<p>I mars 2006 stämde den Europeiska kommissionen Sverige inför EG-domstolen. Denna rapport berör anledningen kring denna händelse som innefattar att Sverige har olika lagar gällande uppskovsavdrag vid bostadsköp. Historik och tillvägagångssätt kring svensk kapitalvinstbeskattning vid bostadsförsäljning, beskattning som gäller vid flytt till annat EU-land samt hur Sverige bryter mot EG-rätten har stor tyngdpunkt i rapporten. Hur den Europeiska Unionen är uppbyggd berörs samt hur skatteintäkterna för den svenska staten ser ut i dagens läge. Rapporten avslutas med en blick över hur en eventuell lagändring av uppskovsavdrag skulle påverka den svenska staten och den enskilde. Hur en beräkning, gällande uppskov med kapitalvinstbeskattning, går till återfinns i bilaga A och B</p>

I mars 2006 stämde den Europeiska kommissionen Sverige inför EG-domstolen. Denna rapport berör anledningen kring denna händelse som innefattar att Sverige har olika lagar gällande uppskovsavdrag vid bostadsköp. Historik och tillvägagångssätt kring svensk kapitalvinstbeskattning vid bostadsförsäljning, beskattning som gäller vid flytt till annat EU-land samt hur Sverige bryter mot EG-rätten har stor tyngdpunkt i rapporten. Hur den Europeiska Unionen är uppbyggd berörs samt hur skatteintäkterna för den svenska staten ser ut i dagens läge. Rapporten avslutas med en blick över hur en eventuell lagändring av uppskovsavdrag skulle påverka den svenska staten och den enskilde. Hur en beräkning, gällande uppskov med kapitalvinstbeskattning, går till återfinns i bilaga A och B

När en skattskyldig blir beskattad flera gånger för samma inkomst, i minst två länder och under samma tidsperiod, uppstår juridisk dubbelbeskattning. En vanlig metod för att i möjligaste mån undvika dubbelbeskattning är att stater ingår bilaterala dubbelbeskattningsavtal med varandra. I ett dubbelbeskattningsavtal avgör de avtalsslutande staterna vilken stat som, i en rad olika situationer, ska ha beskattningsrätt och vilken stat som till följd därav avstår från sin rätt till beskattning. Därigenom undviks, så långt det är möjligt, att en skattskyldig beskattas fler gånger för samma inkomst. Dubbelbeskattning undviks även inom EU genom bilaterala dubbelbeskattningsavtal. EU-rätten innehåller nämligen i dagsläget inga harmoniserade regler avseende direkt skatterätt och området är således en del av medlemsstaternas egen behörighet. Gemenskapsrätten kan dock, EU:s bristande behörighet till trots, likväl påverka medlemsstaternas regler inom den direkta skatterätten på ett indirekt sätt. En sådan påverkan uppstår till exempel om en direkt skatteregel i en medlemsstat inskränker den av EU garanterade fria rörligheten inom unionen. Med anledning av att medlemsstaternas skattelagstiftningar utökas med ett stort antal dubbelbeskattningsavtal, finns det en risk att de gemenskapsrättsliga bestämmelserna om fri rörlighet också riskerar att påverka medlemsstaternas dubbelbeskattningsavtal. Uppsatsen avser att utreda vilken ställning de EU-rättsliga reglerna om fri rörlighet har i förhållande till dubbelbeskattningsavtalen. I uppsatsen behandlas praxis från EU-domstolen, där dubbelbeskattningsproblematiken berörs. Härutöver redogörs för hur redovisad praxis har analyserats och kommenterats i doktrin. EU-domstolen har upprepade gånger påpekat att medlemsstaterna är fria att lösa problemet med dubbelbeskattning på valfritt sätt. Medlemsstater måste dock beakta gemenskapsrätten även i förhållande till de rättsområden som inte har harmoniserats, såsom undvikandet av dubbelbeskattning. När EU-domstolen säkerställer att unionsmedborgares rätt till fri rörlighet inte diskrimineras tar den inte någon särskild hänsyn till dubbelbeskattningsavtalens speciella funktion. I framtiden skulle dubbelbeskattningsproblematiken inom EU möjligtvis kunna behöva lösas på ett annat sätt. En alternativ lösning till dagens bilaterala dubbelbeskattningsavtal, som torde fungera väl, är ett EU-modellavtal för undvikande av dubbelbeskattning. / When a taxpayer is being taxed several times in respect of the same income, in at least two countries and for identical periods, juridical double taxation is created. A common method to avoid double taxation as far as possible is that states conclude bilateral double taxation treaties with each other. In a double taxation treaty the contracting states decide which state should have the right to taxation and which state, as a consequence thereof, will refrain from its right to taxation, in a series of different situations. Thereby it is, as far as possible, avoided that a person is being taxed several times for the same income. Double taxation is also being avoided within the EU through bilateral double taxation treaties. The Community law doesn’t in the present situation contain any harmonized rules regarding direct tax law and the area is thus a part of the Member States’ own competence. However, despite EU’s lack of competence, the Community law can affect the Member States’ rules in the area of direct taxation in an indirect way. This kind of influence can for example emerge when a direct tax rule in a Member State restrains the free movement within the EU. On account of that the Member States’ tax law is expanded with a great amount of double taxation treaties; there is a risk that the Community law regulations of free movement can also affect the Member States’ double taxation treaties. The thesis intends to investigate which position the Community law rules of free movement have in relation to the double taxation treaties. In the thesis I will discuss the case law from the European Court of Justice, where the problem with double taxation is brought up. The thesis will also account for how the case law in question has been analyzed and commented on in the legal literature. The European Court of Justice has several times pointed out that the Member States are free to solve the problem with double taxation in an optional way. However the Member States must also comply with the Community rules regarding the national legislation that has not been harmonized, such as the avoidance of double taxation. When the European Court of Justice ensures that the right to free movement within the EU is not being discriminated it doesn’t take any particular consideration to the special function of the double taxation treaties. In the future the problem with double taxation within the EU might have to be solved in a different way. An alternative solution to the bilateral double taxation treaties used today, that will probably function well, is an EU model tax convention for avoidance of double taxation.

