Le texte de la série télévisée Friends a été analysé dans le cadre de l’Analyse Critique du Discours. L’étude concerne deux thèmes principaux présents dans les conversations des personnages de la série : les hommes et les femmes, ainsi que l’hétéro- et l’homosexualité. L’analyse se concentre sur les fragments concernant la situation des candidats sur le « marché des relations », les fragments où les personnages masculins et féminins se trouvent dans la même situation, mais où le langage utilisé pour parler des deux est diamétralement différent, les insultes adressées aux hommes et aux femmes, les fragments concernant le mariage et le divorce, ainsi que la maternité et la paternité. En ce qui concerne le deuxième thème principal, l’analyse se concentre sur les stéréotypes reproduits par le texte, les réactions, diamétralement différentes, des personnages masculins et féminins en face d’une accusation d’homosexualité, les insultes et la question du cross-voyeurism, apparemment normalisé dans le texte et limité exclusivement au cross-voyeurism masculin. Finalement, l’étude se concentre sur deux binômes : le langage et l’image, d’une part, le langage et le pouvoir d’autre part. Le pouvoir, vu dans une perspective foucaldienne, est étudié par rapport à la doxa et au discours encratique. / The text of the TV series Friends has been analyzed within the framework of the Critical Discourse Analysis. The study concerns two main themes present in the conversations of the characters of the series: men/women, as well as hetero-/homosexuality. The analysis concentrates on fragments concerning the situation of the candidates on the “relationship market”, fragments where male and female characters find themselves in the same situation but where the language used to talk about the two is utterly different, insults addressed at men and women, fragments concerning marriage and divorce, as well as those regarding maternity and paternity. As far as the second main theme is concerned, the analysis focuses on the stereotypes reproduced by the text, the reactions, utterly different, of male and female characters faced with accusations of being homosexual, insults, and the question of cross-voyeurism, apparently normalized in the text and restricted to male cross-voyeurism. Finally, the study focuses on two duos: language and image, and, on the other hand, language and power. Power, perceived from the Foucauldian perspective, is examined in connection with doxa and encratic discourse.

No description available.

I den vetenskapliga forskningen förväntas att ens resonemang och slutsatser legitimeras på ett systematiskt och korrekt sätt enligt det vetenskapliga fältets normer. Men frågan om vad som egentligen utgör meningsfull och legitim forskning är en omstridd fråga, kanske särskilt när det gäller humaniora. Genom idén om att det existerar ett mätbart värde i allt ges humaniora en lägre status då den inte bidrar på ett mätbart sätt genom bevisföring. Om humanioras syfte för akademin och samhällsutvecklingen helt har förbigåtts - hur ligger det då till med kunskaperna om retorik? Existerar det ett retoriskt vetenskapligt fält och hur uppfattar den akademiska fakulteten, och retorikerna själva, ämnet retorik? Rhetorica Scandinavica akademisk och tvärvetenskaplig tidskrift vars syfte är att publicera och på så sätt belysa den skandinaviska retorikforskningen. Det är den enda vetenskapliga tidskriften i Skandinavien som specifikt tar upp retorisk forskning och dess relevans för andra akademiska områden och samhället. Denna uppsats är en undersökning av de relevanssammanhang som tecknas i de svenskspråkiga artiklarna i Rhetorica Scandinavica. Uppsatsen tittar på om det existerar några skillnader beroende på forskarens kön, akademiska disciplin och om det framkommer några skillnader i materialet över tid. Det här är dels är relevant för den massiva utbildningsvåg inom ämnet retorik som samhället idag står inför, samt retorikens trovärdighet som ämne och forskningsområde.

This paper discusses the relationship between rhetoric and hermeneutics. It is a studyconducted through a generative method where two different rhetoric students haveanalyzed three rhetorical objects and afterwards have compared their results and theninterpreted the differences and similarities. The purpose is to find what makes aninterpretation legitimate and plausible and what binds rhetoric and hermeneuticstogether through meta analysis. The study shows that doxa is a fundamental elementthat connects rhetoric to hermeneutics and that it is more relevant to discussintersubjectivity than legitimacy, which is harder to define and achieve. An importantresult is also that the dialogue in the interpretation process has been found to be acatalyst for new research findings and of increased knowledge.

