Bakgrund: Efter ett avtjänat fängelsestraff ska individen återintegreras till samhället, det kan vara svårt för en nyss frigiven att gå från anstalt och ut i frihet, detta innebär att individen ofta behöver stöd i olika former för att arbeta mot en återintegrering. Tidigare studier har funnit att stödet ofta finns hos familj och vänner, även att hitta en sysselsättning och en bostad samt att ha vilja och motivation. Syfte: Syftet med studien var att undersöka upplevelsen av återintegreringen i samhället hos tidigare dömda och vad som har varit betydande för återintegreringen. Metod: Data samlades in genom semistrukturerade intervjuer som genomfördes med åtta tidigare dömda deltagare från den ideella föreningen KRIS. En Interpretativ Fenomenologisk Analys genomfördes därefter för att skapa teman som varit framträdande under intervjuerna. Resultat: Resultatet av analysen visade att förändringsarbete inom individen och anpassningsresurser kring individen upplevdes viktigt för deltagarna i sin återintegrering till samhället. Deltagarna upplevde att inre förändring så som vilja och motivation var bidragande till återintegrering. Socialt stöd, praktiskt stöd samt tid upplevdes även det vara bidragande för återintegreringen. Diskussion: Resultatet gick i linje med tidigare forskning. Teorin om sociala band kunde förklara varför inre förändring hos deltagarna var viktigt för återintegreringen samt att socialt och praktiskt stöd var viktigt för återintegreringen i samhället. Förslag på vidare forskning och praktiskt arbete gavs. / <p>2015-06-03</p>

The studie aims to increase the understanding of ex-offenders need of support while establishing themselves in the labour market and to examine what knowledge of counselling can provide in order to develop Krami. Krami is a co-operation between Kriminalvården, Arbetsförmedlingen and in many cases even local authorities in Sweden. The aim of Krami is to help ex-offenders enter the labour market. Interviews with the staff and studies of policy documents give an idea of the contents of the initial counselling- course and show what the staff consider the challenges and needs for the participants. The study shows that the counselling course focuses on strengthening both self knowledge as well as knowledge about the labour market. The course also provides opportunities to develop the ability of making choices and to handle the consequences of the choices made. All those activities are central elements of counselling theories. Knowledge of counselling can contribute wtih methods and models of mapping and widening perspectives which many counsellor use in their daily work. / Syftet med studien är att öka förståelsen för tidigare dömdas behov av stöd vid etablering på arbetsmarknaden och belysa vad studie- och yrkesvägledning kan tillföra för att utveckla Krami. Krami är ett samarbete mellan Kriminalvården, Arbetsförmedlingen och i många fall även kommuner och har som uppdrag att hjälpa tidigare dömda in på arbetsmarknaden. Genom intervjuer med personal och studier av styrdokument ges en bild av vad vägledningskursen innehåller och hur personalen tänker kring målgruppens utmaningar och behov. Resultatet visar att man inom vägledningskursen arbetar med att stärka såväl deltagarnas självkännedom som kunskaper om arbetslivet. Det läggs även stor vikt vid att öva på att göra övertänkta val och att hantera konsekvenserna av dessa val. Detta är centrala inslag i många vägledningsteorier. Kunskaper om studie- och yrkesvägledning kan bidra till att utveckla vägledningskursen ytterligare genom de metoder och modeller för kartläggning och vidgning av perspektiv som många studie- och yrkesvägledare använder i sitt arbete.