The Supreme Court’s most important task today is probably to, through their precedent, lead the legislative development forward and to ensure that the legislature and the standards that the legislature subsequently creates are compatible with the constitutional and EU law. In that sense, the Supreme Court also creates its own standards. Now and then the district courts, with the parties, in an action amenable to out-of-court settlement, identifies a point of law that has not been answered neither in the legislative history nor by court practice. In those cases, it could be favourable for the legal process if the parties had the option to ask the Supreme Court to answer the question, instead of going through the court hierarchy to get the matter resolved. This would favour all parties since both costs and time can be saved. Since July 1, 1989, this is a possibility. According to chapter 56 article 13 of the Swedish Code of Judicial Procedure, a district court can, with the consent of the parties, submit a particular issue in the case for decision by the Supreme Court. The provision is discretionary, which means that it is the district court that determines if the rule should be applied. The issue in question must however be a precedent issue. In the end, it is the Supreme Court that has the final say and decides whether leave to appeal should be permitted or not. The purpose of the provisions origin was to strengthen the Supreme Court’s precedent-forming role without largely burdening the court’s workload. After the advent in 1989, only 37 cases have taken the leap to the Supreme Court which is probably far fewer than it was hoped for. The reason for this may be that the institute, despite the fact that the possibility soon has existed for 30 years, is still relatively unknown. Another reason may be that district courts are, and have been, reluctant to propose to use it, even when the possibility has arisen. Therefore, I believe that a first step to tackle the precedent drought that still exists could be to make the parties and their legal representatives more aware of the possibility, and also to encourage the district courts to, to a greater extent than today, take the initiative and propose the submitting to the Supreme Court. If this does not result in more” leap-cases”, another resort could be to also include arbitration in the regulation.

No description available.

<p>Denna uppsats utreder huruvida EG-domstolen kan utnyttja sitt tolkningsutrymme utan att överträda den givna och tagna kompetensen. Syftet är att analysera och diskutera EG-domstolens tolkningsutrymme ur ett rättsteoretiskt perspektiv. Det tolkningsutrymme som avses är den behörighet EG-domstolen har enligt EG- fördraget och den utvidgade befogenheten som EG-domstolen har givit sig själv. För att nå detta mål måste en utförlig beskrivning göras av: EU:s institutioner, kompetensfördelningen enligt EG-fördraget, EG-rättens källor, de viktigaste allmänna principerna, de relevanta ?rättslärorna? samt den kompetensfördelning som har utvecklats tillföljd av EG-domstolens agerande. Vid sitt utövande använder sig inte EG-domstolen av en tolkningsprincip. Vid lätta mål används en rättspositivistisk syn. Domstolen utgår här från en systematisk språklig-grammatisk tolkning, om detta inte räcker görs en teleologisk tolkning. Vid mer svårbedömda mål används en rättsrealistisk syn. Utvidgningen av EG-domstolens kompetens medför att domstolen utför legal activism. För att föra samarbetet inom gemenskapen framåt använder sig EG- domstolen av policy vid sina avgöranden.</p>

