälamisstankar om att ett barn far illa till socialtjänsten. Barn som utsätts för någon form avmisshandel utvecklar olika former av avvikande beteenden. De verksamma pedagogerna har iuppgift att uppmärksamma dessa barn och utefter detta arbeta pedagogiskt för att stödja dessabarn i sin utveckling.SyfteSyftet med studien är att undersöka pedagogers tolkningar och erfarenheter kringanmälningsplikten samt hur de beskriver sitt arbete för att hjälpa barn som far illa. Vidarebehandlar studien socialtjänstens arbete kring en anmälan.MetodVi har valt att använda oss av en kvalitativ metod i form av öppna intervjuer. Respondenternabestod av tre förskollärare, tre förskolechefer samt en socialsekreterare. Det hjälpmedel vibrukat under intervjuerna är ljudupptagning följt av transkribering av inspelningen.ResultatResultatet visar att det finns en osäkerhet och rädsla i att göra en anmälan hos mångaverksamma pedagoger. Den största rädslan ligger i vårdnadshavarnas reaktion då en anmälansker. Resultatet pekar också på att stöd från arbetslaget, chefer eller specialpedagoger är enviktig faktor för de verksamma pedagogerna kring en anmälan. Pedagogerna har delademeningar om hur misstankar bör behandlas. Det framkommer även att verksamma pedagogersamt chefer önskar större deltagande i processen kring en anmälan. / Program: Lärarutbildningen

Majoriteten av barnmisshandelsfall, 80 procent, begås av vårdnadshavare eller nära släkting. Barnmisshandel omfattar flera typer av misshandel: fysiskt och psykiskt våld, sexuella övergrepp och försummelse. Undersökningar visar att 44 procent av barn har någon gång blivit utsatt för någon form av barnmisshandel. Många barn spenderar största delen av sina dagar i förskolan och därmed mer tid med förskolepersonal än sina egna föräldrar. Därför blir de som arbetar i förskolan oerhört viktiga som dagligen möter barn och vårdnadshavare. Tidigare forskning visar att endast en minoritet av förskolepersonalens misstankar om att ett barn far illa leder till orosanmälan.   John Bowlbys anknytningsteori har använts för att analysera förskollärares förståelse av barn som far illa. För att analysera förskolepersonalens beslutsamheter kring att utföra en orosanmälan har vi tagit hjälp av Hans Berglinds handlingsteori.   Vi har använt oss av kvantitativ enkätstudie över internet, där vi har fått in 80 respektive 86 svar genom två enkäter. Resultatet i vår studie visar att 94,2 procent av förskolepersonalen haft misstankar om barn som far illa i förskoleverksamhet. Vi har även kunnat urskilja hur relationen till vårdnadshavare kan vara problematisk i förhållande till förskolepersonalens anmälningsplikt. Denna betydelsefulla fråga uppmärksammas inte tillräckligt vilket det stora mörkertalet bekräftar och en handlingsplan mot detta måste införas. Vi vet att förskolepersonalen kan göra oerhört stor skillnad om de lyckas se och stoppa att barn far illa.

Bakgrund: Mörkertalen kring barn som far illa misstänks vara stort då flertalet aldrig söker vård, barn känner skam och skuld samt att hälso- och sjukvårdspersonal missar tecken på misshandel. Barnmisshandel innefattar fysiskt och psykiskt våld, sexuella övergrepp samt omsorgssvikt. Flertalet faktorer finns för att barn kan riskera att vara utsatta för misshandel som till exempel missbrukande föräldrar. Distriktssköterskor har en skyldighet att orosanmäla då barn misstänks fara illa.Syfte: Syftet med denna studie var att undersöka distriktssköterskors uppfattning av att se tecken på att barn far illa.Metod: En kvalitativ metod med fenomenografisk ansats har använts. Åtta intervjuer genomfördes med informanter från fyra olika enheter.Resultat: Studien resulterade i tre beskrivningskategorier: Det som är lätt att se, Brister i föräldraskap, Distriktssköterskors intuition.Konklusion: De synliga skadorna var de som var lättast att både upptäcka, hantera och orosanmäla. Erfarenhet och kunskap hos distriktssköterskor visade sig ha betydelse för igenkännande av barnmisshandel. Vid orosanmälan fanns ett behov av bekräftelse och stöd från kollegor för att styrka att tankarna stämde och att intuitionen var rätt.

Bakgrund: Anledningen till att detta arbete skrivits är för att barns säkerhet och trygghet alltid är ett aktuellt ämne. Det har visat sig att förskolor ibland brustit i sin skyldighet att rapportera misstanke om att barn far illa. Syfte: Denna studie behandlar hur personalen i förskolan hanterar misstanke om att ett barn far illa och eventuell problematik i samband med detta. Metod: Kvalitativa intervjuer med pedagoger i förskolans verksamhet. Vi har använt oss av den hermeneutiska tolkningsläran, Max Webers idealtyper samt delvis språkanalys. Resultat: Vi har kommit fram till att personalens agerande vid misstanke om att barn far illa grundar sig mycket i samtal med kollegor och chefer. Vad som inverkar på huruvida det blir en orosanmälan eller inte har i undersökningen visat sig vara bland annat allvarlighetsgraden. Även pedagogens känslor i samband med detta påverkar anmälningsbenägenheten. I studien har det visat sig att respondenter upplever en rad olika problem när det finns misstanke om att barn far illa och hantering av detta. Samtliga deltagare uttryckte svårigheter men inte alla hade förslag på lösningar. De vanligaste lösningarna som nämndes var bland annat möjligheten till anonymitet för att minska känslan av otrygghet. Andra svar på hur man kunde göra det mindre problematiskt och öka sin medvetenhet var utbildning såväl som fortbildning.