Syfte och problemformulering:Syftet med den här studien är att undersöka hur skillnaden i namn- och bildpublicering utformar sig mellan tre stora medier i Sverige under det senaste decenniet. SVT, Aftonbladet och Dagens Nyheter. Undersökningen tar avstamp i när medierna väljer att namn- och bildpublicera en gärningsperson när personen väl är dömd. Vår tes är att medier i Sverige har under det senaste årtiondet blivit mindre restriktiva med namn- och bildpublicering, vilket kan gå emot de pressetiska reglerna. Det finns därmed ett intresse att undersöka hur detta påverkar det svenska medielandskapet. Metod och material: I denna studie används en kvantitativ innehållsanalys för att analysera 479 stycken artiklar publicerade under september månad från år 2013, 2018 och 2023. Medierna som analyseras är SVT, Aftonbladet och Dagens Nyheter där samtliga artiklar är hämtade från Retriever Research (Mediearkivet). Huvudresultat: Resultaten visar att det har skett en märkbar förändring i namn- och bildpubliceringar från samtliga tre medier över de tre mätperioderna. Förändringens omfattning ser olik ut för varje medium men i helhet har de tre medierna följt samma trend. 2013 publicerade de minst antal namn- och bildpubliceringar, 2018 ökade antalet och resultaten från 2023 visar att trenden fortsätter. Det resultat som står ut mest är att namn- och bildpubliceringen av privatpersoner ökat markant fastän de pressetiska reglerna bestått.

I Sverige har brottslighet och kriminalitet blivit ett utbrett samhällsproblem som diskuteras flitigt i den politiska – och mediala debatten. Politikernas svar på den ökade gängkriminaliteten tenderar ofta att hamna i en diskussion om att skärpa straffen, slopa ungdomsrabatten och ge polisen fler maktmedel för att bekämpa brottslighet än att arbeta förebyggande med målgruppen. Syftet med litteraturstudien är att undersöka vilka konsekvenser före detta kriminella möter när de har gjort valet att bryta med sin gamla livsstil, och att identifiera olika hinder som påverkar deras möjligheter att återanpassas till att bli fungerande medborgare. Betydande forskning från USA visar på att skärpta straff och långa fängelsevistelser är verkningslöst ifall syftet är att minska brottsligheten. En relevant fråga att ställa sig är ifall detta verkligen är den rätta vägen att ta? I min litteraturstudie pekar resultatet snarare på att långa fängelsevistelser riskerar skapa en rad följdkonsekvenser på både individ - och samhällsnivå för tidigare dömda personer som leder till att återanpassningen misslyckas. Men vad är lösningen på problemet med den ökade brottsligheten och hur skulle det kunna se ut istället? / In Sweden, crime and criminality have become a widespread societal problem that is frequently discussed in the political - and media debate. Politicians' response to the increase in crime often tends to sharpen penalties, cancel the youth discount and give the police more authority. But is this really the right way to go? The purpose of my literature study is to investigate the consequences that former criminals face when they have made the choice to break with their old lifestyle, and to identify the various obstacles that affect their chances of being readjusted to become functioning citizens. Significant research from, among others, the USA, shows that harsher punishment is ineffective if the purpose is to reduce crime. In my literature study, conclusions point rather to the fact that longer prison stays tend to result in aggravating obstacles on both an individual - and societal level that make it harder for the individual convicted person to stop committing crimes and return to a functioning everyday life. But what is the solution to the problem with increased crime, and what could this solution look like instead?

Transition to the labor market after serving a prison sentence can be a complex experience for former offenders. In this qualitative study, we interviewed eight individuals who have served time in prison and either initiated or completed their way back to the labor market. A criminal record resulting from a prison sentence not only impacts the job-seeking process but also subjects individuals to stigmatizing gaze from the society. The societal perspective can lead former offenders to internalize these views. However, seeking support from social contacts and engaging with helping organizations can act as coping strategies, facilitating the reentry process both emotionally and practically. These strategies play a crucial role in empowering individuals to embark on the journey back to the labor market.