Denna uppsats utreder huruvida EG-domstolen kan utnyttja sitt tolkningsutrymme utan att överträda den givna och tagna kompetensen. Syftet är att analysera och diskutera EG-domstolens tolkningsutrymme ur ett rättsteoretiskt perspektiv. Det tolkningsutrymme som avses är den behörighet EG-domstolen har enligt EG- fördraget och den utvidgade befogenheten som EG-domstolen har givit sig själv. För att nå detta mål måste en utförlig beskrivning göras av: EU:s institutioner, kompetensfördelningen enligt EG-fördraget, EG-rättens källor, de viktigaste allmänna principerna, de relevanta ?rättslärorna? samt den kompetensfördelning som har utvecklats tillföljd av EG-domstolens agerande. Vid sitt utövande använder sig inte EG-domstolen av en tolkningsprincip. Vid lätta mål används en rättspositivistisk syn. Domstolen utgår här från en systematisk språklig-grammatisk tolkning, om detta inte räcker görs en teleologisk tolkning. Vid mer svårbedömda mål används en rättsrealistisk syn. Utvidgningen av EG-domstolens kompetens medför att domstolen utför legal activism. För att föra samarbetet inom gemenskapen framåt använder sig EG- domstolen av policy vid sina avgöranden.

Som en följd av Sveriges medlemskap i EU ska unionsrätten tillämpas i Sverige och de svenska konkurrensrättsliga reglerna har till stor del influerats av EU:s konkurrensregler. Tanken är att den nationella konkurrenslagstiftningen ska ge utrymme för att unionsrätten får en viss genomslagskraft. EU:s mål om en sund konkurrens nås främst genom att de nationella domstolarna begär förhandsavgöranden från Europeiska unionens domstol enligt artikel 267 FEUF. De högsta instanserna har en skyldighet att inhämta förhandsavgöranden från EU-domstolen medan de lägre instanserna har möjligheten att göra detsamma avseende tolkningen och tillämpningen av unionsrätten. Skyldigheten att begära förhandsavgöranden har till syfte att säkerställa att unionsrätten tillämpas korrekt och tolkas enhetligt i alla medlemsstater. Den är dessutom en del av samarbetet mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som ska tillämpa unionsrätten. Bakgrunden till uppsatsens uppslag har varit den kritik som framförts mot domstolarna i Sverige avseende deras obenägenhet att inhämta förhandsavgöranden från EU-domstolen. Syftet har varit att identifiera likheter och skillnader i de konkurrensrättsliga mål där frågan om förhandsavgöranden enligt artikel 267 FEUF avseende artiklarna 101 eller 102 FEUF aktualiseras. Är domstolarna obenägna att begära förhandsavgöranden från EU-domstolen i konkurrensrättsliga mål? Tio konkurrensrättsliga rättsfall har presenterats. Genomgången visar på att inga förhandsavgöranden har inhämtats angående artikel 101 FEUF men två förhandsavgöranden har inhämtats avseende artikel 102 FEUF. Utifrån motiveringarna i målen kan det sägas att det föreligger en viss obenägenhet att inhämta förhandsavgöranden från EU-domstolen i konkurrensrättsliga mål. Obenägenheten är dock till viss del motiverad av kompetensfördelningen mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna. / Swedish competition law rules have been largely influenced by the EU competition rules due to Sweden’s EU membership. The idea is that EU law has certain impact on the na-tional competition law. The aim of fair competition in the EU is best achieved when the national courts ask the COJ for preliminary rulings under Article 267 TFEU. The final courts of appeal have an obligation to ask for preliminary rulings from the COJ, whereas the lower courts of appeal have the possibility to do the same, regarding the interpretation and application of EU law. The obligation to seek a preliminary ruling is intended to ensure that EU law is applied correctly and interpreted uniformly throughout all the Member States. It is also a part of the collaboration between the COJ and the national courts considering the application of EU law. The idea behind the essay derived from the criticism leveled against the Swedish judiciary for their reluctance to seek preliminary rulings from the COJ. The purpose of the thesis has been to identify similarities and differences in competition law cases where the issue of a preliminary ruling under Article 267 TFEU in relation to Articles 101 or 102 TFEU was addressed. Are the courts reluctant to seek preliminary rulings from the COJ in Swedish competition law cases? Ten Swedish competition law cases have been presented. The review shows that no preliminary rulings have been obtained with regard to Article 101 TFEU, but two preliminary rulings have been obtained regarding Article 102 TFEU. Based on the reasoning the cases it can be said that there is a certain reluctance to seek preliminary rulings from the COJ in competition law cases. The reluctance is, however, partly motivated by the division of jurisdiction between the COJ and the national courts.