In this thesis I discuss the adaption of the speaker to the audience, and suggest a radical re-imagining of both the act of adaption and the reasons why adaption is necessary. My main purpose is to introduce social complexity into what I see as the pivotal point of both classic and modernrhetoric and thereby create new possibilities for future research. I accomplish this by modifying the rhetorical concept of doxa, moving from Pierre Bourdieu's separation of doxa and habitus – the incorporated form of shared beliefs and values – to an integrated view based in Manuel DeLanda's use of Gilles Deleuze & Félix Guattari's concept of the assemblage. In this way I formulate a notion of doxa that emerges from social interaction while at the same time shaping and regulating it. My notion of doxa is thus inseparable from the actions of the individuals participating in it, shaping both discourse and social life. I also introduce a separation between those who hear a speech and it's audience. I argue that the speaker's main motivation for adapting her/his speech to the hearers is a social one, as the speaker in fact turns the hearers into an audience. In this the speaker not only adapts herself/himself but actually, through the use of doxa, adapts the audience, thus shaping the hearers' perception not only of the speech but of the world. Following this I discuss why doxa is central to this process, and how the speaker by using doxa also takes part in reproducing it. I argue that it is impossible for the speaker to address her/his words to the actual hearers in the actual context of the speech, and therefore the speaker must rely on doxa in order to make an audience out of the hearers. Further, I describe the ways in which this constitutes a power over the hearers on the speaker's part, and some of the implications this idea has for rhetorical theory. Last, I briefly discuss how my notion of doxa, and the aforementioned impossibility of knowing the hearers and the context, also affects the work we (can) do as critics and students of rhetoric. I argue that we need to adopt a program similar to that Donna Haraway suggests in her essay Situated Knowledges, one of engaging the objects of our studies as active participants in a dialogue, even capable of tricking us. I then lay out a few ideas for future studies in the social complexities of rhetoric, finishing with the observation that discourse and the physical world are inseparably intertwined. / I den här uppsatsen presenterar jag en ny syn på vad det innebär att en talare anpassa sig till sin publik, hur detta ständigt är knutet till resten av samhället och hur talaren genom att tala utövar makt. Genom att omformulera vad doxa – våra gemensamma försanthållanden och vår världsbild –innebär och basera det helt i handlingar som uttrycker relationer och värderingar skisserar jag en begreppsapparat för att beskriva hur olika strukturer av beteenden kan uppstå och reproduceras i samhället. Det är min mening att någonting sådant som strukturer och sociala konstruktioner inte kan existera i sig utan att de ständigt byggs och upprätthålls genom att dessa handlingar som uttrycker värderingar återupprepas av olika människor som kommer i kontakt med dem. På så vis undviker jag att åberopa någonting utanför det sociala, någonting som inte i grund och botten enbart består av människor, men bibehållit möjligheten att bruka dessa mycket användbara begrepp. Utifrån tankar hos Jacques Derrida, Donna Haraway och Judith Butler diskuterar jag sedan omöjligheten för talaren att på förhand inför sig själv vara säker på vilka den kommer tala inför, och i vilken kontext, samt den omöjligheten i att faktiskt rikta sin vilja mot denna ”frånvarande” publik. Att tal trots detta faktiskt kan formuleras och göras effektiva beror på att talaren i brist på ”egen” information riktar sig till gemensamma punkter i doxa, gemensamma förståelser av vem publiken är och vilken kontexten är. På samma sätt kan en vilja riktas mot publiken, om den inte är talarens helt egna utan i stället utgår ifrån en delad idé. Alltså kan talet trots att det formuleras i publikens och kontextens frånvaro riktas till en publik, med en intention som också når dem. Baserat på detta ser vi då hur talarens handlingar – oberoende av talarens egentliga intentioner – också bidrar till att både upprätthålla och förändra doxa. Eftersom jag förutsätter att doxa skapas genom återupprepning av olika handlingar blir talarens handlande doxa-grundande. Talet är en knutpunkt för makt, en plats där olika förhållningssätt till världen kan mötas, brytas mot varandra men framför allt spridas vidare genom att de överförs till publiken. På så sätt är alltså talet en social händelse som både kan förändra och förstärka olika strukturer i doxa. Detta innebär även att själva handlingen att tala är en form av makt, i det att talaren genom det jag beskriver ovan också utövar ett stort mått av påverkan på hur publiken uppfattar sig själva. Jag menar att talaren när den tilltalar en skara åhörare som en publik, en grupp människor med någon form av gemenskap, också har en möjlighet att faktiskt delvis tala om för dem vilka de är. Detta handlar både om att talaren använder gemensamma punkter i doxa för att alls kunna tilltala sin publik, och om att talet faktiskt vidaresprider värderingar – men även genom att olika intentioner också ”kräver” olika publiker. På så vis blir alltså talarens vilja, tillsammans med de begränsningar doxa lägger på den, konstitutiv för den publik talaren tilltalar, oavsett vilka personer som faktiskt utgör den publiken. Utifrån detta tar jag slutligen upp vissa aspekter av vad denna syn på samhälle, talare och publik gör med den position retorikern – kritikern och analytikern – har i förhållande till talet. Jag menar att den måste förändras, och att vi bör frångå alla försök att säga någonting definitivt och slutgiltigt ”objektivt” om vad ett tal betyder eller har betytt, för att i stället, i linje med tankar hos Donna Haraway och Mats Rosengren, försöka möta talet i en dialog där det får skifta betydelser och vara en aktiv part i våra försök att finna kunskap om det. Genom denna förändring i position gentemot vårt studieobjekt är det min mening att vi kan komma närmre ett bättre – förvisso mer imprecist och splittrat, men ändock ärligare – vetande om både retorik som sådan liksom de individuella artefakter vi analyserar.