The purpose of this thesis is to examine the wrongfully convicted person’s possibilities for taking investigative measures in his or her own case, in order to apply for post-conviction relief according to 58:2 p.4 of the Swedish Code of Judicial Procedure (SCJP), with a particular focus on preservation of evidence and post-conviction DNA testing. Since the legal requirements for reconsidering the preliminary investigation according to 58:6a SCJP are set high, the convicted is, with very few exceptions, left alone to make his or her own attempt at reinvestigating the case, but without legal right to get access to all the evidential items in the case. This is a huge problem when the convicted would need to let such items get reanalyzed by forensic or scientific experts, in order to exculpate him- or herself, for instance by using the newest DNA technology, which was not available during the preliminary investigation. Hence, there is a great interest in preserving evidence, and in particular “traces” (spår), after the verdict has become legally binding. In this thesis, I argue that evidence, such as “traces”, should be preserved not only in the interest for clearing unsolved crimes in the future, but also for the possibility of a future petition of post-conviction relief - at least if the crime committed was a serious crime. According to my study, it is a common belief among the police, that preservation of evidence called “traces” is unregulated. I argue that The Archives Act, which regulates the general duty of state agencies to preserve official documents, is applicable also regarding these “traces”. Consequently, I propose that all of these types of evidence should be preserved by the agencies. Alternatively, the convicted should be notified by the appropriate agency that the evidence is going to be destroyed and grant him or her a right to request further preservation within a certain time. Moreover, I conclude that there should be a possibility for the convicted to require post-conviction DNA testing in Sweden as exemplified on the federal level in the US, as well as that the legal requirements for reconsidering the preliminary investigation in 58:6a SCJP should be more lenient. Another solution would be to make it possible for the court, according to 58:6b SCJP, to decide upon that the prosecutor should take investigative measures when it can be assumed that it would lead to the reconsideration of the preliminary investigation. If the proposed legislative changes are not taken, at least it should be possible for the prosecutor to take investigative measures, such as initiating the DNA testing, by using the opportunity to partwise reconsideration of the preliminary investigation. / Syftet med denna uppsats är att utreda den oskyldigt dömdes utredningsmöjligheter för att ansöka om resning enligt 58:2 p.4 Rättegångsbalken (RB), med särskilt fokus på bevarande av bevismaterial och begäran om DNA-testning efter lagakraftvunnen dom. Eftersom kravet på förundersökningens återupptagande enligt 58:6a RB ställs högt, är den dömde, med mycket få undantag, lämnad åt att själv vidta utredningsåtgärder, men utan laglig rätt att få tillgång till allt bevismaterial i fallet. Detta är ett stort problem då den dömde skulle behöva få till stånd nya forensiska eller kriminaltekniska analyser på materialet, i syfte att rentvå hen från skuld, genom att exempelvis använda den nyaste DNA-tekniken, som inte fanns tillgänglig vid den ursprungliga förundersökningen. Därför finns det ett starkt intresse av att bevismaterial, främst spår, bevaras efter domen har vunnit laga kraft.  I denna uppsats argumenterar jag för att bevismaterial, såsom spår, inte endast bör bevaras med hänsyn till intresset av att klara upp kalla fall, utan även beträffande möjligheten till framtida ansökan om resning - åtminstone om det brott som begicks var ett allvarligt sådant. Enligt min studie är det en vanlig uppfattning bland polisen att bevarandet av bevismaterial, såsom spår, är oreglerat. Jag argumenterar för att arkivlagen, som reglerar den allmänna skyldigheten för statliga myndigheter att bevara allmänna handlingar, även är tillämplig lag avseende spår. Följaktligen föreslår jag att myndigheter bör bevara alla dessa typer av material. Alternativt borde den dömde underrättas av lämplig myndighet att bevismaterialen ska hävas, och ge hen rätt att begära, inom viss tid, att bevismaterialen ska fortsätta att bevaras. Dessutom konstaterar jag att det bör införas en möjlighet för den dömde att begära ny DNA-testning efter lagakraftvunnen dom i Sverige, likt regleringen på federal nivå i USA, samt att kravet på förundersökningens återupptagande enligt 58:6a RB bör sänkas. En annan lösning skulle vara att göra det möjligt för domstolen i enlighet med 58:6b RB att förelägga åklagaren att vidta viss utredningsåtgärd när det kan antas leda till förundersökningens återupptagande. Om inte dessa förändringar sker bör åklagaren åtminstone ha möjlighet att vidta utredningsåtgärder, som att t.ex. initiera ny DNA-testning, genom att utnyttja möjligheten att delvis återuppta förundersökningen.