Regleringen av spelmarknaden i allmänhet och främjandeförbudet i synnerhet har i ett flertal fall varit föremål för prövning av svenska domstolar. Dessa har framförallt gällt publicering av reklam till förmån för utländska spelbolag och såväl tryck- som yttrandefrihetsrättsliga intressen har vägts mot, och sedermera också bedömts väga tyngre än lotterilagens främjandeförbud. Sedan Sveriges inträde i EU har den svenska regleringens förenlighet med EU:s regler om fri rörlighet prövats av svenska domstolar ett flertal gånger. Det senaste avgörandet i raden utgörs av Svea Hovrätts dom från den 22 juni 2011 där straffstadgandet i 54 § lotterilagen underkändes p.g.a. att det ansågs strida mot EU-rättens diskrimineringsförbud. Domen har överklagats till HD som meddelat prövningstillstånd. 38 § i lotterilagen har, trots massiv kritik, ännu inte underkänts av någon domstol.   Genom sina många avgöranden på spelområdet har EU-domstolen utvecklat en metod för hur nationella och i sig handelshindrande spelregleringar skall bedömas. Domstolen har gått, från att i början ha haft en tämligen tillåtande syn på dessa, till att i sina senare avgöranden ha valt en aningen strängare linje. Inte minst gäller detta frågan hur expansiv en stats marknadsföringspolitik för spel får vara. I och med att spel och lotterier ännu inte blivit föremål för harmonisering är det dock fortfarande till stor del upp till medlemsstaterna själva att bestämma hur de vill reglera spelmarknaden, detta så länge utformningen är icke-diskriminerande, proportionerlig och tillämpas på ett sammanhängande och systematiskt sätt som inte inskränker den fria rörligheten mer än nödvändigt. Den svenska ordningen med främjandeförbud skulle främst kunna kritiseras för att ha ett annat mål än de angivna och istället syfta till att stärka statskassan, något som inte är ett giltigt skäl för att inskränka den fria rörligheten för tjänster eller etableringar. Åtminstone kan det, särskilt mot bakgrund av den expansiva marknadsföringspolitik som bedrivs av de statliga spelbolagen och det faktum att det inte är förbjudet för svenskar att spela på utländska lotterier, ifrågasättas om ordningen är sammanhängande och systematisk såtillvida att den tjänar till att minska spelandet. Hittills har EU-domstolen främst behandlat nationella spelmonopol eller särregleringars förenlighet med reglerna om fri rörlighet på den inre marknaden. En intressant och i dagsläget obesvarad fråga är därför hur domstolen skulle resonera ang. en sådan ordnings förenlighet med EU:s konkurrensregler. AB Svenska Spel är ett bolag som av staten fått ett exklusivt tillstånd att bedriva vadhållning på den svenska marknaden för spel och lotterier. Om bolaget kan anses missbruka sin dominerande ställning på denna marknad skulle en möjlighet kunna vara att indirekt angripa den svenska regleringen genom art. 102 kombinerat med art. 106.1 FEUF. För att nå framgång med detta torde dock krävas att staten kan sägas ha medverkat till företagets konkurrensbegränsande beteende eller att själva regleringen är konkurrensbegränsande i sig, samt att inte undantagsregeln i art. 106.2 är tillämplig.

Arbetet syftar till att genom den rättsdogmatiska och EU-rättsliga metoden utreda innebörden av EU-domstolens symmetriargument. Därutöver utreder arbetet hur detta symmetriargument kan tillämpas i mål rörande valutakursförluster. Argumentet har fått allt större plats i EU-domstolens avgöranden under senare år och har även börjat uppmärksammas i doktrin. EU-domstolen har inte varit helt konsekvent i sina avgöranden och en tydlig innebörd av argumentet är svår att fastställa. Vissa slutsatser är dock möjliga att dra i ljuset av domstolens praxis. Symmetriargumentet ska inte förstås som endast ett argument utan utgör istället en gestaltning av den allmänna skatterättsliga principen om symmetri. Det avgörande för symmetriargumentets tillämplighet är symmetrin mellan beskattning och avdrag. Särskilt stor vikt tycks EU-domstolen fästa vid det förhållandet att en medlemsstat uppnått symmetrin genom att helt avstå dess beskattningsrätt. Det kan uppmärksammas hur domstolen dels tar den skattskyldiges perspektiv och dels tar statens perspektiv. I det senare fallet är det den symmetriska behandlingen av beskattning och avdrag i skattessystemet som helhet som är relevant medan det i det förra är huruvida det finns ett direkt samband för den enskilde skattskyldige. Genom domstolens avgöranden på senare år har principen fått ett allt större inflytande över rättsutvecklingen genom praxis. Symmetriargumentet kan tillämpas oförändrat på flera olika typer av mål. Argumentet används på samma sätt oavsett om det rör sig om exempelvis fasta driftställen, dotterbolag eller fysiska personer. Dess tillämpning i mål som behandlar valutakursförluster är inte heller annorlunda. Således tycks inte argumentet påverkas nämnvärt av valutakursförlusters säregna karaktär eller av komplexiteten som vanligtvis följer frågorna i sådana mål. Arbetet har visat hur symmetriargumentet fungerar som ett användbart argument i såväl EU-domstolen som svenska domstolar när dessa tillämpar EU-rätten.