Thesis (Th. M.)--Dallas Theological Seminary, 2001. / "Doxa" and "parrhēsia" appear in Greek letters on t.p. Includes bibliographical references (leaves 77-84).

Thesis (Th. M.)--Dallas Theological Seminary, 2001. / "Doxa" and "parrhēsia" appear in Greek letters on t.p. Includes bibliographical references (leaves 77-84).

This dissertation is a study of political realignment from a rhetorical perspective. Specifically, I use the lens of doxa to rhetorically explore how basic assumptions regarding the role of government shift over time, and how crisis narratives are used to usher in these doxastic transformations. I explore the elections of Franklin Roosevelt, Ronald Reagan, and Barack Obama as markers of such shifts. In chapter one, I provide a statement of purpose and justification for my study, along with a description of the historical contexts of the 1932, 1980, and 2008 presidential elections. Chapter two includes a literature review, in which I discuss scholarship related to political realignment, the rhetorical situation, doxa, and crisis rhetoric. I also provide a description of my method of rhetorical criticism, and an explanation of how the analysis chapters are structured. Chapter three is my first analysis chapter. Using 55 news and opinion articles, I construct a doxa of the Roosevelt era, a doxa of the Reagan era, and a doxa of the Obama era. Creating these doxai provides a context for understanding how each respective candidate challenged the doxa of his time, and sought to usher in a transformation of the role of government. In chapter four, I explore five speeches delivered by each respective candidate to examine how these doxastic transformations are rhetorically manifest. I also investigate how crisis narratives are employed in the service of ushering in a doxastic transformation. In chapter five, I explore the implications of my analysis, and reflect upon limitations of this study and possibilities for future research. In sum, this study provides insight into the ways in which basic assumptions regarding the role of government change over time, and the implications of these shifts.

I den skola som uppsatsen undersöker finns skilda meningar om hur kommunikation ska ske med hjälp av digitala hjälpmedel, samt till vad och hur dessa verktyg ska användas. Samhället arbetar samtidigt aktivt med att få Sveriges skolor mer och mer digitaliserade. Syftet med denna studie är att undersöka hur lärare och elever på en skola upplever att digitala lärplattformar och digitala hjälpmedel används för kommunikation i skolan. De frågeställningar som utformats utifrån syftet är:   Vilken kommunikationskultur finns det i den medialiserade skolan? På vilket sätt kan man se skolan som medialiserad? Vad är skolans doxa i relation till lärplattformar och digitala hjälpmedel?   I studien har 10 lärare och 11 gymnasieelever från samma skola intervjuats i fokusgrupper om 3-4 personer, vilket innebär att uppsatsen har en kvalitativ ansats. Intervjuernas resultat visar att lärare använder sig av digitala lärplattformar och digital kommunikation på olika sätt, där lärarna har olika syn på medieteknologiers användning. Elever har under intervjuerna beskrivit att de önskar en mer gemensam struktur och riktlinjer på hur de digitala verktygen och hjälpmedlen används. Slutsatser i studien visar att majoriteten föredrar muntlig kommunikation, dock har digital kommunikation blivit en stor del av skolans dagliga verksamhet. Den undersökta skolan befinner sig i en medialiseringsprocess, där majoriteten av lärare och elever har blivit beroende av medier i relation till skolan. Det framkommer i resultatet att elever vill ha fysiska läromedel istället för digitala, allt annat studiematerial vill de ha digitalt på lärplattformar. Det är uttalat av skolans ledning att lärare ska använda sig av Schoolsoft, dock framkommer det av studien att samtliga intervjuade lärare inte använder sig lärplattformen förutom vid administration, så som närvarohantering. Förväntningar finns från lärare och elever, att lärare bland annat ska ge resultat och feedback via lärplattformar samt svara på mail och meddelanden inom ett dygn, annars bryter de skolans doxa.

I denna uppsats undersöks hur fyra svenska företag, med hjälp av retoriska strategier, kommunicerar förtroendeingivande under sina “Om oss”- kategorier på respektive webbsida. Detta med hjälp av att studera och tolka vilka topiker som blir synliga samt vilken effekt dessa har för en förtroendeingivande process. Vidare undersöks förekomsten av retorikens pisteis (ethos, logos och pathos) samt dess funktion för att inge ett förtroende för det aktuella företaget. Analysen genomförs vidare med hjälp av en komparativ ansats där fokus ligger på jämförelsen av de studerade materialen samt de framkomna resultaten. Objekt för studien är följande företag: Com Hem, IKEA, Jula och Scandic Hotels Group.