<p>Denna undersökning har haft som syfte att undersöka förskollärares erfarenheter av och åsikter om anmälningsplikten i förskolan. Undersökningens resultat har byggts på enkätsvar från 40 förskollärare i Stor-Stockholm. Resultatet visar att det största skälet till att fler anmälningar inte görs är att man inte litar tillräckligt på sig själv och sina misstankar. De flesta har negativa erfarenheter av en anmälan och önskar vara mer säkra på sina misstankar innan de anmäler nästa gång. De uttrycker en osäkerhet kring begreppet barn som far illa. Sex stycken förskollärare har påtalat för sina kolleger och/eller chef om en misstanke där man valt att inte gå vidare med en anmälan. Nästan hälften av förskollärarna har erfarenhet av att, själva eller tillsammans med en kollega/chef, ha gjort en anmälan. En majoritet av förskollärarna har en handlingsplan att följa vid misstanke om att ett barn far illa på sin arbetsplats. Man anser dock inte att en handlingsplan har ett avgörande i att anmäla fler misstankar då en förskollärare har anmälningsskyldighet oavsett. Ytterligare ett resultat lyfts fram i resultatet vilket är ett närmast kollektivt beslut att anmäla misstankar inom förskolan snarare än att man som enskild person följer anmälningsplikten.</p>

<p>Syftet med studien har varit att se till förskolepersonalens anmälningsbenägenhet gällande barn som de misstänker far illa. Tanken med undersökningen var att få en ökad kunskap och förståelse för skälen till att man inte anmäler trots att man lyder under anmälningsskyldigheten. Frågeställningarna inför undersökningen var: Hur hög är anmälningsbenägenheten hos förskolepersonal när det gäller barn som far illa? Av vilka skäl anmäler personalen inte vid misstanke att ett barn far illa? Är det skillnader i anmälningsfrekvensen om personalen inte anser att barnets situation är av allvarligare grad? För att besvara mitt syfte och mina frågeställningar valde jag ut ett antal kommuner spridda i landet, Malmö, Ekerö och Avesta. I dessa kommuner valdes nio förskolor ut, tre i respektive kommun. Därefter sändes ett antal enkäter (vinjetter) ut till förskolorna. Totalt blev det 104 enkäter som sändes ut. Av dessa var det 17 enkäter som återsändes besvarade. Resultatet visar att anmälningsbenägenheten hos förskolepersonalen var relativt hög. Resultaten tydde på att det var större anmälningsbenägenhet när det handlade om sexuella övergrepp och fysisk misshandel. Även då man tycktes ha starka misstankar att ett barn for illa så var det vissa som valde att inte anmäla direkt till socialtjänsten. Det fanns en mängd skäl till att man inte anmälde omedelbart, men ett av de starkare skälen var att de först ville tala med föräldrarna. Andra skäl som angavs var att diskutera med förskole- chefen eller psykologen, eller att de i första hand ville rådgöra med socialtjänsten anonymt.</p>

<p>Syftet var med denna studie att undersöka skolkuratorernas anmälningsbenägenhet till socialtjänsten, när misstanke finns att barn far illa. Som utgångspunkt användes Socialstyrelsens handbok om anmälningsskyldighet, samt studier avseende kuratorers anmälningsbenägenhet inom skolverksamheter i Australien och USA. Därefter gjordes intervjuer med fem yrkesverksamma skolkuratorer från fem olika skolor. Intervjuerna belyste deras resonemang kring anmälningsbenägenheten, och vilka faktorer som påverkade dem i sina bedömningar vid en anmälan. I stort sätt gör alla skolkuratorer anmälningar. Det finns en klar medvetenhet om anmälningsskyldigheten, och kunskaper om att genomföra en anmälan. De har även bra kunskaper om det övergripande begreppet ”barn som far illa”. Den individuella psykologiska faktorn har stor betydelse för tre av dem, när det handlar om att de avstår från att göra en anmälan. Samtliga anser dock att vid misstanke om att barn far illa ska detta anmälas. Enligt Brottsförebyggande rådet kan det fortfarande finnas ett stort mörkertal, när det gäller anmälningar om att barn far illa och det är viktigt att anmälningsskyldigheten efterlevs genom att det är en bra förebyggande metod.</p>

<p>Under utbildningen till hälsopedagoger har vi utvecklat ett intresse för hur samhällsorgan påverkar barn och ungdomars hälsa. Eftersom det finns en allmän skyldighet för myndigheter att samverka kring barn som far illa (SFS 1985:1100; SFS 1984:387; SFS 2001:453), väcktes en nyfikenhet att söka svar på hur samverkan kan se ut. Syftet med denna studie är att beskriva hur några personer inom skola, polis och socialtjänst tänker och arbetar i samverkan kring barn som far illa. Halvstrukturerade intervjuer användes som metod och det empiriska materialet bearbetades till olika teman. Resultatet visar att det finns former av samverkan mellan dessa tre instanser men att det saknas ett kontinuerligt samverkansarbete som involverar alla tre samtidigt. Vidare framkom en gemensam önskan om att utöka och utveckla den samverkan som finns i dagsläget. Några faktorer som anses påverka samverkansarbeten kring barn som far illa är kommunikation och arbetsrutiner.</p>